2010-12-18

Cancun, München, koldioxiden


Det senaste klimatmötet COP16 i Cancun avslutades i triumf.  Mötets president, Mexikos utrikesminister Patricia Espinosa klubbade igenom ett avtal i gryningen sista mötesdagen. Därmed fick hon och Mexikos president Felipe Calderón ett papper att vifta med när de mötte media. ”Vi har ett avtal”.

Den mediala gimmicken missade man vid Köpenhamnsmötet COP15 vilket befäste intrycket av totalt misslyckande.

 Mediakonsumenter med ett kryddmått historiska kunskaper blir inte överväldigade av pappersviftandet. De påminns om den brittiske premiärministern Neville Chamberlains viftande med Münchenavtalet 1938: ”Peace for our time”. (Fred för vår tid.) Gesten är ett urgammalt retoriskt knep ägnat att ge substans till tomma löften. (Jämför: ”Argumenteringen svag, höj rösten.”)

Men okej – mexikanerna förtjänar poäng för mötets liturgi; som katoliker har de känsla för sådant. Vad innehåller då det 29-sidiga aktstycket?  Här en paragraf:

[The Meeting]
4. Further recognizes that deep cuts in global greenhouse gas emissions are required according to science, and as documented in the Fourth Assessment Report of the Inter-governmental Panel on Climate Change, with a view to reducing global greenhouse gas emissions so as to hold the increase in global average temperature below 2°C above pre-industrial levels, and that Parties should take urgent action to meet this long-term goal, consistent with science and on the basis of equity; Also recognizes the need to consider, in the context of the first review, as referred to in paragraph 138 below, strengthening the long-term global goal on the basis of the best available scientific knowledge, including in relation to a global average temperature rise of 1.5°C;

[Mötet]
(4. Är dessutom medvetet om att kraftiga minskningar i utsläppen av växthusgaser krävs enligt vetenskapen, och som dokumenteras i den Fjärde Utvärderingsrapporten från den Mellanstatliga Panelen för Klimatförändringar, i syfte att minska de globala utsläppen av växthusgaser för så att hålla ökningen av den globala medeltemperaturen under 2 °C över den förindustriella nivån, och att Parterna bör vidta brådskande åtgärder för att uppfylla detta långsiktiga mål, i överensstämmelse med vetenskap och på grundval av rättvisa krav; Också erkänner behovet av att beakta, i samband med den första översynen, som avses i punkt 138 nedan, att stärka det långsiktiga globala målet på grundval av bästa tillgängliga vetenskapliga kunskap, även i förhållande till en genomsnittlig global temperaturökning på 1,5 ° C;)

Minsann … temperature below 2°C above … smaka på det.

Officiella företrädare ser avtalet som en framgång. Exempelvis David Cameron UK, Connie Hedegaard EU, och  Andreas Carlgren, Sverige.

Andra är besvikna. Joakim Sonnegård, känd från Köpenhamnsmötet, föreslår på DN Debatt att det är dags för EU att lämna FN:s klimatförhandlingar. Och tidningens ledarsida instämmer.

 Lena Sommestad, den sista socialdemokratiska miljöministern för överskådlig tid, protesterar och kallar attityden beklämmande. EU bör släppa fixeringen vid USA och Kina för att istället lyssna på de fattiga länderna och ägna sig åt satsningar på hemmaplan.

En pseudodebatt.


Kärnfrågan

Debattörerna aktar sig för kärnfrågan. Nämligen om man alls kan begränsa utsläppet av koldioxid. Det kan man nämligen inte. Inte ens om koldioxiden skulle vara så farlig som det påstås.

Se det globalt: Sedan industrialismen tog fart 1830 har industriländernas standard stigit kraftigt. Manuellt arbete har ersatts av maskiner, segelfartyg av motordrivna fartyg, diligenser av järnvägar och bilar, hästar i jordbruket av traktorer, fotogenlampor av elektriskt ljus. Dessutom har flygplan och trådlös kommunikation tillkommit. Listan kunde göras längre.

 Allt är baserat på en enda process. FÖRBRÄNNING. I princip oxidation av kol. C + O2 = CO2. Ger energi och koldioxid.

Det började med ångmaskinen och förbränning av stenkol. År 1801 reste man efter häst i hastigheter <10 km/h, med segelfartyg över Atlanten på 20-40 dygn. Post gick lika långsamt. Så kom ångans tidevarv. År 1900 körde ångtågen i världen 90 km/h, ångfartyget Deutschland korsade Atlanten på 5 ½  dygn. Telegrafkablar nådde världen runt 1902.

1965 gick oljan förbi kolet som energikälla. I dag produceras 90 procent av världens industriella energi med olja (37 %), kol (30 %) och gas (23 %). Principen är fortfarande förbränning vare sig den görs i bilar, flygplan eller värmekraftverk. Oxidation av 1 enhet kol ger 3,7 enheter koldioxid. Det är ett omutligt kemiskt samband som man inte kommer förbi. Totalt släpps omkring 32 gigaton (miljarder ton) koldioxid ut i atmosfären varje år.

Och mängden ökar i takt med utvecklingen. Kina leder den nya industrialiseringen och Indien, Turkiet, Sydafrika, Brasilien och Mexiko följer efter. Energiförsörjning har högsta prioritet för dem. Exempelvis krävde Kina garanterade oljeleveranser från Saudiarabien för att fördöma Irans kärnprogram.

Det finns inga tekniska och ekonomiska möjligheter att i stor skala ersätta förbränning av kol(föreningar) med annat. Om det globala samhället slutade elda skulle 90 procent av all energi försvinna. På den punkten hjälper inga argument. Istället för att minska ökar förbränningen och därmed koldioxidutsläppet.

Kyotoprotokollet? Det är tänkt att leda till 30 procent utsläpps­minskning räknat på 1990 års nivå till 2050. Nivån 1990 var 18 Gt (att jämföra med dagens 32 Gt) och 2050 års utsläpp skulle alltså bli 12,6 Gt. Det skulle betyda 60 procents minskning av dagens utsläpp. För en världs­befolkning på nio miljarder människor istället för nuvarande sju. Tilldelning 1,4 ton per jordinvånare och år (jämfört med dagens 4,7 ton).

Hm.


Koldioxidavskiljning (CCS)? För att minska dagens utsläpp med en procent skulle industrin behöva separera, komprimera och distribuera 2,6 miljarder fat flytande koldioxid per år. Lika stor volym som Irans och Norges sammanlagda oljeproduktion 2006.

Kontrollkalkyl:
Utsläpp 32 000 miljoner ton. Ett fat flytande koldioxid 159 x 0,77 = 122,4 kg. Ett ton = 8,2 fat. En procent av utsläppet 320 miljoner ton x 8,2 =  2613,7 miljoner ≈ 2,6 miljarder fat.

Iran 4,12 miljoner fat/dag, Norge 2,79 miljoner, tillsammans 6,91 miljoner fat per dag. Per år 6,91 x 365 = 2522,14 ≈ 2,5 miljarder fat.

(Annorlunda kalkyl men samma resultat som här.)

Den nödvändiga infrastrukturen för CCS ska alltså jämföras med Irans och Norges oljeinstallationer. Därtill måste läggas 25-40 procent ökad energiförbrukning vid avskiljningsprocessen. Den faktiska reduktionen av ett så omfattande program skulle därmed bli omkring 0,7 procent av det globala utsläppet.

Projektet skulle bli tekniskt och transportmässigt oformligt och mycket dyrt. Ändå skulle effekten på koldioxidutsläppet bli obetydlig på gränsen till försumbar.

Ingen annan modell för reduktion av det globala koldioxidutsläppet verkar lika orealistisk och världsfrämmande som tanken på koldioxidavskiljning. Ingen tekniker tycks ha räknat längre än till eldstaden på sitt eget aggregat.

Därför diskuterar man bara pseudofrågor efter CanCun.


2010-12-15

Koldioxidavskiljning kan bara bli promille av det globala utsläppet


Infrastrukturen för CO2-lagring skulle överträffa världens oljeindustri
 

Det globala koldioxidutsläppet till atmosfären är omkring 30 miljarder ton årligen. Det anses i klimatpolitiken vara farligt mycket och därför får industrin bidrag till experiment med CCS (Carbon Capture and Storage), på svenska koldioxidavskiljning. Oavsett metod blir resultatet koldioxid i vätskeform under 56 - 150 atmosfärers tryck. Denna vätska är sedan tänkt att transporteras under tryck i ledningar till tömda gas/oljefält där den ska lagras hundratals till tusentals meter ner i marken. Mänskligt sett för alltid.

En liten försöksanläggning enligt Oxyfuelmetoden drivs av Vattenfall vid brunkolsverket Schwarze Pumpe nära det för läsare av Andas lugnt kända Jänschwalde i Tyskland.

Som så mycket annat i klimatpolitiken är tanken på koldioxidavskiljning en idé med begränsad tillämpning. Metoden kan möjligen göra ett ytterst litet hack i utsläpps­mängderna.


Här en kalkyl:

För att kunna hanteras under transport och lagring komprimeras koldioxiden till vätska. Vid temperaturen 20 grader C och 56 atmosfärers tryck har flytande koldioxid tätheten 0,770 g cm-3 , alltså 770 kg per ton kubikmeter (tack till kommentar av Hans-Erik). Något lättare än etylalkoholens 0,789 g
cm-3. Det innebär att det globala utsläppet 30 miljarder ton CO2 skulle motsvara 39 miljarder kubikmeter koldioxidvätska.

(Detta är klimatdebatt och då bortser jag från det omöjliga i att fånga in hela det globala utsläppet.)

Uttryckt i oljeindustrins fat (159 liter) blir det 6,3 x 39 miljarder = 245,7 miljarder fat. Avrundat 246 miljarder fat flytande koldioxid. Per år.


 Som jämförelse ligger världens olje- och gasproduktion runt 30 miljarder fat per år. En åttondel av det globala koldioxidutsläppet. (Produktionen redovisas ofta som miljoner fat per dag; exempelvis Saudiarabiens 10,7 miljoner fat per dag blir ca 3,9 miljarder fat per år.)

För att distribuera dessa 30 miljarder fat årligen har petroleumindustrin byggt upp en omfattande infrastruktur vars detaljer jag inte går in på här. Motsvarande infrastruktur för att hypotetiskt transportera en åtta gånger större volym avskiljd koldioxid i motsatt riktning skulle bli gigantisk. Ingen skulle heller betala för produkten vid ankomsten utan verksamheten finge finansieras med avgifter och skatter.


 Olja 30, koldioxid 246 miljarder fat per år

Emellertid: Ingen påstår att hela det globala koldioxid­utsläppet ska tas om hand. Men även om målet för koldioxidavskiljningen sätts så lågt som till en åttondel (12,5 procent) av det globala utsläppet skulle det leda till lika stora vätskevolymer som jordens nuvarande olje/gasdistribution. 30 miljarder fat. Årligen. Dessutom under minst 56 atmosfärers tryck. Läckage skulle leda gasen direkt till atmosfären.

Nå vad sägs om fem procent då? Tolv miljarder fat? Även det verkar otänkbart för ett hypotetiskt framtida CCS-program. Saudiarabiens hela export är knappt fyra miljarder fat om året. Vad som skulle krävas i kostnader och infrastruktur för att ta hand om en tre gånger så stor volym oanvändbar flytande koldioxid har inte redovisats. En siffra vore intressant.

Nej: Även om man prutar ner den tänkta effekten av koldioxidavskiljning till en procent av det globala utsläppet skulle avfallsvolymen bli 2,5 miljarder fat per år. Ungefär lika stor volym som den olja Iran och Norge producerade 2006.

Slutsats: Koldioxidavskiljning som metod att få ner koldioxidhalten i atmosfären kan inte bli annat än ett dyrbart och ineffektivt experiment. Utöver kostnaderna för processen och lagringen tillkommer att metoden ökar energiförbrukningen (och därmed koldioxidbildningen) med 25 - 40 procent.

Framtidens pengar

Med automatik skjuts stora och dyrbara idéer på framtiden. Och kommer tidpunkterna obehagligt nära förskjuts de igen. Klimatdebatten är full av exempel. Förutsättningarna för att finansiera en storskalig koldioxidavskiljning lär inte inträffa på hundra års sikt. 


Antalet människor på jorden beräknas vara 9 miljarder om fyrtio år och behoven av mat, vatten och bostäder växer. Allt fler länder strävar efter att öka levnadsstandarden hos invånarna. Elementära förbättringar som elektriskt ljus, radio, telefon och teve/datorer kräver stora investeringar. Liksom vägnät. Och ännu ökar tillverkningen av bilar i världen.

Klimatbekymren är ett västerländskt fenomen med liten spridning i världen. Även här är tron sviktande, något som visat sig under de två år Andas lugnt funnits. Stora dagstidningar presenterar numera klimatkritiska synpunkter, och läsarkommentarerna till klimatupprop är negativa, rentav hånfulla. Otänkbart för två år sedan.


Långsamt slår insikten igenom hos politiker och administratörer att klimatpolitik är passé. Människor vill ha arbete, skolor, sjukvård och pension. I detta livet.

Framtiden får ta vara på sig själv.




2010-12-07

Fusk-Nobelpriset i ekonomi: ett tecken i tiden


På fredag 10 december 2010 delas fyra riktiga Nobelpris ut i Stockholms Konserthus. I fysik, kemi, fysiologi & medicin och litteratur. Dessutom ett femte pris ”fredspriset” i Oslo Rådhus. Prissummorna är omkring 10 miljoner svenska kronor.

Grunden för priserna är Alfred Nobels testamente där han skapade:

”en fond, hvars ränta årligen utdelas som prisbelöning åt dem, som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta. Räntan delas i fem lika delar som tillfalla: en del den som inom fysikens område har gjort den vigtigaste upptäckt eller uppfinning; en del den som har gjort den vigtigaste kemiska upptäck eller förbättring; en del den som har gjort den vigtigaste upptäckt inom fysiologiens eller medicinens domän; en del den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning; och en del åt den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser."


 Formuleringen "som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta” är själva grundtanken. Sannolikt den viktigaste orsaken till att Nobelprisen sedan första prisutdelningen år 1901 fått allt högre status och nu ses som krönet på forskares och författares livsverk.

Definitionen diskvalificerar det pris som kommit att bli femte hjulet under vagnen i Stockholm – Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne.  Ofta kallat ”Nobelpriset i ekonomi”. Det har över huvud taget inget med Alfred Nobel att göra. Sveriges Riksbank inrättade priset 1968 med anledning av bankens 300-årsjubileum och Nobel
­stiftelsen gick med på att släppa in det bland de riktiga Nobelprisen. Där finns det som katten bland hermelinerna sedan 1969.

Men Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne borde förvisas till bankernas styrelserum (helst avskaffas). Priset kränker den idealistiska tanken bakom de riktiga Nobelprisen. Gång på gång har det visat sig att ekonomer helt saknar intresse för frågor om fred, social rättvisa och jämställdhet. Får de fria händer går samhället obönhörligen över styr och det blir kris.

Se på läget i (väst)världen i dag. De ekonomiska kriserna rullar på utan att slutet kan skönjas: USA, Island, Baltikum, Grekland, Irland … Och när som helst Portugal, Spanien, Italien … ingen vet hur många fler. Sverige har klarat sig hittills till priset av ett skrotat folkhem. Arbetslösheten i eurozonen är 10 procent, i Irland 15 procent, i Spanien 21 procent. EU27 har 23 miljoner arbetslösa och antalet stiger.



Länge var bank- och finansvärlden en sjukdom på samhällskroppen som gick att hålla i schack. Som högt blodtryck ungefär. Medicinen bestod i löpande kontroll från statsledningar och politiker. Men nu har ekonomerna slagit ut politikerna. Det ökande blodtrycket leder till stroke efter stroke. Arbetsmarknaden är halvsidigt förlamad, den politiska ledningen pratar sluddrigt. 

Till mänsklighetens nytta?

Ett pris får sin status av mottagarna. Se på fysikpriset: Wilhelm Röntgen, makarna Curie, Guglielmo Marconi, Max Planck, Albert Einstein ... Eller kemipriset: Svante Arrhenius, Ernest Rutherford, Marie Curie, Fritz Haber, Linus Pauling …

Det kan också få sin status förstörd av mottagarna. Som fredspriset: Henry Kissinger, Menachem Begin, Yasser Arafat, Al Gore, Barack Obama …



Att mottagarna av Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne någonsin ska räknas bland dem "som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta” är osannolikt. Resultaten hjälper i första hand krämarna att öka profiten och bankerna att konstruera allt luftigare spekulationsupplägg.

Årets tre pristagare är löjligt träffsäkra. De har grubblat över frågor som: Varför är så många människor arbetslösa samtidigt som det finns ett stort antal lediga jobb? Hur kan den ekonomiska politiken påverka arbetslösheten? Att svaren på herrarnas funderingar helt missar problemen i dagens kris kan man vara säker på. Exempelvis att arbets
­lösheten finns i EU27 men de lediga jobben i Kina.

I en bättre värld skulle bankerna hållas på mattan och deras girighet motverkas. Men nu lever vi bara i den bästa av alla världar och här är det pengarna som bestämmer. ”Världens mäktigaste man” Barack Obama bugar för Wall Street. Att ekonomerna myglat sig in i Nobelceremonierna är bara typiskt. Att få bort dem går inte.

De är inte färdiga än. Nästa stroke kommer. Vänta bara.

You ain't seen nothing yet.