2010-02-24

Två generaler och en insikt


Generalerna


Den första generalen är Flavius Belisarius (500-565) vars intelligenta och lakoniskt formulerade angreppsfilosofi ledde mig in på det snåriga Afghanistanproblemet. Han ”befriade” Nordafrika från en sextioårig ockupation av vandalerna så att området för en tid återanslöts till det östromerska riket under kejsar Justinianus I.


Den andra är general Stanley McChrystal som är den nuvarande befälhavaren över NATO/ISAF:s trupper i Afghanistan och ska kratsa kastanjerna ur elden åt president #44 Obama. Han lanserades hösten 2009 som en man med nya tankar om hur striderna där ska föras, en tänkare med djupare insikt än sina företrädare i konsten att med våld tvinga på ett land nya värderingar och ett nytt styrelseskick.

Intressant är att McChrystals tankar kan läsas på nätet i tvättad (redacted) form: ”Commander’s Initial Assessment”. I redigerad form utan hemligtstämplat material är dokumentet på 66 sidor.

Insikten

Det centrala hos Belisarius, tanken som framstod i så lysande i kontrast mot det klantiga Afghanistanöverfallet, är formulerat i 52 ord: ”Jag bygger mindre på antalet och modet hos er, mina soldater, än på den vänliga inställningen hos befolkningen och deras gränslösa hat till förtryckarna. Men om ni dödar och plundrar och begår våldshandlingar mot folket kommer det att gå samman med förtryckarna i en helig allians mot oss inkräktare i deras land.”


Allt man läser om Belisarius vittnar om klokhet och ledarförmåga. Jag har själv seglat i de vatten han lotsade sin invasionsflotta igenom och kan uppskatta hans skicklighet: Från Gyllene Hornet i nuvarande Istanbul, ut genom Marmarasjön, ner genom Egeiska havet, runt Peloponnesos och tvärs över Joniska havet till Sicilien som var samlingsplats före själva angreppet. Förrädiska vatten med plötsliga hårda vindar, exempelvis den besvärliga meltemin i den grekiska övärlden.

Invasionsarmén sägs ha bestått av tiotusen fotsoldater och femtusen kavallerister på femhundra fartyg förda av trettiotusen sjömän Den jättelika konvojen skyddades av 92 stridsfartyg, dromoner, en utveckling av triremen, som både roddes och seglades.

Grekiska flottans rekonstruktion av en trirem, antikens vanligaste stridsfartyg.

Hur rimliga är siffrorna? Trettiotusen sjöman på femhundra fartyg innebar 60 man per fartyg, en rimlig siffra för seglande skepp. Tiotusen fotsoldater på samma flotta betydde 20 per fartyg, klart genomförbart. Femtusen kavallerister med häst betydde 10 ekipage per fartyg. I genomsnitt 30 soldater och 10 hästar per skepp – högst möjligt med Belisarius stränga disciplin.

Trumpetsignaler istället för radiosamband, lotsar istället för sjökort, röda segel och brinnande lyktor i ledarfartygens rigg om natten. En fascinerande färd på tre månader som jag gärna hade deltagit i. Resan beskrevs av historikern Procopius (500-565) som på kejsar Justinianus I:s uppdrag var med ombord (finns som E-bok hos Project Gutenberg).

Klipp ur McChrystals Assessment

General Stanley McChrystals dokument, som påstås innehålla en revolutionerande syn på hur man ska gå tillväga för att ”befria” ett folk, består egentligen av en rad självklarheter. Ingenting som inte Belisarius sa med 52 ord. Att det framstår som snilleblixtar för Pentagon och Vita Huset säger mer om intelligensnivån på de ställena än om begåvningen hos general McChrystal. Men det är ändå ett blygsamt steg i rätt riktning.


Några klipp:

”We face not only a resilient and growing insurgency; there is also a crisis of confidence among Afghans – in both their government and the international community...” (Vi möter inte bara ett motståndskraftigt och växande uppror; det finns också en förtroendekris bland afghaner – både i regeringen och det internationella samfundet...)

Okej - mera insiktsfullt än snömoset om att stå fast, kämpa mot ondskan (Fredrik Reinfeldt, statsminister), inte vackla och börja tveka (Sten Tolgfors, försvarsminister, fd. vapenvägrare) som hördes när de senast dödade svenskarnas kroppar flugits hem.


”Our strategy cannot be focused on seizing terrain or destroying insurgent forces; our objective must be the population. [...] To win their support, we must protect the people...” (Vår strategi kan inte fokuseras på att ta terräng eller förstöra upproriska styrkor; vårt mål måste vara befolkningen. [...] För att vinna deras stöd, måste vi skydda folket...)

"Självklart", skulle Charles-Ingvar "Sickan" Jönsson ha sagt.

McChrystal påpekar också att tålamodet börjar ta slut efter åtta års resultatlösa strider, både hos afghanerna och hos folket i de deltagande länderna. Tiden är kort, får inte ISAF övertaget inom tolv månader hotar ett läge där striden inte kan vinnas.


”ISAF’s attitudes and actions have reinforced the Afghan people’s frustrations with the shortcomings of their government. Civilian casualties and collateral damage to homes and property resulting from an over-reliance on firepower and force protection have severely damaged ISAF’s legitimacy in the eyes of the Afghan people.” (ISAF: s attityder och handlingar har förstärkt det afghanska folkets frustration med brister i deras regering. Civila offer och indirekta skador på bostäder och egendom som härrör från en övertro på eldkraft och skydd av styrkorna har allvarligt skadat ISAF: s legitimitet i det afghanska folkets ögon.)


”When ISAF forces travel through even the most secure areas of Afghanistan firmly ensconced in armored vehicles with body armor and turrets manned, they convey a sense of high risk and fear to the population.” (När ISAF-styrkorna färdas igenom de mest säkra områden i Afghanistan stadigt inbäddade i pansarfordon med skyddsvästar och bemannade torn, förmedlar de en känsla av hög risk och rädsla till befolkningen.)

Lekmannens slutsats

McChrystals avsikt är att få ockupationstrupperna (inklusive de externa hundratusen Blackwaterknektarna) att uppträda som vänner och hjälpare till en befolkning som sett dem som inkräktare och mördare i åtta år. Det kräver att trupperna först ser på afghanerna som vänner, något som är riskabelt eftersom soldaterna varken förstår folkets språk (dari och pashto) eller dess seder. Sannolikheten för att godtrogna soldater ska bli dödade är mycket stor (vilket McChrystal också säger). Därmed släcker försöket sig själv.

Det afghanska folket har upplevt olika attityder hos ockupanterna då de dödat civila. Först stenhårt förnekande, så en period av ursäktande och nu general McChrystals oförbehållsamt uttalade pärlband av ursäkter igen. Men som en grönsakshandlare som förlorat sin familj sa: "Kommer en ursäkt att ge mig tillbaka min familj?"

Min tro är att försöken till bot och bättring hos NATO/ISAF kommer för sent. Främlingarna har inget förtroende längre, om de haft något. Dessutom slåss de för att legitimera Hamid Karzais genomruttna styrelseskick som präglas av ohederlighet, heroinsmuggling och bestickning. Inte ens Obama, eller för den delen Carl Bildt, låter påskina att GIRoA som etablissemanget kallas (Government of the Islamic Republic of Afghanistan) är en regering man vill hålla i handen.

Den lättnad som general McChrystals insats till äventyrs kan åstadkomma blir som att pinka i byxorna. Det hjälper för stunden.

Till slut kommer ändå reträtten. Givetvis blir den kallad "seger" och troligen läggs den i knäna på Obamas efterträdare i Vita Huset. Möjligen kan det bli år 2013.

2010-02-21

Vad suckar leksakslådan?


Exit klimatpaniken

När jag startade Andas Lugnt för drygt ett år sedan var det en mild protest mot den då rådande klimatpaniken. Svenska media var enstämmigt på klimatlobbyns sida, alla trodde att teknikens utsläpp av koldioxid orsakade en global uppvärmning som om några år (tio... trettio... nittio...) skulle leda till en katastrofal tippning av jordens klimat. Tippningen skulle leda till förödande klimatförändringar som inte kunde hejdas: ökenzonerna skulle breda ut sig, världens spannmålsbälten torka ut, perioder av plus 40-gradig hetta orsaka trettiotusen dödsfall årligen i Europa, matbrist leda till krig värre än kärnvapenkrig. Samtidigt skulle havsytan stiga 70 meter när isarna i Antarktis och Grönland smälte bort. Världens stora städer skulle dränkas, liksom Bangladesh och Nildeltat. Oräkneliga miljoner människor skulle dö.


I dag är opinionsläget helt förändrat. Det stora klimatmötet i Köpenhamn som skulle rädda världen blev pannkaka, klimatforskningen har ertappats med lögner, FN:s klimatchef Yvo de Boer har gått till grönare betesmarker i finansvärlden, IPCC:s ordförande Rajendra K. Pachauri lär snart följa efter. Bank- och finansvärlden omgrupperar. Svenska media, inklusive de stora dagstidningarna, släpper fram klimatskeptiker som för tre månader sedan kallades löjliga plattjordingar. Röster har höjts för att Al Gore ska lämna tillbaka Nobelpriset i fred som han delade med IPCC år 2007.

Klimatskräcken är så död att jag knappt gitter skriva om den (vilket syns på frekvensen av bloggposter). Utan att jag visste det var Andas Lugnt en droppe i en våg av tvivlande förnuft som gick genom världen. Så har det varit med många rörelser – de var diffusa och svaga innan de blev starka.

En droppe i havet

Afghanistanöverfallet: Utan att vilja det har jag kommit in på Afghanistanfrågan. Som framgått är jag starkt kritisk till USA:s överfall på landet – en kortsynt populistisk åtgärd av dåvarande presidenten nr 43 George W. Bush i kölvattnet på ”2000-talets bästa teveinslag” 9/11. Det gjordes av saudier och Afghanistan hade inget, nada, nichts med inslaget att göra. Den fortsatta invasionen (nu på sitt nionde år) styrd av presidenten nr 44 Barack Obama via NATO och dess avknoppning ISAF är till arten jämförbar med Sovjets nioåriga krig i Afghanistan 1979-1989 (”Sovjets Vietnam”) som slutade med förlust och reträtt.

NATO/ISAF-soldater attackerar med helikopterunderstöd.

Förhoppningsvis är jag även denna gång delaktig i en ökande internationell motvilja mot mördandet och kränkningarna som pågår i Afghanistan under en mantel av påstådd humanism och omsorg om kvinnliga rättigheter.

”Vad suckar leksakslådan?” är en bok utgiven 1941 av den då mycket uppskattade Olle Hedberg (1899-1974). Frågan får uttrycka min undran över fortsättningen i Afghanistan. Lovande nog tycks det internationella stödet för USA:s överfall börja vackla. Snart blir det en central valfråga i en demokratisk stat, nämligen Nederländerna.


Nederländerna, 16,5 miljoner invånare, ett av ursprungsländerna till EU, nr. 8 i storleksordning, står inför nyval sannolikt 11 maj. Regeringen sprack 20 februari 2010 på grund av oenighet i Afghanistanfrågan. Enligt tidigare beslut ska landets 2.000 soldater (hittills 21 döda) tas hem i sommar. Men premiärministern Jan-Peter Balkenende, Kristdemokratisk Apell, hade gett efter för USA:s/NATO:s påtryckningar och ville låta dem stanna kvar. Detta motsatte sig Arbetarpartiet, näst största parti i trepartsregeringen som därför kollapsade.

Balkenende hos Bush juni 2008. "Den ena handen tvättar den andra".

Arbetarpartiets ställningstagande bygger – tack och lov – inte i första hand på partiets humanism och medkänsla med alla oskyldigt dödade. Politiska partier har inga känslor. De leder inte opinioner utan följer dem. Och den folkliga opinionen i Nederländerna är emot ett förlängt deltagande i Afghanistan. Rätt utnyttjad kan opinionen ge den främsta belöningen för alla politiker – ökad makt, säkrare sits. Det är grundbulten i all demokrati.

Klicka för större bild.

Militärerna i NATO/ISAF är bekymrade. Drar sig Nederländerna ur kan det stärka krigets kritiker i andra allierade länder och påskynda tillbakadragandet av deras trupper också.

“If the Dutch go, which is the implication of all this, that could open the floodgates for other Europeans” (Om holländarna går, vilket allt detta tyder på, kan det öppna slussarna för andra europeer), sa en professor i militärstrategi. Det är bara att hoppas att han har rätt.

SVT betonar att det svenska stödet för insatsen ökar. Men märk att morgonsoffledaren Marianne Rundström i klippet också säger att "nästan hälften av svenska folket tycker det är bra" att svenska soldater är där. Mindre än hälften alltså. Luftig dokumentation sannolikt från någon tidnings klick-enkät.

Kompani K, tredje bataljonen, inför anfallet mot Marja. Ser de ut som grabbar som tänker skjuta i luften?

Att bara 27 talibaner och 12 civila skulle ha dödats när 6.000 marinsoldater och afghansk militär anföll Marja är en så uppenbar lögn att Marianne borde ha rodnat när hon sa den.



Försvarets insatschef general Anders Lindström får ursäkta men han verkar som en typisk skrivbordskrigare. Om han någonsin luktat krut och hört fientliga kulor vissla om öronen kan man undra. Det syns att det är länge sedan han låg i bivack. Men om han talar dari eller pashto ber jag om ursäkt för min kritik.


Svenskarna är ett fogligt och lättstyrt folk. Accepterar knotande världens högsta skattetryck, hålls på mattan av harmoniskt samstämda medier ägda av oligarkier typ Bonniers och Schibsted och av en statlig television.

I skuggan av de svenska soldaternas död i Mazar-i-Sharif kändes det motiverat med återhållsamhet i kritiken mot Sveriges militära insats i Afghanistan. Svensk trupp är dock bara fem promille av truppinsatsen där (omkring två promille om USA:s hundratusen Blackwater-knektar räknas in).

Den dag insatsen verkligen ska värderas är dess obetydlighet ingen merit. År 2007 var kostnaden 2,2 miljoner per soldat. Med 500 soldater i dag och troligen 700 snart är priset 2,2 x 700 = 1,5 miljarder per år lågt räknat. Medan SIDA räknar snuspengar för en fem månaders tjänst i Afghanistan.

Om valet i Nederländerna belönar Arbetarpartiet för dess motstånd mot Afghanistanockupationen kan det tänkas att det öppnar slussarna för fler avhopp.

I så fall skulle säkert även Sverige ta chansen till ett uttåg innan nederlaget blir allt för synbart. Förutsatt att de stora partierna kan bita huvudet av skammen och följa vänsterpartiet och Lars Ohly i spåret.

Det är min tolkning av suckarna i leksakslådan.

2010-02-15

Överfallet på Afghanistan


Vägen till framgång

Jag började läsa om året 536 när solen var förmörkad och vädret kyligare än någon annan gång under de senaste tvåtusen åren. Då kom jag in på general Flavius Belisarius (500-565) och hans erövring av Nordafrika sommaren 533. Belisarius genomförde kampanjen på ett extremt kompetent sätt – seglade med sin invasionsflotta från nuvarande Istanbul vid vårdagjämningen, landsteg vid Rass Kaboudia i Tunisien vid midsommar och fördrev de ockuperande vandalerna på tre månader. Till befolkningens tacksamhet.

I ett tal till sina trupper vid landstigningen förklarade Belisarius sin angreppsfilosofi: ”Jag bygger mindre på antalet och modet hos er, mina soldater, än på den vänliga inställningen hos befolkningen och deras gränslösa hat till förtryckarna. Men om ni dödar och plundrar och begår våldshandlingar mot folket kommer det att gå samman med förtryckarna i en helig allians mot oss inkräktare i deras land.”

Vägen till nederlag

Som kontrast gick mina tankar till nutidens skamliga mördande som pågår på nionde året i Afghanistan. När USA:s president nr 43 George W. Bush oprovocerat överföll landet med terrorbombning 7 oktober 2001 var det ett brott mot mänskligheten som tyvärr aldrig kommer att dras inför domstol. Dessutom en dumhet av svåröverträffat slag. En stupiditetens knäreflex.

B-52 bombplan av den typ Bush sände mot Afghanistan då överfallet började. Ett sådant plan tar omkring 32 ton bomber och/eller raketer som fälls från flera kilometers höjd av män som varken hör explosionerna eller skriken från offren. (De flesta bilderna i posten är klickbara.)

Inget av snillena i Vita Huset och Pentagon tänkte tanken att man borde bevara en vänlig inställning hos det afghanska folket för att säkra utsikten till framgång. Utan varning lät de fälla tusentals ton bomber i norra Afghanistan under en månadslång kampanj. De dödade urskillningslöst civila män, kvinnor och barn utöver ett antal till fiender utnämnda talibaner och möjligen några medlemmar av al-Quaida. Vägar, hus och annan infrastruktur slogs i spillror.

Huvaligen!

Den amerikanska inställningen till dödade motståndare är ”We don’t count the bodies” (Vi räknar inte liken) så antalet offer för bomberna vet man inte. Bara att det handlade om tiotusentals döda.

När tyska Condorlegionen bombade den spanska staden Guernica 1937 fälldes mindre än 50 ton bomber (inte ens två bomblaster av en B-52) på några timmar och färre än 500 personer dödades. Den enligt dagens mått lilla attacken fick Picasso att måla konstverket "Guernica" och händelsen högtidlighålls fortfarande. Men USA:s omåttligt värre anfall på Afghanistan 2001 fick passera utan att världsopinionen ens fnyste åt det narraktiga namnet Operation Enduring Freedom(Operation Bestående Frihet).


Det slutliga nederlaget är inbyggt i överfallet från början. Gör följande kalkyl: För varje dödad i krig kan man räkna med nio sårade. Antag, lågt räknat, tiotusen döda vid den första månadslånga bombningen. Och som konsekvens nittiotusen sårade, sammanlagt hundratusen offer. Varje offer hade/har ett kontaktnät av familj, släkt och vänner som kan antas hata landet bakom övergreppet – i det här fallet USA. Om en enda släkting/vän per offer bestämmer sig för hämnd innebär det 190 tusen nya latenta fiender som inte glömmer i första taget.

Av Bushs överfall lemlästade afghanska småpojkar. Vad de djupt i hjärtat tänker om USA är var och ens gissning. Liksom vad de kan tänkas vilja göra när de blir stora.

För varje kränkning, varje lemlästning, varje skjuten eller sprängd afghan stiger antalet nya fiender till USA på motsvarande sätt. Sedan 2001 uppskattas antalet dräpta civila till minst 25.000 personer – män, kvinnor, barn. Att föra krig med fjärrkontroll av obemannade flygplan är sannolikt det oöverträffade sättet att döda oskyldiga som ”collateral damage” (sidoeffekt). Statistiken är 700 oskyldiga på 14 medlemmar av al-Quaida. Vem som helst kan räkna ut att det skapar en ström av nya proselyter till talibanerna och al-Quaida och ännu extremare grupper. (Aktuell länk.)

Bibi Adela 15 år från Khost. Hon var den enda av sin familj som överlevde ett artilleriangrepp. "Collateral damage". Hur skulle du ställa dig till USA/ISAF om hon vore din systerdotter?

När president nr 44 Barack Hussein Obama nu utvidgar dödandet och planerar att till sommaren 2010 ha 100.000 soldater och lika många legoknektar av Blackwatertyp i det han föraktfullt kallar AfPak (Afghanistan och Pakistan) agerar han rentav mer idiotiskt än sin företrädare. Nr 43 Bush var korkad på ett rättframt obegåvad sätt som inte saknade charm. Nr 44 Obama verkar ryggradslöst falsk och så slipad att han skadar sig själv. En lismare utan egen övertygelse.

Trots det enorma övertaget i beväpning och militära resurser har USA/ISAF inte på åtta år kunnat kväsa de så kallade insurgenterna (upprorsmännen). Det tyder på att något är fel i konceptet.

Överfallet ("krig" är fel ord när motståndaren bara har handeldvapen och sprängladdningar av konstgödsel) har kostat svindlande summor. Hittills 253 miljarder dollar. Varje amerikansk soldat kostar en miljon dollar per år att hålla i fält.

Att dödandet och lemlästandet kommer att öka är klart. Hundratusen nya soldater flygs inte dit för att skjuta i luften. Invasionen saknar ett definierat mål – ingen vet vad ”seger” skulle vara. Soldaterna som ska ”bygga ett demokratiskt Afghanistan” pratar inte ens landets språk. När Obama ”lovade” kadetterna på West Point att ta hem trupperna år 2011 rättade den av Pentagon utsedde befälhavaren honom: ”Om läget tillåter”. General Stanley McChrystal anser att ”framgång” skulle kräva en halv miljon trupper och ta fem år till (utöver de nio år överfallet har pågått).

"Mamma - ett så konstigt ben du har fått av Amerika".

En ”fred” kommer i alla fall inte under Obamas tid som president – fredspristagaren har inte ryggrad nog för en handling som kan möta kritik. Den afghanske presidenten Hamid Karzai (tillsatt genom valfusk, och bror till den CIA-köpte heroinsmugglaren Ahmed Wali Karzai) säger att landet behöver USA:s stöd ytterligare 15-20 år efter en ”fred”. Det tar oss till år 2030-2035.

Redan den kinesiske generalen Sun Tz˘u (ca 500 f. Kr) skrev i sin klassiska ”Krigskonst”: ”Det finns inget exempel på ett land som vunnit på långvarig krigföring.”

Genomskinliga lögner

Krigets första offer är sanningen. I jämförelse med militarismen var den nu avklädda klimatmaffian en småhandlare i lögnbranschen med sina genomskinliga skräckscenarier och tillrättalagda forskning. En harmlös politisk ideologi.

Men när världens än så länge mäktigaste stat (USA) påpekar för sina knähundar (typ Storbritannien) att de lämpligen bör gå fot på storebrors sida så lyder de. Får sedan angreppen en illusion av legitimitet, exempelvis genom att det USA-styrda NATO kamoufleras till ISAF (International Security Assistance Force, skapad i Afghanöverfallets kölvatten år 2001) kan även ”neutrala” medlöpare som Sverige rätta in sig i ledet.


Just nu, en dryg vecka efter att en svensk kapten och en löjtnant (och en namnlös afghansk tolk – plus, faktiskt, en oidentifierad subhuman talibansk motståndsman) dödades i Mazar-i-Sharif, är det på gränsen till landsförräderi att kritisera Sveriges nästan försumbara insats i Afghanistan (500 soldater av en invasionsstyrka på drygt 100.000, dvs. mindre än fem promille).


Nu ska man stå fast, kämpa mot ondskan (Fredrik Reinfeldt, statsminister), inte vackla och börja tveka (Sten Tolgfors, försvarsminister, fd. vapenvägrare).

Naiv tanke: I den mån faktiska kostnader går att få fram kostade Sveriges insats 2,2 miljoner kr per soldat år 2007. Om regeringen istället skickat lärare som kunde något av Afghanistans två huvudspråk (dari, pashto) skulle man – med tanke på lärarlöners nivå – säkert kunna sända fyra gånger så många lärare, omkring tvåtusen. Med så lite som 20 elever per klass skulle dessa kunnat utbilda 20 x 2000 = 40000 elever samtidigt. Fyrtiotusen afghanska skolbarn – lämpligen flickor så länge det är tillåtet – det kunde ha blivit en konstruktiv insats värd namnet.

Känn igen propaganda

En av 1900-talets främsta kommunikatörer, betydligt mer framstående än teleprompterläsaren Obama, sammanfattade propagandans hemlighet så här: ”De breda folkmassorna styrs av känslor snarare än av nyktert förnuft. Därför måste all effektiv propaganda begränsas till några få nödvändigheter och dessa skall uttryckas så långt som möjligt i stereotypa formler. Dessa slagord bör ständigt upprepas”.

Till 2000-talets främsta slagord hör ”terrorism”. Med hjälp av det har många stater urholkat den personliga integriteten, tagit sig makt att läsa medborgarnas e-post och lagra all IT- och telekommunikation. Nu senast tar sig USA rätten att spåra alla EU-medborgares bankaffärer via SWIFT, med EU-parlamentets benägna tillstånd om sådant ges, utan tillstånd om parlamentet säger nej.


Risken att råka ut för en terroristattack är i själva verket så liten att den är svår att beräkna. Svensk inhemsk terrorism finns inte och har aldrig funnits. Om terrorister i USA kunde genomföra en 9/11-attack varje år tills vidare skulle ettårsrisken att dö i en sådan vara 1 på 100.000, om de kunde spränga en kommersiell flygning i veckan vore ettårsrisken för genomsnittsmedborgaren 1 på 135.000. Nu är som bekant sådana händelser så sällsynta att de faktiska ettårsriskerna ligger runt 1 på en miljon Som jämförelse är ettårsrisken att dö i en bilolycka i USA 1 på 6.500, i en flygolycka 1 på 400.000.

Den som stöter på ordet ”terrorism” i en text gör klokt i att starta slagordsräknaren och munbajsavkännaren. Detta som försvar mot att bli manipulerad av spekulativt konstruerad propaganda enligt formeln ovan. Dess avsikt är att leda och vilseleda tankarna, inte att upplysa.

Formeln är från Mein Kampf av Adolf Hitler (1889-1945).