Rubriken är klippt från Frans G. Bengtssons översättning av François Villons ballad om den vackra hjälmsmedshustrun (Ballade de la belle Heaulmière aux filles de joie) som råder unga kvinnor att ta för sig av livet:
(Utdrag)
Var inte blott en läckerbit
för fästman din, Kappsömmar-Netta!
Och du, Katherine vid broderi’t,
lev ej förgäves: gör det rätta.
Låt ungt och välskapt manfolk lätta
sin börs nu i er ungdoms dar.
Vad får ni sen, av åren frätta?
Blott slitet mynt som ingen tar.
Jag gråter bitter gråt för detta:
ej mer, fast högt i rop jag var,
kan jag mig nu i omlopp sätta
än slitet mynt som ingen tar.
(Essayen ”Villon” i ”Litteratörer och militärer” 1929. Den rekommenderas till läsning.)
Villon (c. 1431 – e. 1463) klarade sig med nöd och näppe från att bli hängd mer än en gång. Han var inte politiskt korrekt under sin levnad och inte heller nu. Men balladens slutrad ”blott slitet mynt som ingen tar” har plötsligt kommit att gälla många begrepp som var aktuella och betydelsefulla under det nyss avslutade nollnolltalet. Några exempel:
Klimathotet: Konceptet punkterades under det uppreklamerade klimatmötet i Köpenhamn. Om det finns en risk för att de antropogena koldioxidutsläppen ska orsaka katastrofal global uppvärmning klimatförändring är risken i alla fall inte så stor att ”världens ledare” brydde sig om den. Inga beslut om minskning av utsläppen togs. Inga pengar (av föreslagna hundratals miljarder euro) avsattes till ”fattiga länder”. I tysthet har EU övergett målsättningen att sänka sina egna CO2-utsläpp med 30 procent till år 2020 och siktar nu på 20 procent. USA och Kina rent ut sagt sket i alla planer på sådant.
Klimatlobbyn ertappades med byxorna nere i det skandalösa Climategate vars proportioner växer. Ett larm om att Himalayas glaciärer smälter och kan vara borta till 2035 visade sig vara ett påhitt klippt ur en gammal tidning. Ändå ingick det som hårt faktum i IPCC:s Assessment Report IV 2007.
Grön energi: För Sveriges del har intresset flyttats från vindkraften, som producerade pinsamt lite energi under köldhögtrycket nyss, till kärnkraften som var delvis avstängd under samma tid. Fantasierna om ett grönt samhälle visade sig vara svammel. Kol- och oljeeldade kraftverk fick rädda situationen. Självaste antikärnkraft-ikonen energiministern Maud Olofsson fick medge bristerna.
Arbetslinjen: Att det är svårt/ omöjligt att slussa ut människor på en arbetsmarknad som inte finns lärde sig alla (utom möjligen regeringen Reinfeldt). Termen "arbetslinje" skickar rysningar längs ryggraden på allt fler medborgare. Hur många de är får vi se den 19 september.
Utanförskapet: (Maktens nyord för arbetslöshet och sjukdom.) Antalet personer i ”utanförskap” ökade med 70.000 individer under nollnolltalets sista år. Och människorna som finns där fick det sämre. Där har vi ett slitet mynt som ingen tar, om något.
Change: För precis ett år sedan installerades då 48-årige Barack Hussein Obama som president nr 44 i USA. Att han var ”svart” (mulatt) ansågs vara särskilt löftesrikt. I valkampanjen hade han lockat med formuleringar som ”Change you can believe in” och ”Hope”. Han skulle stänga Guantanamo, rädda klimatet, gå tillrätta med Wall Street, införa sjukförsäkring för alla amerikaner, skapa bättre förhållanden med den muslimska världen, stoppa Israels förtryck av palestinierna, tillåta samkönade äktenskap ... rent allmänt skapa fred och lycka på jorden.
Hope: Det var ingen måtta på Obamas munväder. På grundval av det fick han också Nobels fredspris 2009. Men det hopp om fred som norska Nobelkommittén kan ha hyst kom på skam redan innan priset delades ut. Kriget i Afghanistan utvidgades till Pakistan och länderna avidentifierades till AfPak. Där jagar amerikanska soldater och Blackwater-knektar som ska bli fler än 200.000 till sommaren 2010 ”färre än 100” medlemmar i al-Quaida. Dödar 49 vanliga män-kvinnor-barn för varje ”terrorist”. Nästa steg ska bli Yemen.
Obama sägs vara intelligent men han verkar både omdömeslös och ängslig. Se sagan om en öl i Vita Huset där presidenten fegade ur efter kritik från Bostons poliskår; hans fogliga men dödfödda puff för Chicago som olympiadstad; hans ängsliga anpassning till militärkomplexet i form av general Stanley McChrystal som före presidenten kungjorde vad som skulle gälla i AfPak; och senast hans halvkokta försök att rädda den demokratiska kandidaten Martha Coakley vid fyllnadsvalet efter Ted Kennedy i Massachusetts där väljarna sa i klartext vad de tyckte om Obamas första presidentår.
Säkert har många av oss haft en klasskamrat av den sorten: Slätslickad, duktig i ämnena, inställsam, en ja-sägare som fegade ur när det krisade. Och som nu slingrat sig upp i hierarkin genom att fjäska uppåt och sparka neråt.
Finns det två mer utslitna ord, två mer slitna mynt som ingen tar än Change och Hope så kan jag dem inte på rak arm. Nollnolltalets verkliga femtioöringar. Bara naivt lättlurade människor kan tänkas sakna dem när de försvinner.
Vilka slagord som ska präglas under tiotalet är än så länge en öppen fråga. För min del har jag inte en aning. Men det ska bli spännande att se i vilken riktning utvecklingen går.
Som några läsare vänligen noterat är det ett år sedan jag startade bloggen Andas lugnt. Det har varit intressant och stimulerande att skriva på det här sättet. Roligare än att skriva vetenskap även om det har sitt särskilda nöje att se sina ord i ”Nature” och ”Science”. Definitivt mindre ensamt än att skriva underhållningsromaner som jag också provat för att hålla handen i övning.
Min tanke har varit att ta fram och förklara begrepp och data på ett sätt som kan begripas av amatörer. Töa bort en del av snömoset i politiker- och mediaspråket, använda faktiska siffror och visa hur man kommer fram till dem.
SI-prefix. Länk.
Sådana styggelser som oförankrade procentsiffror och luddiga uttryck som stor, liten, länge, kort, dyr, billig har jag försökt undvika till förmån för sifferangivelser.
Den uppmärksamme läsaren har själv med ledning av bloggen lärt sig räkna ut mängden koldioxid i atmosfären och jämföra utsläppen under valfri tidsperiod med ökningen de medfört. Sett att närmare hälften av de antropogena utsläppen försvinner på okänt sätt. (En enkel konst som ändå väckte uppmärksamhet i klimatdebatten då ”Bomben från Bristol” använde den i en vetenskaplig publikation.)
Samme läsare vet också hur stora världens isar är i km3 och hur länge det skulle ta att töa bort dem. Kan därför värdera riskerna för att Göteborg och Maldiverna ska dränkas av en stigande havsyta.
Morgan 3-Wheeler Super Sport 1932. Jag har en viss kärlek till Morgan eftersom min första bil var en begagnad Morgan +4 i British Racing Green. Trägolv och dubbla reservhjul baktill. God vägkontakt om jag säger så.
Likaså kan hon/han förvandla sin bils bränsleförbrukning i liter bensin/100 km till miljöbeskattningens gram CO2-utsläpp/km och tillbaka igen. Och räkna ut hur många vindkraftverk det skulle behövas för att ersätta ett kolkraftverk. Likaså förstå vad det skulle innebära om EU sänkte sina koldioxidutsläpp med 90 procent.
Annat som läsaren bättre kan värdera är tiggeri om isbjörnsfadderskap. Det vill säga löften av GreenPeace och WWF att för fadderskap à 100 kr/månaden inte bara betala sina exekutiva direktörer dryga miljonen kr i årslön utan också ”rädda” isbjörnen som art om dess habitat nordpolsisen skulle smälta bort.
Det ger mig ett särskilt nöje att förklara sådant. Det känns som sabotage mot all vilseledande ”information” och skrämselpropaganda från klimatmyglare av skilda slag. Gud ska veta att varje medborgare måste kämpa för att hålla förståelsens näsa över desinformationens ständigt stigande vatten.
Under året har miljödebatten ändrat karaktär. Den hysteriska domedagsrädslan har tonat bort. Allt färre tror att den ganska obetydliga människan först (a) genom ett utsvävande liv har bringat jorden ur sin bana, och sedan (b) genom botgöring och sträng beskattning kan föra den tillbaka i spåret igen.
Antal människor på jorden 1800-2100.
En händelse under år 2010 att intressera sig för blir när antalet människor på jorden passerar 7 miljarder-strecket. Enligt denna länk sker det omkring 10 april. Eftersom antalet ökar med 200 individer per minut är det svårt att säga exakta tidpunkten. Sju miljarder låter fasaväckande mycket och ser oroande ut i diagramform.
View Larger Map
Ändå ryms vi uppställda med en meters lucka gott och väl på Själland (7.542 km2), den ö där Köpenhamn ligger.
Räknat med 50 kg per individ är vår biomassa 350 miljoner ton. Som färs skulle vi rymmas i en 1 km lång och 1 km bred låda med höjden 350 m. Ungefär 60 procent av den massan skulle vara vatten. Ändå väger vi 300 gånger mer än alla blåvalar i havet, och 100 gånger mer än alla elefanter i Afrika.
Alla våra fyrfota tamdjur (kor, hästar, får, grisar, getter, kameler etc.) väger något mer än oss, 400 miljoner ton. För att hitta vilda djur med större biomassa får vi gå till det lilla kräftdjuret krill i havet kring Antarktis, 500 miljoner ton.
Insatta i astronomiska sammanhang är vi ändå mycket obetydliga. Vår galax Vintergatan är hundratusen ljusår i diameter (Homo sapiens är tvåhundratusen år gammal) och har sådär 300 miljarder stjärnor.
Andromedagalaxen, vår närmaste (spiral- [se kommentar Anonym5]) galaxgranne 2,5 miljoner ljusår bort. Den beräknas ha en biljon, 1012 stjärnor. Ljuset vi ser lämnade galaxen då förmänniskan Homo habilis levde på jorden, mer än 2 miljoner år innan H. sapiens bildats.
I universum finns kanske 500 miljarder (500 x 109) galaxer så antalet stjärnor är sant astronomiskt. Antag att varje galax har 300 miljarder (300 x 109) stjärnor så blir det lågt räknat 150.000 x 1018 (exa, triljoner) stycken. Där ligger till och med USA:s statsskuld 12 x 1012 (tera, biljoner) dollar i lä med faktorn 1010.
Om inte jorden är absolut enastående och den enda planeten med liv i universum så finns det statistiskt sett miljoner andra bebodda himlakroppar.
Sådana existentiella frågor tänker jag ägna mig åt ett tag framöver. Eftersom den kära antropogena koldioxiden blev en icke-fråga vid COP15 i Köpenhamn.
Grand Châtelet i Paris.
Den ömkliga finalen på klimatmötet COP15 i Köpenhamn fick ett av svenska språkets förnämligaste epigram att dyka upp i mitt minne:
»Hvad i sin period den högsta höjden sett
plär åter strax derpå det lägsta fallet röna.
Kung Carl man nyss begrof, kung Fredrik nu vi kröna -
så har vårt svenska ur gått ifrån tolf till ett»
Skrivet vid Fredrik I:s kröning 1720 av Carl Gustaf Cederhielm (1694 – 1740), en begåvad individualist som utan märkbara olägenheter levde de sista 16 åren av sitt liv häktad för skulder i le Grand Châtelet i Paris.
Sannolikt har nu det stora klimatraseriet passerat sin högsta punkt för att aldrig återfå sin tidigare storhet. Rädslan för global uppvärmning klimatförändring hör precis som 9/11, Saabkraschen och Tiger Woods så definitivt till nollnolltalet. Passé, bakom, gammaldags. Under tiotalet väntar nya fräscha utmaningar.
Klimatkämparna, typ miljöminister Andreas Carlgren, är fortfarande i chock- och förnekelsefasen. ”Så ska vi fortsätta arbetet med att rädda klimatet” (DN 100103). Carlgren gör en riktig analys av läget men värjer sig som patienten med bukspottkörtelcancer för dödsinsikten. De största utsläppsländerna tog sig rätten att släppa ut hur mycket koldioxid de vill i framtiden. De verkliga makthavarna tror inte att jorden dränks inom deras planeringshorisont. Läget för små ö-nationer må vara hur hjärtskärande som helst, blir de översvämmade om trehundra år får de väl flytta.
När jag startade den här bloggen i januari 2009 släppte ingen större svensk dagstidning fram klimatskeptiska artiklar. Men utan att veta det var jag del i en ström som gick genom opinionshavet, en sea change som obönhörligt ändrade synsätten. Nyligen hade DN ett mycket balanserat inlägg: ”Efter FN-fiaskot. Kolumnen: Hans Bergström om behovet att tänka nytt i klimatfrågan” (DN 091231) med synpunkter som inte hade släppts fram för ett år sedan. (Somliga frågade sig rentav: Är hedersdoktorn Karin Bojs befordrad snett upp till vänster?)
Själv tror jag att bloggvärlden bidragit till förändringen genom sina oräkneliga kritiska analyser av klimatmaffians tvivelaktiga metoder och absurda påståenden. Climategate hade aldrig kommit i dagen utan bloggarna, klimatmaffians stolliga "prognoser" om att jorden går under om 40 eller 90 år hade fortsatt växa som ogräs. Gammelmedia kom som vanligt på efterkälken. Nu blir allt fler människor medvetna om att klimatskräcken var avsiktligt skapad av politiker, ekonomer och forskare med ekonomiska intressen i hypotesen.
Det är inte en slump att expolitikern filmberättaren Al Gore är på väg att bli klimatmiljardär (i dollar).
Religiöst färgade klagorop som fiaskot var ett svek mot klimatet, och suckar över att Kina satsar på ”tung klimatförstörande industri som cement och stål” har förlorat sin verkan. Nu krävs smärtsamma omprioriteringar och en ny världsbild.
När vi (västerlandet) genom kortsynta planer med vinstmaximering som ledstjärna outsourcar allt mer tillverkningsindustri till Kina ökar landet förstås sina ”klimatutsläpp” (nyord för koldioxidutsläpp). Våra kan i motsvarande grad sänkas och fabriksarbetarna skickas hem i väntan på de jobb med högt kunskapsvärde som förväntas infinna sig. Till sådana jobb behövs i sagan så pyttelite energi att EU och i synnerhet Sverige till år 2050 kan minska koldioxidutsläppen med 90-95 procent. Detta är alldeles sant och beslutat i EU:s ministerråd 29-30 september 2009 under Fredrik Reinfeldts ledning. (Se Grön saga med blå kant, och Litet räknestycke.)
Därför är elpriser på 14,50 kr per KWh bara välgörande och mycket passande. Strömmen importeras från kolkraftverk som Vattenfalls Jänschwalde så vinsten går till välgörande ändamål, som direktörslöner på en och en halv miljon kronor i månaden. Om elen samtidigt kostar 2 öre KWh i Kina visar det bara kommunisternas rovdrift med klimatet. Sveriges (och EU:s) konkurrensförmåga påverkas inte.
I den bästa av alla världar
Ett bekant uttryck säger. ”Du kan lura många människor en kort tid, men inte alla en lång tid.” Så länge klimatkampen mest var vackra slagord och hajpade möten på fina semesterorter lät många sig luras. Men när det, som i Köpenhamn, kom till kritan och börjar handla om verkliga pengar som i svindlande summor skulle tas ur den vanlige västerlänningens plånbok då slår självbevarelsedriften till.
Då frågar sig verklighetens folk: Vem ska ha pengarna, vad får jag för dem, vad får mina barn? Är det alldeles sant som politikerna säger att jorden går under? Eller kanske bara lika sant som att utanförskapet skulle minska om alliansen fick makten, att sjukvården skulle bli bättre och åldringsvården mänskligare om de privatiserades. Och albylen bli 40 öre billigare med privata apotek.
Sådana frågeställningar kallas sunt förnuft. Och tror du inte att de är en del av det nya fräscha tiotalet så vänta och se. Till den 19:e september 2010.
Valdagen.