"Grymta månde grisarna om de visste vad den gamle galten lider" kvad Ragnar Lodbrok stoiskt då han låg döende i ormgropen. Jag kom att tänka på talesättet när jag läste en av de allt sällsyntare klimatappellerna på DN Debatt i dag tisdag 31 augusti 2010: ”Bortglömda klimatmiljarder kan främja ny miljöteknik”. En partsinlaga av två anställda i den av Centerpartiet koncipierade ”tankesmedjan” Fores dedikerad till ”entreprenörskap, integritet, jämställdhet, global demokratisering och moderniserad välfärd” (håhå jaja).
Klimatfrågan är den gamle galten som har det svårt.
Författarna, den väl inslitne C-agitatorn och VD:n på Fores Martin Ådahl och den grönare miljöprogramchefen Jakob Rutqvist, klipper och klistrar ohämmat från nattståndna klimatupprop: ”klimatfrågan är mer aktuell än någonsin”, ”Sverige ett föregångsland”, ”stödja utveckling av miljöteknik, förnybar energiproduktion och för att modernisera transportsektorn, bostäder och industrin” … fyll i efter behag.
"Klimatfrågan mer aktuell än någonsin" – är det verkligen vad man tror i Fores gröna tankevedbod? Möjligen är den aktuell i samma bemärkelse som en människa är aktuell när hon ligger på sitt yttersta; man stannar till, lyfter på mössan i respekt och går vidare. Klimatfrågan har sett sin bästa tid, den var så nollnoll-tal.
Edvard Munch (1863-1944). Dödsbädd.
De flesta i klimatlobbyn – miljöministrar, klimatforskare, tankesmedjor – vet ännu inte vad som drabbat dem. De är kvar i förnekelsefasen. Men politiker med ett fuktat pekfinger i opinionens vind – Barack Obama, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin – vet att väljarnas klimatintresse har svalnat. Underverk av samma dignitet som när Jesus uppväckte den döde Lasarus (Joh.11:43-44) skulle krävas för att återuppväcka det tidiga 2000-talets miljöengagemang.
Röster ur folkdjupet: Det är inte bara jag som tycker så. Av de 41 kommentarerna till artikeln kl. 13 tisdag är de flesta kritiska för att inte säga starkt negativa. En dramatisk skillnad från läget i skepticismens stenålder i januari 2009 då Andas Lugnt var en ropandes röst i öknen. Några klipp:
Sluta tramsa runt om imaginära "klimathot"
Klimathotskramarna ger sig aldrig.
"– trots att klimatfrågan är mer aktuell än någonsin" ? Sanningen är nog att klimatfrågan är snudd på död och de flesta politiska partier vet det. Efter valet kommer det bli allt mer tyst om koldioxid.
Det finns bara en sak att säga om dessa miljarder! Betala tillbaka dem till skattebetalarna! Inte ett ord mer! Hit med pengarna! Klimatbluffen har vi fått nog av!
Ett exempel på Rutqvist & Ådahls förlegade miljöargumentation är att de ser etanol som ett framtidens drivmedel för bilar. Lanseringen av etanol (vanlig berusningsalkohol, C2H5OH) som ersättning för bensin var en förvirrad idé som direkt konkurrerade med behovet av mat för världens växande befolkning. Göra den på majs (USA) eller sockerrör (Brasilien) är skamligt egoistiskt av den rika världen när en miljard av jordens snart sju miljarder människor svälter varje dag.
Återanvänd bild härifrån. Full tank 70 liter i en Volvo V70 kräver 190 kg majs och räcker 500 km. Om Sverige skulle odla sin egen etanol skulle 13 procent av landets åkerareal på 2,6 miljoner hektar behövas enbart för jordbrukets egna behov. Den största effekten hittills har bara varit nerläggning av bensinmackar i glesbygden som inte haft en halv miljon kr till en etanolpump. Vilket inte gjort idén mindre dödfödd.
Nu har det dessutom påvisats att ”klimateffekten” av etanol som bilbränsle är negativ (för dem som tror på AGW-hypotesen). Räknat på hela processen minskar etanol inte växthuseffekten utan ökar den. Bättre att elda med biomassan i värmekraftverk och driva elbilar med den.
Alternativa energilösningar är genomgående för småskaliga. De betraktar en aspekt, bilbränslen, bostadsuppvärmning, matlagning, utan att låtsas om de storskaliga och komplicerade sambanden i världens energiförsörjning. Se på ovanstående diagram över energiförsörjningen i USA och fundera på vilken effekt en enstaka ”miljöinsats” som etanol, vindkraft eller vita tak kan ha. (BTU = British Thermal Units, en Btu är cirka 1 000 joule eller 0,25 kilokalorier. En kWh motsvarar 3 412 Btu.)
Klicka för större bild.
Det är inte en slump att av världens 20 största företag är åtta energi- och oljeföretag. Lika tänkvärt är det att åtta andra är bank- och finansinrättningar. Som nr 14 kommer en specerihandelskedja. Det säger något om vad som får världen att gå runt.
Det ska erkännas att Rutqvist & Ådahls argumentation i grunden inte handlar om miljön eller klimatet. De påpekar bara att Sverige under kommande mandatperiod har fem miljarder kronor att hämta ur EU:s pott från auktioneringen av utsläppsrätter. Där har klimatlobbyn en helt annan gris än Ragnar Lodbroks – nämligen galten Särimner. Denne var som bekant Valhalls magiska gris som varje kväll kunde slaktas och förtäras, och varje morgon åter stod upp.
De egenskaperna är just vad som kännetecknar klimat- och miljöbyråkratin. Under många feta år har den skapat sig ett livsutrymme som är opåverkat av arbetslöshet och ekonomiska kriser. Deras galten Särimner står åter upp varje nytt budgetår med större och fetare skinkor än året före.
Där hjäper det inte att som en kommentator till Rutqvist & Ådahls artikel utbrista:
Lämna tillbaka de stulna pengarna till sina ägare. För de är tagna med falska förespeglingar, finns inget klimathot.
Ormen Friske var en svensk replik av ett drakskepp byggd av friskportarungdomar 1949. Hon gick under i en storm vid Helgoland midsommaren 1950 varvid de 15 svenska ungdomarna ombord omkom. Sannolikt orsakades haveriet av konstruktions- och byggfel i kölstocken.
Facts of Life:
Fastän jag är en så kallad klimatskeptiker skulle det aldrig falla mig in att förneka naturvetenskapliga fakta. Det är exempelvis ett etablerat faktum att gasen CO2 bromsar långvågig värmestrålning och därvid uppvärms (påvisat av Svante Arrhenius 1896). Följaktligen orsakar de 3 - 4 deciliterna koldioxid per kubikmeter luft i atmosfären en till storleken okänd uppvärmning av luften när de bromsar värmestrålningen från jordytan. Det är en del i vad som kommit att kallas växthuseffekten där vattenånga är den dominerande komponenten.
Det är också klart påvisat att halten koldioxid i atmosfären har stigit sedan år 1958 då Keelingkurvan startade på nivån 313 ppm. I juli 2010 var den 390 ppm. Med stor sannolikhet var nivån omkring 280 ppm innan den industriella revolutionen rullade igång i början på 1800-talet. Perioden 1801-1850 uppgick industrins koldioxidutsläpp till 4 gigaton, åren 1851-1900 var det 41 gigaton. Sammanlagt 45 gigaton under 1800-talet. För 1900-talet var det globala CO2-utsläppet ganska precis 1 000 gigaton, 1 teraton.
Dosco-maskinen borrar vägar till kolet i Daw Mill, den mest produktiva kolgruvan i brittisk historia. 2009 producerade den 3,17 miljoner ton stenkol. Vid förbränning ger det 3,17 x 3,7 = 11,7 miljoner ton, megaton, koldioxid. Ungefär vad alla Sveriges personbilar släpper ut per år.
Det är mycket sannolikt att ökningen i atmosfären orsakas av människans tilltagande förbränning av de fossila bränslena kol, olja och naturgas. Dessa kan beskrivas som kol lagrat via fjärran epokers solsken → fotosyntes → organisk substans. Under de epokerna har kolet – såvitt vi förstår – hämtats ur de dåtida atmosfärerna. Det handlar om årmiljoners sparade kol som nu plötsligt bränns av (oxideras, förenas med syre O2) och hamnar i nutidens atmosfär. Märkligt nog kan bara omkring hälften av utsläppen spåras i atmosfären medan 45 procent försvinner genast genom inte närmare studerade processer.
Hypoteser:
Den så kallade AGW-hypotesen (Anthropogenic Global Warming, antropogen global uppvärmning) påstår att jorden blir varmare på grund av människans utsläpp av koldioxid i atmosfären. Den främsta företrädaren för hypotesen är IPCC som dels hävdar att jordens medeltemperatur ökat 0,8 grader C sedan 1850 på grund av AGW, och dels påstår att uppvärmningen kommer att skena om/när halten överstiger 350, 400 450 ppm.
Ett antal katastrofscenarier med löjeväckande överdrifter har lanserats. Jorden blir öken, luften fylls av metan och svavelväte, haven stiger 80 meter, miljoner människor dör, den mänskliga rasen kommer att vackla på gränsen till utdöende. Jag har nämnt några exempel här och här. Alla bygger på en rad villkor: om händelse X inträffar och om våra mest extrema kalkyler stämmer kan katastrof Y bli av. Om 50 ... 100 ... 500 år eller i alla fall nångång.
Någon gång kommer Ormen Långe.
Oro och ångest:
Temat för denna post har jag tagit från Bjørnstjerne Bjørnsons dikt ”Olav Trygvason”. Den skildrar inte slaget vid Svolder år 1000 då Olav Trygvason stupade. Istället är ämnet hövdingen Erling Skjalgsson och hans män ombord i femtiosex drakskepp som seglar med kurs över Nordsjön för att förena sig med konungens flotta. Männen är fyllda av förväntan inför mötet med Olav Trygvason och hans berömda skepp ”Ormen Långe” men förhoppningarna övergår i oro och till sist i sorg och besvikelse.
Med stark effekt upprepas i dikten frågan: ”Kommer ikke Olav Trygvason?”
Gokstadskeppet i Vikingaskeppshuset på Bygdøy i Oslo.
Kommer aldrig Ormen Långe? Fartyget var sin tids största med en uppskattad längd på omkring 50 meter. Vanliga drakskepp var sällan större än 30 meter, Gokstadskeppet är 24 m och Osebergsskeppet, som är ett gravskepp, 22 m.
Men Erling Skjalgsson och hans män får aldrig möta Olav Trygvason. Han har fallit vid Svolder och hans skepp erövrats av motståndarna.
”tagen er Ormen lange, fallen er Olav Trygvason”
Den norska metal-gruppen Glittertind har en kongenial tolkning av Bjørnstjerne Bjørnsons dikt:
Klimatmaffians ångest:
På femton år har jordens medeltemperatur inte ökat, snarare har den minskat ett klick. Femton år är en lång tid för en forskare: anslagen löper på tre eller fem år och det gäller att kunna visa resultat vid nästa ansökan. Men den förgrömmade världstemperaturen stiger inte. Den arktiska havsisen som man tänkt sig skulle vara helt borta sommartid år 2015 visar istället tecken på att frodas och tillväxa.
Så vad gör man. (1) Döper om global uppvärmning till klimatförändring. (2) Fifflar litegrann genom att hemlighålla rådata och stänga folk med andra åsikter utanför peer-review-tidskrifterna. (3) Fokuserar på små detaljer i bilden, typ ovanligt stort isberg på drift, eller fjärilarna minskar på grund av global uppvärmning.(4) Räknar i procent istället för i faktiska tal, typ havsytan stiger med 80 procent hellre än med 1,5 mm.
Det är ingen måtta på eländet. Historiska data visar att när det varit ett dipp mot kallare medeltemperatur har det sträckt sig över decennier. Tänk om det kommer ett likadant som år 1940 då temperaturen sjönk 0,2 grader C och inte hämtade sig förrän 1982. Fyrtiotvå år. Eller tag år 1880 då tempen började ett fall som skulle bli 0,3 C och inte vända förrän 1910. Trettio år. Vad händer med AGW-teorin om vi står i början av ett fyrtioårigt dipp igen? Går det med den som med rasbiologin?
Tanken är för hemsk för att tänkas.
Framtiden:
Ingen kan förstås säga hur det kommer att gå i framtiden. Men klimatforskarna är så vana vid att skåda i kristallkulan att en pro-AGW blogg som RealClimate på allvar diskuterar vem som har rätt framtid, lord Monckton eller IPCC.
Vädersten. Sten torr = vackert. Sten våt = regnar. Sten gungar = blåst. Sten vit = snöar. Sten snurrar = tornado. Kan inte se sten = dimma. Sten borta = orkan.
Vardagen ger oss andra erfarenheter. Väderprognoser kan slå in eller slå fel – meteorologerna verkar nöjda med en träffsäkerhet kring 60 procent. Ingen väderbyrå med självaktning vågar sig på att spå om hur den kommande vintern ska bli. För sådant får man ta till skrock som abborrfenor, ring kring månen, ledvärk och om frugan/gubben är ovanligt sur.
Ingen klimatprognos gäller heller för kortare tid än tio år och helst tjugo eller femtio. Annars kan de råka ut för chikanen att kunna kontrolleras, som klimatgurun James Hansens spådom att Manhattan skulle ligga under havsytan år 2009. Både himmel och helvete ska ligga runt knuten.
Den som lever får se. Kommer den globala uppvärmningen att ta fart igen? Kommer det någonsin en klimatkatastrof typ IPCC långt bort i framtiden?
Kommer någonsin Ormen Långe?
Akterskeppet av "Ormen Friske" på en av de nordfrisiska öarna där det drev i land efter förlisningen år 1950.
Att kommentera allt tomsnack och varje groda som kommer ur politikers munnar är en omöjlig uppgift. Dessutom något jag försöker låta bli. Livet skulle bli alltför grått och bloggen Andas lugnt lika gnällig som socialtantsmaffian i svenska media.
Men jag kostar på mig att diskutera två punkter i C-ledaren Maud Olofssons appell till sina trogna på DN Debatt i dag, söndag 1 augusti 2010. Klimaträddningen och nya energilösningar. De hör nära ihop med några av mina senaste bloggposter.
(Min struntpratsdetektor gallrar automatiskt bort blingbling typ ambitiös, kraftfull, spjutspets, världsledande, supereffektiv, smart, spetskompetens, utmaning, historiska mått… Sådant är bara försök att sminka upp den gamla centern till något yngre och fräschare. Mutton dressed as lamb. [Får utklätt till lamm.])
Berglin - oöverträffad.
Klimaträddningen:
Maud Olofsson – känd för sina mardrömmar om ozonhålet innan forskarna upptäckte det – vill låta sälja en minoritetspost i statliga energijätten Vattenfall. Detta för att ”klara klimatet, jobben och välfärden”. Håhå jaja.
Hon tror att klimatet räddas genom att man minskar koldioxidutsläppen. En aldrig prövad metod baserad på en omdebatterad hypotes. Men låt oss räkna på den för resonemangs skull.
Siffror: De globala koldioxidutsläppen under perioden 1995-2009 var 402 241 miljoner ton, megaton. Avrundat 402 gigaton. De innebar en stegvis ökning från 23 384 megaton år 1995 till 30 000 megaton år 2009. Det famösa Kyotoprotokollet som skulle ha medfört en sänkning av utsläppen med 5,2 procent räknat på 1990 års utsläpp har inte satt några spår. (Teoretiskt utfall 22 508 Mt minus 1 170 Mt = 21 338 Mt senast 2012.) Tvärtom ökade utsläppen med 7 492 Mt, alltså med 33 procent.
Så mycket för politikernas munväder. Är någon överraskad?
Nåväl. Under dessa 15 år med industrialismens absolut högsta koldioxidutsläpp (de 15 åren 1980-1994 var totalutsläppet 314 703 megaton, avrundat 315 gigaton, 87 gigaton mindre) har ingen global uppvärmning skett. Ingen statistiskt signifikant höjning vilket betyder att den inte kan upptäckas. Den är osynlig, saknas, finns inte med på mötet. Att då tro att den ändå ägt rum är en ovetenskaplig attityd.
Under denna tid har Sverige legat på plats # 57 – 59 i utsläppsligan med årliga utsläpp runt 50 megaton (av 30 000). Alltså 1,7 promille. Vad skulle hända om de togs bort totalt? Välj år 2008 då det globala utsläppet var 31 500 megaton och dra bort 50.
Globalt utsläpp 31 450 megaton. Jubilate! Världen är räddad. Och i Sverige kan alla bilar skrotas, alla mackar och flygplatser stängas, ex-Scanraff i Brofjorden demonteras och cementframställningen upphöra.
Nya energilösningar:
Maud föreslår att: ”staten ska sälja delar av Vattenfall AB och använda tio miljarder kronor som aktiekapital i ett nytt spjutspetsbolag – Framtidsenergi AB – med en renodlad uppgift: att tillsammans med privata aktörer investera i framtidens energilösningar och nya gröna jobb i Sverige.”
Vindkraft: Nya gröna jobb har hittills varit vindkraften. En dyr energiform som inte klarar sig utan stora bidrag. Möjligheten att ersätta exempelvis kolkraftverk med vindkraft försvinner i fjärran när man räknar på det. Ersätta gamla kära Jänschwalde som producerar 22 TWh per år skulle kräva elvatusen vindkraftverk. På ett område stort som Skåne. Dessutom finns tre likadana i närheten som skulle kräva samma behandling.
För fantasins blick växer det fram ett ”grönt” Brandenburg med 30-40 tusen vindkraftverk. Och Tyskland har 27 koleldade kraftverk till. Hitler blev känd för sina knäppa idéer men han har varit död i 65 år.
Det nya kolkraftverket Medupi i Sydafrika ska producera 35 TWh/år och Sverige stödde det i Världsbanken. Peter Eriksson MP ville visserligen för formens skull se vindkraft och solkraft där; biståndsminister Gunilla Carlsson ömmade för de svarta kvinnorna som måste samla pinnar till matlagningen. Ändå kommer 30 megaton CO2 per år från Medupi och 26 megaton från grannen Matimba.
The BMW Vision EfficientDynamics concept car. Tjusigt ska det vara. Och 50 km per laddning ska den gå.
Smarta bilbatterier: Det påstås att elektriska bilar är något för framtiden. Då blir det nödvändigt med bättre batterier (ackumulatorer) och vore inte det något för svensk spjutspetsteknologi? NiFe-batterierna var ju en svensk uppfinning. (I och för sig år 1899 men ändå.) Tio miljarder kr borde räcka en bit även i den svenska byråkratin.
Men tror ni inte att de nedriga sydkoreanerna redan har nästlat sig in hos GM – som lanserar hybriden (”citronen”) Volt för 41 000 dollar – och dess bundsförvant BMW . Företaget LG Chem tänker investera 6 miljarder kr bara på batteritillverkning till 2013. Och bygga en fabrik för bilbatterier inte långt från Michael Moores hemstad Flint i Michigan. Till en Volt ska de väga 180 kg styck och räcka 60 km per uppladdning.
Där finns pengar att tjäna, 25 procent av kostnaden för en hybridbil beräknas falla på batterierna. Som dessutom måste ersättas efter 3-5(?) år.
Chevrolet Volt 2011 hybridbil för det facila priset 41 000 dollar, 295 459 kr. Utan svensk moms och accis.
Maud Olofssons inlägg verkar vara ett hugskott framfört för att uppmuntra de redan frälsta. Visa något slags initiativ klockan fem i tolv. Inte många av de generösa löftena från valet 2006 har blivit infriade. Tvärtom är Sverige ett fattigare mindre rikt land med högre arbetslöshet och djupare sociala klyftor än då.
Det nya spjutspetsbolaget – Framtidsenergi AB – som inte finns och kanske aldrig kommer att finnas, borde inte locka väljare. Men vem vet. Den sista bonnläppen är inte född än.
TV-underhållaren Jay Leno i sin renoverade Baker Electric från 1909.
”Elbilen är ett "måste" för att klara de framtida utmaningarna” påstår den pro-elektriska elbilsfrälsta artikeln ”Elbil” på Wikipedia. Är den verkligen ett måste och varför då, i så fall? Är det inte snarare så att elbilar har fått ett oförtjänt gott rykte som ”miljövänliga” fast de har mindre potential än till och med vindkraften?
Låt oss titta på miljöeffekterna av eldrivna bilar mot bakgrund av existerande teknologi och resurser. Med dagens metoder för att generera el ”vid källan” och egenskaperna hos de ackumulatorer (”batterier”) som finns nu och låt oss säga på fem års sikt. Inga drömmar om solkraft från Sahara och fantastiska batterier ur Jules Vernes värld.
Andas lugnt är en blogg för amatörer och därför börjar jag från grunden.
Fram till omkring 1950 hade verkstäder ofta en central elmotor vars kraft överfördes genom ett system av remmar, remskivor och axlar till olika arbetsplatser.
Elektricitet: Elen är inte en primär energikälla jämförbar med ett lass kol, ett fat olja eller ett vattenfall. Snarare är den en transportform, en energibärare, och som sådan har den oöverträffade distributionsfördelar. Två tunna koppartrådar fram till användningsstället räcker i princip. (Den tredje, gulgröna, i en vanlig elsladd har ingen primär transportfunktion.)
Numera är det självklart att man tar med sig kraften i en sladd till elmotorn i verktyget (här en vinkelslip).
Elen har en stor nackdel – den kan inte lagras som el. Då måste man ta omvägen om kemisk energi i en ackumulator, värmeenergi i en upphettad materia, rörelseenergi i ett svänghjul eller lägesenergi i exempelvis vatten. Alla metoder medför energiförluster vid användningen. För ett vanligt bilbatteri (blyackumulator) är förlusten 10-30 procent mellan den el som tillförs vid uppladdning och den som kan tas ut.
Elektricitet är inte heller något man lätt producerar hemma. Istället är man beroende av ett stort oligopol av kraftföretag som är nära lierade med staten. Alla beslut rörande elproduktion fattas långt över den enskilde konsumentens huvud. Konsumenten har inte ens möjlighet att gå någon annan stans. ”Friheten” att välja leverantör sista steget till bostaden är en placebo-åtgärd där man låter kunden spara några ören per kWh.
Elkraftens ursprung: När allt fungerar som det ska produceras elen i Sverige mest med vattenkraft (≈ 43 procent) och kärnkraft (≈ 42 procent). Resten är 14 procent värmekraft och 1 procent vindkraft. Tekniska problem är numera regel i den svenska elproduktionen. Det har visat sig vara ett sätt att få ut högre elpriser.
Att vattenkraft är miljövänlig kan man tro i Danderyd. I verkligheten torrlägger den vattendrag och förstör stora älvdalgångar, hindrar vandringen av ål och lax. Den är långt värre än brunkolsbrytningen vid Vattenfalls Jänschwalde. Till råga på eländet hamnar inkomsterna långt från den drabbade kommunen. Bildcredd: Leif Kuhlin.
Så kallad ”Grön el” är ett marknadsföringsjippo. Det som kommer i sladden är samma blandning som hos alla andra. Gröngölingen betalar ett högre pris för att lugna sitt samvete. Möjligen går en fjuttprocent till att ”främja utvecklingen av förnybar energi” sedan kraftbolagen tagit sitt.
GM_Segways Puma elbil.
Elbilens drivmedel: I princip går alltså elbilen på en blandning av vattenkraft och kärnkraft spetsad med femton procent annat. För de som tror på koldioxiden som bov i en spekulativ global uppvärmnng klimatförändring kan det sägas vara en miljövänlig åtgärd att gå över till elbil. I Sverige.
I exempelvis Tyskland är det en annan sak. Där baseras energin på olja/naturgas/kol (83 procent), kärnkraft (13 procent) och vatten/vind/diverse (4 procent). Att köra elbil i Tyskland för att rädda världen från den hemska koldioxiden vore rätt misslyckat. Ännu värre vore det i Polen där all el produceras i koleldade värmekraftverk.
I hela EU25 är den genomsnittliga mixen för elproduktion 56 procent fossila bränslen, 31 procent kärnkraft och 13 procent vatten/vind/diverse. En övertygad kärnkraftsmotståndare, typ fäbodstintan Maria Wetterstrand, som också tror att människans koldioxidutsläpp är orsak till en eventuellt kommande katastrofal global uppvärmning klimatförändring, borde inte alls kunna köra elbil i EU. Om hon levde efter sina principer (vilket är en helt annan fråga).
Sverige som föregångsland: Antag att Sverige med sina sovjetoida metoder på miljöområdet skulle tvångsgenomföra en total övergång till eldrift för våra drygt fyra miljoner personbilar i landet. (De tekniska problemen lämnar vi därhän, här snackar vi miljö.) Personbilarna släpper ut 12,3 megaton av den hemska koldioxiden i atmosfären per år. Sverige som land var # 59 på utsläppslistan med 49,3 megaton per år totalt enligt 2007 års siffror. Världen som helhet släppte då ut 29 321 megaton. (Avrundat 50 Mt för Sverige och 30 000 Mt för världen.) Sveriges andel var alltså 1,7 promille. En fjärdedel av detta kom på personbilarnas skuldregister (1,7 / 4 = 0,425 promille = 425 ppm). Vi närmar oss homeopatiska nivåer.
Kära gamla Jänschwalde spyr ut 24 megaton per år, Sydafrikas nya Medupi kolkraftverk som fick stöd av Sverige i Världsbanken 30 megaton.
Poängen med elbilar: Om man ser elbilen som en generell ersättning för den nuvarande bensin/dieseldrivna personbilsparken får man säga att den kommer till korta. Den skulle kräva helt ny teknologi och ett utbyggt elnät för att ersätta våra nuvarande bilar som har mer än hundra års utveckling bakom sig. Minskningen av koldioxidutsläppen i Europa som helhet skulle bli mycket små. I globalt perspektiv ännu mindre.
Det gäller även hybridbilarna som har både förbränningsmotor och eldrift. Motiveringarna för el är lika bräckliga i deras fall. Men att de kan vara tysta och bekväma och ett nöje att köra i städerna ska inte bestridas. Den som har råd och är lysten på experiment kan gärna prova (med Wankelmotorn i gott minne). Det är alltid roligt att ligga vid utvecklingsfronten.
Men svenska Wikipedias påstående att elbilen skulle vara ”ett måste” för att klara de framtida utmaningarna är bara en marknadsföringsfras utan innehåll. Särskilt som ingen vet vilka de framtida utmaningarna kommer att bli.
Det börjar märkas att klimatrörelsen tappat luften. När den tvingades överge det en gång så fruktbara begreppet ”global uppvärmning” tog den sitt första steg mot nederlaget. Inga smältande polarisar längre, inga döende isbjörnar som behövde "faddrar", ingen stigande havsnivå som skulle dränka Göteborg och Manhattan inom kort. Hela konceptet med ett öde värre än kärnvapenkrig, civilisationens undergång och Homo sapiens reducerad till spridda stammar typ neanderthalare på samlar/jägarstadiet är plötsligt förlegad. Gammaldags, så nollnoll-tal.
En av de mindre effekterna är att min motivation för att skriva Andas lugnt-inlägg har punkterats. När jag började 8 januari 2009 var debatten full av stolliga klimatsynpunkter, det fanns en spridd tro på att jorden måste ”räddas” och att det bara kunde göras genom försakelser och späkningar. Leva påvert, inte köra bil, inte äta kött, inte torsk, inte tända ljus, inte kissa i havet... Listan var lång.
Debatten var stängd. Al Gore ägde frågan, George Monbiot regerade på The Guardian, Karin Bojs på DN, det var förräderi (i alla fall ovetenskapligt) att inte tro på den globala uppvärmningen, skolbarn drömde mardrömmar av klimatskräck. Avvikare mobbades i tidningar och radio.
Minns du uppbyggnaden inför klimatmötet i Köpenhamn? G8-mötets ”beslut” att jordens temperatur inte skulle få stiga mer än 2 grader C, det käcka utropet”Sluta fega, Carlgren” av EU-parlamentariker Eva-Britt Svensson och riksdagsledamot Wiwi-Anne Johansson, det luftiga snacket om 30 TWh vindkraft till år 2020.
Och det sannolikt stolligaste och mest världsfrånvända ”klimatbeslut” som någonsin tagits – EU:s ministermötes resolution under ordförandeskap av vår egen Fredrik Reinfeldt att sänka koldioxidutsläppen med 80–95 procent! till 2050. Visste ministrarna hur det mesta av Europas el framställs (kolkraftverk), hur stål tillverkas (reducering av järnmalm med kol i masugnar upphettade med el eller kol till 1 400 C), hur man gör cement (bränner bort CO2 ur kalksten vid 1 450 C) och hur bilar och flygplan drivs (förbränning av petroleumfraktioner)? Konsekvenserna skulle ha blivit så genomgripande att det hade krävts en ny Uggleupplaga för att beskriva dem.
Så har också EU i tysthet övergett beslutet och Fredrik Reinfeldt har lämnat klimatfrågan.
Minns du hur mycket pengar det skulle handla om? EU skulle satsa 100 miljarder euro (en miljard är tusen miljoner), ungefär 950 miljarder svenska kronor. Om året. Som gåva! För obestämd framtid.
Det du. Sådana fantasisiffror trodde man på så sent som i november 2009. Undra på att en självtänkande man tvivlade.
Jämför detta med vad EU-länderna efter mycket stånkande har nått fram till för att rädda Greklands ekonomi och därmed euron och sina egna skinn: Upp till 30 miljarder euro. I form av lån. Till 5 procents ränta. Som Milton Friedman (1912-2006) sa: "There is no such thing as a free lunch." (Det finns inget sådant som en gratis lunch.)
Pannkakan i Köpenhamn: Så kom då det hajpade klimatmötetCOP15 7-18 december 2009 i Köpenhamn då Världens Ledare skulle rädda jorden. Runt tjugo tusen delegater och journalister plus ett oräknat antal klimatsupportrar, alla Danmarks och de flesta av Skånes limousiner, fri champagne och gratis sex till delegaterna. Som handledning för beslutsfattarna en rad Frågor & Svar typ ”Vad är CO2? En beståndsdel av luft”. Världens kanske bästa teleprompterläsare, självaste Barack Obama, var med några timmar.
Men det som var tänkt som soufflé blev pannkaka.
Där satt alla med långa näsor avslutningsdagen sedan de fem stora gorillorna USA, Kina, Indien, Sydafrika och Brasilien helt fräckt kommit överens om att skita i hela idén med CO2-nerskärningar. Världens miljöministrar chockskadades och är fortfarande kvar i förnekelsefasen. Mumlar i sömnen om Cancún i Mexico i december 2010. Då du.
De inbitna klimatlobbyisterna typ James Hansen och Phil Jones har stämt ner tonen, ministrar och journalister skäller inte skeptikerna för antivetenskapliga plattjordingar längre, dagstidningar och teve (även svenska) har öppnat för klimatkritiska synpunkter. Det har gått förbluffande fort.
Man påminns om det klassiska katastrofscenariot när något – lämlar, banker, IT-aktier – ökar obehindrat och närmar sig exponentiell tillväxt. Katastrofen kan komma snabbt. Under ett antal år hade klimatlobbyn och forskare med global uppvärmning som tema goda tider med stora forskningsanslag och starka genomslag i media. Varje Uppfinnarjocke fick lufta sin idé femton minuter i rampljuset: måla alla världens tak vita, sprid mikroskopiska speglar i stratosfären, samla all majshalm i USA och sänka den i havet, slakta alla idisslare, gödsla havet med järnpartiklar, bogsera isberg från Antarktis till ekvatorn – säg något och det har föreslagits. Kraven på förslagsställarnas intelligens och idéernas genomförbarhet krympte i samma mån.
Nu, med vacklande ekonomi i västvärlden, stor statsskuld hos många stater, hög arbetslöshet och urholkning av den sociala tryggheten, känns den teoretiska risken av en klimatkatastrof inte längre så akut. Problemet får diskuteras när tiderna blir bättre.
För klimatalarmisterna är det så att säga fredagen den 12 september 2008 hos Lehman Brothers. Raset kom måndagen den 15e. Den dag forskningsanslagen börjar krympa gäller lagen ”Rädde sig den som kan. Sisten ut släcker ljuset.”
Det kan dröja länge innan det tänds igen.
Den berömda glödlampan i brandstationen i Livermore utanför San Francisco som brunnit sedan 1901, alltså i 109 år. Den är bara på 4 watt vilket sannolikt har bidragit till att göra den så långlivad.
Tillägg i blogglistan: Jag har lagt till bloggen “Science of Doom” som har en saklig och sympatisk profil. Exempelvis detta i programförklaringen:
What does the author think about Climate Science? (Vad tänker författaren om klimatvetenskap?)
It’s a fascinating subject and something really worth trying to understand. (Det är ett fascinerande ämne och något som verkligen är värt att försöka förstå.)
I går 18 juli var det 131 år sedan tremastade barken ”Vega” år 1879 töade loss ur den arktiska isen utanför byn Pitlekaj på Tjuktjerhalvön i yttersta Sibirien. Vegaexpeditionen, ledd av A. E. Nordenskiöld och fartygschefen Louis Palander, var åter på väg efter 292 dygn infrusen i isen.
Redan 2 september samma år skulle de medelst den rätt nya telegraflinjen från Yokohama kunna meddela Sverige att man levde och var på hemväg. Den planerade räddningsexpeditionen kunde inställas. Först den 24 april 1880 – efter åtta månaders triumfresa – stävade ”Vega” för sin 60 hästkrafters ångmaskin in på Stockholms ström och ett festligt mottagande med kung Oscar II i spetsen. (Fortfarande är 24 april Vegadagen.)
Fin sommar vid Pitlekaj: I år 2010 är det ur global uppvärmnings- klimatförändringssynpunkt en glädjesommar vid Pitlekaj. Landfast is har nämligen först i dagarna smält bort från kusten. Den årliga avsmältningen av den arktiska havsisen har varit särdeles återhållsam. Det kan vara ett tecken på att nordpolens is håller på att hämta sig efter en rad år med kraftig avsmältning.
Isläget för Arktis i juli 2007 (vänster) och 2010 (höger). Pilarna indikerar platsen för Vegaexpeditionens övervintring 29 september 1878 - 18 juli 1879.
Värst var det år 2007 med ett minimum på 4,13 miljoner kvadratkilometer den 16 september. Många klimataktivister gick då ut med prognoser om ett helt isfritt polarhav sommartid redan år 2015. Det antogs vara första steget på vägen mot katastrofen. Golfströmmen skulle ändra riktning. Isbjörnen som art skulle dö ut försåvitt inte tillräckligt många troskyldiga världsräddare blev ”isbjörnsfaddrar” för 100 kr i månaden hos WWF. Tundran skulle töa till ett bubblande kärr av sumpgaser (metan) och jorden skulle oåterkalleligen rulla mot den stora klimatkatastrofen typ Lynas, Hansen eller Schellnhuber.
Isavsmältning Arktis 1-17 juli. Obs. att baslinjen inte är noll.
Den överraskande stora isutbredningen i år beror bland annat på en ovanligt långsam avsmältning hittills under juli. Runt 800 000 km2 jämfört med 1 700 000 km2 år 2007. Vad minsta utbredningen blir i år kan väntas visa sig i mitten av september. Fyra och en halv miljoner kvadratkilometer vore en sjyst siffra, fem miljoner vore rekord.
Global uppvärmning noll i 15 år: Den arktiska havsisens goda hälsotillstånd kan antas höra samman med det faktum att ingen signifikant global uppvärmning har skett sedan år 1995. Det medger numera även prof. Phil Jones, tjänstledig chef för University of East Anglia’s Climatic Research Unit, och en centralfigur i skumraskhistorien ClimateGate. Fast han gör det motvilligt.
Därför har klimatlobbyn övergett termen "global uppvärmning" och ersatt den med det mer anpassningsbara "klimatförändring".
Vi skeptiker ser dessa signaler med hopp och förtröstan. Yttersta dagen står sannolikt inte för dörren. Än.
Krukan går så länge till vatten att hon slutligen brister. I dess dagar, efter USA:s/ NATO:s/ ISAF:s rekordlånga överfall på Afghanistan (105 månader 7 juli 2010) skymtar de första sprickorna i det skamliga företaget som startades av USA-presidenten #43 Bush och utvidgades av fredspristagaren (sic) #44 Obama. Ett projekt där även Sverige är med och bidrar med fem promille av trupperna.
När krukan brast för kung Gustav II Adolf i slaget vid Lützen 6 november 1632. Målning 1855 av Carl Wahlbom (1810 – 1858).
Det är känt sedan hundratals år att Afghanistan är ett svårt, för att inte säga omöjligt land att erövra. Det numer kollapsade Sovjet försökte åren 1979 – 1989 och lärde sig läxan snabbare än väst, på 97 månader och 22 dagar. Tidigare notabla försök var första engelsk-afghanska kriget 1838-1842, andra engelsk-afghanska kriget 1878-1880 och tredje engelsk-afghanska kriget 1919.
"Remnants of an Army". William Brydon rider in i Jalalabad 1842. Målning av Elizabeth Butler (1846-1933).
Det första slutade med den famösa reträtten från Kabul i januari 1842 då läkaren William Brydon var den ende av 4 500 soldater och fler än 10 000 civila som nådde Jalalabad som hölls av brittiska styrkor. Doktor John Watson, Sherlock Holmes fiktive vän, gjorde enligt Conan Doyle sina erfarenheter i det andra. Rudyard Kiplings kända dikt The Young British Soldier har också hämtat inspiration från andra engelsk-afghanska kriget:
When you're wounded and left on Afghanistan's plains, And the women come out to cut up what remains, Jest roll to your rifle and blow out your brains An' go to your Gawd like a soldier.
(När du sårats och lämnats på Afghanistans slätter, Och kvinnorna kommer för att stycka dina rester, Bara rulla till geväret och blås ut din hjärna Och gå till din Gud som soldat.)
Mot den bakgrunden förstår man attityden hos Storbritanniens nye konservative premiärminister David Cameron. Han sa vid besök i Kabul 11 juni 2010: “No one wants British troops to stay in Afghanistan for a day longer than is necessary. [...] Any troop increases are not remotely on the U.K. agenda.” (Ingen vill att brittiska trupper stannar i Afghanistan en dag längre än nödvändigt. [...] Några truppökningar finns inte ens avlägset på den brittiska dagordningen.)
England är nr två efter USA och har tiotusen soldater i Afghanistan. Landet fick hem sin trehundrade i en kista 12 juni. Cameron är förstås ”desperately sad” och påskiner att alla soldater ska hem senast till 2015. Då, nämligen, är det val. Insatsen kostar dessutom landet (som har sämre ekonomi än Sverige) minst fyra miljarder pund (47 miljarder kronor) per år.
På andra sidan Engelska kanalen sprack Nederländernas regering 20 februari 2010 på grund av oenighet i Afghanistanfrågan. Landets 2 000 soldater (hittills 21 döda) skulle tas hem sommaren 2010, men premiärminister Balkenende hade gett efter för USA:s påtryckningar och ville låta dem stanna kvar.
I Sverige tycker inte ens hälften av folket att det "är bra" att svenska soldater strider i Afghanistan. "Nästan hälften" heter det i statstelevisionen. Den ende politiker av format som företräder folkviljan i det fallet är Vänsterpartiets ledare Lars Ohly.
Självsprickor: Barack Obamas administration spricker inifrån. Den intensivt hajpade general Stanley McChrystal (nr 298 av 855 i sin årgång på West Point men lanserad som ett militärt snille) gjorde bort sig själv i den obegripligt omdömeslösa intervjun i The Rolling Stone. Han sårade sin Commander in Chief #44 Obama svårt genom att beskriva denne som "uncomfortable and intimidated" (illa till mods och skrämd) i ett möte med höga militärer, och som ”the guy who's going to run his [expletive] war, but he didn't seem very engaged” (killen som ska köra sitt [svordom] krig men han verkade inte särskilt intresserad). Som lök på laxen beskrev generalen fru Hillary Clinton som den som bar byxorna i regeringen.
Möjligen har reklambilderna för "Bud Light Lime" begränsad anknytning till soldatlivet i Afghanistan.
McChrystals försök att spela enkel kis som käkar hamburgare och gulpar öl med citronsmak (Bud Light Lime, huvaligen) hellre än äter på restaurang med servetter och tända ljus hjälpte inte hans ställning hos soldaterna. Hans bysnilleidé att inkräktarna efter åtta års dödande skulle spela vänner med befolkningen inskränkte truppernas möjlighet att skjuta på allt som rörde sig och ökade de egna förlusterna. För att citera Pfc. (Private first class, menig en grad under korpral) Jared Pautsch. "We should just drop a fucking bomb on this place. You sit and ask yourself: What are we doing here?" (Vi borde bara släppa en jävla bomb på det här stället. Man sitter och frågar sig själv: Vad gör vi här?)
Eller Staff Sergeant Kennith Hicks: "Sir, some of the guys here, sir, think we're losing, sir.” (General, några av killarna här, general, tror att vi förlorar, general.)
Det oundvikliga slutet på Afghanistanöverfallet närmar sig. Inte ens chefsöverbefälhavaren själv, president # 44 Barack Obama, tror på seger. Ett farligt ord som kan leda tankarna vilse. Nej – ”Our goal is to make sure they [Al Qaeda] can't attack the United States." (Vårt mål är att se till att de [Al Qaida] kan inte attackera USA.) Och för det satsar han 6,7 miljarder dollar (52 miljarder kronor) i månaden.
Ett mål så subtilt dumt att det trotsar all beskrivning. Det finns kanske en handfull Al Qaida-medlemmar kvar i Afghanistan; de är faktiskt inte så stolliga att de sitter och väntar på obemannade drones och artilleriöverfall. Dessutom – och det borde vara känt för Obama – kan tankeverksamhet utövas var som helst. Yemen eller New York. Sabotagemedlen (flygplan, sprängmedel, skjutvapen) anskaffas på plats i USA.
Sovjetiska truppers högtidliga reträtt ur Afghanistan 15 februari 1989.
Säga vad man vill men Sovjet drog sig ändå tillbaka med stil. Av någon anledning tror jag att USA:s och västmakternas reträtt blir betydligt mindre högtidlig. "Not with a bang but a whimper". Inte med en smäll utan ett gnäll.
"Får jag fråga hur människan kan styra sitt öde om hon nu inte bara saknar möjlighet att göra upp någon plan för en så löjligt kort tidrymd som låt oss säga tusen år, utan dessutom inte heller ens kan förutsäga vad som kommer att hända henne i morgon?"
Djävulens fråga i Michail Bulgakovs bok ”Mästaren och Margarita”
Andas lugnt triggades igång 8 januari 2009 av den då rådande klimatpaniken och det självgoda nedlåtande sättet hos klimatforskarna.
Tanken var att förklara för vanliga människor utan vetenskaplig bakgrund några av sammanhangen i klimat- och miljödiskussionen. Min egen bakgrund är marint geo- och biovetenskaplig med ett kryddmått meteororologi.
Sedan några månader fuskar jag också med synpunkter på den ekonomiska katastrofen.
(2011-12-06)