Nödsignaler

I början av februari sköt den borgerliga regeringen ett torpedskott mot den rödgröna oppositionen. Som politisk manöver var det ett snilledrag. Plötsligt var regeringen för kärnkraft – något ingen svensk regering varit sedan 1960-talets sista år då lille Fredrik Reinfeldt ännu lekte i sandlådan. Självaste kärnkraftsmotståndets Jeanne d’Arc, Maud Olofsson, offrade sin jungfrudom för det supervapen en kärnkraftsvänlig regering innebar i kampen mot oppositionen.

Som beräknat blev vänsteralliansen lika tagen på sängen som kapten Smith på Titanic när han väcktes av smällen mot isberget. Stor förvirring rådde medan de fyra i trojkan famlade efter glasögonen och muttrade i mobiltelefonerna: ”Nämen, voffor gör di på dette viset?”

Nyligen kom deras mer samlade svar: Kärnkraftens framtid prövas varje mandatperiod. Den blir kvar tills den kan ersättas.

Närmare än så till att sälja sin kärnkraftsmödom för en valseger 2010 kunde Maria Wetterstrand knappast komma.

Låt oss läsa presentationen med dimridåfiltret aktiverat och plusordsvarnaren påslagen. Därtill med någon kunskap om den gregorianska kalendern, mänsklig ålder och mandatperiodernas längd i Sverige.

Den übercyniske läsaren har också salig Olof Palmes yttrande i åtanke: ”Vallöften är inte bindande men de är ... förpliktande.”

Manifestets fyra inledande stycken med bla-bla och en lätt pik till regeringen är jämförbara med en talares knackning på mikrofonen för att kolla att den är på. Snömosindikatorn säger: hoppa över.

Den första substantiella biten är ”vi står inför ett mycket kraftigt elöverskott i Sverige under de kommande 30 åren, framför allt som effekt av de beslut som tagits de senaste tio åren inom energipolitiken.” Ett inlindat sätt att beskriva de höga energiskatterna som gör att massafabriker, stålverk och andra energikrävande industrier stänger och flyttar ur landet. Man förstår att miljöpartiet inte framhåller sin roll i besluten.

Nästa steg i tankegången lyser inte av konsekvens: ”Därför behöver den förnybara elproduktionen byggas ut ytterligare.” Landet står inför ett mycket kraftigt elöverskott och därför behöver produktionen byggas ut? Sambandet är inte glasklart.

Men låt oss inte vara petiga utan titta på målen. ”Minst 30 TWh ny el från förnybara källor år 2020.” Löftet uppfyller Regel Nummer Ett för lyckoriken: de ska ligga långt in i framtiden. Här tre valperioder. Av misstag är det dock samma målformulering som regeringens. En katt har smugit sig in bland hermelinerna, och någon tankesmed kommer att få sparken.

Lite bla-bla och så kommer nästa bit substans: ”Vi vill därför slå fast ett långsiktigt mål om minst 55 TWh ny förnybar el till år 2030 redan nu.” Mycket bra, det målet ligger ännu längre bort. Och låter handlingskraftigt vi vill slå fast... redan nu. Att chefsledarna då är 70-plus och sannolikt har lika lite att säga till om som idag Ingvar Carlsson, Birger Schlaug och Lars Werner kan möjligen minska eftertrycket en smula. Att 55 TWh motsvarar en enorm mängd vindkraftverk låtsas man inte om.

(Åtminstone om man menar TWh per år. TWh per decennium blir genast färre.)

Vad innebär då 55 TWh/år omräknat i begripliga enheter, säg, nutida vindkraftverksekvivalenter. År 2008 producerade svensk vindkraft 1984 GWh (2 TWh) med hjälp av cirka 1100 vindkraftverk. Den genomsnittliga årsproduktionen per vindkraftverk, vindkraftverksekvivalenten, blir avrundat 2 GWh/år (2 miljoner kWh) vilket motsvarar årsförbrukningen i ca 100 eluppvärmda villor.

Här måste jag nämna vindkraftverket Matilda på Gotland som under 15 års drift stadigt producerade 4 GWh/år under sin livstid (noga räknat 61,4 GWh på 61.469 timmars drift) och därmed blev en rekordhållerska.

(En läsare påpekar att vindkraftproduktionen kan följas löpande på Vattenfalls Vindstatpunktnu som bl a visar att produktionsnivåerna regelmässigt ligger kring 50 procent av kapaciteten. I min kalkyl som utgår från faktisk årsproduktion kommer man runt problemen med sådana växlingar.)

Att med likvärdiga vindkraftverk producera 55 TWh/år skulle kräva 28 tusen anläggningar. Även om miljön tolererade dagens största verk, 108 m höga med 100 m rotordiameter som producerar 8 GWh/år skulle det behövas sjutusen nya av största modellen.

Att bygga sju- till tiotusen nya vindkraftverk i det svenska landskapet får en miljöeffekt större än en gång dämningen av de norrländska älvarna, men nu i tätbebyggda trakter. Om medborgarnas protester mot att få sådana jättar in på knutarna säger jag bara "You Ain't Seen Nothing Yet".

Invänder då teknikoptimisten: ”Framtidens vindkraftverk blir mycket effektivare än dagens.” Tyvärr finns inte så mycket att göra med basparametrarna rotordiameter och propellereffektivitet. Ju större rotordiameter desto högre och mer störande torn. För rotordiametrar större än 100 m uppstår dessutom ett transportproblem med propellerbladen - särskilt om anläggningen ska läggas avskilt från bebyggelse där vägnätet är svagt. Vindpropellrar har byggts i stor skala sedan bröderna Wrights dagar och tekniska genombrott är osannolika. Utvecklingen var som störst under flygets propellerepok, säg fram till 1960-talet, då de byggdes i miljarder.

Långt innan sju- till tiotusen jättevindkraftverk med lagens hjälp och minskade möjligheter att överklaga tvingats in i befolkningens närmiljö lär ordet "vindkraft" ha blivit giftstämplat i valkampanjer. Lika politiskt föråldrat som typ "Gärna medalj men först rejäl pension".

Än i dag finns strödda minnen på landsbygden av det hat som uppstod mot dåvarande Kungl. Vattenfallsstyrelsen när högspänningsledningarna från Norrland drogs linjalrakt genom ägorna på 1900-talet. Den regering som ska handlägga utbyggnaden av det nya, täta vindkraftnätet kommer inte nödvändigtvis att belönas med folkets kärlek.