Rädda isbjörnen. Ett bluffprojekt.

Ett gulledjur som nu ska räddas efter pandan är isbjörnen. Söta varelser med lurviga vita pälsar och undrande svarta ögon som tittar mot oss med frågan: Har du samvete att låta oss dö?

Isbjörnen och dess existens är ett långt större problem än pandans. För att säga det rätt ut: För stort för mänskliga hjälpinsatser. Därför måste både Greenpeace och WWF tumma på sanningen (läs ljuga) för att locka bidragsgivare. Inga pengar i världen kan göra skillnad för isbjörnen – bara för organisationerna.

Jag tar det mest flagranta ljugandet direkt. Det är Greenpeace som står för det.

”Ett Nordpolen utan is. Utrotade isbjörnar. Renar som svälter. Som ett resultat av att isbjörnarnas snöiga värld smälter, ökar också risken för en global höjning av havsnivån med fruktansvärda konsekvenser. Detta är som den värsta katastroffilm du någonsin har sett. I verkligheten.”

”Isbjörnarnas snöiga värld” är havsisen runt nordpolen. Den utgör 0, 01 procent (en hundradels procent) av all världens is mätt i volym. Även om den smälte bort totalt skulle havsytan inte höjas ett smack eftersom isen flyter i havet. Inga renar skulle svälta eftersom det inte finns några renar där.

Det var den isen Andrée-expeditionen försökte betvinga med vätgasballongen Örnen 1897, Amundsen korsade med luftskeppet Norge 1926 och Nobile havererade på med luftskeppet Italia 1928. (Jfr min post 28 januari.) Numera kan den som har 200.000 kr till övers delta i en skidexpedition för turister till nordpolen.

Packisen är bara 3 m tjock och har sin största utbredning (15 miljoner km2) i februari och minsta (5 miljoner km2) i september. Under de trettio år satellitmätning funnits har utbredningen haft en svagt neråtgående trend. Enligt IPCC:s hypotes beror detta på global uppvärmning orsakad av stigande CO2-halt i atmosfären men hypotesen är obevisad.

Låt oss anta att teorin är korrekt. För att hejda isens pågående avsmältning och rädda isbjörnen måste man då minska CO2-halten från dagens 387 ppm och stigande till en antagen ”naturlig” nivå runt 280 ppm, dvs med 100 ppm. Att som Kyotoprotokollet föreslår sänka utsläppen med 5,2 procent baserat på 1990 års nivå kan inte minska halten i atmosfären, möjligen minska ökningen. Sådana betydelseglidningar är typiska för klimatlobbyn. Växthuseffekten skulle inte försvinna, den globala uppvärmningen inte upphöra (i den mån den beror på koldioxiden).

När Greenpeace och WWF påstår sig ”rädda isbjörnen” genom att bromsa den globala uppvärmningen är de antingen okunniga eller ljuger. Inga hundra kronor i månaden från aldrig så många isbjörnsfaddrar räddar isbjörnen. Däremot generalsekreterare med över miljonen i årslön.

Isbjörnen, Ursus maritimus, utvecklades från en arktisk brun björn, Ursus arctos, i Alaska/Kanada för 200 000 år sedan. Äldsta kända fossilet är 130 000 år. Arten levde alltså genom den föregående interglacialen Eemian som sannolikt var varmare än nutiden för 125 000 år sedan. Det är därför inte självklart att isbjörnen saknar förmåga att leva genom ännu en värmeperiod (om en sådan stundar).

Däremot är det självklart att aktivisterna i Greenpeace och WWF inte vill tänka i så långa tidsperspektiv. För dem måste allt hända inom 30-50-70 år. Annars skulle folk inte ge bidrag.

Läs i sammanhanget en post av den alltid läsvärde Birger Schlaug – det fd språkröret för miljöpartiet – som funderar över vad idealisten Bengt Westerberg får i lön som ordförande i Röda Korset. Jo, 822 000 kr om året. Generalsekreterare Christer Zettergren drar hem 1 086 129 kr. Plus sociala avgifter.

Tro inte att generalsekreteraren i WWF har lägre lön. Chefen för ett företag med adress Ulriksdals slott och med HM Konungen som ordförande måste ha anständigt betalt. Wanja Lundby-Wedin skulle säkert instämma. Elvahundra isbjörnsfaddrar som betalar 1 200 kr/år räcker precis till en miljonlön med sociala avgifter. (Pensionsavsättningar är som bekant en särskild fråga.)

Tycker jag att du kan använda pengarna till något bättre än att bli isbjörnsfadder? Absolut. Projektet är naivt och ovetenskapligt, spelar på gullegull-faktorn.

Varken Greenpeace eller WWF kan göra ett skvatt åt isbjörnens framtida öde som art. Där gäller evolutionens hårda lag – anpassa sig eller gå under - och då är tiotusen år en kort tid. Tanken att sådana organisationer skulle kunna ingripa i det naturliga urvalet är löjeväckande.

Isbjörnen som art har två chanser: (1) Den anpassar sig till förändringarna i livsmiljön om (det är dock bara en hypotes) nordpolsisen smälter; eller (2) isen smälter inte och isbjörnen kan fortsätta som vanligt.

Människan kan inget göra i så stora sammanhang. Utom möjligen, för att citera David Brower (1912 – 2000), begära hjälp av Tillverkaren – lämpligast genom bön. (Min post 8 januari.)