2010-03-27

Super-klimatsmart mat för de troende


I det strävsamma radioprogrammet ”Meny” i P1 i torsdags den 25 mars pratade Årets kock 2010 Gustav Trägårdh om en ”klimatsmart” festmeny för jippot Earth Hour (Jordtimmen) som inträffar innevarande dygn lördagen den 27 mars 20:30 - 21:30 lokal tid. Då ska man ”genom en enkel handling – att släcka ljuset under en timme – visa sitt stöd för klimatet och samtidigt uppmana världens makthavare att agera i klimatfrågan”.


Spektaklet börjar i Sydney, Australien, som ligger tio timmar före oss, och är tänkt att rulla som ett mörkt band över jordklotet i takt med klockan. (Egentligen borde det börja i Nya Zeeland som ligger vid datumlinjen.) När allmogen i Ballyickeen, Dingle, längst västerut på Irland tänder ljuset igen klockan 21:30 GMT i kväll sveper bandet i tomning tre timmar över Atlanten tills klockan blir 20:30 i Boston, Massachusetts, på USA:s östkust. Så rullar det vidare tills gimmicken går till sängs vid datumlinjen i Stilla Havet efter ett dygn.

Aftonbön Anna Ancher 1888.

Om Jordtimmens betydelse för klimatet är inte mycket att säga. Energimässigt är den försumbar. Den är en PR-grej från klimatlobbyn för att hålla liv i AGW-hypotesen (Anthropogenic Global Warming, teorin att människans utsläpp av koldioxid leder till katastrofal global uppvärmning), en dogm som blev grundligt punkterad vid klimatmötet COP15 i Köpenhamn 7-18 december 2009. Att delta i Earth Hour är lika harmlöst som, säg, att be aftonbön. Och lika effektivt.


Det som triggade denna post var Gustav Trägårdhs förslag i ”Meny” till klimatsmart matsedel för lördagskvällen:

Blåmusslor, brytbröd
Lammstek, potatismos
Äpple och nötter, vaniljglass


Det verkar som att han mest av misstag väljer blåmusslorna som klimatsmart förrätt med förklaringen att de är ekologiska och närodlade. Där förbiser Gustav det starkaste klimatargumentet för blåmusslor (förutsatt att man tror på koldioxidökningens ödesdigra effekt på framtidens klimat), nämligen att de vid skalbildningen tog upp koldioxid ur havsvattnet och i förlängningen ur atmosfären. Och band den i kalk för överskådligt lång tid.

Jag gjorde några överslagsberäkningar i inlägget ”Klimatsmart mat med tusenårsbonus” 21 augusti 2009.


I runda slängar består 10 procent av blåmusslans vikt av kalkskal, kalciumkarbonat, CaCO3. Nästan hälften – 44 procent – av kalciumkarbonatet utgörs av koldioxid, CO2. I 100 kg musselskal finns följaktligen 44 kg koldioxid i bunden form. Och den blir kvar där mycket länge (miljoner år).

Odlade musslor växer fort och kan skördas efter 2-3 år. Odlandet kan ses som extra snabb klimatkompensering, för dem som tror på sådan. Det vanliga är att man betalar för trädplantering som ska kompensera koldioxidutsläppen vid exempelvis en flygresa. Normen är fem träd per ton CO2 och det tar omkring 70 år för dessa att göra effekt. Bättre och snabbare vore att odla 22 ton musslor per ton koldioxidsynd (≈ 2,2 ton kalkskal x 0,44 ≈ 1 ton CO2). Fixat på tre år och med 20 ton musselkött som bonus. Och skalen finns kvar långt efter att det sista jetplanet har landat. Träden, däremot, har gjort oräkneliga rundor in och ut ur atmosfären.


Den tidpunkt då koldioxiden i molluskskal genomsnittligt återvänder till atmosfären ligger längre bort än våra hjärnor kan fatta. Människan som art kommer inte att finnas då. Den lilla puffen av antropogen koldioxid i atmosfären (utsläpp hittills 1.800 gigaton, kvar i atmosfären just nu 840 gigaton) är vid det laget inte ens en millimetertjock horisont i någon framtida kalkstensavlagring.

Reningsverket i Lysekil släpper varje år ut 39 ton kväve i Saltöfjorden norr om stan. Istället för att bygga ut kvävereningen har kommunen tecknat avtal med ett företag som varje år skall skörda 3.900 ton odlade musslor. Utan att ha tänkt på det binder de också ca. 172 ton koldioxid per år i skalen så länge projektet pågår. Naturen gjorde samma sak i större skala för tiotusen år sedan, när den bildade de fossila skalbankarna i Uddevalla, ”the greatest shellbanks in the world”. Om kommun-gubbarna i Lysekil känner till dem kan man undra.

Ostronäterska. Målning av Jan Havicksz Steen (1626-1679). Ostronskalen ligger i en holländsk kökkenmödding sedan 1658 med några kubikmeter koldioxid från 1600-talet bundna i kalcium-karbonatet. Enligt dåtidens ikonografi betyder flickans odygdiga blick och suggestiva grepp om ostronet något som min känsla för dekorum förbjuder mig att nämna. Mera relaterat till vin och nöjen än klimatproblem.

Affärsidé: Vore jag affärsman skulle jag introducera musselodling som en supersnabb och super-duper effektiv form av klimatkompensering. Det finns ekonomi i modellen: Dels får odlaren några hundralappar som avlat från de samvetsömma som vill göra bot för lyxen att flyga hit och dit i världen, dels får hon för varje ton skalbunden koldioxid 20 ton musslor som bonus. Ett gyllene läge för någon smart musselodlare. Publicitet och profit samtidigt.


En av de första avlatsköparna kunde bli Årets kock 2010 Gustav Trägårdh själv. Just under rullande Earth Hour har han flugit till New York som ett led i sin nya status som kockstjärna. Säg två ton koldioxidutsläpp för den resan. Snabbt och lätt kompenserat genom odling av 44 ton blåmusslor (eller 22 ton ostron för överklassen eftersom ostron har dubbelt så tjocka skal). Som Gustav dessutom kunde servera på sin ägandes krog ”Basement” i Göteborg. (Ursäkta reklamen.)

En vinn-vinn situation om någon.

Ostronsupé 1858. Johann Wilhelm Preyer (1803-1889).

2010-03-14

Afghanistan: Eländet fortsätter


För en månad sedan kom jag in på USA-president #43 Bushs överfall på Afghanistan 7 oktober 2001. En attack som fått det löjeväckande namnet ”Operation Enduring Freedom” och som utvidgats och förlängts av den man som lovar att bli tjugohundratiotalets största besvikelse, Bushs efterträdare president #44 Obama.

I en fullkomlig värld skulle Bush och Obama ha åtalas för brott mot mänskligheten, precis som mindre skurkar typ Milošević och Karadžić. Men i den verkliga världen straffas endast ledare som blivit militärt besegrade. Bushs och Obamas överfall på Afghanistan har istället blivit politiskt och militärt förankrat i västvärlden med inte mindre än 43 länder som medlöpare i en underavdelning till NATO (North Atlantic Treaty Organization) kallad ISAF (International Security Assistance Force). Sverige hör dit.

Länk till Matthew Hoh.

I Afghanistan pågår ”Operation Moshtarak” (Operation Tillsammans) där NATO/ISAF lierat sig med soldater, poliser och politiker ur marionettpresidenten Hamid Karzais administration. Detta betraktas som ett nytt genialiskt grepp av den senaste befälhavaren, general Stanley McChrystal. De invaderande trupperna ska inte längre uppträda som de hänsynslösa inkräktare de är, och likt Gestapo och KGB sparka in dörrar klockan tre på natten på jakt efter statsfiender, ”insurgenter”. Inte heller ska de skjuta först och fråga sedan.

"Med sådana vänner - vem behöver fiender?"

Nej – nu ska de vara vänner, nu vill de ”skydda folket”. En tanke som möjligen kommer något sent. Tänk dig att en främmande och teknologiskt kolossalt överlägsen makt hade överfallit Sverige 7 oktober 2001 när Göran Persson var statsminister i en regering med namn från sagans värld: Anna Lindh, Leif Pagrotsky, Mona Sahlin... Hade någon månads bombning av Kiruna, Malmberget och Svappavaara med deras erkänt subversiva befolkning lagt en god grund för ”befrielse”? Skulle vi idag betrakta tvåhundratusen (200.000) tungt beväpnade främmande inkräktare, som varken kan svenska eller vet något om kvinnlig jämlikhet, jul och midsommar, som vänner?


Skulle vi tända ljus på våra nydöda föräldrars och syskons gravar Allhelgonakvällen och tänka förlåtande tankar om de främmande soldater vars chef bad om ursäkt och skyllde på "collateral damage"?

Obamas och McChrystals påhitt med befrielse, beskydd och vänskap åtta år in i ett överfall är så idiotiskt att jag saknar ord. Vad för slags varelser tror de lever i Afghanistan ... tamagotchis? Deras tankegång är rent rasistisk.

Jag skriver inget om Fredrik Reinfeldt och hans enfaldiga ”kamp mot ondskan”. Att kritisera ordförandens stolliga idé om 90 procents nerskärning av EU:s koldioxidutsläpp till år 2050 kändes meningsfullt. Men inför Obamas, McChrystals och tydligen även Reinfeldts koncept för hur man skapar vänner och goda demokrater i Afghanistan kan jag bara lägga ner pennan stänga av datorn. Lämna argumentationen till de som kan bättre. Reinfeldt är ändå bara en medlöpare.

2010-03-07

Dödstyst från Afghanistan


Har någon lagt märke den tystnad som plötsligt sänkt sig över Afghanistan? Lagom hade attacken mot Marja ("Operation Moshtarak, som betyder Tillsammans) startat 12 februari 2010 och gett ifrån sig några bulletiner om framgång så blev det tyst. Inga reportage om framgångsrik kamp mot de 400 till 1,000 ”rebeller” - inklusive mer än 100 ”utländska stridande” (självskrivna för Obamas istället-för-Guantanamo tortyrcenter, typ Bagramfängelset, om de inte dödas) – som beräknades gömma sig bland Marjas 80.000 invånare.


Bloggar som DN:s Afghanistanblogg skriven av Fredrik Wass ”på plats” med svenska styrkan i Mazar-i-Sharif skrev om en Elviskonsert 3 mars men är sedan dess tyst; den enligt målsättningen kritiska Afghanistanbloggen på Blogspot har inte heller haft någon information. Carl Bildt har pratat i telefon med Hillary Clinton om Afghanistan.

Helmandblog skriven av major Paul Smyth i britternas Media Ops berättade en nattstånden pilothjältesaga 6 mars men säger inget om Operation Moshtarak. BBC har inget sedan 18 februari, CNN däremot har friserade rapporter av inbäddade journalister så sent som 4 mars.

The Times, London, skrev om inledningen:
”Captain Ryan Sparks, Bravo’s commander and a veteran of some of the US military’s bloodiest days in Iraq, later said that the 12 hours of fighting on that first day in Marjah were “at least as intense as anything I experienced in Haditha and Fallujah”.
(Kapten Ryan Sparks, Bravos befälhavare och en veteran från några av USA-militärens blodigaste dagar i Irak, sade senare att de 12 timmarnas strid på den första dagen i Marjah ”var minst lika intensiva som något jag upplevde i Haditha och Fallujah”.)

Från massakern i Fallujah november 2004.

Fallujah i Irak jämnades med marken genom artillerield och bomber november 2004. Sannolikt användes även kemiska vapen. Omkring 6.000 betydelselösa irakiska civila antas har dödats fast de förstås inte räknades enligt USA:s motto ”We don’t count the bodies” (Vi räknar inte liken).

Tro inte att det är annorlunda i Afghanistan. Mord och terror vill man sköta diskret. Det är redan förbjudet att visa resultaten av talibanska anfall och självmordsattacker på teve. Att utvidga informationsförbudet är en enkel sak för general McChrystal. Både journalister och soldater tiger när de blir tillsagda.


Så här går det till när brittiska SAS övertalar talibaner att ansluta sig till Karzais regim:

”British special forces operations in southern Afghanistan now centre on persuading mid-ranking Taliban leaders that they are better off working with the Afghan government. This involves a mixture of “hard arrests” — snatch operations to grab key Taliban leaders to gather intelligence — and “offensive action” in which Taliban leaders are killed”.
(Brittiska specialstyrkor i södra Afghanistan fokuserar nu på att övertala talibanledare på mellannivå att de tjänar på att arbeta med den afghanska regeringen. Detta innebär en blandning av "hårda gripanden" - bortrövande av viktiga talibanska ledarna för att samla information - och "offensiva åtgärder", där talibanernas ledare dödas.)


Granskar man denna symboliska bild av Marjas "befrielse" ser man att fotot inte är taget, säg på Stortorget i staden, utan på ett anonymt fält var som helst. Jublande folkmassor som välkomnar "befriarna" lyser med sin frånvaro. Snarare ser det ut som människor samlade för ID-kontroll och visitering.

Bilden minskar inte misstanken att det som pågår under "Operation Moshtarak” är ett blodbad vars omfattning "befriarna" vill förtiga. Så länge det går.

2010-03-06

Argument mot Stellan Skarsgård



Fredag 5 mars 2010 hade jag nöjet att se ”Skandinaviens mest sedda pratshow” “Skavlan” i SVT 1 (länk aktiv till 25 april 2010). Fredrik Skavlan har återupptäckt att programledare i teve inte måste hoppa och skrika och klia sig under armarna som chimpanser för att fånga tittare. Till förargelse för det svenska televisionsetablissemanget är han dessutom norrman.

Den här fredagen hade han en utsökt samling intressanta människor som gäster: femfaldiga OS-medaljören Marit Björgen, det osannolika paret Thorsten Flinck och Christer Sjögren, skådespelaren Stellan Skarsgård, tatuererskan Kat von D och sist men inte minst klimatgurun Al Gore. Stjärnor som alla lyste med eget ljus.

Med fler norska program i teve kanske fler skulle betala teveavgiften.

Här på Andas Lugnt – bloggen som fridsamt argumenterar för fakta i klimatdebatten – måste jag invända mot en spridd uppfattning som Stellan Skarsgård tog upp. Nämligen att vi klimatskeptiker aldrig för fram bevis utan bara slänger oss med dåligt underbyggd kritik av klimatrörelsens renhjärtade försök att rädda jorden från undergång. Skäller forskarna för charlataner. (Sannolikt betalas vi av kol- och oljeindustrin, enligt Al Gore.) Jag ska bara ta upp en punkt.


Själva grundbulten: I varje vetenskaplig hypotes – här teorin att människans koldioxidutsläpp leder till katastrofalt varmare klimat – är det hypotesens upphovsmän som har bevisbördan. I klimatfrågan lämpligen genom att visa att jordens temperatur stiger i takt med koldioxidutsläppen. Teorin ska också fungera som underlag för prognoser. Om prognoser grundade på teorin visar sig vara riktiga styrks den, om de inte slår in försvagas den.

Relationen koldioxidutsläpp/temperaturökning: Här finns hypotesens verkliga akilleshäl. Det är ingen tvekan om att halten koldioxid i atmosfären ökar (I’ll give you that, Stellan). Sannolikt är det ett resultat av människans förbränning av kol, olja och gas. Utsläppen är kända på någon miljard ton (gigaton) när. År 2008 var de 31,5 gigaton CO2. Under perioden1910-2008 totalt 1.203 gigaton, 1,2 x 1012 ton, teraton. (Se mina tre första poster i oktober 2009.)

Koldioxidutsläppen under tre klimatperioder à ≈ 30 år plottade på brittiska Met Offices diagram över jordens medeltemperatur. Linje 0.0 motsvarar +14 oC. Notera ”cherry-picking” till förmån för AGW-hypotesen. Hade jag startat med år 1900 hade ökningen till 1941 bara blivit 0,3 grader istället för 0,5.

För perioden 1910-1941 (32 år) var stegringen av jordens medeltemperatur en halv grad C samtidigt som världens industri släppte ut obetydliga 116 gigaton koldioxid. Under perioden 1942-1978 (36 år) var temperaturökningen ingen (0 grader C) fast det antropogena utsläppet var 380 gigaton koldioxid. Slutligen för tiden 1979-2008 (29 år) var temperaturökningen 0,3 grader C och utsläppen 707 gigaton koldioxid.

(Jag har valt perioder på ca 30 år eftersom det är gränsen mellan väder och klimat.)

År 2009 satsade kol- och oljebolagen i USA 500 miljoner dollar på anti-klimatprogram i teve, enligt Al Gore.

Vare sig man tror på AGW-hypotesen eller inte är förhållandena följande:

1910-1941 0,4 grader varmare per 100 Gt utsläpp. (Fyra tiondels grad upp per 100 Gt CO2)

1942-1978 noll grader varmare trots 380 Gt koldioxidutsläpp. (Ingen mätbar effekt per 100 Gt CO2)

1979-2008 0,04 grader varmare per 100 Gt utsläpp. (Fyra hundradels grad upp per 100 Gt CO2)

Enkelt uttryckt: Ju större koldioxidutsläpp desto mindre verkan. The law of diminishing returns. Dessutom är det så att ungefär 40 procent av alla koldioxidutsläpp försvinner direkt genom naturliga men dåligt kända processer.

Den illa skamfilade professor Phil Jones vid East Anglia-universitetets Climatic Research Unit (CRU) – stjärna i klimatforskningen – har nyligen medgett att statistiskt sett har ingen temperaturökning skett de senaste 15 åren. Detta trots ett koldioxidutsläpp på 372 gigaton. (Fast envis som en treåring hävdar han att klimatförändringen minsann pågår ändå.)

Som lök på laxen kan vi lägga till det bevisade smusslet med observationsdata ända in i IPCC:s publikationer, den beryktade Dr James Hansens totala prognosmiss om dränkningen av Manhattan, och spådomarna om ett isfritt arktiskt hav och utdöda isbjörnar. Och som grädde på moset sådant fluff som att vitmåla alla tak i världen, beslutet att skära ner EU:s koldioxidutsläpp med 90 procent till år 2050 (genomfört av vår egen Fredrik Reinfeldt) och den svenska Energimyndighetens och politikernas prognos om 30 TWh vindkraft år 2020.


Jag håller med Al Gore om att ilska, irritation och skällsord inte hör hemma i sakliga debatter. Det är något som klimatmaffian behöver ta till sig. Att det skulle vara sista gången vi AGW-skeptiker kallas ovetenskapliga plattjordingar tvivlar jag dock mycket starkt på.

Stellan Skargård och jag rör oss i olika kretsar och kommer sannolikt aldrig att träffas. Att han tillhör mina bloggläsare är inte heller troligt. Närmare än att jag ser hans film ”En ganske snill man” kommer vi säkert inte varandra.

Som sammanfattning av Stellans och mitt fiktiva meningsutbyte vill jag säga att indicierna för en växthusgasdriven klimatkatastrof är mycket små på gränsen till obefintliga. Som prognosinstrument är AGW-teorin misslyckad. Motbevisa det, den som kan.

Andra, okända faktorer betyder mycket mer för jordens medeltemperatur. Vattenångan är Misstänkt Nr 1.

Att jag hävdar det betyder dock inte att jag menar att allt är väl med människans förvaltning av detta vårt enda jordklot. Tvärtom är världen full av skandalös misshushållning som skär i hjärtat. Nu senast avverkningen av flerhundraårig regnskog för odling av soja till kycklingfoder och sockerrör för etanolframställning.

Men det är en helt annan historia.

2010-03-02

Isbjörnen igen: läs Andas Lugnt och ligg före


Nina, en isbjörnshona som på 1960-talet fanns i Köpenhamns Zoo. Hon överfördes till Bristol Zoo där hon måste avlivas 1992. Skelettet är nu utställt i Bristols universitets institution för veterinärutbildning.


Säkert har mina läsare märkt att isbjörnen är på tapeten igen. Nu går som en nyhet genom media att den är en ung art – kanske bara runt tvåhundratusen år gammal (händelsevis jämngammal med Homo sapiens). En forskargrupp har analyserat mitokondrium-genomet i en isbjörnskäke som är cirka 130.000 år gammal och publicerat i PNAS (Proceedings of the National Academy of Science of the United States of America). En respektabel tidskrift. Artikeln i PDF-format här.

En följd av isbjörnens ålder är att arten – fastän relativt ung – sannolikt har levat genom en tidigare värmeperiod för omkring hundratusen år sedan, den mellanistid som skilde den näst senaste och den senaste nedisningen år. (Ska man vara korrekt får man inte kalla nedisningarna ”istider” eftersom specialisterna vill reservera termen för längre perioder, till exempel den senaste halvmiljonen år då världen haft åtminstone fyra nedisningar.)


I bluddret runt ”nyheten” om isbjörnsartens ålder sa någon klimatförkunnare (jag gitter inte ta reda på hans namn) att det faktum att arten levat genom en varm period minsann inte fick tolkas som att den kunde klara en till. (Nämligen den av klimatmaffian förutspådda, av antropogen koldioxid orsakade katastrofala uppvärmningen som under nollnolltalet ansågs stå för dörren.) Håhå, jaja.

Nåväl – att jag randar iväg denna post som ett mellanstick i funderingarna kring USA:s krig i Irak och Afghanistan beror på att den information som media nu lägger fram som ny, den presenterade jag redan 28 mars 2009 under titeln Rädda isbjörnen. Ett bluffprojekt. Skälet var då att argumentera emot reklamen från Greenpeace och WWF där de ville rekrytera ”isbjörnsfaddrar” som band sig för stående inbetalningar på 100 kr i månaden, 1.200 kr om året.

Inte nog med att sällskapen hade rent felaktiga resonemang kring den förväntade värmekrisen – Greenpeace placerade bland annat renar på nordpolsisen och skrev att dess avsmältning skulle leda till ”en global höjning av havsnivån med fruktansvärda konsekvenser” – de påstod sig dessutom kunna rädda arten. Detta för tolvhundra kronor om året från benägna isbjörnsfaddrar.


Cyniske Max skrev om detta: ”Inga hundra kronor i månaden från aldrig så många isbjörnsfaddrar räddar isbjörnen. Däremot generalsekreterare med över miljonen i årslön.” Blir någon påmind om namn som Bengt Westerberg, Christer Zettergren och Ann Gardulf i Svenska Röda Korset – personer med miljonlöner finansierade av snälla damer med insamlingsbössor? Tro inte att det är annorlunda i miljörörelserna.

Nå – jag ska inte breda ut mig om ämnet. Den intresserade kan roa sig med att läsa den ursprungliga posten (den är faktiskt inte så tokig). Men jag kan inte låta bli att upprepa min gamla uppmaning från 12 november 2009: Ligg steget före: Läs Andas lugnt. Då gällde det den 40-procentiga naturliga rabatten på koldioxidutsläppen.


Det behövs oftast ingen spåkula för att lista ut vart vi är på väg. Det kan räcka med eget självständigt tänkande och några enkla redskap.

Som jag skrev i posten om vindkraften där Kungliga Vetenskapsakademiens Energiutskott (två kvinnor och elva män) 18 september kommit fram till samma slutsats som jag fört fram 24 mars: ”Lite ironiskt att en ensam man med hjälp av datorns kalkylator, en grötportion kunskap och ett kryddmått förnuft kan slå tretton professorer med sex månader på deras egen planhalva.

Nog med självberöm för denna gång. Men det var trevligt med ett återbesök i den idylliska fejden om jordens klimat och vad som ska hända med det.

2010-03-01

43:an Bush, 44:an Obama och 55:an Olga


Det är en spridd uppfattning att människan är fri. Fri att forma sin egen världsbild, välja religion, dyrka vilken gud hon vill, tänka och säga vad hon vill. Överallt i världen vill makten gärna att undersåtarna tror att det är så. Naturligtvis fria med vissa självklara inskränkningar, de rätta inskränkningarna. Som det står över entrén till aulan i Uppsala universitet: ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”.

Naturligtvis är vi inte fria. Vi är låsta av vår tids synsätt, vår nations värderingar, vår samhällsgrupps tankemönster, förkunnelsen hos de media vi tar del av. I mediestormen blåser vissa tankar bort, exempelvis idén att det kanske hade varit mer motiverat att folkomrösta om förvandlingen av Sverige till ett mångkulturellt land än att folkomrösta om euron och kärnkraften. Eller åsikten att Sveriges pluttinsats med soldater i Afghanistan (fem promille av invasionsstyrkan) kanske är en dålig sak. Inte alls ”en kamp mot ondskan” som statsminister Fredrik Reinfeldt formulerade det.

Kampen om oljan

Jag halkade in på Afghanistanfrågan när jag läste om general Belisarius ”befrielse” av Nordafrika år 533. Han anfallsplan, beskriven av historikern Procopius, framstod som så lysande intelligent jämförd med 43:an Bushs omdömeslösa terrorbombning av Afghanistan att jag måste kommentera. Och har jag väl tagit fan i båten får jag försöka ro honom i land.

Som framgått av debatten med signaturen Martin i förra postens kommentarer är det inte gjort i en handvändning.

Ta frågan: ”Lönar sig kriget?”

Det undrade soldat 55:an Olga i form av Martin Ljung på ett kärnfullt sätt redan 1964.



När det gäller Irak finns hårda bokförda siffror. Bushs anfall – också känt som The Occupation of Iraq, The Second Gulf War, Operation Iraqi Freedom, och Operation New Dawn – som började med terrorbombningen av Bagdad 20 mars 2003 och ännu inte är slut, har hittills kostat USA 709 miljarder dollar (5.059 miljarder kr, ungefär fem gånger Sveriges årsbudget 1.024 miljarder år 2010).

Kostnaden ökar fortare än ögat hinner med.


Glöm Saddam Hussein och pratet om massförstörelsevapen – både Bush och Blair har erkänt att det var dimridåer. Det verkliga målet var kontroll av den irakiska oljan, cirka 11 procent av världens oljetillgångar, 115 miljarder barrel (fat à 159 liter), med dagens oljepris värda 115 miljarder x 80 = 9.200 miljarder dollar, 9,2 biljoner (trillion), 9,2 x 1012, SI prefix tera.

[Jag försökte illustrera sådana ofattbara belopp i bloggposten Mycket pengar 21 september 2009. Att dra ut en biljon dollar som en sedelremsa från ett flygplan med ljudets hastighet skulle ta 14,5 år – göra det med 9,2 biljoner alltså 133 år. Mer begripligt? - knappast.]

Om man tänker sig att de 709 miljarderna dollar (en struntsumma jämförd med 9,2 biljoner) skulle amorteras genom en avgift på irakisk olja skulle det bli 709/115 = 6,17 dollar per fat (plus ränte- och hanteringskostnader). Ända till den dag (om 70 år eller så) då det sista irakiska borrhålet är torrt.

En oundviklig slutsats blir tyvärr att kriget i Irak var en lönsam affär. Dagens oljepris runt 80 dollar/fat kommer obönhörligt att stiga när tillgången avtar. En handfull dollar extra drunknar i priser på hundratals dollar. Enorma belopp kommer att hamna hos klanen Bush via kompisarna i oljebolaget Halliburton. Och många sköna bonusmiljarder hos direktörerna i Goldman Sachs.

Afghanistan

Än så länge har överfallet på Afghanistan bara kostat USA 257 miljarder dollar (1.836 miljarder kr, lumpna 800 miljarder mer än Sveriges årsbudget på 1.024 miljarder). Någon ekonomisk vinst i form av olje- eller gastillgångar kan landet inte erbjuda. Däremot kan det möjligen bli intressant för framtida dragning av olje- och gasledningar utanför rysk kontroll från den kaspiska bassängen i Kazakhstan till hamnar i Pakistan. (Tack Richard kommentar 7 i förra posten för tipset.)


Till att börja med var angreppet ett sätt att ta hämnd för 2000-talets bästa teveinslag och plantera begreppet ”Kriget mot terrorismen” i folks medvetande. Fortfarande tror stora grupper av Fox News-indoktrinerade amerikaner och ett antal engelsmän att risken för terrorangrepp är verklig och måste bekämpas. Hittills går gränsen vid nakenskanning; vad nästa steg blir lämnar jag åt läsarens fantasi.


De senaste åren har militärer och politiker försökt ge det drygt åttaåriga överfallet en moralisk dignitet genom att kalla det en kamp för kvinnors frihet, jämställdhet och rätt till utbildning. Det är en efterrationalisering, inte alls en del i 43:an Bushs korttänkta försök att ”bekämpa terrorismen”. Det är dessutom något som inte kommer att lyckas, inte genom dödandet och bombandet som sådant. Tvärtom driver mördandet nya anhängare i armarna på talibanerna och al-Quaida. I min modesta kalkyl 15 februari räknade jag med en ny latent motståndare för varje dödad/sårad afghansk civilperson. Nyligen sa general McChrystal att för varje dödad taliban blev det fem nya.

Hur högt får priset vara i andras blod?

Att en seger kanske ligger utom räckhåll börjar gå upp för 44:an Obama. I trevande försök att dra sig ur ”Operation Bestående Frihet” utan att helt tappa ansiktet har han börjat förhandla med talibanerna med stöd av Hamid Karzai och hans GIRoA. Köpa sig ”fred”, dela makten med dem. Den dag NATO/ISAF-styrkorna drar sig tillbaka (och dagen kommer) återgår det afghanska samhället till sina urgamla synsätt och traditioner. Västerlandet kan säga vad det vill. Det tar tre generationer att skapa en gentleman, hette det förr. Räkna med att det tar minst lika lång tid att skapa om talibaner till moderna män som solidariskt delar på föräldraledigheten. Minns de en far eller farbror som dödades av ”befriarna” tar det längre tid.

Återtåget – kallat fred, seger, befrielse – kan komma fort. Det sprider sig nämligen en besvikelse med Obama i allt vidare kretsar. En entusiasmlucka. Raden av inte uppfyllda löften är redan lång: Guantanamo är inte stängt, samkönade äktenskap blev inte av, sjukförsäkringen går på kryckor, klimatet får rädda sig själv (något jag tror det gör), arbetslösheten ökar och det stundar en bostadslånekris av oanade dimensioner.


Och det starkaste argumentet, jättefaktorn Albert, börjar äntligen gå upp för den falske tomten: ungdomarna, the Millenials födda efter 1980, överger honom. Alla hans vackra ord, hans eminenta förmåga att läsa från teleprompter, räckte bara så långt.

Och den valde politiker finns inte som går emot väljaropinionen, hur ädelt ändamålet än är. Vacklar väljarstödet kan kvinnofrågan i Afghanistan slänga sig i väggen. 44:an Obama har definitivt inte utmärkt sig genom sina starka etiska grundsatser och sin villighet att kämpa för en övertygelse till det bittra slutet. Men slipad är han.

Slutet på Afghanistanöverfallet kan komma lika plötsligt som kollapsen kom för klimatmaffian.