2012-06-30

Skiffergas: marknadsbubbla eller energiresurs?



En tid har bloggen The Automatic Earth varit kvar i min blogglista av historiska skäl. Författarna Nicole Foss (Stoneleigh) och Raul Ilargi Mendox (Ilargi) drev i fyra år en Bloggerversion med ytterst tänkvärda och mycket citerade inlägg om ekonomi. I februari 2012 ville de widen our scope, our perspective and our platform (bredda vår spännvidd, vårt perspektiv och vår plattform) och bytte webbadress och administrerade sönder sajten. Samtidigt reste Stoneleigh och Ilargi på publicitetstur i Australien och Nya Zeeland. Resultatet blev ett 40-procentigt fall i besöksfrekvensen och lägre angelägenhetsgrad hos inläggen. Inte de första som sträckt fötterna längre än täcket räcker.

Sajten har levat på nåd i min blogglista.

Desto mer glädjande då med en artikel av Stoneleigh 24 juni 2012: Shale Gas Reality Begins to Dawn. Som allt från hennes tangentbord en logisk, tankeväckande artikel med länkade referenser för argumenten. (Några poster av Nicole Foss borde ingå i varje journalistutbildning. Jämför The Climate Scam här.)


Antalet verksamma borr-riggar i USA jämförda med gaspriset

I korthet säger Nicole Foss att många insiders i skiffergas­industrin vet att verksamheten är ett ponzibedrägeri byggt på överdrivna förhoppningar och falsk reklam. Så länge nya dumbommar går med i verksamheten fungerar spelet. När verkligheten avslöjas kommer det att kollapsa. Industrin och det kapitalistiska systemet samverkar dessutom kortsiktigt så att gaspriserna sjunker under produktionskostnaderna: 5 dollar för två år sedan och 2,50 nu.


Gasprisets fall under två år

Som driven skribent vet Nicole Foss hur man profilerar en uppgift utan att direkt ljuga. Hon övertolkar grovt när hon skriver: The hype is so extreme that those who fall for it contemplate, in all seriousness, North America becoming a natural gas exporting powerhouse, and a threat to Australian LNG producers, or to Russia's Gazprom. (Hajpen är så extrem att de som faller för den tror på fullt allvar att Nordamerika ska bli ett naturgasexporterande kraftpaket, och ett hot mot australiska LNG-producenter, eller mot Rysslands Gazprom.) Den som kollar länkarna ser att stolligheten ligger hos rubriksättarna. 


Dimitri Orlov

Särdeles intressant är en referens till bloggen Cluborlov skriven av Dimitri Orlov. Han är en rysk-amerikansk ingenjör som skriver om the potential economic, ecological and political decline and collapse in the United States (den potentiella ekonomiska, ekologiska och politiska nedgången och kollapsen i USA).  Lik Nicole Foss såtillvida att han lämnat det tekniska samhället, lever på en segelbåt och cyklar då han ska någonstans. Survivalister kan ha glädje av att läsa hans ”A New Age of Sail”.

I posten Shale Gas: The View from Russia ger Dimitri Orlov en rad fakta om den ryska naturgasproduktionen jämförd med världsproduktionen. Han beskriver också skiffergasutvinning detaljerat. Några klipp:

Källorna måste regelbundet utsättas för hydraulisk frakturering eller "fracking": för att producera tusen m3 gas, måste 100 kg sand och 2 ton vatten, kombinerat med en hemlig kemisk cocktail, pumpas in i borrhålen vid höga tryck. Hälften av vattnet kommer tillbaka upp och måste behandlas för att avlägsna kemikalier. Fracking i Barnettbassängen i Texas (USA:s största som ge 70 procent av produktionen) kräver årligen runt 7 miljoner ton sand och 47 miljoner ton vatten.

(Stockholm förbrukar årligen 107 miljoner ton vatten.)


USA:s skiffergasproduktion månadsvis. Trots allt stiger den.

En genomsnittlig Barnettkälla ger bara omkring 6,35 miljoner
m3 gas under hela produktionstiden, vilket är vad en rysk källa ger på en månad.

Rysslands bevisade reserver av naturgas uppgår till 43,3 biljoner
m3, vilket är ungefär en tredjedel av världens totala. Med nuvarande förbrukning räcker det 72 år. Rysk gasproduktion begränsas av efterfrågan, inte av utbud; den är för närvarande låg för att euroområdet är mitt i en ekonomisk kris. Samtidigt har USA:s produktion ökat utan anledning vilket kraschat priset och gjort mycket av produktionen olönsam.

Hoppfullhet ändå
 

Som motvikt kan nämnas Roger Helmer, en brittisk ledamot i EU-parlamentet. Han besökte nyligen Brittiska Geologiska Undersökningen (BGS) för att informera sig om Storbritanniens energisituation.  Beskedet från BGS var: ”On shale gas, the answer seems to be that we simply don’t yet know the scale of commercially exploitable shale gas, though it may be considerable”. (Om skiffergas tycks svaret vara att vi ännu helt enkelt inte vet omfattningen av kommersiellt exploaterbar skiffergas, men att den kan vara betydande).

15-30 personer i protest mot fracking, Wales, Storbritannien

Starka röster argumenterar för att man ska utöka letandet efter fyndigheter trots protester från gröna aktivister. Inget land avstår från att skrapa den trisslott möjligheten till naturgasförsörjning i decennier skiffergas kan innebära. Och blir det vinst löser man in den. Sveriges koldioxid-alarmister kan leva trygga på den punkten; landet har bara små och magra skifferförekomster. Typ den kambrisk-ordoviciska alunskiffern i Västergötlands och Närkes platåberg. Som ett minne från andra världskriget pyr det fortfarande i Kvarntorpshögen (Närkeslättens högsta punkt 157 m ö h).




Polen har potentiellt de största förekomsterna av skiffergas i Europa. Möjligheten att utvinna den har redan skapat kontroverser med EU:s klimatbyråkrater. Skulle konflikten ställas på sin spets är Polen berett att gå mycket långt för att behålla landets självständighet i frågan. Provborrningar har ryktesvis signalerat andra och allvarligare problem: vissa gasförekomster sägs innehålla 20-40 procent kväve. 


Kvävgas (N2) är visserligen den gas människan är mest bekant med eftersom vi lever på botten av ett lufthav som till 78 procent består av kväve, men i naturgas reducerar kväve brännbarheten. Blandningen kan rentav bli omöjlig att antända.

Öppen fråga


Som alltid märker man att så kallade experter har begränsad bedömningsförmåga. Banksektorn visade med stor tydlighet att förmågan är rudimentär till obefintlig före en tilldragelse och perfekt efteråt. Tänk Lehman Brothers och euron. Samma med klimatforskarna: ena året katastrofer, andra året, nåja, regniga somrar i alla fall. (Eller torra.)

Hösten 2011 spådde energiexperter som EIA (U.S. Energy Information Administration) och IEA (International Energy Agency) seklers tillgångar på skiffergas: ”ett kvarts årtusende och ny världspolitisk energikarta” trodde IEA.


PeakOil-skrämsel ersätter klimaträdslan

Då är det intressant med en röst som Stoneleighs från det pessimistiska hörnet. Om inte annat ger den en uppfattning om vilka problem och svårigheter som energiförsörjningen brottas med. Efterhand som klimatbekymren förlorar aktualitet finns det mediautrymme för energiskrämsel. Alla har väl märkt genomslaget för PeakOil-bekymren i svensk debatt efter Rio+20 fiaskot? Svenska folket ska ha sin dagliga dos Weltschmerz och ångest för att hålla KBT-terapeuterna med jobb.

I den mån data om Storbritanniens och Polens skiffergas sipprar ut ska de bli intressanta att ta del av. Blir det tio, femtio eller hundra års energitillskott? Den svenska Julen 2030 kommer att påverkas av svaret.

Och efter julen kommer metanhydratet


2012-06-25

Klimatlobbyns reträtt


Fredag 22 juni 2012 avslutades Rio+20, ett av de största klimat- och miljömötena någonsin, i Rio de Janeiro, Brasilien. Gissningsvis ca 50 000 delegater av skiftande vikt och betydelse ska ha deltagit. Alla ditflugna, förstås, utan hänsyn till några koldioxidutsläpp. Från Sverige statsminister Fredrik Reinfeldt, biståndsminister Gunilla Carlsson, miljöminister Lena Ek (som redovisade målsättningen på DN Debatt) och ett oredovisat antal stödpersonal. Regeringens webbsida: I delegationen ingår representanter från näringslivet, ungdomar, civilsamhället och riksdagen.

Dessutom kung Carl XVI Gustaf med uppvaktning som invigde den svenska paviljongen.




Alla är överens om att mötets resultat i bästa fall bidde en tumme.

Fredrik Reinfeldt: – Den globala politiska energin är ganska låg vad gäller de här frågorna. De står inte på toppen av ländernas agenda.
 

Nederlaget är en logisk konsekvens av COP15 i Köpenhamn 2009, COP16 i Cancun 2010 och COP17 i Durban 2011. Frågan är hur länge dessa berg av byråkratiskt dödkött ska få åka runt till världens lyxhotell för att ”rädda jorden”.

(Sannolikt mycket länge, tyvärr. Inrotade byråkratier har minst nio liv.)

Gammal skåpmat

Det har varit öronbedövande tyst om resultaten av Rio+20 i Sverige. Inget från miljöministern, inget från biståndsministern. Det som publicerats i engelska media har i stor utsträckning varit gyckel med mötet som blev en publicitets- och varumärkeskatastrof värre än Köpenhamnsmötet 2009.




I Sverige är det svårt för tidningar som satsat hårt på klimaträdslan att backa ur konceptet. Söndagens DN toppade med färggranna kartor över ett hypotetiskt våtare och varmare Sverige som illustration till en artikel av den svenska klimatpropagandans grand old lady Karin Bojs. Kartor från en av SMHI:s modellkörningar så allt är nästan sant. Bara koldioxidhalten i luften stiger till 1 300 ppm så. (Nu är den 397 ppm.)

Som ett steg i reträtten har AGW-företrädarna övergett 30-årsdefinitionen på klimatförändringar. Nu räcker det med enstaka vädersituationer: ett regnväder i Göteborg, en torr sommar i Ryssland, en översvämning i Pakistan. Och si, genast kan vanligen så omdömesgilla herrar som Lars Wilderäng (Cornucopia?) och Henrik "Flute" (Flute-tankar) intyga att sommaren 2012 varit ovanligt regnig.  Klimatförändring. Att min sådd av gräsfrön legat och törstat på sprucken jord i tre veckor är inget argument i frågan.

Ett långt adjö

För oss som tagit debatten om jordens klimat på allvar är dödläget ledsamt. Det allmänna intresset skapade chanser till analys av geologiska/ biologiska/ meteorologiska sammanhang och återblickar på jordens historia. Men den dag klimatintresset slocknar är motivationen för skeptiska bloggar borta. Vem bryr sig därefter om den temperaturberoende fraktioneringan av syreisotoper i glaciärisarna? Inget kan som kontroverser och stridigheter ge puls och intresse åt en fråga.

Tecknen i skyn har varit synliga länge. Glatt stolliga förslag – som att måla alla tak vita i världen eller skjuta ut 20 miljoner ton skuggande plastskivor i rymden – läggs inte fram längre. Ingen påstår med unset av trovärdighet att hela jordens elbehov kan täckas med förnybart. Både debatt och politik rättar in sig efter insikten att fossilbränsleteknologin är oersättlig på 50-100 års sikt. Och att förändringarna blir av typen ”låt tusen blommor blomma” snarare än stora dramatiska reformer.


När kunskapen går upp går rädslan ner.

Sakligt klimatskeptiska bloggar fick en stjärna nyligen av en studie i Nature Climate som visade att ökad information och högre kunskap minskade rädslan för klimatkatastrofer. Som bloggaren Pointman påpekade: tiden är vårt hemliga vapen. Jag säger: tiden och kunskapen. Ju fler fakta som kommer fram, desto svagare blir AGW-alarmisternas ställning.

Min tro är att vi befinner oss i klimatintressets nedgångsfas. Bara duktiga idioter är fortfarande the cannon-fodder of Greenpeace, the World Wide Fund and suchlike sinister, corrupt, stinking-rich, taxpayer-subsidized environmentalist mega-corporations that cynically profit from the doom-laden falsehoods they so artfully but mendaciously peddle to the ignorant and the innocent (kanonmat åt Greenpeace, Världsnaturfonden och liknande ondskefulla, korrumperade, stinkande-rika, skattefinansierade subventionerade miljöaktivist mega-företag som cyniskt utnyttja de undergångsladdade osanningar de så skickligt, men lögnaktigt sprider ut till okunniga och oskyldiga): Christopher Monckton of Brenchley. (Medge han kan formulera sig.)

Semesterstängt


Tystnaden hos våra översåtar kan förklaras som midsommar- och semestereffekt. Makthavarna kan bättre än medborgare i gemen kosta på sig innehållsrika ledigheter. Men någonstans i kansliernas labyrinter sitter de obefordrade partistrategerna och talskrivarna och slipar på ämnen till Almedalsveckan 1-8 juli 2012.

Då gäller det för riksdagspartierna att profilera sig och rättfärdiga sin egen existens. De fem som verkligen har kniven på strupen är (KD) 3,7%; (C) 4,7%; (SD) 5,4%; (FP) 5,5%; och (V) 5,9% röstetal i senaste SCB-undersökningen. Endast de de tre (MP) 8,1%; (M) 28,6% och (S) 37,3% kan vara rimligt säkra på återval 2014.




Särskilt intressanta i klimatsammanhang är Centerpartiet och Vänsterpartiet. Centern pga sin långa satsning på anti-kärnkraft, pro-vindkraft och den för kunderna dyra internationaliseringen av elmarknaden – frågor som gjort partiet hjärtligt hatat i vida kretsar. Vänsterpartiet pga sin plötsliga satsning på rabiat anti-kärnkraft och anti-koldioxidpolitik. Blir den politiken annat än munväder passar vänstern illa ihop med socialdemokraterna (som är svagt pro-kärnkraft) i medias traditionella rödgröna block.

Det blir en balansgång mellan att försvinna i tysthet eller förgås med en smäll. Än är den sista dumheten inte sagd.


Balansgång. Bilden är/var vinst i en fototävling i Dalarna som dömdes ut för att den visade en olaglig handling, nämligen gå på spåret. Fin kritik av Sveriges järnvägspolitik kan man tycka. Fotograf Maria Nylén.
 

2012-06-12

Familjens sista bil?

Fru Bertha Benz som gjorde världens första bilresa 1888

Slutet nalkas

Två grupper alarmister förkunnar bilens och bilsamhällets snara undergång:

(1) Koldioxid-alarmisterna som menar att människans koldioxidutsläpp måste skäras ner för att jordens klimat ska räddas, hälften bör vara borta år 2020; och
(2) PeakOil-alarmisterna som har räknat ut att oljehandeln kommer att upphöra långt innan oljan tar slut i marken, ganska säkert till år 2030.


Volvo Amason från sent 1950-tal (tvåtonslacken försvann 1961). Modellnamnet Amason användes inte utomlands pga varumärkestvist. Stavningen blev så småningom Amazon med 'z'.  Reklambild för Volvo tagen utanför Foresta hotell, foto Pål-Nils Nilsson.

Till 2020 är det åtta år, till 2030 arton år. Fyrtio procent av bilarna i Sverige är äldre än tio år och livslängden ökar genom bättre kvalitet och rostskydd. Det borde vara dags för människor sluta köpa bilar om det bara är åtta/arton år kvar till slutet. Likaså borde staten sluta investera i stora vägbyggen (typ Förbifart Stockholm och Nya Slussen). Att en bilfabrik som Saab läggs ner borde ses som positivt. Om kineserna vill flytta Volvo till Kina borde det också vara en god sak.

Syns några tecken till det?

Kära gamla bil

Bilen är praktiskt och känslomässigt viktig för medborgarna. För många människor blir bilarna milstolpar i livet, precis som bostaden och partnern, och så småningom barnen. Bilen för första campingsommaren på Öland eller festivalen i Roskilde glömmer man inte; ej heller den där tvillingarna kräktes på faster Marta under resan till Toras bröllop. Eller den gamla Volvon som alltid startade hur förb-t kallt det än var.


Din sista varianten av klassikern framför alla andra, Volkswagen Bubblan (Beetle) som tillverkades i 21 miljoner exemplar 1947-2003

Vi är inte så många generationer som upplevt det. Hittills fem-sex: en 30-årings mor kan vara född 1952 och mormor 1922. Åren 1908-1927 spreds T-Forden över världen. Ska det bli två generationer till? Inte om CO2-alarmisterna får råda. Eller om PeakOil-alarmisterna får rätt.


Ford modell T år 1915

Den stora utmaningen

”Den kanske största utmaning som vi står inför, det är klimatfrågan. Det är det faktum, att vi per person släpper ut åtminstone fem gånger så mycket växthusgaser som den här planeten tål."

Så klart och koncist sammanfattade Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt läget i Riksdagens partiledardebatt 18 januari 2012. Vad vill då hans parti Vänsterpartiet göra åt saken? Jo:

”Sveriges utsläpp av växthusgaser ska reduceras med 45 procent till 2020 och 90 procent till 2050 i förhållande till 1990. Målet ska uppnås genom utsläppsminskningar inom Sverige.”


 

Den största källan till växthusgasutsläpp är transportsektorn. Vägtrafiken som släpper ut 29 procent av Sveriges växthusgaser är skenbart den lättaste att skära ner. Man ersätter bara petroleumbaserad bensin och diesel med förnybar etanol och biodiesel framställd genom odling av vete och raps. 


Att koldioxidutsläppet i verkligheten inte minskar då är ett teoretisk problem. Det verkliga problemet är att nödvändiga mängder förnybara drivmedel inte kan produceras. Låt mig göra kalkylen en gång till:

Oljeprodukter Sverige.  Den stora puckeln under 1970-talet var villaolja och tjock eldningsolja som prisades ut av den första oljekrisen 1973.  Från omkring 30 miljoner kubikmeter oljeprodukter/år har landets förbrukning sjunkit till 13 miljoner kubikmeter/år, mest bensin, diesel och flygbränsle. Någon ersättning för dessa i stor skala  finns i praktiken inte.

I Sverige såldes 2010 4,6 miljoner kubikmeter bensin. Med svensk veteodling kan man producera 2,3 kubikmeter etanol per hektar spannmålsmark. Det skulle alltså behövas 2 miljoner hektar spannmålsmark för att ersätta bensinen liter för liter. Men Sverige har bara 1,2 miljoner hektar. Inte ens vid total monokultur av etanolvete skulle landet komma i närheten av behövlig volym.

Åtgärden är totalt ogenomförbar. Självklart är mat nödvändigare än fordonsbränsle. Då spelar det ingen roll att det skulle behövas 30 procent mer etanol vid oförändrad körsträcka på grund av etanolens lägre innehåll av energi.

Bakom allt prat om förnybart bilbränsle ligger underförstått en minskning av bilparken med åtminstone 90 procent. Men ingen politiker som vill bli omvald säger det öppet.

Macken är tom


PeakOil-alarmisterna har ett tyngre, mer odiskutabelt skäl bakom sina kalkyler. Oljan är en begränsad resurs och man finner inte nya oljekällor i takt med hur de gamla sinar. Hubbertkurvan indikerar att den utvinningsbara oljan är slut om 50-100 år. Långt innan dess räknar (somliga) ekonomer och oljestrateger med att den internationella oljehandeln i praktiken ska upphöra. Sannolikt omkring år 2030.


Hubbertkurva applcerad på USA:s råoljeutvinning

Det som skapar tvivel i en vanlig medborgare är att inga tunga instanser i samhället tycks tro på prognosen. Infrastrukturen för biltrafiken byggs ut och förbättras, samhällenas försörjning med mat och varor görs alltmer beroende av dagliga lastbilstransporter, familjernas behov av bilar för livet med jobbpendlingar och barnhämtning/lämning blir alltmer akut.

PeakOil-alarmisterna får ingen respons, stater, banker, storföretag kör på som om oljan skulle räcka länge än.

Köra som vanligt

Vad kan en vanlig medborgare göra annat än följa strömmen? Inte många är känslomässigt redo att bosätta sig i ett torp på landet och hugga sin egen ved, odla sin egen potatis och driva sitt eget vindkraftverk.

De flesta sitter redan i fällan. Sköter ett hus åt banken på livstidskontrakt (rätt okej nu när sommaren kommer och grillarna tas fram i kvarteren), har en liten och en stor bil, internetbank, autogiro, plastkort … Ingen kan tro att internet ska kollapsa rakt av, alla datorer frysa (millenniebuggen ha!) och mobilnät och GPS dö. Allt går faktiskt rätt bra. Hittills, som han sa som föll från skyskrapan och var halvvägs.

Och det är verkligen dags att byta in den lilla bilen. Billigare än att reparera.

Kanske kommer elbilen till nästa generation. Eller nästnästa. Kan bli kul att se barnbarnen i den.