Två generaler och en insikt

Generalerna


Den första generalen är Flavius Belisarius (500-565) vars intelligenta och lakoniskt formulerade angreppsfilosofi ledde mig in på det snåriga Afghanistanproblemet. Han ”befriade” Nordafrika från en sextioårig ockupation av vandalerna så att området för en tid återanslöts till det östromerska riket under kejsar Justinianus I.


Den andra är general Stanley McChrystal som är den nuvarande befälhavaren över NATO/ISAF:s trupper i Afghanistan och ska kratsa kastanjerna ur elden åt president #44 Obama. Han lanserades hösten 2009 som en man med nya tankar om hur striderna där ska föras, en tänkare med djupare insikt än sina företrädare i konsten att med våld tvinga på ett land nya värderingar och ett nytt styrelseskick.

Intressant är att McChrystals tankar kan läsas på nätet i tvättad (redacted) form: ”Commander’s Initial Assessment”. I redigerad form utan hemligtstämplat material är dokumentet på 66 sidor.

Insikten

Det centrala hos Belisarius, tanken som framstod i så lysande i kontrast mot det klantiga Afghanistanöverfallet, är formulerat i 52 ord: ”Jag bygger mindre på antalet och modet hos er, mina soldater, än på den vänliga inställningen hos befolkningen och deras gränslösa hat till förtryckarna. Men om ni dödar och plundrar och begår våldshandlingar mot folket kommer det att gå samman med förtryckarna i en helig allians mot oss inkräktare i deras land.”


Allt man läser om Belisarius vittnar om klokhet och ledarförmåga. Jag har själv seglat i de vatten han lotsade sin invasionsflotta igenom och kan uppskatta hans skicklighet: Från Gyllene Hornet i nuvarande Istanbul, ut genom Marmarasjön, ner genom Egeiska havet, runt Peloponnesos och tvärs över Joniska havet till Sicilien som var samlingsplats före själva angreppet. Förrädiska vatten med plötsliga hårda vindar, exempelvis den besvärliga meltemin i den grekiska övärlden.

Invasionsarmén sägs ha bestått av tiotusen fotsoldater och femtusen kavallerister på femhundra fartyg förda av trettiotusen sjömän Den jättelika konvojen skyddades av 92 stridsfartyg, dromoner, en utveckling av triremen, som både roddes och seglades.

Grekiska flottans rekonstruktion av en trirem, antikens vanligaste stridsfartyg.

Hur rimliga är siffrorna? Trettiotusen sjöman på femhundra fartyg innebar 60 man per fartyg, en rimlig siffra för seglande skepp. Tiotusen fotsoldater på samma flotta betydde 20 per fartyg, klart genomförbart. Femtusen kavallerister med häst betydde 10 ekipage per fartyg. I genomsnitt 30 soldater och 10 hästar per skepp – högst möjligt med Belisarius stränga disciplin.

Trumpetsignaler istället för radiosamband, lotsar istället för sjökort, röda segel och brinnande lyktor i ledarfartygens rigg om natten. En fascinerande färd på tre månader som jag gärna hade deltagit i. Resan beskrevs av historikern Procopius (500-565) som på kejsar Justinianus I:s uppdrag var med ombord (finns som E-bok hos Project Gutenberg).

Klipp ur McChrystals Assessment

General Stanley McChrystals dokument, som påstås innehålla en revolutionerande syn på hur man ska gå tillväga för att ”befria” ett folk, består egentligen av en rad självklarheter. Ingenting som inte Belisarius sa med 52 ord. Att det framstår som snilleblixtar för Pentagon och Vita Huset säger mer om intelligensnivån på de ställena än om begåvningen hos general McChrystal. Men det är ändå ett blygsamt steg i rätt riktning.


Några klipp:

”We face not only a resilient and growing insurgency; there is also a crisis of confidence among Afghans – in both their government and the international community...” (Vi möter inte bara ett motståndskraftigt och växande uppror; det finns också en förtroendekris bland afghaner – både i regeringen och det internationella samfundet...)

Okej - mera insiktsfullt än snömoset om att stå fast, kämpa mot ondskan (Fredrik Reinfeldt, statsminister), inte vackla och börja tveka (Sten Tolgfors, försvarsminister, fd. vapenvägrare) som hördes när de senast dödade svenskarnas kroppar flugits hem.


”Our strategy cannot be focused on seizing terrain or destroying insurgent forces; our objective must be the population. [...] To win their support, we must protect the people...” (Vår strategi kan inte fokuseras på att ta terräng eller förstöra upproriska styrkor; vårt mål måste vara befolkningen. [...] För att vinna deras stöd, måste vi skydda folket...)

"Självklart", skulle Charles-Ingvar "Sickan" Jönsson ha sagt.

McChrystal påpekar också att tålamodet börjar ta slut efter åtta års resultatlösa strider, både hos afghanerna och hos folket i de deltagande länderna. Tiden är kort, får inte ISAF övertaget inom tolv månader hotar ett läge där striden inte kan vinnas.


”ISAF’s attitudes and actions have reinforced the Afghan people’s frustrations with the shortcomings of their government. Civilian casualties and collateral damage to homes and property resulting from an over-reliance on firepower and force protection have severely damaged ISAF’s legitimacy in the eyes of the Afghan people.” (ISAF: s attityder och handlingar har förstärkt det afghanska folkets frustration med brister i deras regering. Civila offer och indirekta skador på bostäder och egendom som härrör från en övertro på eldkraft och skydd av styrkorna har allvarligt skadat ISAF: s legitimitet i det afghanska folkets ögon.)


”When ISAF forces travel through even the most secure areas of Afghanistan firmly ensconced in armored vehicles with body armor and turrets manned, they convey a sense of high risk and fear to the population.” (När ISAF-styrkorna färdas igenom de mest säkra områden i Afghanistan stadigt inbäddade i pansarfordon med skyddsvästar och bemannade torn, förmedlar de en känsla av hög risk och rädsla till befolkningen.)

Lekmannens slutsats

McChrystals avsikt är att få ockupationstrupperna (inklusive de externa hundratusen Blackwaterknektarna) att uppträda som vänner och hjälpare till en befolkning som sett dem som inkräktare och mördare i åtta år. Det kräver att trupperna först ser på afghanerna som vänner, något som är riskabelt eftersom soldaterna varken förstår folkets språk (dari och pashto) eller dess seder. Sannolikheten för att godtrogna soldater ska bli dödade är mycket stor (vilket McChrystal också säger). Därmed släcker försöket sig själv.

Det afghanska folket har upplevt olika attityder hos ockupanterna då de dödat civila. Först stenhårt förnekande, så en period av ursäktande och nu general McChrystals oförbehållsamt uttalade pärlband av ursäkter igen. Men som en grönsakshandlare som förlorat sin familj sa: "Kommer en ursäkt att ge mig tillbaka min familj?"

Min tro är att försöken till bot och bättring hos NATO/ISAF kommer för sent. Främlingarna har inget förtroende längre, om de haft något. Dessutom slåss de för att legitimera Hamid Karzais genomruttna styrelseskick som präglas av ohederlighet, heroinsmuggling och bestickning. Inte ens Obama, eller för den delen Carl Bildt, låter påskina att GIRoA som etablissemanget kallas (Government of the Islamic Republic of Afghanistan) är en regering man vill hålla i handen.

Den lättnad som general McChrystals insats till äventyrs kan åstadkomma blir som att pinka i byxorna. Det hjälper för stunden.

Till slut kommer ändå reträtten. Givetvis blir den kallad "seger" och troligen läggs den i knäna på Obamas efterträdare i Vita Huset. Möjligen kan det bli år 2013.