2009-10-24

Olyckskorp som kraxar falskt

Klimatindustrin är lika full av överdriven reklam som kosmetikindustrin. Skillnaden är att den ena hotar med död och undergång medan den andra lovar ständig ungdom och slät hy evinnerligen. Kosmetiken har roligare överdrifter, vad sägs om Anti-gravity cream (Anti-tyngkraftskräm). Möjligen en biprodukt från tillverkningen av flygande mattor i Lyckliga Arabien.

Klimatindustrins knep för att undvika anmälningar till konsument-ombudsmannen är att lägga sina scenarier långt in i framtiden. Och att stegvis skjuta på dem när verkligheten inte lyder. Förr 2010, numera 2050, ”före 2100” eller när CO2-halten i luften når 400 ppm ... 500 ppm ... Tidpunkten flyr som en zombie in i framtiden.

Men:

En av de värsta olyckskorparna gjorde en tabbe när han var yngre och mindre slipad – han nämnde ett årtal som låg för nära. Den beryktade Dr James Hansen, känd för läsare av denna blogg för framtidsbilden av jorden som ”en häxkittel av smältande isar, bubblande permafrost och lättantändliga skogar varifrån ingen återvändo finns” blev intervjuad i slutet av 1980-talet om klimatutsikterna på 20 års sikt, alltså läget innevarande år 2009 som då var framtid på säkert avstånd.

Det är roande att titta på hans spådom i dagens backspegel. (Tack till Anthony Watts i den varmt rekommenderade bloggen "Watts Up With That" som gjorde pionjärarbetet.)

Hansens kontor. De som följt teveserien Seinfeld känner kanske igen ”Tom’s Restaurant” (Bilden från "Watts Up With That").

Intervjun gjordes i Hansens kontor på Manhattan, adress 2880 Broadway med utsikt över Hudson River. Hansen såg ut genom fönstret och förklarade:

“The West Side Highway [which runs along the Hudson River] will be under water. And there will be tape across the windows across the street because of high winds. And the same birds won’t be there. The trees in the median strip will change.” Then he said, “There will be more police cars.” Why? “Well, you know what happens to crime when the heat goes up.”
(”West Side Highway [som går längs Hudsonfloden] kommer att ligga under vatten. Och det kommer att sitta tejp över fönstren tvärs över gatan på grund av starka vindar. Och samma fåglar kommer inte att vara där. Träden mellan körfälten kommer att ändras.” Sedan sa han, ”Det kommer att vara fler polisbilar.” Varför? ”Tja, du vet vad som händer med brottslighet när värmen stiger.”)

”Under the greenhouse effect, extreme weather increases. Depending on where you are in terms of the hydrological cycle, you get more of whatever you’re prone to get. New York can get droughts, the droughts can get more severe and you’ll have signs in restaurants saying ‘Water by request only’.”
(”Med växthuseffekten ökar extremt väder. Beroende på var du är med avseende på den hydrologiska cykeln får du mer av vad du är benägen att få. New York kan få torka, torkan kan bli värre och du kommer att få anslag i restauranger som säger ’Vatten bara på begäran’.”)

Hansens utsikt i nutiden enligt Googles streetview. Syns några tecken på översvämnning och extremt klimat? (Bilden från "Watts Up With That")

Suverän okunskap: Enligt Google Earth ligger West Side Highway 3 meter över havet så det skulle ha krävts en oöverträffat snabb höjning av havsytan för att översvämma den på 20 år. Det snabbaste tempot under senaste deglaciationen var 14 meter på 1.000 år. Hansens scenario förutsatte en tio gånger snabbare höjning, det vill säga 150 meter på tusen år. Det säger något om hans kunskaper i geologi.

Klimatindustrins väv av påståenden, hypoteser och kampanjer är så full av halvsanningar och hål så det krävs vetenskapsmän (och givetvis -kvinnor) för att upptäcka försåtligheterna. Jag kommer att tänka på miljöpartiets språkrör Peter Eriksson i radioekot i går 23 oktober 2009. I direktsändningen förklarade Eriksson att Fredrik Reinfeldts avståndstagande från Sverigedemokraterna i själva verket betydde tvärtom. ”Men man måste vara statsvetare eller erfaren i politiken för att förstå det” (citat ur minnet, bortredigerat i 30-dagars arkivet).

Samma sak med klimatindustrins dimridåer. Man måste vara geovetare eller kritisk professor i retorik för att se igenom dem.

Som exempel: Dr James Hansens skiss av jorden som ett kokande helvete av bubblande gaser. Noga räknat sade han: ”Om vi bränner ens hälften av jordens återstående resurser av fossila bränslen”. Lägg märke till det lilla ordet om. Jorden har minst lika mycket olja kvar som vi redan förbrukat. Räcker 50-100 år. Kolfyndigheterna är flera gånger större, påvisade reserver räcker 150 år.

Okej. Vi bränner hälften av dessa vilket kanske tar femtio år. Då, om ≈ 50 år är jorden enligt Hansens tro ”irreversibelt på en väg mot ett isfritt tillstånd”. På väg. Hur lång är den vägen? För en isfri jord måste vi smälta Antarktis (90 procent av jordens is) och Grönland (9 procent) vilket skulle ta 10-30 tusen år baserat på den senaste deglaciationen som vi lever i följderna av. Den trehundraåriga pusten antropogen koldioxid skulle för länge sedan vara assimilerad i det stora naturliga flödet där den utgör runt tio procent. Redan försvinner hälften löpande på naturlig väg.

Vilken civilisation som kommer att råda om tiotusentals år är en öppen fråga. Bensindrivna bilar och koleldade kraftverk kommer i vilket fall att vara antikviteter 3-10 gånger äldre än gravfynden i Konungarnas dal i Egypten.

Om tiotusen år:
Läser man kritiskt är detta alltså Hansens mycket omskrivna framtidsbild som får skolbarn att gråta sig till sömns och kissa i sängen. Barn borde förskonas från klimatporren. För dem ligger nästa sommarlov och smältningen av jordens isar lika långt borta.

Vad säger att Hansens bubblande-jord scenario om tiotusen år är riktigare än den bild av ett i dag översvämmat Manhattan som han gav för tjugo år sedan? Läsaren kan själv avgöra.

Det är mera sannolikt att jorden om 10-30 tusen år är inne i en ny glaciation lik den vi lämnade för artontusen år sedan. Spåren av planetens faktiska historia under den senaste halvmiljonen år pekar rätt övertygande mot en sådan utveckling.


Temperaturkurva för de senaste 400 tusen åren. (Kurvans nollnivå motsvarar dagens plus 12 grader C.) Den sammanfaller väl med spår och dateringar från de senaste glaciationerna. En extrapolering antyder att en ny istid kan väntas på 10-20 tusen års sikt.

Såväl James Hansen, hans hypotes, vår civilisation och vi själva är vid det laget historia. Om inlandsisen kommer och varar normaltiden 100 tusen år lär den hyvla av all europeisk bebyggelse ner till norra Tyskland. I USA ner till Chicago och New York.

Då kan man snacka om klimatproblem på Manhattan.


2009-10-21

Växthuseffekten


Tvärt emot vad många tror är växthuseffekten är en positiv faktor som är nödvändig för livet på jorden. Utan den skulle planeten vara kall och obeboelig – omkring minus 18 grader C (255 K). Det kallas svartkroppstillståndet.

Fundera på det en stund:
Utan växthuseffekt inga hav (möjligen is om inte vattenmolekylerna dunstat ut i rymden), ingen växtlighet, inga djur (dit räknar jag människan), ingen erosion, ingen vind eftersom vind förutsätter atmosfär och därmed växthuseffekt. Fotavtryck (som förstås inte kunde uppstå) skulle bli kvar evärdlig tid. Jorden skulle likna månen.

Tack och lov har jorden en atmosfär vars självklara innehåll är luft, en blandning av 21 procent syrgas (O2), 78 procent kvävgas (N2) och 1 procent andra gaser, mest argon (Ar) och en pust koldioxid (CO2). Mer än nio liter argon per kubikmeter, faktiskt, och fyra deciliter koldioxid. Evolutionen har praktiskt nog format oss så luften är färglös för oss.

Luften innehåller vattenånga som tvärt emot vad många tror är en osynlig gas. Det vi ser som ånga när vi ångar av potatis (rekommenderas för att undvika blöt och äcklig sådan) är små vattendroppar. Moln likaså är vattendroppar eller iskristaller (fast till och med fysiker ertappats med att kalla dem vattenånga).

En kubikmeter 20-gradig luft kan innehålla runt 20 gram vattenånga, nollgradig luft runt 7 gram. Att jämföras med 0,7 g koldioxid per kubikmeter, en tiopotens mindre. Fuktig luft är förvånansvärt nog lättare än torr luft vid samma temperatur. (Täthet vattenånga 0,8 g/l, luft 1,3 g/l.)

Avdunstning, kondensation:
Vattenångan i troposfären är orsak till så gott som allt väder: moln, nederbörd, åska, vindar, tropiska cykloner. När vatten avdunstar från mark eller havsyta sänker det temperaturen, då vattenånga kondenserar i atmosfären höjer den luftens temperatur. Om all fuktighet i troposfären plötsligt föll ut skulle det ge 25 mm regn (alternativt samma mängd som snö) över hela jorden. Samtidigt skulle luften bli varmare.

Växthuseffekt:
Vattenånga är dessutom den starkaste växthusgasen. På liknande sätt som koldioxiden absorberar den långvågig värmestrålning från jordytan och hindrar den från att stråla ut i rymden. Vid absorption tar vattenmolekylen upp energi från strålningen och omvandlar den till värme (= snabbare vibration hos molekylen) som sedan sprids till omgivningen.

Kvävet (N2) och syret (O2) i luften absorberar inte strålning utan är helt transparenta. De värms, det vill säga vibrerar snabbare, genom molekylära kollisioner med de verksamma H2O-molekylerna. (Och i mindre utsträckning med de en tiopotens sällsyntare CO2-molekylerna.) Luften blir varmare och infraröd strålning återsänds till jorden.

Kalkyl:
Vattenånga enbart svarar lågt räknat för 65 procent av växthuseffekten och 85-95 procent när man räknar in moln. Av skillnaden 32 grader mellan svartkroppstillståndet minus 18 oC och den nuvarande globala temperaturen +14 oC kan vattenångan alltså tänkas svara för så mycket som 27-30 grader. Den skulle ensam ge jorden en temp på 9-12 grader. De återstående 2-5 graderna skulle då bero på de andra växthusgaserna koldioxid, metan och ozon.

Detta är kalkyler mellan tummen och pekfingret men de ger en antydan om proportionerna. Med dem i bakhuvudet kan man lättare förstå hur den globala temperaturen kunde sjunka 0,2 grader samtidigt som 380 gigaton antropogen koldioxid släpptes ut i atmosfären 1942-1978. En ändring av den globala molnigheten eller halten vattenånga i troposfären kunde bekvämt förklara saken.

Vattenångans betydelse är emellertid ett mycket känsligt ämne i klimatdebatten och IPCC snuddar knappast vid frågan. I deras värld är det koldioxid som skapar tornados (twisters) som den på bilden.

Vulkaner kyler med SO2: En faktor som indirekt påverkar växthuseffekten är stora vulkanutbrott som sprider mängder av aerosoler i atmosfären. Krakatoas utbrott 1883 ledde till 1,2 grader kallare väder globalt i fem år, Mount Pinatubo 1991 sänkte temperaturen 0,5 grader i två år. Orsaken var att den färglösa gasen svaveldioxid erupterad i atmosfären gav svavelsyra som ökade bildningen av höga moln som reflekterade solstrålningen.

Jordkulan fick högre albedo (ett vitare tak, för att anspela på en bysnilleidé).

Ironiskt nog är spridning av svavelsyreaerosoler på hög höjd i atmosfären ett av de stolliga förslagen till geoengineering av den (förmodade) globala uppvärmningen. Att man skulle få hålla på för alltid och i förbifarten skapa surt regn sätter världsräddarna sig över.

Växthuseffekten en förutsättning för liv
Istället för att se växthuseffekten som ett ont som måste bekämpas ska man erkänna den som den förutsättning för livet på jorden som den verkligen är. Att inte låtsas om vattenångans dominerande betydelse i sammanhanget är så ovetenskapligt så det trotsar all beskrivning. Det kan jämföras med att diskutera fotosyntesen utan att nämna klorofyll. Eller hävda att små barn kommer med storken istället för att bli till genom att ... hm, ja ni vet.

Endast en ekonomisk jätte som klimatlobbyn skulle kunna få största delen av en hel forskarvärld att ställa upp på sådant.

Jag implicerar inte att forskarna är direkt köpta. Snarare är det fråga om en självvald kultur att bete sig, uppträda snyggt och ha hela gångkläder för att få vara med bland hermelinerna.

Det handlar dock om intelligent folk som inte behöver be Magdalena Ribbing om råd för att låta bli att svära i kyrkan.


2009-10-20

Koldioxidutsläpp 380 gigaton, global uppvärmning ingen

Den globala medeltemperaturen år 1942 låg kvar på temperaturkurvans krön +14 oC. Men under resten av 1940-talet skedde en distinkt nergång med 0,2 grader till 13,8 grader år 1950. Samma temperatur som 1935 så världen lämnade en 15 år lång värmetopp bakom sig.

Ihjälfrusna i Stalingrad.

Det är svårt att inse att de kalla krigsvintrarna 1939-1943 ska representera en värmetopp. Finska vinterkriget 1939-40, den tillfrusna Bottniska viken som tillät lastbilstrafik Sverige-Finland, och det tyska fälttåget i Sovjet som slutade med nederlaget i det djupfrysta Stalingrad 1943 talar ett annat språk. Sådan extrem köld visar på svagheterna i begreppet ”global medeltemperatur”.

Emellertid: År 1950 började kurvan stiga och nådde åter 14 grader C år 1978. Därmed var temperaturen tillbaka på 1942 års nivå efter ett 30-årigt dipp på 0,2 grader. Den period som behandlas här, 1942-1978, började och slutade alltså på samma nivå 14 oC. Någon global uppvärmning inträffade inte under dessa 37 år.

Klicka för större bild.

Det hoppfulla 1950-talet, det frigjorda 1960-talet och det vänstervridna 1970-talet förgick medan industrins hjul snurrade och standarden steg. Det resulterade i ett antropogent koldioxidutsläpp på 380 gigaton. Drygt tre gånger så mycket som under perioden 1910-1941, men bara 54 procent av de kommande utsläppen 1979-2008.

Koldioxidhalten i atmosfären steg från 312 ppm år 1958 då mätningarna började till 332 ppm år 1978, dvs. med 20 ppm (6 procent).

Antropogent koldioxidutsläpp 380 gigaton, global uppvärmning ingen:

Att relatera de 37 årens koldioxidutsläpp 380 gigaton till någon global uppvärmning är omöjligt eftersom ingen uppvärmning skedde. Den enfaldige kan förstås hävda att joho – från år 1950 till 1978 var den 0,2 grader. Så kan man med cherry picking(= selektivt urval) massera sina data så de passar den förvalda hypotesen. En metod som sannerligen inte är okänd i klimatdebatten.

[För att konstruera ett exempel från MetOffice-kurvan: 1860-1880 steg temperaturen 0,3 grader, 1910-1940 steg den 0,5 grader och 1950-2004 slutligen 0,6 grader. Sammanlagt ”på grund av människans koldioxidutsläpp” med 1,4 grader (istället för diagrammets 0,8). Tro inte att detta är en parodi – exempel finns på nätet.]

Nåväl: 1942-1978 års antropogena CO2-utsläpp på 380 gigaton sammanföll med en svacka ner/upp på 0,2 grader i den globala temperaturkurvan. Orsaken till svackan är okänd i detalj men den kan endast ha berott på naturliga (= av människan oberoende) variationer i jordens temperaturkontroll.

Det är svårt att se hur det antropogena koldioxidtillskottet skulle kunna ha en roll. Gasen är temperaturhöjande genom absorption av långvågig strålning från jordytan och kan inte vara annat. Mest troligt är variationer i atmosfärens halt av vattenånga, den gas som svarar för närmare 90 procent av växthuseffekten på 33 grader. Utan den vore jordens temperatur minus 19 grader C så det finns stora möjligheter till svängningar på en halv grad upp eller ner.

I det perspektivet är det förvånande att jordens temperatur ligger så stadigt kring plus 14 oC som den gör.

Sammanfattningsvis visar analyserna av de antropogena koldioxidutsläppen 1910-1941, 1942-1978 och 1979-2008 en ytterst erratisk eller obefintlig relation till den globala temperaturstigningen. Under de 98 åren var CO2-utsläppen 116 + 380 + 707 = 1203 gigaton. Nästan hälften av dessa försvann löpande från atmosfären genom att ingå i den naturliga koldioxidomsättningen.

Jordens medeltemperatur ökade under samma tid från 13,5 till 14,4 grader C, det vill säga med 0,9 grader. Endast med hjälp av avancerade logiska krumbukter kan man konstruera ett orsakssamband mellan koldioxidutsläppen och den ryckiga globala uppvärmningen.

Samt givetvis, med hjälp av stora datorer och komplicerade klimatmodeller gjorda av forskare med den rätta tron.


2009-10-19

Större koldioxidutsläpp ger mindre global uppvärmning.

Ovanstående kurva visar avvikelser i den globala medeltemperaturen sedan 1850 enligt brittiska MetOffice. Det rör sig om maximalt 0,5 grader ner som inträffade år 1910 och 0,42 grader upp som diagrammet placerar år 2005. Det årtalet är numera föråldrat, enligt NOAA var toppåret 1998 som nådde 0,44 oC över medeltemperaturen 14 oC.

Även klimatlobbyn erkänner nu att temperaturen faktiskt gått ner någon hundradels grad sedan 1998 och att 2000-talet tempmässigt är en platå.

Mellan 1850 och 1910 gick världens temperatur ner en tiondels grad för att slå i botten 1910 med 13,5 grader C. Så ”kallt” hade det inte varit sedan lilla istiden 1650-1850. Från 1910 gick den upp med en halv grad fram till 1941 då jordens temperatur var precis 14 grader C. Denna period om 32 år granskar jag här lite närmare. Det intressanta är förhållandet mellan temperaturökningen och det antropogena koldioxidutsläppet under perioden.

Som i förra posten har jag hämtat mängderna CO2-utsläpp årsvis här. Värden på atmosfärens CO2-halt i ppm (Keeling-kurvan) började inte mätas förrän 1958. Temperaturen är genomgående uttryckt i grader C.

Lägg märke till dippet under 1930-talet orsakat av förra depressionen. Först när rustningarna inför det kommande andra världskriget började tog utsläppen fart. Dock uppgick periodens maximala utsläpp på knappt 5 gigaton år 1941 endast till 16 procent av 2008 års 31,5 gigaton.

Perioden 1910-1941 omfattar 32 år och man kan alltså tala om det tidiga 1900-talets allt varmare klimat (till skillnad från väder). Summan av CO2-utsläppen under perioden var 116 gigaton.

Således: 116 Gt utsläpp, temperaturhöjning 0,5 grader C. Om uppvärmningen berodde på koldioxiden blev effekten per 100 Gt koldioxid 0,5 / 116 x 100 = 0,4310 grader C ≈ 0,4 grader.

Detta kan jämföras med 30-års perioden 1979-2008 då utsläppen var 707 gigaton medan temperaturen steg 0,3 grader. Fortfarande, om uppvärmningen berodde på koldioxiden blev effekten per 100 Gt koldioxid under de senaste trettio åren 0,3 / 707 x 100 = 0, 0424 ≈ 0,04 grader.

Vare sig man tror på AGW-hypotesen eller inte är förhållandena följande:
1910-1941 0,4 grader varmare per 100 Gt utsläpp. (Fyra tiondels grad upp per 100 Gt CO2)
1979-2008 0,04 grader varmare per 100 Gt utsläpp. (Fyra hundradels grad upp per 100 Gt CO2.)

Ju större CO2-utsläpp, desto mindre temperaturökning per enhet. Den hypotetiska effekten minskade med 90 procent då utsläppen ökade från 116 Gt till 707 Gt. Det är en faktisk observation av något som inträffat – inte ett antagande

Från 0,43 oC per 100 Gt under 1920/30-talen till 0,04 oC per 100 Gt under 1980/90-talen. Ett lysande exempel på "The law of diminishing returns", om något. (Jfr. Avtagande avkastning.)

Någon enkel förklaring är inte lätt att ge. Man kan tycka att de naturliga sänkorna biosfären - havet - kalksedimenten borde ha lättare att assimilera en liten antropogen störning som den 1910-1941. Den hypotetiska värmeeffekten borde därvid varit mindre eller rent av noll. Omvänt borde de naturliga sänkorna "kvävas" av en stor antropogen störning som den 1979-2008, den största hittills i historien. Det hypotetiska värmeutbytet per 100 Gt CO2 borde i så fall varit större än någon gång tidigare.

Nu var det emellertid tvärtom.

Det får mig att minnas ett annat känt samband:

”Att sova med skorna på är starkt korrelerat till att vakna med huvudvärk”.
”Därför, att sova med skorna på orsakar huvudvärk”.


En nonsenskorrelation, ett exempel på den fundamentala regeln att korrelation inte betyder orsakssamband. Ju djupare forskningen tränger in i de dåligt kända orsakerna till växlingar i väder och klimat, desto bräckligare blir det hypotetiska sambandet antropogena koldioxidutsläpp / global uppvärmning. En signal kommer från klimatlobbyn själv som bytt från ”global uppvärmning” till ”klimatförändring”. En annan från det faktum att de aldrig vågar publicera en klimatprognos med ett eller två års löptid.

Sannolikt ligger förklaringen gömd i förhållandet att det antropogena koldioxidutsläppet även på maxnivån 30 Gt CO2/år bara utgör tio procent av det totala årliga flödet in/ut ur atmosfären.

En handfull rapporter som förklarade sådana samband skulle vara mycket intressantare och många gånger värdefullare än ett tjog modellkörningar. Fast dåliga underlag för skattehöjningar.


2009-10-14

Koldioxidproblem


De globala CO2-utsläppen 1979-2008 var 707 gigaton. Hälften har försvunnit.

Mina poster 14 juli och 7 september behandlade fenomenet att hälften av de industriella koldioxidutsläppen försvinner ur atmosfären på okänt sätt. Här redovisar jag vad som hände under 30-årsperioden 1979-2008.

Trettio år är gränsen mellan väder och klimat vilket gör perioden intressant. Tidsavsnittet 1979-2008 är dessutom det hittillsvarande krönet på allt industriellt koldioxidutsläpp med år 2008 som rekordår – 31,5 gigaton.

De närmaste åren väntar en nedgång på grund av ekonomikrisen. Så skedde efter depressionen 1929 då svackan som mest nådde 26 procent år 1932. För 2009 beräknas en nedgång med 2,6 procent. (Att jämföras med uppgången 2008 med 2 procent.)

Information eller kunskap?
”Ge någon en fisk och hon har mat för dagen – lär henne fiska och hon har mat för livet.” Jag lär helst mina läsare fiska och därför förklarar jag resonemangen från grunden. Även den som bara har suddiga minnen från skolans kemi- fysik- och mattetimmar ska kunna följa med. Inte behöva tro på profetens ord utan kunna kolla själv. Internet och datorns kalkylator är allt som behövs.

För konsekvensens skull räknar jag genomgående med CO2 uttryckt i gigaton, Gt. Annars ser man ofta utsläppen uttryckta i C, kol. (För omvandling använd faktorn 3,67. Sålunda 707 Gt CO2 / 3,67 ≈ 193 Gt C.) Praktiskt nog är Gt, gigaton, 109 ton, samma mängd som Pg, petagram, 1015 gram.

Siffror för de årliga utsläppen är hämtade från CDIAC (Carbon Dioxide Information Analysis Center) som ingår i US Department of Energy. Närmare bestämt från denna sida. Halterna i ppm årsvis kommer från Carbonify.com.

Klicka för större bild

Basvärden:
Summan av CO2-utsläppen 1979 – 2008 var 706.714 miljoner ton, megaton, 106 ton. Avrundat 707 tusen megaton = 707 gigaton, 109 ton. Under samma period steg halten i atmosfären från 336 ppm år 1979 till 384 ppm år 2008, det vill säga med 48 ppm. En ökning med 14,29 procent.

Kalkyl:
Koldioxidhalten i luften redovisas av tradition i volyms-ppm, miljondelar volymsenheter. De kan omräknas till massa (vikt) såhär:

En kubikmeter är en miljon kubikcentimeter. En kubikmeter luft med 1979 års koldioxidhalt 336 ppm innehöll alltså 336 cm3 koldioxid = 0,336 liter. Vid temperaturen 0 grader C och en atmosfärs tryck (STP 0 °C and 101.325 kPa ≈ 1 atm.) har en mol av valfri gas volymen 22,4 liter. Molvikten hos CO2 är 44 varför 0,336 liter väger 44/22,4 x 0,336 = 0,660 gram per kubikmeter luft.

0,660 g/m3

Vikten hos 1 m3 luft vid samma STP är 1,29 kg. Per kilogram luft finns då 0,66/1,29 = 0,511 g CO2.

0,511 g/kg

På varje kvadratmeter jordyta vilar 10.332 kg luft och koldioxidmängden per kvadratmeter jordyta blir då 10332 x 0,511 = 5279,652 g. Eller 5,279652 kg.

Jordens yta är 5,10 x 1014 kvadratmeter. Multiplicerar man mängden CO2 i kilogram/m2 med 510 får man direkt massan i atmosfären i gigaton: 5,279652 x 510 = 2692,62252 ≈ 2693 Gt.

Motsvarande kalkyl med 2008 års värde 384 ppm ger 3081 Gt.

(44/22,4 x 0,384 / 1,29 x 10332 / 1000 x 510 = 3081,0642 ≈ 3081 Gt.)

Halten i atmosfären ökade alltså från 2693 Gt år 1979 till 3081 Gt år 2008, det vill säga med 388 Gt. I procent 14,41 (att jämföras med 14,29 procent om man räknar direkt i volyms-ppm.)

Men: Under samma tid var utsläppen 707 Gt. Skillnaden 707 – 388 = 319 Gt (45 procent) har alltså försvunnit i icke specificerade kolsänkor.

Slutsatser:
Under de trettio åren 1979 – 2008 försvann 45 procent av alla antropogena koldioxidutsläpp från atmosfären. Sådana assimilerande processer kan spåras över hela den industriella perioden. Vare sig man räknar på totalutsläppen sedan 1830, decenniet 1990-99 eller som här 30-årsperioden 1979-2008 så blir resultatet detsamma: Ungefär hälften av de antropogena utsläppen försvinner ur atmosfären.

De är spårlöst borta i den meningen att inga forskare har redovisat vilka processer som agerar. I allmänna termer kan man säga att den terrestra biosfären, den marina biosfären och havsvattnet självt är de sänkor som kan komma ifråga.

Grova uppskattningar ger vid handen att fotosyntesen binder 550 Gt och havet tar upp 330 Gt CO2/år – tillsammans en koldioxidskrubbning på 880 Gt per år. Om inte kompenserande koldioxidbildande processer tillförde lika stora mängder skulle självklart atmosfärens CO2-halt sjunka undan för undan. Nu råder en dynamisk balans mellan ≈880 Gt minus och ≈880 Gt plus. Det antropogena tillskottet på 30 Gt per år blir litet i sammanhanget (endast tio procent).

Tankeväckande antitänk:
Om ingen koldioxid tillfördes skulle atmosfärens befintliga 3.000 gigaton försvinna på 3000/880 = 3,4 år och luften skulle bli fullständigt CO2-tom. Alla gröna växter skulle dö, all syrgasproduktion upphöra, alla växtätande djur svälta ihjäl liksom alla köttätande (inklusive människan). Sannolikt på mindre än tio år. Under någon tid (10-100 år) skulle ett litet CO2-tillskott komma från alla ruttnande organiska kadaver, men livet på jorden som vi känner det skulle vara borta.

Försvunnet. Hädangånget. Väck. Hemma hos gud för gott.

Det strålskyddande ozonlagret (O3) i atmosfären skulle också försvinna så mikro-organismer endast kunde leva skyddade av vatten eller mark.

Jordytan skulle i bokstavlig mening bli öde.

Klimatlobbyns skräckvisioner reduceras till idyller:
Det öde som skulle drabba jorden om all atmosfärens CO2 försvann är mångdubbelt värre än effekterna av en fördubblad eller tredubblad halt. Jordytan skulle täckas av lik och död växtlighet i inledande stadier av förruttnelse som avstannat sedan syrgasen i luften tog slut. Samma sak med havsbottnarna. En geologisk horisont av aldrig tidigare skådat slag skulle bildas.

Det perspektivet visar hur korttänkt och enfaldigt det är att klassificera koldioxiden som en miljöförorening. Utan koldioxiden vore vi helt enkelt inte till.