Bortkommet

Klimatrörelsen har fått kritik för många saker: mygel med siffror (”ishockeyklubban” där man trollade bort tidigare växlingar i klimatet), manipulationer med statistik och publicering (”Climategate”) och vetenskapligt tvivelaktiga skräckscenarier (snabbt stigande havsnivåer, smältande polarisar, alla isbjörnars död ... listan är lång). Har man ett förlåtande sinnelag och tror på det goda syftet kan man kanske ursäkta lobbyn och skylla på överilningar i stridens hetta.

Värre är rörelsens graverande enögdhet och dess oförmåga att sätta in klimatprojektionerna i ett geologiskt sammanhang. Man har låst på atmosfärens koldioxidhalt och marknadsför varje stegring som ”unprecedented” (exempellös, utan motstycke) och varje ny Keelingsiffra som den högsta på åttahundratusen år … 2,1 miljoner år… 15 miljoner år. Sifferexercis, klimatologisk pittmätning. 

Jättetrollsländan Meganeura med 75 cm spännvidd på vingarna från karbonperioden.

Klimatforskarna påstår att det finns ett samband mellan den lilla ökningen i jordens medeltemperatur  med 0,7 ^oC sedan 1850, och det antropogena utsläppet av 1 800 gigaton (miljarder ton) koldioxid under samma tid. Men det krävs mycket manipulerande och konstnärlig statistik för att ”påvisa” sambandet. Även om man godtar deras argument har de inte bevisat kausaliteten (att CO₂-utsläppet är orsaken).

En blick på jordens utvecklingshistoria visar att en mångfald processer varit aktiva för att göra jordklotet till vad det är i dag. Och historien är ofattbart lång – 4,6 miljarder år. Tänker man sig den som ett år ligger (den hypotetiska) Kristi födelse 16 sekunder bort. Profeten Muhammeds födelse 11 sekunder bort. Det mesta av vår civilisation har utspelats på dessa få sekunder.  Industrialismen började för 1,3 sekunder sedan, koldioxid­halten i luften har stigit under en halv sekund.

 Hur någon kan tro att atmosfärens koldioxidhalt varit den enda faktor som reglerat jordens klimat är obegripligt. Och att AGW-hypotesens lilla fjärt ska få miljarder års styrmekanismer att rasa ihop.

Klimatlobbyn ger med ena handen och tar med den andra. Å ena sidan hävdar den med panik i rösten att koldioxidutsläppen måste sänkas och på sikt skäras ner till noll. Dagens nivå 387 ppm betyder kris. Å andra sidan konstaterar den trankilt att hälften av utsläppen aldrig hamnar i atmosfären. Hur de försvinner bryr man sig inte om. ”Naturliga processer”.

Det faktum att hälften innebar 10 Gt år 1986 och 15 Gt år 2010 har inte lockat till några forskningar. Varför naturens aptit växer i takt med utsläppen vore annars en intressant fråga.

Klimatforskarnas sätt att räkna ut medeltemperaturer är alldeles osofistikerad. För tidsperioder tar de helt enkelt aritmetiska medeltalet. För stora ytor, typ södra halvklotet eller jordens landyta, bygger de på ett glest nät av väderstationer vars kvalité har ifrågasatts. Exempelvis för Australien där ett par stationer kan få representera både Northern Territory och Queensland. Andra stationer har blivit inträngda i stadsbebyggelse och står kanske nära utblåset från ett köpcenters luftkonditionering eller vid en asfalterad parkeringsplats.

Vad innebörden är av begreppet ”global medeltemperatur” är inte lätt att förstå. Är medeltemperatur ett meningsfullt begrepp om man har ena handen i isvatten och den andra i hett vatten? När GISS och CRU börjar räkna ut årsmedeltemperaturen med två decimaler är de i teoriernas drömvärld. Exempelvis menar de att år 2005 låg 0,62 och år 2010 0,63 ^oC över baslinjen 14 grader C.

Det primitiva underlag som finns ger inte underlag för kalkyler med hundradels grader. Ena året 14,62 och andra året 14,63 ^oC. Pressad av journalister medgav CRU:s chef professor Phil Jones för ett år sedan att sådana siffror inte var signifikanta.

De största temperaturväxlingarna under de senaste 500 000 åren ägde rum i samband med norra halvklotets fyra stora nedisningar. Långsamt kallare under inlandsisarnas tillväxt och snabbt varmare i samband med avsmältningarna. Den för AGW-hypotesen besvärliga omständigheten att temperaturen vid avsmältningarna  steg cirka 800 år före ökningen av koldioxidhalten går man förbi med lätt hand. Den är annars en stark indikation på att de tvära postglaciala uppvärmningarna berodde på annat än atmosfärens koldioxid.

Sedd på avstånd och mot bakgrund av ett mått geovetenskaplig grundkunskap verkar klimatlobbyn helt vilse i tillvaron. Klimatputte i blåbärsskogen.

Två dikter om vilsekomna barn faller mig i minnet.

Dels ”Du har tappat ditt ord” ur Nils Ferlins ”Barfotabarn” (1933)

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
 
du barfotabarn i livet.

Så sitter du åter på handlarns trapp 

och gråter så övergivet.

Vad var det för ord - var det långt eller kort,

var det väl eller illa skrivet?

Tänk efter nu - förrn vi föser dej bort,
 
du barfotabarn i livet.

Och dels Hjalmar Gullbergs ”Efterlyses” ur ”Andliga övningar” (1932)

Undertecknads barnatro


har försvunnit från sitt bo


utan mössa, rock och sko.



Här, i hopp att det blir känt,


vart han sig i världen vänt,


gives hans signalement.



Rösten som en fågeldrill,


ögon blå med blank pupill,


blicken hör ej jorden till.



Den som, innan ägarn dör,


den försvunne återför,


lovas hederlig dusör.

Vilken syn man än har på klimatrörelsens trovärdighet och förankring i verkligheten kan man sakna det ungdomliga engagemang och den idealism som präglade rörelsen i början. Men som sprack så sorgligt vid den stora tack- och avskedsföretällningen COP15 i Köpenhamn 2009.

Nu är den mest bortkommet argumenterande av slipade politiker och välbetalda lobbyister. Sin förlorade barnatro får man aldrig tillbaka.

 

Efter oss syndafloden? Knappast.

Hypotesen

Den stora klimatboven är människans utsläpp av koldioxid till atmosfären – för närvarande omkring 30 gigaton (miljarder, 10⁹ ton) per år. För tio år sedan, år 2000, var utsläppet 24,7 och för tjugo år sedan, 1990, 22,5 gigaton/år. Och det kommer obönhörligt att stiga i takt med ökande välstånd, större energiförbrukning och växande världsbefolkning.

Koldioxid värmer: Det är odiskutabelt att koldioxidgas bromsar långvågig strålning och därigenom själv värms upp och transmitterar värmen till sin omedelbara omgivning, alltså luften, som då blir ett värmande täcke runt jorden. Ännu större effekt har vatten i förångad och vätske/isform. Istället för att vara obeboeligt kall med temperatur minus 18 ^oC (255K) är jorden nu behaglig varm med +15 ^oC (288K) som medeltemperatur. Fenomenet kallas lite misslyckat för växthuseffekten.

IPCC påstår att en fördubbling av koldioxidmängden i atmosfären från pre-industriella 280 till 560 ppm leder till en temperaturökning på 2 till 4,5 grader C. Detta skulle enligt AGW-hypotesen göra stora delar av jorden obeboeliga och leda till svält, översvämningar och krig. Det kritiska värdet skulle nås omkring år 2050.

Om detta  scenario vore sannolikt och gick att förankra hos världens politiska och ekonomiska ledare borde man se stora ansträngningar att skära ner utsläppen. Men nu är det mest prat vid kongresser och möten på lyxiga turistorter. Letar man efter tecken på verkliga utsläppsminskningar letar man förgäves.

Verkligheten

Omkring 85 procent av världens energi kommer från förbränning av kol-olja-gas. I princip oxidering av kolet i kolföreningarna vilket obönhörligen innebär att en enhet C ger 3,7 enheter CO₂ som utsläpp. Av detta blir bara hälften kvar i atmosfären, den andra hälften försvinner direkt i den naturliga kolcykeln. Trots mycket prat om förnybar energi har väldigt lite hänt i praktiken. Inga nya energikällor som i stor skala kan ersätta de fossila bränslena skymtar vid utvecklingshorisonten.

BP som vet en del om fossila bränslen kom nyligen ut med en prognos fram till år 2030. De kalkylerar med stigande koldioxidutsläpp från dagens cirka 30 till 38 gigaton/år på dessa tjugo år.  OECD-länderna  (de etablerade industriländerna) beräknas kunna minska sina utsläpp något enstaka gigaton medan världen i övrigt svarar för ökningen. Det speglar den förväntade standardökningen i länder som Kina, Indien och Brasilien och förflyttningen av den ekonomiska makten österut.

Hur makten förskjutits mot öster återspeglas i hur de två amerikanska presidenterna hälsar på Kinas ledare. Nixon år 1972 självsäkert utan så mycket som en nickning; Obama år 2010 ödmjukt med en bugning.

Den nya ledaren Kina gick förbi USA som världens största utsläppsland för koldioxid redan 2006 med 6 gigaton och kalkylerar med 12 gigaton år 2030. Mycket av Kinas industri arbetar med tillverkning av produkter som sedan används i USA och EU så där kan man tala om outsourcade utsläpp. Indien med sina stora kolfyndigheter är på samma väg.

Drömlandet

IEA, vars drömmar om koldioxidavskiljning jag beskrev i förra posten, räknar med samma ökning till år 2030 som BP. Dessutom extrapolerar de till år 2050 då utsläppet nominellt beräknas till 64 gigaton/år. Genom kilar (wedges) av spekulativa förbättringar typ besparingar och bättre effektivitet trollar de bort 54 procent av behovet (och därmed utsläppet). Med förnybar energi 21 procent och kärnkraft 6 procent lyckas man  nå 81 procent. 

För de återstående 19 procenten tänker de sig koldioxidavskiljning, CCS. Att volymen separerad koldioxid i flytande form årligen skulle bli mer än dubbelt så stor som världens olje- och gasproduktion har man antingen inte förstått, eller så låtsas man inte om det. Inte heller att CCS skulle öka energiåtgången vid primärindustrierna med 25-40 procent.

På så sätt blir IEA:s drömda koldioxidutsläpp år 2050 bara 14 istället för realistiska 64 gigaton.

Syndafloden?

Krasst kan man säga att de tekniska och  politiska möjligheterna att skära ner eller rentav eliminera de antropogena koldioxidutsläppen är små. Mycket små. Om klimatapostlarna själva trodde på sitt evangelium borde de vara mycket rädda. Men nu lever de i största välmåga och skapar det ena mer sensationella scenariot efter det andra. Lämpligt nog allt längre bort i tiden. Kanske år 2100… eller i alla fall 2300.

På senare tid kryddade med spekulationen att klimatkatastrofernas svans kommer att nå tusentals år i i framtiden.

I hemlighet tvivlar de antagligen på sina profetsior. Sådana är endast tankefoster om vad som kan tänkas hända om. Men en teori anses giltig så länge den ger pengar.

Den största svagheten i AGW-hypotesen är bristen på geologiskt perspektiv. Den är formulerad av meteorologer som tänker i dygn eller möjligen veckor. För dem räcker en uppvärmning med 0,7 grader C på hundra år som katastrofvarning. Ändå är den knappast en hickning i jordens tillvaro. Insatt i livets miljardlånga historia på jorden blir människans existens bara en halvtimme av ett år. Vårt år 1 inträffade för 16 sekunder sedan.

Vi lär få titta mycket långt efter någon syndaflod.

 

Drömkalkyler för koldioxidavskiljning (CCS)

Glada ingenjörsdrömmar

Kontrasten mellan dröm och verklighet är stor inom klimatrörelsen. Decenniers drömmar om sol, vind och vatten som världens energikällor har inte rubbat den hårda verklighetens 85 procent fossila bränslen och 6 procent kärnkraft. Bara fyra procent av den energi som håller världen igång genereras mjukt med sol, vind och vatten, och fyra procent med biomassa. I vakenvärlden syns inte heller någon revolutionerande ny energikälla som skulle kunna ändra situationen.

De fossila bränslena är en ändlig resurs och slutet för olja och gas beräknas komma inom hundra år, och för kol inom trehundra. För närvarande förbränns de i större utsträckning än någonsin förr. Resultatet är ≈ 390 exajoule (390 ×10¹⁸ J) energi per år och ≈ 32 gigaton (32 x 10⁹ ton) koldioxid per år som utsläpp i atmosfären.

Koldioxiden är en faktor i växthuseffekten som gör jorden beboelig med en medeltemperatur runt +15 ^oC (288K) istället för -18 ^oC (255K). Den så kallade AGW-hypotesen (Anthropogenic Global Warming) hävdar att mera koldioxid i atmosfären kommer att leda till en självförstärkande och irreversibel katastrofal uppvärmning. Exempel här och här. Halten har stigit med 74 ppm på fyrtiofyra år, från 313 ppm 1958 till 387 ppm 2010. Om trettiosju år (2047) kan den väntas passera 450 ppm.

Ett av sätten att bromsa ökningen är koldioxidavskiljning, CCS (Carbon Capture and Storage). Kalkyler för metodens implementering finns i en Technology Roadmap on CCS gjord av IEA (International Energy Agency, en organisation inom OECD med 28 medlemsstater inklusive Sverige). Så här ser scenariot ut.

IEA:s vägkarta till 2050

IEA fäster ingen vikt vid Kyotoprotokollet. Istället kalkylerar man med en halvering av utsläppsnivån 2005 (29 Gt) till 14 Gt år 2050. Från den beräknade ökningen på 62 Gt utan åtgärder eliminerar man 48 Gt genom presumtiva kilar (wedges) av effektivisering (54 procent = 26 Gt), förnybara energikällor (21 procent = 10 Gt) och CCS 19 procent (9 Gt). 

Bill Gates föredrag "Innovating to Zero" var en uppmaning till tekniker/uppfinnare att göra underverk. I klartext: ingen ersättning för fossila bränslen finns.  Han snuddade vid volymproblemen med CCS men nämnde inte kostnaderna eller energiförlusterna.

Att separera, transportera och lagra nio gigaton (miljarder ton, 10⁹ ton) koldioxid är ett stort och kostnadskrävande projekt med bistra konsekvenser för världens energiförsörjning. Problemen berörs oftast inte alls eller också med mycket lätt hand. Här tar jag upp två kinkiga punkter: (i) energiförluster och (ii) avfallsvolymer.

Energiförluster:
Att separera koldioxiden ur industriella rökgaser beräknas öka energiförbrukningen hos primärindustrin med 25-40 procent. Låt oss se på brunkolskraftverket Jänschwalde (bekant för läsarna av Andas lugnt genom poster här, här och här). Med en installerad effekt på 3 000 MWe producerar det 22 miljarder kWh per år = 22 terawattimmar, TWh (10¹² Wh). Verket eldar upp 12 miljoner ton lågvärdig brunkol (kolhalt 55 procent) per år och släpper ut 24 megaton koldioxid.

Om avskiljningen skulle ta 30 procent av den genererade energin 22 TWh/år skulle förlusten bli 6,6 TWh/år och leveransen av el sjunka till 15,4 TWh/år med samma bränsleförbrukning. En förlust motsvarande elproduktionen hos Sveriges tre största vattenkraftverk Stornorrforsen (2,3 TWh/år), Harsprånget (2,1) och Messaure (1,9). Vid ett kolkraftverk. 

Tyskland har ett trettiotal koleldade kraftverk och de tio ”smutsigaste” släpper ut 165,3 megaton koldioxid per år. Med utgångspunkt i Jänschwaldes värden skulle koldioxidavskiljning enbart hos dessa tio innebära en produktionsförlust runt 44 TWh/år – nästan lika mycket som Sveriges hela kärnkraftsel år 2009 (50 TWh). 

En kWh i Tyskland kostar 0,3 USD. Till det priset är 44 TWh värt 13,2 miljarder USD ≈ 90 miljarder SEK. Om året. Som jämförelse motsvarar det kostnaden för Sveriges försvar 45 miljarder och utbildning och universitetsforskning 50 miljarder om året.

Se också på Sydafrika – Afrikas enda industrination. Landet producerar 240 TWh per år varav 77 procent (185 TWh/år) genereras från kol.

Sydafrika har världens fjärde största kolkraftverk Medupi med en installerad kapacitet på 4 800 MW. Bränsleåtgången är 17 miljoner ton (megaton) lågvärdigt kol per år och koldioxidutsläppet 30 megaton. I närheten ligger Matimba kolkraftverk med kapacitet 3 990 MW, produktion 24 TWh/år och koldioxidutsläpp 26 megaton/år. Ett tredje, Majuba, har en installerad kapacitet på 4 110 MW och koldioxidutsläpp 28 megaton/år. Koldioxidmängd att avskilja enbart hos dessa tre 84 Mt/år, beräknad energiförlust  25 TWh/år, kostnad 50 miljarder SEK/år.

Dessutom har Sydafrika världens största exporthamn för kol som skeppar ut 91 miljoner ton kol per år. Givetvis till förbränning som genererar 337 miljoner ton (megaton) koldioxid oavsett var den förbränns. Att införa CCS där skulle kräva förhandlare med aldrig skådade förmågor. (Sådana som kunde lösa tvisten mellan Israel och palestinierna.)

I diskussioner om koldioxidavskiljning skjuter man de ekonomiska konsekvenserna framför sig. Men den dag det gäller pengar på bordet går det sannolikt med storskalig CCS som med EU:s beryktade klimatfond på 100 miljarder euro om året till ”klimatunderprivilegierade” länder. Det blir inget.

Avfallsvolymer: 

Vid mellanlagring, transport och slutförvaring hanteras koldioxiden som vätska. Under 56 atmosfärers tryck har den täthet 0,77 kg/liter vid +20 ^oC. Ett ton har då volymen 1,3 kubikmeter eller räknat i oljeindustrins fat (159 liter) 8,2 fat. 

Ett gigantiskt icke-produktivt nät av pipelines större än dagens olje- och gasnät skulle behövas för transport av den flytande koldioxiden. Enligt tekniska krav får ledningar endast användas för det de byggts för så dagens nät skulle formellt inte duga. (Efter muller bland världens skattebetalare skulle förstås byråkraterna få ge sig.)

Nio gigaton (miljarder ton) som är IEA:s förslag skulle bli 74 miljarder fat flytande koldioxid. Årligen. Mer än dubbelt så stor volym som världens samlade olje- och gasproduktion som var 30 miljarder fat år 2008 när den stod på topp. Kvittblivning av koldioxid från rökgaser kan bli den största tekniska transporten av vätska i mänsklighetens historia (om den kommer till stånd).

I motsats till oljeutvinningen som förutses avta, är CCS ett öppet projekt med flerhundraårig framtid. Driften kommer att kosta enorma pengar – i runda tal trettio procent av värdet på energin i världens samlade fossila bränsletillgångar. Om AGW-hypotesen får slå igenom.

Ännu allvarligare är att CCS genomförd i stor skala skulle minska – eller beskatta – de ändliga tillgångarna på fossil energi med cirka 30 procent. Nämligen den andel som skulle gå åt vid den improduktiva separeringen-transporten-deponeringen av koldioxiden. Vid oförändrad energi­produktion skulle tillgångarna räcka så mycket kortare tid  - kanske sjuttio-åttio år för oljan/gasen och runt tvåhundra år för kolet om dagens uppskattningar är riktiga.

Eftersom energibehovet i världen utan tvivel kommer att öka skulle konsekvenserna bli ännu mycket värre än jag skisserat här. 



Klimathotet
 
Med all respekt för de AGW-troende och för en inte helt otänkbar måttlig klimateffekt av koldioxidutsläppen är det väldigt svårt att se koldioxidavskiljning CCS som en etablerad del av framtidens energiproduktion. Några kalla vintrar till i västvärlden och en fortsatt flack eller rentav nedgående global temperaturkurva och tekniken kommer att stanna vid de redan påbörjade pilotanläggningarna. 

Klimathotet är en psykisk upplevelse. Människans psyke hukar sig bara kortvarigt för icke materialiserade hot. Kommer inte den stora smällen eller den väldiga översvämningen snart repar hon humör igen och lever vidare som förut.
 
Som exempel på sådan levnadsoptimism har jag tidigare citerat akademiledamoten Nils Lorens Sjöbergs dikt om bataverna. För omväxlings skull väljer jag nu slutet på Nils Ferlins  

Den stora kometen

[...]

Vi sitter där vi sitter nu

och har det ej så galet.

Den där kometen kommer ju

tre gånger i kvartalet.


Än är han här, än är han där

och krumelurar värre.

Vi skålar för den dag som är

och litar på Vår herre!

Cheers! 

 

Filosofisk återblick

Två år har gått sedan jag startade den här bloggen. Namnet Andas lugnt var tänkt som en uppmaning till läsare att ”sluta ängslas och börja njuta av livet”.  Särskilt att sluta ängslas för jordens snara undergång på grund av koldioxidutsläppen. Klimatskräcken stod då på sin höjdpunkt, koldioxiden framställdes som ett mellanting mellan den allestädes närvarande guden som såg allt, och djävulen själv som siktade att förgöra oss. Media var enstämmigt på klimatlobbyns sida, tidningarna med DN:s debattsida i spetsen var stängda för avvikande synpunkter.

Skeptiker kallades intellektuell ohyra och skulle utrotas med okvädingsord från etablissemanget.

Sedan dess har klimatbubblan spruckit, i likhet med USA:s, Baltikums, Greklands och Irlands finanser och kanske hela europrojektet. Det är en ny tid. Klimatpolitikens stora fest- och jubelföreställning i Köpenhamn blev pannkaka och vår ledare Fredrik Reinfeldt (känd från ett av de stolligaste ”klimatbesluten” någonsin) är väldigt tyst om sin klimatinsats. Tills vidare låter han Andreas Carlgren bjäfsa i klimathörnet.

Klimatrörelsen har gått samma väg som andra folkrörelser – frikyrko­rörelsen, nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen – upp som en sol, ner som en pannkaka. Bara så mycket snabbare. Det som tog 150 år för frikyrkorörelsen och arbetarrörelsen tog bara 15 år för klimatrörelsen.

Lite sorgligt trots allt. “Och något tålte den skrattas åt, men mera att hedras ändå” för att parafrasera Runebergs ”Lotta Svärd”.

Ointresset är en självförstärkande negativ spiral. Klimatbevakning hos teve och tidningar ger numera få tittare och läsare, då görs färre program och tittarna/läsarna blir ännu färre. Därför mindre pengar till sådana program som då blir både billiga och tråkiga.  (”Booring”, enligt Randy Olson).  Tomt i bänkarna.

Klimaträdslan kan i framtiden bli ett lika avslöjande generationsmärke för nollnolltalets ungdom som mahjongkläder och Maos Lilla Röda var för 68-generationen. Vad som kommer att utmärka tiotalets ungdomsgeneration är svårt att säga men inte blir det klimatskräcken.

För mig personligen känns det lite märkligt att ha bytt roll från en ropande röst i öknen till medlem i ett kollektiv med förnuft och saklighet som ledstjärnor. Bildligen från oppositionell särling i tröja och polsk dokumentportfölj (Icakasse) till städad samhällsmedborgare i skjorta och kavaj (dock utan rosa slips). I takt med förändringen har min känslomässiga motivation till bloggandet svalnat. Sällan sätter jag mig vid tangentbordet med känslan ”Nej, nu jä…” Det märks på antalet bloggposter: 75 första året, 43 andra.

Samtidigt har jag fått smak för bloggskrivandet. Det är faktiskt väldigt nöjsamt att ha ett utrymme där jag kan uttrycka mig fritt, utan hänsyn till redaktörer, fackgranskare eller räknenissar från administrationen. 

Mitt val att vara anonym har visat sig klokare än jag begrep i ljuset av de krav på lojalitet mot etablissemanget som nu satt yttrandefriheten ur spel. En arbetsgivare som avskedar en anställd för yttranden på Facebook borde få en hätskt kvinnlig åklagare efter sig mer aggressivt än den man som (kanske) fortsatte att knulla fast kondomen spruckit.

Men det händer tyvärr inte.


Tvååringen Andas lugnt tultar i alla fall vidare in i 2011 med öppet sinne och nyfiken blick. Föga anar han vad som ska hända i nästa kapitel.

Vart går klimatet?

Den kallaste vintern på många år ligger över USA, Europa och Ryssland. Det är väldigt olägligt för klimatlobbyn att kölden drabbar just sådana områden där klimatmedvetandet varit särskilt starkt.

Folk är nu så enkelt funtade så de tar intryck av några månaders snökaos, inställda flyg, fastfrusna tåg och igensnöade vägar. Åtta timmar i ett havererat SJ-tåg utan värme, vatten, toaletter och information kan få den mest brinnande klimatentusiast att tappa tron på växthuseffekten. 

SNAFU, som det heter. Situation normal, all fucked up. (Situationen normal, allt åt helvete.)

Kalla vintrar och global uppvärmning

Den som kan sin historia vet att vintrarna var hårda i Europa och Ryssland också under andra världskriget. Man talade om ”de kalla krigsvintrarna”.  Sverige var avstängt från omvärlden, hade ransonering och varm­vattenförbud, bensin fanns endast till försvaret, husen eldades med ved. Finland förde två krig mot Sovjet och vinterkrigets vitklädda finska soldaterna blev hjältar.  De illa utrustade ryssarna frös ihjäl stående i skyttevärnen. Man körde lastbilstrafik över Bottenviken.

I Ryssland mötte Hitler samma fiende som Karl XII och Napoleon – den obarmhärtiga ryska vintern. När generalfältmarskalk Friedrich Paulus, 22 generaler och återstoden av Sjätte armén kapitulerade vid Stalingrad 31 januari 1943 var det finalen på ett köldhelvete.

1940-talets värmetopp
Statistiskt gick jorden då igenom en värmetopp. Upp från 13,8 grader år 1935 till 14 grader 1941/42 och ner igen till 13,8 år 1950. Det dröjde ända till 1978 innan jordens medeltemperatur nådde 14 grader på nytt, alltså en temperatursvacka som sträckte sig över 36 år.

 Denna kuriösa kontrast fick mig att titta på kurvan över jordens medeltemperatur 1850 – 2009.  En ojämn kurva med sex markanta toppar följda av decennielånga svackor. Vår 2000-talets temperaturtopp är nr 6, andra världskrigets var nr 5 medan nr 4 inträffade i slutet av 1800-talet.

1890-talets värmetopp
År 1898 kulminerade den globala medeltemperaturen med en topp på 13,75 grader. Den följdes av ett tvärt temperaturfall ner till rekordlåga 13,5 grader år 1910. Då började temperaturen stiga igen och år 1928 passerade den 1898 års nivå efter ett dipp på 30 år. Den fortsatte brant uppåt och nådde sin höjdpunkt kring 1940.

I Nordamerika upplevde man en serie kalla vintrar i samband med 1898 års värmetopp.  The Big Freeze 1894/95 då druvor och apelsiner frös bort ända ner i Florida; The Portland Gale 1898 som svepte regn, hagel och snö över New England med vindar på 50 m/s och sänkte fler än 300 fartyg; och The Great Blizzard 1899 då hamnen i New Orleans frös till och isflak från Mississippi drev ut i Mexikanska golfen.

The Portland Gale fick sitt namn efter ångaren SS Portland som gick under med man och allt under stormen.

I Europa hade England The Great Blizzard of March 1891 som inte skulle överträffas på 112 år. ”One of the longest and severest winters ever known” (En av de längsta och strängaste vintrar någonsin). Cornwall och Devon var avskurna från resten av landet, i Calais blåste två ånglok med snöplogar av rälsen, i Budapest hotade Donau att svämma över på grund av isbildning.

Stockholm hade -16 C andra veckan i januari 1891 och minus nio som januaris medeltemperatur; i Bryssel var januaritemperaturen minus åtta.

2000-talets värmetopp
Den globala temperaturen steg stadigt i 30 år från 1975 till 2005 med totalt 0,5 grader C. Men sedan har den saktat av eller upphört. Professor Phil Jones – en centralfigur i klimatforskningen – medgav i februari 2010 att temperaturen gått ner under perioden 2002-2009 (-0,12C per decennium) men att nedgången inte var statistiskt signifikant.

Det kan vara krönet på en värmetopp. Möjligen signalerar den kalla vintern början av en temperaturnedgång av samma typ som nittonhundrafyrtiotalets och artonhundranittiotalets.  AGW-hypotesen är så bristfälligt relaterad till verkligheten att den inte ger någon ledning.  Om koldioxiden vore den huvudsakliga orsaken till uppvärmningen med 0,7 grader C sedan 1830 skulle man vänta sig att det rekordstora utsläppet av 233 gigaton CO₂ åren 2002-2009 satt något spår (vilket det alltså inte gjorde). 

AGW-hypotesen och verkligheten
 
Koldioxidhypotesen är väl underbyggd teoretiskt och laborativt, men sambandet mellan det globala koldioxidutsläppet och temperaturkurvan är uselt. Det 36-åriga dippet 1942-1978 inträffade medan utsläppet steg från 5 Gt 1942 till 19 Gt 1978. Sammanlagt 380 Gt under perioden.

Att variationerna under 1800-talet skulle ha med koldioxiden att göra är ytterst osannolikt eftersom totalutsläppet under hela seklet bara var 45 Gt (därav 41 Gt 1850-1899).

Nu måste förklaringen sökas i andra processer. När professor Jones tillfrågades om vilka andra processer som kunde tänkas påverka den globala temperaturen svarade han: ”This area is slightly outside my area of expertise.”  (Detta område är något utanför mitt kompetensområde.) Där talade han på hela klimatforskningens vägnar – allt utanför AGW-hypotesen verkar ligga utanför ämnets kompetensområde.

Mannen med den sköna skridskostilen är The Reverend (pastor) Robert Walker (1755-1808) i farten på Duddingston Loch i Edinburgh. Målad av Sir Henry Raeburn (1756-1823).

Någonstans i bakgrunden är stora obeforskade processer i verksamhet. De leder bland annat till att hälften av det totala antropogena koldioxid­utsläppet försvinner utan att lämna spår i atmosfären.  Sannolikt kontrolleras jordens temperaturbalans i grunden av andra faktorer än koldioxidhalten i atmosfären.

Om det stundar en trettio år lång temperatursvacka betyder det en verklig ökenvandring för klimatpolitiken som satsat allt på AGW-hypotesen. Sannolikt skulle alla komma ut klokare efter en sådan.

Utvecklingen de närmaste åren blir intressant.