2012-10-31

Storbritannien vindkraft kärnkraft


Storbritannien har alltid varit en gossen Ruda i EU-sammanhang. Landet var inte med i EEC (European Economic Community, 1957-1993) som företrädaren till EU hette.  Istället grundade man EFTA (European Free Trade Association, 1960-) som dock tappade luften när landet slutligen gick med i EEC/EU år 1973. (Efter att generalen/presidenten Charles de Gaulle, som inte ville ha med Storbritannien, gått ur tiden 1970.)

Trots att landet med 62,3 miljoner invånare är nr 3 i storlek inom EU (efter Tyskland 81,8 och Frankrike 65,4 miljoner) är relationerna spända. En orsak är EU-byråkratins försök att underminera Londons City och dess ställning som en motsvarighet till Wall Street i New York. Andra skäl kan man löst sammanfatta som det brittiska folkets insulära inställning bäst åskådliggjord genom det kända uttrycket ’fog in the Channel, the Continent is isolated’. 


London Tower Bridge och City Hall.

Som Andas lugnt noterat i flera poster har energifrågan varit en särskild källa till kontroverser. Och nu är det dags igen. I dagens Daily Mail finns två artiklar som visar skillnaderna mellan det tyskdominerade EU på ena sidan, och Storbritannien på den andra.

Vindkraft

I den ena – Minister signals end of the wind farm: We can't pepper turbines across the country - enough is enough, declares energy minister – säger ministern för Energi och klimatförändring John Hayes att utbyggnaden av vindkraftverk på land måste bromsas. ”Även om en minoritet av det som är in the pipeline byggs kommer vi att möta vårt 2020 mål.” Hayes meddelar också att han startat en utredning om vindkraftverkens impakt på landskapsbilden och i vad mån de sänker fastighetsvärdena i närheten. På tiden, kan man tycka. 



Nick Clegg Liberaldemokraterna

Detta sitter illa hos medregenterna Liberaldemokraterna som i brist på annat är gröna och traditionellt för energi från vind, sol och vatten. Deras ledare Nick Clegg har posten som Deputy Prime Minister (vice statsminister) men hans makt är begränsad av att liberalerna bara har 57 av 650 platser i House of Commons, och 91 av 788 i House of Lords.


Minister John Hayes har även bett vetenskapsmän undersöka klagomålen över oljud från vindkraftverken, samt den eventuella fara för flygtrafiken de utgör genom att de stör radarsignalerna. Som slutkläm säger Hayes att dessa saker inte får baseras på någon ”… bourgeois left article of faith. These things are about the people and I am the people’s minister” (… vänsterborgerlig trosartikel. Dessa saker handlar om folket och jag är folkets minister).


Storbritanniens mål för vindkraften 2020 är 13 TWh/år. I januari 2012 fanns 307 vindkraftsparker (= mer än en vindsnurra) med 4 428 MW installerad effekt. Nominell produktion ca 8 TWh/år. Nyligen har regeringen signalerat en omedelbar reduktion med 10 procent i subsidierna till vindkraften (f. n. 400 miljoner pund om året, 4 275 miljoner kronor) och ett totalt slut på bidragen efter år 2020.


Jäst efter degen 1 november 2012:

Som jag skrev i går tycker inte Liberaldemokraterna om Hayes synpunkter. Deras energiminister Ed Davey reagerade with consternation på artikeln i Daily Mail och fick John Hayes att hålla ett helt annat föredrag vid energikonferensen i Skottland.


En ruta ur dagens artikel är värd att återge. Som syns genererar en typisk vindsnurra el för 150 000 pund om året. Samtidigt får ägarna 250 000 pund i subsidier. Där ligger det sjuka i vindkraften.
 

Kärnkraft


Storbritannien har 16 reaktorer med 10 GW installerad effekt som normalt ger 16 procent av landets elektricitet. Samtlig utom en är planerade att stängas till 2023, undantaget Sizewell B får köras till 2035.


Sellafield som hade världens första kommersiella kärnkraftverk Calder Hall.

År 2010 genererade brittisk kärnkraft 62 TWh (16 procent) av det totala behovet 378 TWh. Övrigt var gaskraft 46 procent, kolkraft 29 procent, andra förnybara (mest biomassa) 3,4 procent och vindkraft 2,7 procent. Klassisk vattenkraft levererade bara 0,95 procent vilket säger något om det brittiska landskapet.


Det är alltså bråttom om den brittiska kärnkraften ska ersättas med nya kärnkraftverk, även om man förlänger löptiderna för existerande reaktorer. Man räknar med att den första av ca 19 GW installerad effekt nya reaktorer ska vara on-line år 2018. 


Dagens artikel i Daily Mail säger att Hitachi ska bygga sex kärnkraftreaktorer som ska ge el till 14 miljoner hem i 60 år. Avtalet som är värt 700 miljoner pund (7 748 miljoner kr) ska ge arbete åt 12 000 byggjobbare och ingenjörer under byggtiden. Regeringsföreträdare påpekar att inga subsidier ska utgå till projekten: ”There is no taxpayer subsidy in this at all” (Det finns inga skattebetalarbidrag i detta alls).

Vindkraftsbidragen på 400 miljoner pund (4 275 miljoner kronor) om året visar hur dyrt och oekonomiskt det trots allt är med den förnybara vinden som gunås är ”gratis”.

Jag är inte så naiv så jag tror att alla siffror är på bordet i Hitachifallet men två saker slår mig. Dels mängden el som kommer att genereras – 14 miljoner hem i sextio år – och dels byggnadskostnaden 700 miljoner pund. Någonstans finns en hake där. Men ändå, antag att första reaktorn kommer on-line år 2020; under den tiden har vindkraften kostat 8 x 400 miljoner pund = 3 200 miljoner pund (drygt 34 miljarder kr) bara i subsidier. Därtill ska läggas avgifterna för strömmen.



Arise Windpower och vägen ner

Undra på att PG Gyllenhammar och Maud Olofsson trivs i det svenska vindkraftföretaget Arise Windpower (där svenska skattebetalare genom Tredje AP-fonden varit med och förlorat pengar).  Någon gång i en (snar) framtid kommer vanliga väljare att genomskåda spelet med ”förnybar energi”, "biobränslen" och ”vindkraft”. Den dagen kommer ”de gröna” svenska riksdagspartierna att få det ännu besvärligare än de har det i dag.

Det är intressant att se hur Storbritannien, EU:s erkända bråkstake, ändå hävdar sina åsikter i unionen trots sitt sidsteppade läge. Den dag kan komma då Tyskland ser sig tvunget att slå in på samma bana och låta befintliga kärnkraftverk få leva vidare bortom Angela Merkels politiskt motiverade slutdatum 2022.

Det vore inte det första myglet med beslut om nedläggning av atomkraften.




2012-10-14

Syn på världen


 Ofta börjar jag dagen med att skanna över tidningarna. På nätet, förstås. Ett antal svenska: DN, SvD, Aftonbladet, någon enstaka gång Expressen. Av fem ledande nyheter har de ofta åtminstone tre gemensamt vilket visar hur svenska folkets åsikter styrs.

Några engelska: Guardian, The Telegraph, Daily Mail, nu och då Huffington Post US. De två första är allvarligt sinnade, Guardian är dessutom klimatövertygad med bl. a. George Monbiot som kolumnist. Daily Mail kan liknas vid ett större och bättre Aftonbladet.


Brittisk syn på omvärlden

Därför tog jag det med distans när jag läste i Mail Online att Global warming stopped 16 years ago, reveals Met Office report quietly released... (
Den globala uppvärmningen stoppade för 16 år sedan, avslöjar Met Office rapport som släpptes tyst).  Det är i och för sig sant och man förstår att Phil Jones & Co smög ut den rapporten. Men vaddå – uppvärmningen har ju stått still länge. Det är ett av skälen till att Andas lugnt varit tomt på nyheter; man orkar inte tjata om samma sak hur länge som helst.

Med viss förvåning noterade jag att Watts Up With That tagit upp saken. Och just med hänvisning till artikeln i Daily Mail. Så alldeles utan respekt är Englands Aftonblad tydligen inte. Över huvud taget var söndagens version av blogglänkar väldigt kritisk till klimatskrämseln och dagens samhälle. 



Cornucopia? reserverar sig inför en kommande intervju i Stampen/GP och förtydligar sig på punkter som Sveriges skuldsättning (som bärs av villaägarna) och peak oil. I princip håller jag med om synpunkterna gällande peak oil (oljan är för dyr och kommer att ta slut) men när detta sker är mer osäkert än vad ASPO och Kjell Aleklett tror. Att svenska vägplanerare har fel (Nya Slussen, Förbifart Stockholm) kan jag till nöds tro, men att hela den industrialiserade världen skulle gå åt galet håll med sina investeringar i vägar, bilfabriker och flygplatser tvivlar jag på. 


Barroso:  Behåll gärna blommorna så tar vi pengarna

Flutes reaktion inför norska nobelkommitténs senaste stollighet med EU som fredspristagare förstår jag däremot. Att den norska nobelkommittén behöver nytt blod är tydligt. Deltagarna i P 1:s God morgon världen tyckte i princip detsamma med viss hänsyn tagen till Folkpartiets huvudlöst EU-positiva attityd.


The Global Warming Policy Foundation visar hur Storbritannien försöker gå två vägar samtidigt genom att dels öppna för energiföretag att gå runt reglerna för carbon footprint (som Department of Treasury vill), och dels behålla de gyllene vindkraftsavtalen med stora markägare (som the Committee on Climate Change vill). Det tar tid för en nation att ändra kurs och börja utnyttja skiffergas istället för vind. 


Bloggen Climate Science tar upp det brittiska National Audit Office (Riksrevisionen) och dess förödande kritik av Storbritanniens försök med Carbon Capture and Storage (Koldioxidavskiljning och lagring).  Redan överslagskalkyler i ämnet visar hur hopplöst dyr och ineffektiv en sådan teknik skulle bli. Att bränsleåtgången skulle stiga med ca 30 procent kan man väl ta, men att redan 9 gigaton koldioxid/år skulle ge mer än dubbelt så mycket flytande CO2-vätska som världens årliga olje- och gasproduktion är det verkliga stoppet.  Andas lugnt snuddade vid problemen för mer än ett år sedan här och här.

Konservera allting

Pointman skriver om det illusoriska i att försöka fridlysa/rädda allting: Green Myths : We must conserve everything. Som exempel tar han upp isbjörnen och pandan. Han avslutar med en referens till den i förtid avlidne Michael Crichton (1942-2008) och Crichtons synpunkter på (den misslyckade) förvaltningen av Yellowstone Park. Artikeln rekommenderas till läsning. Det är typiskt för den politiska korrektheten i Sverige att Crichtons klimatkritiska thriller State of Fear (2004) aldrig översattes till svenska. (Läs den gärna på engelska, de som kan.)

I The Climate Scam skriver Ingemar Nordin om tecken på omsvängning i EU:s koldioxidpolitik. Energikommissionären Günther Oettinger har insett att Europas biltillverkare behöver uppmuntran och stöd; inte skildras som civilisationens dödgrävare vilket klimatkommissionären Connie Hedegaard gör. Man ser signaler även i Sverige: finansminister Anders Borg får mycket större rubriker än miljöminister Lena Ek (vars tid förhoppningsvis är utmätt till 2014).

Rent allmänt visar debatten att klimathysterin har haft sin tid. Snart går den globala uppvärmningen ner i historiens tratt, i likhet med 1970-talets globala nedkylning som ingen klimatforskare vill kännas vid i dag.


Themsen 1600-talet

Vad kommer i stället? Människan måste ju ha något att bekymra sig för. Här uppe i norra Europa tror vi kanske att problemen med euron snart är fixade och att allt ska återgå till ordningen igen. Snarare är det tvärtom. Till och med Christine Lagarde, chefen för IMF, börjar inse att svält och umbäranden kanske inte är rätt väg för att få Grekland på fötter, och Anders Borg menar att enda möjligheten för Grekland kan vara att lämna euron. Lägg till problemen i Spanien och Italien och Europas befolkning har något att oroa sig för. Det kan ta till 2018.



Valkarta från Huffington Post, USA-editionen

Dessutom tillkommer USA som ska välja president för de kommande fyra åren den 6 november 2012. Om det blir Barack Obama eller Mitt Romney kan vara hugget som stucket; landet har kvar sina ekonomiska och politiska problem.

Nog finns det nya svårigheter att ersätta de gamla med. Sannolikt kommer vi att sakna den gamla goda tiden då en (fiktiv) klimatförändring var det största hotet.



2012-10-01

Ska man bry sig?

 
Klimatbekymren borde vara en central fråga i den industrialiserade världen. Om majoriteten forskare och spåmän av lägre rang har rätt är världen på väg mot en situation där ingen återvändo är möjlig. The tipping point. Efteråt kommer det att bli varmare oavsett vad människan gör. Kanske nästa nedisning (om något tusental år) blir inställd. Istället kan det bli det en värmeperiod vars detaljer ingen känner.

Just i dag, 1 oktober 2012, påpekar den brittiska tidningen The Guardian att människan har 50 månader på sig att rädda världen. Femtio månader, det är drygt 4 år. Den 1 november 2016 är det för sent.

I sann tabloidanda har tidningen trugat diverse kända namn att ge råd i frågan Vad ska man göra för att rädda världen? En Molly Conisbee, som är något i brittiska miljörörelsen, säger att man kan samla syltburkar, snören och gamla tvätthandskar, det gör hennes mormor/farmor som var med om andra världskriget. En Mark Boyle, känd för en bok om att leva utan pengar, föreslår att alla ska sätta personliga mål för en övergång till låg-carbon livsstil. Barbara Stocking, chefen för Oxfam (en sorts Rädda Barnen), vill se en enklare livsstil för vanliga västerlänningar: ”Instead of asking supporters to campaign with us on biofuels, we will urge them to give up their car” (i stället för inbjudan till kampanj med oss för biobränslen, kommer vi att uppmana dem att ge upp sin bil).

Där finns många fler råd: Världen behöver ett globalt Tahrirtorg; Vi måste sakta ner och tänka på vad som är viktigt; Individuellt ägande är orsak nr ett till ineffektivitet; Kasta neo-liberalismens ideologiska fällor.

Den ängslan en läsare kan känna minskas dock när man märker att programserien 50 månader att rädda världen ingår i en större serie 100 månader att rädda världen. Det kanske inte är så brått i alla fall.

Svenska valprognoser




Hur lite man bryr sig märks tydligt i de svenska valprognoserna. Under september 2012 fick DN/Ipsos (tidigare Synovate) betydande uppmärksamhet eftersom både Centern och Kristdemokraterna hamnade under riksdagsspärren 4 procent.


Nu finns det fler opinionsundersökningar. Exempelvis Sentio med liknande resultat. Centern och KD åker ut.





Och United Minds där Centern är ensam om att få silkessnöret med 3,3 procent.
 


 Slutligen Novus där Centern klarar sig med en hårsmån (4,1 procent) men KD ensamt åker ut (3,3 procent).


Läsa och tolka opinionsundersökningar är mer konst än vetenskap. I sådana finns något för var och en.

Svensk inrikespolitik



Den svenska inrikespolitiken tuffar på som vanligt. Efter några luftballonger med klimatet som lockbete har partierna lämnat det riskabla området. 

Vänsterpartiet som gjorde ett dramatiskt klimatutspel i början av Jonas Sjöstedts partiledartid i februari 2012 har återgått till ordningen. Väldigt lite om klimatet och kärnkraften; istället "massarbetslösheten", bemanningsföretagen och det säkra kortet skola-vård-omsorg.

 Centerpartiet verkade vid Annie Lööfs tillträde som ett klassiskt vilsegånget klimatparti (grön omställning i Sverige och världen) men letar inför valet 2014 efter nya och fräschare ämnen. Hittills med klent resultat: fler miljöbilar (från matkassen till hållbart drivmedel) och minskat matsvinn (allt från hagen ner i magen). Tror partiet man vinner väljare med karamellrim har de verkligen problem. Vad ska ett gammalt bondeparti göra i Sveriges riksdag?

 Det är trångt på klimatfältet. Så har också Folkpartiet satsat på annat: Sverige in i eurosamarbetet, och in i Nato. På skolområdet är problemet att med munväder försöka höja lärarnas status fastän idén med lärarlegitimation körde fast. 

Inte ens det klassiska klimatpartiet Miljöpartiet de gröna lägger mycket krut på världens klimat. Istället har de medelst triangulering hamnat i den mitten där alla trängs. Se på deras tre miljarder till vården: endast 120 miljoner, 0,12 miljarder kr, ska gå till till vidareutbildning; det andra försvinner som ökad bemanning/bekvinning och som arbetstidsförkortning för utvalda. Dessutom är det bara ett förslag utan chans att gå igenom. 

De två stora - Socialdemokraterna 112 mandat och Moderaterna 107 mandat - gör diverse utspel utan att hjärtat är med. I hemlighet tror jag de vänder på möjligheterna till en gemensam regering efter valet 2014. Den som lever får se.