2009-11-25

Förbluffad

Genomslag i cybervärlden

För en tid sedan skrev jag en post om hur man vilseleder utan att ljuga. Som exempel valde jag en karta som visade koldioxidutsläpp i form av cirkelytor där utsläppen i megaton använts som radier i cirklarna. På det viset kvadrerades det visuella intrycket av skillnaderna: USA:s sju gånger större utsläpp än Brasiliens framstod som 49 gånger större.

Poängen var att vaccinera min tänkta läsare, personifierad som en ensamstående trebarnsmamma, mot tricket att ljuga med statistik. Döm om min förvåning när jag nyss fick denna kommentar från The Center for Public Integrity:

"Just a note to let you know that your critique of the map's display has been taken into account and is reflected in the changes on the current version: www.publicintegrity.org/investigations/global_climate_change_ lobby/map/"
(Bara en notis för att låta dig veta att din kritik av kartans framställning har beaktats och återspeglas i ändringarna av den aktuella versionen:)

Det förbluffande var (a) att Centret hade upptäckt min kritik (svenska är ett litet språk så skriver man på det är man beredd på begränsat genomslag); och (b) att Centret tog till sig kritiken och modifierade kartan. Van vid svenska makthavares stenhårda förnekanden var (b) det sista jag hade väntat mig.

Lite deduktion: Vi som läst såväl vår Sherlock Holmes som vår Fader Brown (Father Brown komplett här - rekommenderas) funderar förstås spontant på hur kritik från det svenska hörnet av världen nådde Centret i Washington, D. C. i USA. Den mekanism som först faller mig i tanken är nerladdningsbara bildsökfunktionen TinEye. Med den kan vem som helst bevaka användningen/ genomslaget av en bild.

Som exempel väljer jag bilden Lenna, "probably the most widely used test image for all sorts of image processing algorithms". (Troligen den mest använda testbilden för alla slags bildhanteringsalgoritmer.) Den är ett utsnitt av en nakenbild (varning) på svenska Lena Söderberg i tidskriften Playboy november 1972. (Numret är Playboys mest sålda med 7.161.561 exemplar fram till maj 2006.)

De som har TinEye kan högerklicka på bilden och välja ’Search Image on TinEye’. Senast fick jag 329 resultat.

Metoden fungerar på i stort sett alla bilder oavsett vad de föreställer. Här ovan världskartan från 1587 av Rumold Mercator, son till den berömde kartografen Gerardus Mercator (1512-1594) som konstruerade mercatorprojektionen. Som framgår är kartan långt ifrån lika populär som bilden av den vackra Lena Söderberg. (9 träffar på TinEye.)

Google översätt: En annan funktion – kanske den främsta av de som främjar vandringar i cybervärlden – är Google översätt. Den som använder Google sökmotor hittar den lätt. Inte bara klarar den enstaka ord eller meningar; den översätter hela webbsidor till/från en lång rad språk. Inte till de mest klingande varianterna men rätt begripliga.

Ta mina poetiska öppningsrader:

”Egentligen hade jag tänkt analysera förhållandet mellan koldioxidutsläppen åren 1751-1910 och det som förr kallades global uppvärmning. Min målsättning är ju att skriva om sådant så amatörer ska förstå. Men jag spårade ur på grund av en karta över koldioxidutsläpp från de stora ekonomiska blocken. Den var ett så fint exempel på hur man vilseleder utan att direkt ljuga.”

På engelska blir det stycket:

“Actually, I had intended to analyze the relationship between carbon dioxide emissions, the years 1751-1910 and the formerly called global warming. My goal is that write about such as amateurs to understand. But I was derailed because of a map of carbon emissions from the major economic blocs. It was such a fine example of how to mislead without actually lying.”

Ingalunda oxfordengelska men rätt okej. Så över till maskinproducerad franska:

«En fait, j'avais l'intention d'analyser la relation entre les émissions de dioxyde de carbone, les années 1751-1910 et le réchauffement de la planète anciennement appelé. Mon but est que écrire comme les amateurs de se comprendre. Mais j'ai été a déraillé à cause d'une carte des émissions de carbone des grands blocs économiques. C'était tellement un bel exemple de la façon de tromper sans mentir réellement.«

För att inte tala om arabiska:

ي الواقع ، فقد كنت قد عزمت على تحليل العلاقة بين انبعاثات غاز ثاني أكسيد الكربون ، في السنوات 1751-1910 والذي كان يسمى سابقا الاحترار العالمي. هدفي هو أن أكتب عن مثل الهواة لفهم. ولكنه خرج عن مساره الأول بسبب وجود خريطة من انبعاثات الكربون من التجمعات الاقتصادية الكبرى. كان هذا مثال جيد على كيفية تضليل الواقع دون الكذب.


Den som har tid över kan botanisera bland det svindlande antalet bloggar i världen. Här en från Tjeckien. Utan översättning säger den mig absolut ingenting:

Mám prasečí chřipku?
21. října 2009 v 6:38
"Asi mám prasečí chřipku, protože chrchlám jak prase. Ne že bych to dělal úmyslně a z nátury, spíš tomu tak je z nachlazení a sychravého počasí. Spornou útěchou mi může být vědomí, že v tom nejsem sám a pokud se mi nezačne kroutit ocásek nebo pokud nepocítím touhu vyválet se čas od času v bahně (venku je ho celkem dost), i tu chřipku nějak přežiju, byť by byla prasečí."


Men Google översätt ger i alla fall en antydan om innehållet:

Jag har en gris influensa?
21 oktober 2009 6:38
"Jag antar att jag gris influensa, eftersom chrchlám som en gris. Inte för att jag gör det avsiktligt, och naturen, mer i kallt väder och sychravého.. Kontroversiella tröst Jag kan känna att jag inte är ensam och om jag vrider på svansen börjar, eller om du känner en önskan att rulla runt då och då i leran (det är där ute alldeles nog), och på något sätt överleva influensa, även om grisen."


Havet är stort: Den här lilla övningen har visat på några praktiska navigeringshjälpmedel i det stora cyberhavet. Men den har också gett mig en bild av hur förgrömmat stort det havet är, och hur många texter som produceras på allehanda språk. Den tjeckiska kvinnan med svininfluensa och jag med miljösynpunkter är bara barkbåtar på den världsvida bloggoceanen.

Att min hamnade under ögonen på The Center for Public Integrity i USA med synpunkter på deras kartpresentation verkar faktiskt som större tillfällighet nu, än när jag började skriva det här inlägget.

Men ett par praktiska verktyg för navigation har posten ändå pekat på.

2009-11-17

Lite grönare i Jänschwalde

Explosionen i Vattenfall

I söndags 15 november 2009 tog jag stillsamt upp Vattenfalls/ svenska statens brunkolskraftverk Jänschwalde som exempel i en energifråga, och dagen efter bröt helvetet löst. Plötsligt skulle alla ha kritiska synpunkter på Vattenfall – Maud Olofsson, Ola Alterå, varje samhällsbrutta i Sveriges Radio, oklippta miljöreportrar i pressen – och styrelsen trollade fram en ”ny” vd på ett dygn. Andas lugnt ligger alltid i framkant av miljödebatten.

Allvarligt talat, söndagens och denna post om koldioxidavskiljning och lagring (Carbon Capture and Storage, CCS) var planerade innan. De har inget att göra med stormen om Vattenfall.

Bristande bubbla.

Repetition:

Som framgick av förra posten är visionen om att ersätta kolkraft med vindkraft en såpbubbla. Ingen miljöaktivist som förstår de fyra räknesätten kan få en sådan kalkyl att gå ihop. Känner hon till prefixen mega (miljon 106), giga (miljard 109) och tera (biljon 1012) räcker det med huvudräkning.

Stora siffror: Lågt räknat skulle det behövas elvatusen vindkraftverk av svensk normalmodell för att ersätta de 22 terawattimmar (biljon wattimmar) som kolkraftverket Jänschwalde producerar per år. Att kompensera för Vattenfalls samtliga tre brunkolskraftverk i det hörnet av Tyskland skulle kräva 27.000 (tjugosjutusen) vindkraftverk.

Små siffror: Som jämförelse har Gotland 142 vindkraftverk och Skåne 252. I Skånes ingår Lillgrund – en av världens största offshore vindparker – med 48 snurror som genererar 0.33 TWh/år.

Danmark, med 20 procent av landets elförbrukning täckt av vindkraft, hade år 2007 totalt 5.212 vindsnurror som genererade 6,6 TWh. En tredjedel av Jänschwaldes 22 TWh/år.

Parti av Lillgrund, Malmö.

Vindkraft är och förblir en dyr och lågpresterande elproducent. Utan skattesubventioner klarar den sig inte.

Koldioxidavskiljning och lagring: Carbon Capture and Storage:

Om människor fortsätter att tro på koldioxidens katastrofala effekter för jordens klimat blir det meningsfullt att separera och lagra gasen vid utsläppskällorna. Tekniken är kostsam och ökar bränsleåtgången med cirka 30 procent men vad gör man inte för att rädda jorden.

Eftersom kol svarar för 27 procent av världens totala energiproduktion och 42 procent av all elkraft kan man inte bara förbjuda det.

Oxyfuel: En elegant CCS-metod är oxyfuel-förbränning som är värd att skissera upp. Metoden använder ren syrgas istället för luft. Syrgasen framställs genom kondensering och fraktionerad destillation av luften i nära anslutning till användningen. Flytande luft är en blandning av 78 procent kväve (N2) med kokpunkt minus 196 oC och 21 procent syre (O2) med kokpunkt minus 183 oC. Kvävgasen är den första som kokar bort vid avdunstning, och processen lämnar till slut ren syrgas som används vid förbränningen. Den destruktivt höga förbrännings-temperaturen regleras genom inblandning av rökgaser.


Eftersom kvävgasen är eliminerad ger oxyfuel rökgaser bestående av 60 procent CO2 och 35 procent H2O. Avkylning avskiljer vattnet i flytande form och den nästan rena koldioxidgasen kyls vidare ner till –20 oC. Vid 20 bars tryck kan den distribueras i flytande form som en blå vätska aningen lättare än vatten.


Vid stordrift ska koldioxiden pumpas i rörledningar till områden med lämplig geologi – ofta tömda olje- eller gasfält – där den injiceras i den förvalda lagerföljden. I Tyskland gärna i 250 miljoner år gammal Buntsandstein, en brokig sandsten från undre Trias som kan ha 20 procent porositet. (200 liter i en kubikmeter sandsten.)

Tanken är att de stratigrafiska fällor som hållit kvar olja eller gas i miljoner år ska magasinera koldioxiden långt in i en okänd framtid. Sannolikt i geologiska tidrymder.

Projicerad utveckling av CCS-teknik. Kurvan är lika optimistisk som klimatlobbyns kurva över global uppvärmning är pessimistisk.

Pilotprojektet Schwarze Pumpe: Vattenfall startade i september 2008 en försöksanläggning vid ett 30 MW-aggregat i brunkolskraftverket Schwarze Pumpe (1600 MW) femtio km söder om Jänschwalde. Den omhändertagna koldioxiden körs i tankbilar 300 km till det tömda gasfältet Altmark mellan Berlin och Hamburg.

EU har anslagit 180 miljoner euro (1,8 miljarder kr) till en större oxyfuel-anläggning vid ett av Jänschwaldes sex 500 MW aggregat som ska vara färdig 2013. Den beräknas ta hand om 85 procent av koldioxiden från det aggregatet, en sjättedel av Jänschwaldes 3000 MW.

Principskiss över koldioxidavskiljning och lagring. Att verket helt saknar skorsten är viss poetisk överdrift.

EU finansierar också liknande projekt i Hatfield i England, Compostilla i Spanien, Maasvlakte i Nederländerna, Belchatow i Polen och Porto Tolle i Italien.

Tillståndet i världen:

Globalt finns omkring 50.000 kraftverk eldade med fossila bränslen. Även om de flesta är mindre än exemplet Jänschwalde skulle det vara tekniskt och ekonomiskt omöjligt att ersätta dem med vindkraft.

I slutet av 2008 hade världens vindkraftverk en sammanlagd installerad effekt på 120.791 MW och EU stod för 54 procent av den med 64.948 MW. Om alla vore lika stora som vindturbinerna på Lillgrund, dvs ≈ 2 MW, skulle det innebära 60.400 vindkraftverk i världen.

Effektmässigt motsvarar det ändå inte mer än 120800/3000 ≈ 40 (fyrtio) kolkraftverk av Jänschwaldes storlek.

Brunkolskraftverket Schwarze Pumpe är ungefär hälften så stort som Jänschwalde (1600MW v. 3000MW).

Mellan tummen och pekfingret: Antag att världens fossilbränsleeldade kraftverk i genomsnitt bara är en tredjedel så stora som Jänschwalde och alltså producerar 6 TWh/år. Tillsammans 50.000 x 6 = 300.000 TWh/år. I gigawatt 300.000.000, alltså 300 miljoner GWh/år. Ett svenskt normalvindkraftverk ger 2 GWh/år och det skulle alltså behövas i storleksordningen 150 miljoner svenska vindkraftverk för att ersätta världens fossilbränsleeldade kraftverk.

Helt orimliga siffror. En omfattande utbyggnad av CCS-anläggningar är däremot ett genomförbart alternativ. Så länge människorna fruktar koldioxiden.

Framtiden: Det är som bekant svårt att spå, i synnerhet om framtiden. Men vissa tecken kan ändå vara intressant att extrapolera.

Ett: Den förespeglade globala klimatkonventionen i Köpenhamn blir inte av. Varken USA, Kina eller Indien vill signera ett bindande avtal. EU vill kanske men nekar att nämna några siffror. Nästa gång, kanske om några år, blir det ännu svårare. Ekonomin och arbetslösheten i industriländerna är spöken som fått klimatfantomen att blekna.

Två: De klimatfrälsta börjar svikta i tron. Den hypotetiska globala uppvärmningen har stått still i tio år och fick döpas om till klimatförändring. Översteprästerna har börjat darra på rösten och hela rörelsen luktar mygel och pengar.

Tre: Den vetenskapliga basen för hypotesen vittrar sönder. Nödutryckningarna från AGW-lobbyn blir allt mer desperata och det finns inte spår av konsensus i forskarvärlden. Tunga mediagrupper har börjat släppa fram kritiska synpunkter på teorierna. Till och med stora svenska dagstidningar, som för ett år sedan var helt stängda, har börjat glänta på debattfönstret.

Gustav III grundade Svenska Akademien i en tid då Vår Herre hade förtroendet att sköta klimatet.

Ledamoten av Svenska Akademien Nils Lorens Sjöberg (1754-1822), förste innehavare av stol nr 18, skrev en dikt som perfekt sammanfattar läget:

När Holland under vatten stod,
och tusentals bataver dränktes;
jag tillstår, över allt då tänktes,
att världen icke var så god;

men som uti en allmän flod
ej hela jorden nedersänktes;
och efter några mulna dar
sig vågorna tillbaka drogo;

bataverna strax världen togo
för lycklig, som hon fordom var;
ej de bataverna som dogo,
men endast de som levde kvar.


”Batavernas trohetsed”, målning av Rembrandt 1661-62, som finns på Nationalmuseum. Eden gällde inte klimatet fastän långvariga regn lett till översvämningar av batavernas ö i nedre Rhen. De svor att delta i ett uppror mot Rom där kejsar Vespasianus (9-79 e. Kr.) härskade.

Vespasianus hade oturen att gå till historien för yttrandet ”pengar luktar inte” sedan han lagt skatt på Roms toaletter. Hade han hållit sina fiskala intressen i schack kunde han ha blivit ihågkommen för sina sista ord: ”En kejsare ska dö stående.”

2009-11-15

Från kol till vind: en grön tankeövning

Kan man ersätta kolkraft med vindkraft?

Finns det någon verklig möjlighet att övergå från energi producerad med fossila bränslen till ”grön” energi hämtad från sol, vind och vatten? (Inbegripet fotosyntes [biobränslen] som är en specialform av solenergi.) Det pratas så mycket om satsningar på förnyelsebar energi.

Jänschwalde brunkolskraftverk ägt av svenska staten/ Vattenfall.

För att strama upp frågan har jag räknat på om det skulle gå att ersätta ett stort europeiskt kolkraftverk med vindkraft. (”Bakpå-kuvertet”-kalkyler begripliga för ensamma trebarnsmammor, aktiemäklare och journalister.) Som exempel valde jag Vattenfalls största kolkraftverk Jänschwalde 130 km sydost om Berlin på gränsen mellan Tyskland och Polen. Anläggningen är ett arv från det gamla Östtyskland och har moderniserats löpande sedan den tyska återföreningen 1990.

Kolkraftverk är en variant av värmekraftverk. Energins väg är: värmekälla > vatten > ånga > ångturbin > elgenerator > elström. Bränslet matas in i rader av förbränningskammare tillsammans med luft; i tillhörande ånggeneratorer bildas högtrycksånga som driver ångturbiner vilka i sin tur drar runt elgeneratorer som genererar nätström.

Den använda ångan kyls ner och pumpas som vatten tillbaka till ånggeneratorerna. Därför de karaktäristiska kyltornen som alltså bolmar ut moln av vattendimma – inte rök som många tror. Röken släpps ut i höga industriskorstenar efter filtrering och avsvavling.


Billigt och lättillgängligt bränsle är förutsättningen för lönsam drift. Jänschwalde eldas med brunkol (lignit) som bryts lokalt i dagbrott. Dagbrotten är kilometerlånga röjningar ner till en 10 m mäktig brunkolsflöts på 30-95 m djup i marken. Man bryter cirka 60.000 ton per dag som transporteras till kraftverket med järnväg.

Jänschwalde har en installerad effekt på 3000 MWe och producerar i genomsnitt 22 miljarder kWh per år = 22 terawattimmar, TWh. Det motsvarar en tredjedel av Sveriges produktion av kärnkraftsel 61 TWh/år. Sex anläggningar av Jänschwaldes storlek skulle nästan täcka Sveriges hela årsbehov av el 146 TWh/år. Med sju Jänschwalde skulle vi få tio TWh/år över till export, varför inte via den nya ledningen NordBalt till Litauen. Alla Sveriges älvar skulle då kunna få brusa fritt, alla kärnkraftverk stängas.
Storforsen.

Enligt WWF hörde Jänschwalde år 2006 till Europas Dirty Thirty bland kolkraftverken med ett årligt koldioxidutsläpp på 24 megaton (miljoner ton). Det är hälften av Sveriges totalutsläpp på 51 megaton och dubbelt så mycket som alla Sveriges personbilars utsläpp på 12 megaton CO2 per år.

I den här tankeövningen ingår hypotesen att koldioxid när som helst, om 10 ... 30 ... 90 år kan orsaka en skenande global uppvärmning med katastrofala effekter: Höjning av havsytan med 80 meter (i och för sig efter femton tusen år), brinnande urskogar, människosläktet en spillra förvisad till de töckniga polartrakterna ... Scenariot är välkänt, och lösningen att koldioxiden måste stoppas.

Jänschwalde producerar alltså 22 TWh/år. År 2008 producerade svensk vindkraft 2 TWh med hjälp av 1100 vindkraftverk. Den genomsnittliga årsproduktionen per vindkraftverk, vindkraftverksekvivalenten, blev avrundat 2 GWh/år. Detta är faktisk produktion på årsbasis med alla tekniska stopp, alla perioder med stiltje, alla stormar med för stark vind inräknade.


View Larger Map

Elvatusen vindkraftverk ersätter ett kolkraftverk
För att ersätta Jänschwaldes 22 TWh/år skulle det krävas åtminstone tio gånger fler vindkraftverk än Sveriges samlade bestånd. Alltså runt elvatusen stycken. Titta på kartan och försök placera dem. På ett område stort som Skåne. Där Vattenfall dessutom har två systrar till Jänschwalde som i sin tur skulle kräva sextontusen vindkraftverk som ersättning. Tillsammans 27.000 vindkraftverk i detta lilla hörn av Tyskland.

Att sprida ut dem går inte eftersom Tyskland har cirka 30 andra kolkraftverk som i konsekvensens namn också måste ersättas. Och dessutom 20 nya under byggnad, några för högklassigt kol (antracit) som ger 750 g CO2 per kWh, andra för brunkol (lignit) som ger 950 g.

Ett sex km långt dagbrott är en obetydlig störning i landskapet jämfört med oräkneliga vindkraftverk.

Den hypotetiska skogen av vindkraftverk växer raskt: 27.000 stycken för att ersätta tre kolkraftverk. Hur många behövs då för trettio? Enkel multiplikation säger 270.000 vindkraftverk. Över en kvarts miljon, fler än jordens hela bestånd (ca 60.000) i detta nu. Vansinniga siffror.

Verkar det omöjligt? Det är omöjligt! Även om vi tredubblar vindkraft-verkens prestanda (vilket är på tekniska gränsen) behövs 90.000 stycken enbart i Tyskland. Med 120 m höga torn och 100 m rotordiameter. De tekniska problemen blir stora, de sociala oöverstigliga.

Då har vi inte ens snuddat vid tanken på ett globalt program.

Det går inte
Svaret på den inledande frågan är Nej. Tanken att ersätta kolkraft med vindkraft kWh för kWh i industriell skala är ogenomförbar. Den hör hemma i det gröna lyckorike, det drömda Shangri La, där alla äter fibrer och förblir unga evinnerligen. I landet där inga celluliter, hängstjärtar eller depressioner finns kan samhället säkert få all behövlig energi från sol, vind och vatten. Men här på den verkliga jorden går det inte.

Tyvärr.

Skyffelhjul från dagbrottsmaskin. Vi lär få dras med dem.

2009-11-12

Ligg steget före: läs Andas lugnt


Dr Max har gjort det igen.

Några läsare kommer kanske ihåg att jag händelsevis kom före 13 svenska professorer då det gällde utsikterna för vindkraften i Sverige. (Bloggposter ”Nödsignaler” 24 mars och ”Klart politiker ljuger” 18 september.) I och för sig ingen större bedrift – bara skala av de mest uppenbara stolligheterna hos klimatpolitiker och alarmister – typ EU:s drömda 95-procents reduktion av koldioxidutsläppen – och gör några överslagskalkyler med utgångspunkt i kända fakta så träffar du ganska rätt.

Honnör för den fria tanken!

Nu har det hänt igen.

Femtio procent försvinner: Det gäller antropogena koldioxidutsläpp och jag log när jag såg sensationsrubriken i går, 11 november 2009.

”Luftburen andel av antropogena CO2-utsläpp konstant över tiden”
. Publicerad i den peer-review-ade tidskriften Geophysical Research Letters (bakom betalvägg). Det artikeln sa var att omkring hälften av den antropogena koldioxiden försvinner löpande ur atmosfären genom olika naturliga processer.

Något som läsare av denna blogg vet sedan månader tillbaka. (Se bloggposter ”G8 och framtiden klimat” 14 juli, ”Falsk koldioxidbokföring” 7 september, ”Koldioxidproblem” 14 oktober, ”Större koldioxidutsläpp ger mindre global uppvärmning” 19 oktober, och senast ”Koldioxidutsläpp 380 gigaton, global uppvärmning ingen” 20 oktober.)

Referensen till artikeln är: Knorr, W. (2009), Is the airborne fraction of anthropogenic CO2 emissions increasing?, Geophys. Res. Lett., 36, L21710, doi: 10.1029/ 2009 GL040613.

Rapporten säger kortfattat: ”Of the total CO2 released into the atmosphere each year by human activities, about 45% remains in the atmosphere while the other 55% is taken up by various natural processes” (Av det totala CO2 utsläppet i atmosfären varje år av mänskliga aktiviteter, blir omkring 45% kvar i atmosfären medan de andra 55% tas upp av olika naturliga processer.)

Vart tar hälften av koldioxiden vägen?

Bloggen Watts Up With That? (i blogglistan till höger) kallar artikeln “A Bombshell from Bristol” eftersom författaren dr Wolfgang Knorr är verksam vid Bristols universitet. Knorr säger bland annat: “we need to ascertain why the proportion being absorbed has not changed". (Vi behöver undersöka varför den absorberade andelen inte har ändrats.)

Nästan detsamma skrev jag 19 oktober: “En handfull rapporter som förklarade sådana samband skulle vara mycket intressantare och många gånger värdefullare än ett tjog modellkörningar.”

Vad är poängen? Som jag ser det är två saker särskilt intressanta i historien om Bomben från Bristol.

För det första: Att ett redan känt faktum kan lanseras som en nyhet i klimatforskarvärlden. Förhållandet nämns i IPCC:s Third Assessment Report (TAR) 2001 fast i förbigående och med variationerna i atmosfärens upptag förklädda till obetydligheter som 1.9 – 6.0 PgC/yr. (Den minnesgoda trebarnsmamman kommer ihåg att Pg, petagram, 1015 gram, är samma sak som Gt, gigaton, 109 ton – den enhet vi amatörer vanligen använder. Kol, C, räknar man om till koldioxid, CO2, genom multiplikation med 3,67.) Varje beläst klimatdebattör, rentav varje miljöjournalist, borde redan känna till saken.


Nyhetsmässigt är Bomben från Bristol är en sensation av samma dignitet som historien om ballongpojken i Colorado. En chikan för klimatdebatten.

För det andra: Att en vetenskaplig tidskrift med peer-review (sakkunnig-granskning) publicerar en artikel med så känsligt innehåll. Särskilt nu med klimatmötet i Köpenhamn så nära inpå. I min tolkning är det ännu en indikation på att klimatvinden håller på att vända. Den som surfar i cybervärlden ser många tecken på det. Exempelvis vetenskapliga data, typ stöd för Richard Lindzens iris effekt, dessutom en växande skog av klimatskeptiska bloggar, och det mest signifikanta, allt desperatare protester från klimatmaffian mot skeptikerna.

Nyligen från professor Mojib Latif, Kiel, som i radions P1 den 11 november tyckte att skeptiker och andra okunniga inte borde få skriva om klimatfrågor.

Bränning av texter stridande mot samhällets värdegrund år 1933 i Berlin.

En billig poäng men borde inte Latif där han bor ha lärt sig det meningslösa i att förbjuda vissa texter som varande "entartete Literatur", urartad litteratur? Vore han den ende skulle jag inte hänga ut honom, men han är en röst i en kör av klimataktivister som ropar på förbud.

Summan av kardemumman: Jag hoppas det framgått att jag tar den här koldioxidgrejen med en klackspark. Att signaturen ”pojoel” i en kommentar till den Gröna sagan liknar mig vid profeten som ”har kommit ner från berget med stentavlorna, medan DN, Reinfeldt, Gore & Co dansar vilt runt guldkalven” är bara ett utslag av den belevade umgängeston som råder här på Andas lugnt.

Den slutsats jag vill förmedla till läsarna är enkel:

Tänk själv!

Det är var och ens rätt att ha en egen åsikt. Om den grundas på faktiska förhållanden kan den rent av vara riktig.

Tänkaren (Le Penseur) av Auguste Rodin (1840-1917). Jag ville gärna ha en kvinnlig version men fann tyvärr ingen, hm ... presentabel sådan.

2009-11-09

Grindslant 100 miljarder euro

Något att slåss om.

Jag har tittat lite på vad som kan tänkas ske med EU:s 100 miljarder euro årligen till klimaträddning. Europeiska unionens självpålagda avlat som är tänkt att utbetalas av oss varje år från 2020 till jordens behövande länder.

(Som mycket annat i klimatbranschen är fonden än så länge bara fantasi. Den ”globala uppvärmningen” uteblev och döptes om till ”klimatförändring”; den globala klimatfonden tycks bli en ballong lika tom som den kända ballongpojkens i Colorado, USA, 15 oktober 2009.)

EU-ledarnas möte 3-4 november 2009 med Barack Obama om pengar mot "klimatförändring" avslöjade att det inte fanns någon USA-president i den miljöballongen.

Men OM: Låt oss för argumentets sak anta att denna stora kruka guld materialiseras år 2020. Och att den dessutom likt asarnas galten Särimner uppstår på nytt varje år efter att året innan blivit slaktad och konsumerad. Vem ska i så fall ha bidrag? Det lär bli ett kattrakande som får slagsmålet i målningen ”Grindslanten” att blekna.

"Grindslanten" (1885) av August Malmström (1829-1901) visar ett gäng busgrabbar som slåss om slanten herrskapet i kärran kastat åt dem.

Bland de fräckaste i gänget (I kid you not) finns Saudiarabien. Det land som tjänat oräkneliga miljarder på världens största oljefyndigheter som råkar ligga 200 m ner i deras öken. Pengar som gjort infödda saudier alltför fina för vanliga jobb. ”Jag vara schejk, du vara schejk, vem ska göra upp eld?” Det gör importerad arbetskraft utan fackliga rättigheter. Men klimatbidrag vill de ha.

Kung Abdullah av Saudiarabien.

“United Nations climate talks threaten Saudi Arabia's economic survival and the kingdom wants support for any shift from fossil fuels to other energy sources such as solar power, its lead climate negotiator said.” (Förenta nationernas klimatsamtal hotar Saudiarabiens ekonomiska överlevnad och kungadömet vill ha stöd för en eventuell ändring från fossila bränslen till andra energikällor som solkraft, sa dess ledande klimatförhandlare.)

Vad med Israel, broderfolket, grundat på Jahves bud och med ”världens mest moraliska armé”? ”While climate change may be a hoax, anti-semitism is alive and well.” (Medan klimatförändring kanske är en bluff, är antisemitismen levande och frisk.) Men för säkerhets skull: “Climate change could spark "environmental wars" in the Middle East over already scarce water supplies and dissuade Israel from pulling out of the Golan Heights.” (Klimatförändring kunde tända “miljökrig” i Mellanöstern över redan knappa vattentillgångar och avskräcka Israel från att dra sig bort från Golanhöjderna.) IPCC ger Guds egendomsfolk ännu ett argument för att överfalla grannländerna. Israel åberopar klimathypotesen som skäl för att fortsätta sin olagliga ockupation av Golanhöjderna. (Se kommentar av Magnus.)

Sydafrika, Afrikas starkaste ekonomi? Landet svarar för 92 procent av kontinentens kolanvändning, är dess största utsläppare av växthusgaser, exporterar 99 miljoner ton kol årligen, och har två kärnkraftverk. Är det på tiggarlistan? Givetvis: “No money, no deal” (Inga pengar, inget avtal), är landets budskap. Åtminstone 1 procent av industriländernas BNP (bruttonationalprodukt) kräver de ska avsättas till ”klimathjälp”.

Nigeria, då? Afrikas folkrikaste land (155 miljoner), världens tionde största oljetillgångar, nr 37 i världen mätt i BNP. ”Nigeria is to demand compensation for the effect of climate change on its people at the forthcoming Copenhagen conference on climate change, the Minister of Environment, Mr. John Odey disclosed yesterday [26 october 2009]. Also that the compensatory funds be channelled as a matter of emergency, directly to Africa through the African Development Bank."
(Nigeria ska kräva kompensation för klimatförändringseffekten på dess folk vid den kommande Köpenhamnskonferensen om klimatförändring, avslöjade miljöministern, herr John Odey, i går. Också att kompensationsfonderna kanaliseras som en nödåtgärd direkt till Afrika genom Afrikanska Utvecklingsbanken.)


Är inte Mr John Odey förtjusande rättfram?

Brasilien: Landet kan tänka sig att spara delar av regnskogen i Amazonas, men: “The financial participation of the developed countries is necessary: "For the year 2020, Brazil must struggle for challenging goals, but we must be aware of our mitigation costs [emissions reduction] and take advantage of the positive opportunities that are offered to the Country, in the areas of reforestation and use of biomass." (Det finansiella deltagandet av de utvecklade länderna är nödvändigt: “För år 2020 måste Brasilien kämpa för utmanande mål, men vi måste vara medvetna om våra kompensationskostnader [utsläppsminskning] och dra fördel av de positiva möjligheter som erbjuds landet på områdena återbeskogning och användning av biomassa.) I klartext ”Pengar tack!”

Så håller det på. Listan går från det sublima till det löjliga. Exempelvis jippot nyligen då Maldivernas regering höll ett möte på sju meters djup i havet. Ett rent fototillfälle, avsett att betona för media ö-nationens snara försvinnande. Den presumtiva katastrofen grundas på en hypotes av IPCC år 2007 att havsytan till år 2100 ska stiga med mellan 18 och 61 cm.

Maldivernas regeringssammanträde under vatten 16 oktober 2009. Ska man tro att det är agenter från deras SÄPO (MAPO?) som står bakom ministrarna?

En teori som specialisten i ämnet, Nils-Axel Mörner, förkastar i ett öppet brev till presidenten Mohamed Nasheed:

"Mr. President, [...] Your cabinet meeting under the water is nothing but a misdirected gimmick or PR stunt. Al Gore is a master in such cheap techniques. But such misconduct is dishonest, unproductive and certainly most un-scientific."
(Herr president, [...] Ert kabinettsmöte under vatten är ingenting mer än en missriktad gimmick eller PR grej. Al Gore är en mästare i sådana billiga tekniker. Men sådant dåligt uppförande är oärligt, improduktivt och verkligen mycket ovetenskapligt.)

Ingen söndagsskola: Klimatfrälsta idealister som tror att världens länder ska samlas till kloka överläggningar styrda av sanna bekymmer för jordens framtida miljö och människosläktets överlevnad har en svår period av anpassning framför sig. Jämförbar med det växande barnets anpassning till den karga verkligheten där tomten inte finns, inte heller den vitskäggige Gud Fader, det söta Jesusbarnet och alla änglarna.

Klimatindustrin är en ekonomisk rörelse vars effekter, om den kommer igång, innebär gigantiska förmögenhetsöverföringar från industriländerna till utvecklingsländerna. Den kommer obönhörligen att leda till en oöverskådlig byråkrati styrd av världsomfattande finans- och mäklarorganisationer där det nuvarande Wall Street framstår som en idyllisk lanthandel. Och det är du som ska finansiera den.

Klimatfonder på 100 miljarder euro per år löser inte problemen för världens miljoner vedsamlande och vattenbärande kvinnor. Inte heller för alla de som brukar jorden med en grävkäpp eller ett enkelt årder – att ge dem motordrivna redskap vore helt på tvärs mot rörelsens mål att framför allt minska koldioxidutsläppen.

Nya små energikällor jämförbara med en Briggs & Stratton gräsklipparmotor finns inte inom den tekniska horisonten. Inte heller ljuskällor som fungerar utan energi.

De praktiska problemen för att genomföra exempelvis EU:s mest absurda förslag med 95 procent reducering av (de fossila) koldioxidutsläppen är inte bara stora. De är oöverstigliga. Inte ens i glesbefolkade Sverige med gott om vattenkraft (50 procent av elen), kärnkraft (50 procent) och stora skogar till bränsle och byggmaterial skulle det kunna genomföras.

Satellitbilden av Nord- och Sydkorea nattetid visar på ett talande sätt skillnaden mellan ett land typ EU:s framtidsmodell (Nordkorea) och ett med vanlig industrilandsstandard (Sydkorea). Lys upp Nordkorea utan att använda kol, olja, gas och kärnkraft den som kan.

Lycka till.

2009-11-05

Lite klimatmygel

Egentligen hade jag tänkt analysera förhållandet mellan koldioxidutsläppen åren 1751-1910 och det som förr kallades global uppvärmning. Min målsättning är ju att skriva om sådant så amatörer ska förstå. Men jag spårade ur på grund av en karta över koldioxidutsläpp från de stora ekonomiska blocken. Den var ett så fint exempel på hur man vilseleder utan att direkt ljuga.

En kritisk läsare blir misstänksam redan av kartans ursprung. Den stammar från “The Center for Public Integrity”, underavdelningen The Global Climate Change Lobby och dess associerade arm “The International Consortium of Investigative Journalists”. (Centret för Allmän Integritet/ Globala Klimatförändringslobbyn/ Internationella Konsortiet för Undersökande Journalister). De är hederliga i så måtto att de öppet deklarerar sitt ärende, nämligen att kämpa för ”The most important environmental treaty of our time” (Den viktigaste miljööverenskommelsen i vår tid), nämligen Köpenhamnsavtalet.

Man anar att pengarna för ”Globala Klimatförändringslobbyn” kommer ur samma givmilda hand som anslagen till de ständigt pågående klimatmötena världen över, och till de välkammade forskarna som förstått på vilken sida brödet är smörat.

(Först var jag misstänksam mot ”Internationella Konsortiet för Undersökande Journalister” men några provklick i listan på deras undersökningar tyder på att de gjort hederliga jobb.)

Klicka för större bild
Grundfelet med kartan är användningen av cirkeldiagram för att representera utsläppen. (Det är ett systemfel i många liknande presentationer.) Titta på cirklarna för USA och Brasilien och måtta på en höft in hur många gånger Brasiliens cirkel ryms i USA:s. Ungefär femtio gånger, eller hur? (Noga räknat 47,61 gånger.)

Titta sedan på siffrorna. USA 7,098, Brasilien 1,028.5. Den verserade läsaren av denna blogg vet att ett komma (,) i engelsktalande länder motsvarar vår punkt (.) eller det rekommenderade fasta mellanrummet som tusentalsavgränsare. En engelsk punkt, däremot, motsvarar vårt decimalkomma.

Förenklat kan vi skriva USA 7098 och Brasilien 1029 (avrundat uppåt). USA släpper alltså ut runt sju (6,9) gånger så mycket växthusgaser som Brasilien.

I cirkelpresentationen har man använt talen som radier och räknat fram symbolerna enligt formeln för cirkelns yta (pi r2). På så sätt ökar den visuella skillnaden med kvadraten på den aritmetiska.

Ett hederligare sätt vore att representera Brasiliens värde ≈ 1 med en kvadrat och USA:s värde med sju sådana kvadrater. Alternativt med cirklar där den ena ytan är sju gånger större än den andra (istället för 49 gånger).

Statistiken är full av sådana möjligheter att ljuga utan att fuska med grundvärdena. Och de används hela tiden. I klimatreklamen är de självklara och det är därför jag snuddar vid ämnet.

Ett exempel: Se på kurvan över global medeltemperatur åren 1880-2008. Visuellt visar den ett lågt utgångsvärde följt av en kraftig uppvärmning som tog fart 1980 och sedan dess rasat iväg och snart är utom kontroll. Det är vad klimatindustrin försöker skrämma oss med.

I verkligheten handlar det om små variationer runt +14 oC. En halv grad ner eller upp runt en temperatur som vi vet varit stabil i hundratals år. En behaglig sängkammartemperatur för den som har duntäcke.

Ett vanligt stapeldiagram med noll grader C som bas skulle visa hur små förändringarna är. Ännu mer drastisk skulle reduktionen bli i Kelvin med absoluta nollpunkten (-273,15 oC) som bas.

Hur man ljuger med statistik: I sammanhanget vill jag starkt rekommendera den klassiska boken “Hur man ljuger med statistik” av den amerikanske författaren Darrel Huff (1913-2001). Den publicerades redan 1954 och blev snabbt ”the best-selling statistics book of the second half of the twentieth century”. Den som en gång läst den kan aldrig se på ett diagram igen med samma oskyldiga ögon.

Boken finns antikvariskt på svenska via Bokbörsen eller Antikvariat.net för någon hundralapp. Dessutom som paperback på engelska hos Amazon.co.uk för 6,48 pund (≈ 75 kr plus porto). Den är lika självskriven på den bildade kvinnans nattduksbord som ”Grunderna i ju-jitsu” och ”Träning i sensualitet”.


Svavelhexafluorid:
Bland det finstilta på ”Globala Klimat-förändringslobbyns” karta står att de räknat med koldioxid plus fem andra växthusgaser. Det innebär metan (CH4), lustgas (N2O), två freoner och svavelhexafluorid (SF6). Den sista är en nästan inert (icke reaktiv) gas som förekommer i koncentrationer på 6 ppt, parts per trillion i luften. Talet trillion, svenska biljon är ett stort tal med tolv nollor. Hur stort försökte jag förklara i samband med pengar. [Det tar 14 år för ett överljudsplan att rulla ut en trillion dollar i sedlar.]

Det finns 6 g svavelhexafluorid i sex miljoner ton luft. På varje kvadratmeter jordyta vilar 10,3 ton luft så det behövs all luft över ca 583.000 kvadratmeter för att få ihop till sex gram. Runt 58 hektar, tillräckligt för en liten hästgård. Händelsevis blir det en liter gas. Att den är 22.800 gånger effektivare än CO2 som växthusgas är intressant men inte ödesdigert.


Svavelhexafluorid är ofarlig att inandas i små mängder. På grund av sin täthet 6,13 g/liter (luft 1,29 g/liter) ger den basröst åt den som andats in den. Den mängd grabben andas in i filmen motsvarar vad som naturligt finns i all luft över en 58 hektars hästgård.

2009-11-03

Grön saga med blå kant


I dag, tisdag 3 november 2009, kan man i DN läsa en artikel undertecknad Fredrik Reinfeldt, statsminister. Tydligen en skiss av EU:s position i klimatfrågan inför mötet med president Barack Obama. Artikeln är det luddigaste och mest världsfrämmande dokument jag läst på länge.

Att Reinfeldt polerar EU:s ståndpunkt till oigenkännlighet är naturligt. Det är politikers natur. Möjligen har EU som han säger ledarskapet i klimatfrågan. Åtminstone om man går efter tjatet om global uppvärmning klimatförändring. Men i konkreta åtaganden, bah. Ministermötet beräknade u-ländernas behov av klimathjälp till 100 miljarder euro per år från 2020. Unionens utlovade bidrag i kontanter blev noll och även denna skenbara enighet uppnåddes bara genom att man begravde interna konflikter i en arbetsgrupp. (Är det inte underligt att alla kalkyler slutar på så runda tal: behov 100 miljarder, inte 97 eller 113, kris år 2020 eller 2050, inte 2018 eller 2057?)

Men, citat: ”Vid toppmötet i slutet av förra veckan satte EU ett eget långsiktigt mål för utsläppsminskning, 80–95 procent till 2050.” Gjorde man? ... det missade pressmeddelandet i så fall.

Låt oss fundera på innebörden av det målet. Säg 90 procent utsläppsminskning (av den antropogena koldioxiden) till år 2050. Det är 40 år dit.

Till dess ska alla bensin- och dieseldrivna bilar skrotas i hela EU, alla maskindrivna fartyg huggas upp, alla flygplan ställas på marken (utom regeringsplanet). Elektriska tåg får väl gå i den mån de drivs med vindkraft eller kärnkraft.

Kyltorn vid kolkraftverk i Bergheim, Tyskland.

Alla Europas kolkraftverk, inklusive de 50 som byggs nu med förväntade livstider på femtio år, måste stängas. Alternativt införa koldioxidfiltrering/ långtidslagring vilket inte bara är tekniskt svårt utan även ökar kolförbrukningen 30 procent.

Rinnande järn vid tappning av masugn.

All cementtillverkning måste upphöra. Alla masugnar släckas. Ingen mer betong, inget järn. I Europa, i alla fall. (Men man kanske kan köpa utifrån?)

Därtill kommer en myriad minutiösa förbud, typ ingen gasol i husvagnar, fritidsbåtar och sommarstugor. Inga motorgräsklippare. Självklart inga motorcyklar eller utombordsmotorer. Inga gaständare, förstås. Möjligen tändstickor fast de kommer att strida mot samhällets värdegrund.

Globala konsekvenser: Reinfeldt skriver om EU:s konkreta åtgärder: ”30 procents utsläppsminskningar till år 2020 jämfört med 1990 års utsläpp förutsatt att en ny, global klimatöverenskommelse kommer till stånd – och förutsatt att andra gör jämförbara åtaganden.” [...] ”EU har lagt sitt bud. Nu måste andra följa.”

Antag att världen följer EU:s dröm och reducerar koldioxidutsläppen till år 2020 med 30 procent och till år 2050 med 90 procent räknat på 1990 års värden. År 2050 skulle det ge följande läge:

90 procents reduktion räknat på 1990 års utsläpp 23 gigaton skulle ge 2,3 gigaton globalt som totalutsläpp. Det är vad Japan (1,3), Tyskland (0,8) och Kazakstan (0,2) släpper ut nu. Totalt var det globala utsläppet 32 gigaton rekordåret 2008.

Folkmängden ökar:
Någon gång i februari-mars nästa år 2010 kommer jordens befolkning att nå 7 miljarder-strecket. År 2050 beräknas antalet vara 9 miljarder. Inte nog med att utsläppen i EU:s fantasivärld då ska vara reducerade till sju procent av dagens, de ska också fördelas på trettio procent fler människor. Globalt skulle det bli 0,26 ton/person/år jämfört med dagens genomsnittsvärde 4,7 ton/person/år. Som förstås bara är teoretiskt, USA har idag 19 ton, Ryssland 11, Tysklands 10 och Sverige 5 ton CO2-utsläpp per person och år.

Kan ens klassens fjäskis Sverige skära ner sina utsläpp till 0,26 ton (260 kg) koldioxidutsläpp per person och år till år 2050? Hur mycket får man elda för att det ska bli 260 kg koldioxid. Nominellt 16 fyrtiondelar = 104 kg rent kol. Färskt trä är som vi vet femtio procent vatten. Torrvikten i sin tur är till hälften rent kol, C. Alltså 208 kg ved om den vore absolut torr. Var och en med spis eller kakelugn vet att så torr ved inte existerar i sinnevärlden. Säg fuktighet 20 procent så landar vi på runt 250 kg ved. Per person och år.

I runda slängar 25 säckar ved. Det är allt. Inte minsta stearinljus och absolut ingen grillfest mera det året.

Alternativt kunde du ha kört 192 mil med din bil om den funnits kvar – fast den är för länge sedan skrotad enligt direktiv från Transportstyrelsen (vars namn vid det laget är ett perfekt exempel på newspeak). Statens snåla ersättning hade kanske räckt till en cykel – om cyklar inte blivit så extremt dyra eftersom stål inte får tillverkas längre. Gummi till däcken är också dyrt eftersom det måste importeras med segelfartyg.

Ostindiefararen SS Götheborg, en replik av ett seglande lastfartyg från 1700-talet. Ska de komma igen på 2100-talet?

Slutet på sagan: Där sitter alltså familjen Svensk och trampar sin elgenerator i miljölampans sken en vinterkväll år 2051. Då berättar farfar, 62, om när han var ung statssekreterare för mer än fyrtio år sedan och kämpade på miljöbarrikaderna med moderaterna. Kanske visar han (igen, håhå jaja) sitt gulnade tidningsurklipp av artikeln ”Nu måste USA och Kina följa EU i klimatfrågan” som han skrev som grön talskrivare åt dåvarande landsfadern Fredrik Reinfeldt. Det var den artikeln som gjorde att han fick förtidspension.

– Krutgubben Fredrik, 86, lever faktiskt fortfarande, skrattar farfar i en paus från trampandet. Fast han har flyttat till Hawaii där han delar en miljöhydda med en 90-årig inföding därifrån, Barack Obama.

Han lär ska ha blivit en jävel på surfing.

Aloha oe!

2009-11-01

Litet räknestycke

Klimatreklamen växlar mellan hotfulla framtidsbilder av ett klimat ”värre än kärnvapenkrig” och lugnande löften om att ”världens ledare” nog trots allt ska lyckas avvärja apokalypsen bara vi undersåtar späker oss och betalar. Det senaste hajpade (hypade) löftet kom med statsminister Fredrik Reinfeldts återkomst från EU:s ministermöte torsdag-fredag 29-30 oktober 2009 i Bryssel.

I Sverige – spjutspetsen bland världens klimaträddare (!) – beskrevs Reinfeldts återkomst som segrarens, mannen som lyckades ena EU om ett avtal på 100 miljarder euro till den fattiga världen för klimatåtgärder.

Hundra miljarder euro, hur mycket är det? Jo, drygt tusen miljarder eller en biljon, 1012, svenska kronor. Aningen mer än Sveriges statsbudget.

Per år.

Till dess jorden är räddad, får man förmoda.

I själva verket lyckades Reinfeldt inte alls med något sådant, lika lite som att G8-länderna den 10 juli 2009 bestämde att jordens temperatur bara skulle få öka med två grader. Tack och lov, får man väl säga. Här de mest uppenbara inskränkningarna:

Mötet enades om EU:s bedömning att det kan komma att kosta 100 miljarder euro per år.

Från år 2020.

Av den summan kan de rika länderna tänka sig att ställa upp med 22-50 miljarder euro. Ett bud på femtio procent hit eller dit. Något mer precist än IPCC:s skattning av havsytans höjning de kommande hundra åren (1 decimeter eller 1,3 meter) men ändå klimatmaffians typiska bluffpoker. Varifrån resten (50-78 miljarder euro) ska komma sägs inte. Fattiga länder?

De rika länderna, då, vilka är de? Självklart EU och USA. Också Kanada, Japan, Israel, Australien. (Krama några pengar ur Israel, den som kan.) Och vad sägs om Brasilien ... och Ryssland? Kanske det måttlöst rika Saudiarabien som är en av källorna till klimatlobbyns bekymmer?

För att inte tala om Kina som leder CO2-ligan eftersom västerlandets industrier flyttat dit. Men landets attityd är att ”China, as a developing nation, is not in the position to commit to a binding emission reduction target." (Kina, som ett utvecklingsland, är inte i läget att ansluta sig till ett bindande utsläppsminskningsmål.)

Det lär visa sig att världen inte myllrar av länder villiga att bidra till en öppen klimatpott på 100 miljarder euro årligen tills ”klimathotet” (vilket det nu är) har avvärjts.

Vad är målet? Till vad ska denna pengamassa användas? Vill man få Sydafrika, som svarar för 92 procent av Afrikas kolanvändning och exporterar 99 miljoner ton kol årligen, att gå över till vindkraft? Eller muta Nigeria som har de tionde största oljefyndigheterna i världen att bygga solcellsparker?

Zambias president Rupiah Banda. (Jag kan inte hjälpa att jag fascineras av hans skulpturalt knöliga uppsyn. Inte skuggan av ett leende.)

Mot bakgrund av att Sveriges fjuttbistånd till Zambia kunde luras på 50 miljoner kronor på 18 månader förstår var och en att utsikterna till bedrägeri och mygel i ett 100 miljarder-euro program per år blir gigantiska. (En miljard är som bekant tusen miljoner.)

EU lovar i alla fall att stå ”för en rättvis del” vilket enligt Tysklands förbundskansler Angela Merkel kan bli upp till en tredjedel. Av de rika ländernas 22 miljarder då. Om andra ställer upp. Det får EU:s nota att hamna kring 7 miljarder euro, cirka 70 miljarder kronor, vilket är vad försvaret (45 miljarder) och studiestödet (25 miljarder) kostar i Sverige år 2010.

Fast några belopp nämner inte EU.

Raden ur Johan Ludvig Runebergs epos Elgskyttarne förbleknar i sammanhanget: ”Ej köpslagades länge och ej afprutades mycket, hälften dock prutades straxt”.

Handla med dem du.

Intern osämja: Vad man inte låtsas om är att EU långt ifrån är enigt om betalningen. Polens finansminister Jan Rostowski sa vid finans-ministermötet 2 oktober: "Quite frankly, from our point of view it's totally unacceptable that the poor countries of Europe should help the rich countries of Europe to help the poor countries in the rest of the world." (Helt rättframt, från vår synpunkt är det totalt oacceptabelt att de fattiga länderna i Europa ska hjälpa de rika länderna i Europa att hjälpa de fattiga länderna i resten av världen.)

Ärkebiskop Desmond Tutu, Nobels fredspris 1984: "I am a leader by default, only because nature does not allow a vacuum."

Till vilket ärkebiskop Desmond Tutu, Sydafrika, i ett brev invände: ”Polen är bland de 50 rikaste länderna i världen, med en brutto-nationalprodukt per capita tre gånger så stor som Kinas och 20 gånger den i Mozambique.” Polen borde skämmas efter att själv ha fått så mycket hjälp tidigare.

Vid ministermötet sopades sådana delikatesser under mattan för att begravas i en särskild arbetsgrupp. De ger en liten aning om tonfallet den dag det blir tal om riktiga pengar. Snälla svarta hednabarn försvann till och med ur söndagsskoltidningen "Barnavännen" för hundra år sedan.

Nu på tisdag 3 november ska Reinfeldt tillsammans med andra ur EU-presidiet vara i Washington för att med president Barack Obama leda ett EU-USA toppmöte om bland annat klimatförändring, den pågående finanskrisen och pengar. Där får de träffa en man som verkligen kan slänga sig med formuleringar utan besvärande hänsyn till verkligheten bakom.

Det ska bli intressant att se vilka nya höjder av poesi det mötet kan uppnå. Och vilka räkneövningar som behövs för att få fram den verkliga storleken på "klimathjälpen".

Förhoppningsvis ska den vanliga gregorianska kalendern räcka till för att tolka när insatserna ska göras. Personligen hoppas jag att fredspristagaren Obama hinner avsluta det åtta år gamla kriget i Afghanistan innan dess.