Koldioxidavskiljning kan bara bli promille av det globala utsläppet

Infrastrukturen för CO₂-lagring skulle överträffa världens oljeindustri
 
Det globala koldioxidutsläppet till atmosfären är omkring 30 miljarder ton årligen. Det anses i klimatpolitiken vara farligt mycket och därför får industrin bidrag till experiment med CCS (Carbon Capture and Storage), på svenska koldioxidavskiljning. Oavsett metod blir resultatet koldioxid i vätskeform under 56 - 150 atmosfärers tryck. Denna vätska är sedan tänkt att transporteras under tryck i ledningar till tömda gas/oljefält där den ska lagras hundratals till tusentals meter ner i marken. Mänskligt sett för alltid.

En liten försöksanläggning enligt Oxyfuelmetoden drivs av Vattenfall vid brunkolsverket Schwarze Pumpe nära det för läsare av Andas lugnt kända Jänschwalde i Tyskland.

Som så mycket annat i klimatpolitiken är tanken på koldioxidavskiljning en idé med begränsad tillämpning. Metoden kan möjligen göra ett ytterst litet hack i utsläpps­mängderna.

Här en kalkyl:

För att kunna hanteras under transport och lagring komprimeras koldioxiden till vätska. Vid temperaturen 20 grader C och 56 atmosfärers tryck har flytande koldioxid tätheten 0,770 g cm^-3 , alltså 770 kg per ton kubikmeter (tack till kommentar av Hans-Erik). Något lättare än etylalkoholens 0,789 g cm^-3. Det innebär att det globala utsläppet 30 miljarder ton CO₂ skulle motsvara 39 miljarder kubikmeter koldioxidvätska.

(Detta är klimatdebatt och då bortser jag från det omöjliga i att fånga in hela det globala utsläppet.)

Uttryckt i oljeindustrins fat (159 liter) blir det 6,3 x 39 miljarder = 245,7 miljarder fat. Avrundat 246 miljarder fat flytande koldioxid. Per år.

 Som jämförelse ligger världens olje- och gasproduktion runt 30 miljarder fat per år. En åttondel av det globala koldioxidutsläppet. (Produktionen redovisas ofta som miljoner fat per dag; exempelvis Saudiarabiens 10,7 miljoner fat per dag blir ca 3,9 miljarder fat per år.)

För att distribuera dessa 30 miljarder fat årligen har petroleumindustrin byggt upp en omfattande infrastruktur vars detaljer jag inte går in på här. Motsvarande infrastruktur för att hypotetiskt transportera en åtta gånger större volym avskiljd koldioxid i motsatt riktning skulle bli gigantisk. Ingen skulle heller betala för produkten vid ankomsten utan verksamheten finge finansieras med avgifter och skatter.

 Olja 30, koldioxid 246 miljarder fat per år

Emellertid: Ingen påstår att hela det globala koldioxid­utsläppet ska tas om hand. Men även om målet för koldioxidavskiljningen sätts så lågt som till en åttondel (12,5 procent) av det globala utsläppet skulle det leda till lika stora vätskevolymer som jordens nuvarande olje/gasdistribution. 30 miljarder fat. Årligen. Dessutom under minst 56 atmosfärers tryck. Läckage skulle leda gasen direkt till atmosfären.

Nå vad sägs om fem procent då? Tolv miljarder fat? Även det verkar otänkbart för ett hypotetiskt framtida CCS-program. Saudiarabiens hela export är knappt fyra miljarder fat om året. Vad som skulle krävas i kostnader och infrastruktur för att ta hand om en tre gånger så stor volym oanvändbar flytande koldioxid har inte redovisats. En siffra vore intressant.

Nej: Även om man prutar ner den tänkta effekten av koldioxidavskiljning till en procent av det globala utsläppet skulle avfallsvolymen bli 2,5 miljarder fat per år. Ungefär lika stor volym som den olja Iran och Norge producerade 2006.

Slutsats: Koldioxidavskiljning som metod att få ner koldioxidhalten i atmosfären kan inte bli annat än ett dyrbart och ineffektivt experiment. Utöver kostnaderna för processen och lagringen tillkommer att metoden ökar energiförbrukningen (och därmed koldioxidbildningen) med 25 - 40 procent.

Framtidens pengar

Med automatik skjuts stora och dyrbara idéer på framtiden. Och kommer tidpunkterna obehagligt nära förskjuts de igen. Klimatdebatten är full av exempel. Förutsättningarna för att finansiera en storskalig koldioxidavskiljning lär inte inträffa på hundra års sikt. 

Antalet människor på jorden beräknas vara 9 miljarder om fyrtio år och behoven av mat, vatten och bostäder växer. Allt fler länder strävar efter att öka levnadsstandarden hos invånarna. Elementära förbättringar som elektriskt ljus, radio, telefon och teve/datorer kräver stora investeringar. Liksom vägnät. Och ännu ökar tillverkningen av bilar i världen.

Klimatbekymren är ett västerländskt fenomen med liten spridning i världen. Även här är tron sviktande, något som visat sig under de två år Andas lugnt funnits. Stora dagstidningar presenterar numera klimatkritiska synpunkter, och läsarkommentarerna till klimatupprop är negativa, rentav hånfulla. Otänkbart för två år sedan.

Långsamt slår insikten igenom hos politiker och administratörer att klimatpolitik är passé. Människor vill ha arbete, skolor, sjukvård och pension. I detta livet.

Framtiden får ta vara på sig själv.