Överfallet på Afghanistan

Vägen till framgång

Jag började läsa om året 536 när solen var förmörkad och vädret kyligare än någon annan gång under de senaste tvåtusen åren. Då kom jag in på general Flavius Belisarius (500-565) och hans erövring av Nordafrika sommaren 533. Belisarius genomförde kampanjen på ett extremt kompetent sätt – seglade med sin invasionsflotta från nuvarande Istanbul vid vårdagjämningen, landsteg vid Rass Kaboudia i Tunisien vid midsommar och fördrev de ockuperande vandalerna på tre månader. Till befolkningens tacksamhet.

I ett tal till sina trupper vid landstigningen förklarade Belisarius sin angreppsfilosofi: ”Jag bygger mindre på antalet och modet hos er, mina soldater, än på den vänliga inställningen hos befolkningen och deras gränslösa hat till förtryckarna. Men om ni dödar och plundrar och begår våldshandlingar mot folket kommer det att gå samman med förtryckarna i en helig allians mot oss inkräktare i deras land.”

Vägen till nederlag

Som kontrast gick mina tankar till nutidens skamliga mördande som pågår på nionde året i Afghanistan. När USA:s president nr 43 George W. Bush oprovocerat överföll landet med terrorbombning 7 oktober 2001 var det ett brott mot mänskligheten som tyvärr aldrig kommer att dras inför domstol. Dessutom en dumhet av svåröverträffat slag. En stupiditetens knäreflex.

B-52 bombplan av den typ Bush sände mot Afghanistan då överfallet började. Ett sådant plan tar omkring 32 ton bomber och/eller raketer som fälls från flera kilometers höjd av män som varken hör explosionerna eller skriken från offren. (De flesta bilderna i posten är klickbara.)

Inget av snillena i Vita Huset och Pentagon tänkte tanken att man borde bevara en vänlig inställning hos det afghanska folket för att säkra utsikten till framgång. Utan varning lät de fälla tusentals ton bomber i norra Afghanistan under en månadslång kampanj. De dödade urskillningslöst civila män, kvinnor och barn utöver ett antal till fiender utnämnda talibaner och möjligen några medlemmar av al-Quaida. Vägar, hus och annan infrastruktur slogs i spillror.

Huvaligen!

Den amerikanska inställningen till dödade motståndare är ”We don’t count the bodies” (Vi räknar inte liken) så antalet offer för bomberna vet man inte. Bara att det handlade om tiotusentals döda.

När tyska Condorlegionen bombade den spanska staden Guernica 1937 fälldes mindre än 50 ton bomber (inte ens två bomblaster av en B-52) på några timmar och färre än 500 personer dödades. Den enligt dagens mått lilla attacken fick Picasso att måla konstverket "Guernica" och händelsen högtidlighålls fortfarande. Men USA:s omåttligt värre anfall på Afghanistan 2001 fick passera utan att världsopinionen ens fnyste åt det narraktiga namnet ”Operation Enduring Freedom” (Operation Bestående Frihet).


Det slutliga nederlaget är inbyggt i överfallet från början. Gör följande kalkyl: För varje dödad i krig kan man räkna med nio sårade. Antag, lågt räknat, tiotusen döda vid den första månadslånga bombningen. Och som konsekvens nittiotusen sårade, sammanlagt hundratusen offer. Varje offer hade/har ett kontaktnät av familj, släkt och vänner som kan antas hata landet bakom övergreppet – i det här fallet USA. Om en enda släkting/vän per offer bestämmer sig för hämnd innebär det 190 tusen nya latenta fiender som inte glömmer i första taget.

Av Bushs överfall lemlästade afghanska småpojkar. Vad de djupt i hjärtat tänker om USA är var och ens gissning. Liksom vad de kan tänkas vilja göra när de blir stora.

För varje kränkning, varje lemlästning, varje skjuten eller sprängd afghan stiger antalet nya fiender till USA på motsvarande sätt. Sedan 2001 uppskattas antalet dräpta civila till minst 25.000 personer – män, kvinnor, barn. Att föra krig med fjärrkontroll av obemannade flygplan är sannolikt det oöverträffade sättet att döda oskyldiga som ”collateral damage” (sidoeffekt). Statistiken är 700 oskyldiga på 14 medlemmar av al-Quaida. Vem som helst kan räkna ut att det skapar en ström av nya proselyter till talibanerna och al-Quaida och ännu extremare grupper. (Aktuell länk.)

Bibi Adela 15 år från Khost. Hon var den enda av sin familj som överlevde ett artilleriangrepp. "Collateral damage". Hur skulle du ställa dig till USA/ISAF om hon vore din systerdotter?

När president nr 44 Barack Hussein Obama nu utvidgar dödandet och planerar att till sommaren 2010 ha 100.000 soldater och lika många legoknektar av Blackwatertyp i det han föraktfullt kallar AfPak (Afghanistan och Pakistan) agerar han rentav mer idiotiskt än sin företrädare. Nr 43 Bush var korkad på ett rättframt obegåvad sätt som inte saknade charm. Nr 44 Obama verkar ryggradslöst falsk och så slipad att han skadar sig själv. En lismare utan egen övertygelse.

Trots det enorma övertaget i beväpning och militära resurser har USA/ISAF inte på åtta år kunnat kväsa de så kallade insurgenterna (upprorsmännen). Det tyder på att något är fel i konceptet.

Överfallet ("krig" är fel ord när motståndaren bara har handeldvapen och sprängladdningar av konstgödsel) har kostat svindlande summor. Hittills 253 miljarder dollar. Varje amerikansk soldat kostar en miljon dollar per år att hålla i fält.

Att dödandet och lemlästandet kommer att öka är klart. Hundratusen nya soldater flygs inte dit för att skjuta i luften. Invasionen saknar ett definierat mål – ingen vet vad ”seger” skulle vara. Soldaterna som ska ”bygga ett demokratiskt Afghanistan” pratar inte ens landets språk. När Obama ”lovade” kadetterna på West Point att ta hem trupperna år 2011 rättade den av Pentagon utsedde befälhavaren honom: ”Om läget tillåter”. General Stanley McChrystal anser att ”framgång” skulle kräva en halv miljon trupper och ta fem år till (utöver de nio år överfallet har pågått).

"Mamma - ett så konstigt ben du har fått av Amerika".

En ”fred” kommer i alla fall inte under Obamas tid som president – fredspristagaren har inte ryggrad nog för en handling som kan möta kritik. Den afghanske presidenten Hamid Karzai (tillsatt genom valfusk, och bror till den CIA-köpte heroinsmugglaren Ahmed Wali Karzai) säger att landet behöver USA:s stöd ytterligare 15-20 år efter en ”fred”. Det tar oss till år 2030-2035.

Redan den kinesiske generalen Sun Tz˘u (ca 500 f. Kr) skrev i sin klassiska ”Krigskonst”: ”Det finns inget exempel på ett land som vunnit på långvarig krigföring.”

Genomskinliga lögner

Krigets första offer är sanningen. I jämförelse med militarismen var den nu avklädda klimatmaffian en småhandlare i lögnbranschen med sina genomskinliga skräckscenarier och tillrättalagda forskning. En harmlös politisk ideologi.

Men när världens än så länge mäktigaste stat (USA) påpekar för sina knähundar (typ Storbritannien) att de lämpligen bör gå fot på storebrors sida så lyder de. Får sedan angreppen en illusion av legitimitet, exempelvis genom att det USA-styrda NATO kamoufleras till ISAF (International Security Assistance Force, skapad i Afghanöverfallets kölvatten år 2001) kan även ”neutrala” medlöpare som Sverige rätta in sig i ledet.


Just nu, en dryg vecka efter att en svensk kapten och en löjtnant (och en namnlös afghansk tolk – plus, faktiskt, en oidentifierad subhuman talibansk motståndsman) dödades i Mazar-i-Sharif, är det på gränsen till landsförräderi att kritisera Sveriges nästan försumbara insats i Afghanistan (500 soldater av en invasionsstyrka på drygt 100.000, dvs. mindre än fem promille).


Nu ska man stå fast, kämpa mot ondskan (Fredrik Reinfeldt, statsminister), inte vackla och börja tveka (Sten Tolgfors, försvarsminister, fd. vapenvägrare).

Naiv tanke: I den mån faktiska kostnader går att få fram kostade Sveriges insats 2,2 miljoner kr per soldat år 2007. Om regeringen istället skickat lärare som kunde något av Afghanistans två huvudspråk (dari, pashto) skulle man – med tanke på lärarlöners nivå – säkert kunna sända fyra gånger så många lärare, omkring tvåtusen. Med så lite som 20 elever per klass skulle dessa kunnat utbilda 20 x 2000 = 40000 elever samtidigt. Fyrtiotusen afghanska skolbarn – lämpligen flickor så länge det är tillåtet – det kunde ha blivit en konstruktiv insats värd namnet.

Känn igen propaganda

En av 1900-talets främsta kommunikatörer, betydligt mer framstående än teleprompterläsaren Obama, sammanfattade propagandans hemlighet så här: ”De breda folkmassorna styrs av känslor snarare än av nyktert förnuft. Därför måste all effektiv propaganda begränsas till några få nödvändigheter och dessa skall uttryckas så långt som möjligt i stereotypa formler. Dessa slagord bör ständigt upprepas”.

Till 2000-talets främsta slagord hör ”terrorism”. Med hjälp av det har många stater urholkat den personliga integriteten, tagit sig makt att läsa medborgarnas e-post och lagra all IT- och telekommunikation. Nu senast tar sig USA rätten att spåra alla EU-medborgares bankaffärer via SWIFT, med EU-parlamentets benägna tillstånd om sådant ges, utan tillstånd om parlamentet säger nej.


Risken att råka ut för en terroristattack är i själva verket så liten att den är svår att beräkna. Svensk inhemsk terrorism finns inte och har aldrig funnits. Om terrorister i USA kunde genomföra en 9/11-attack varje år tills vidare skulle ettårsrisken att dö i en sådan vara 1 på 100.000, om de kunde spränga en kommersiell flygning i veckan vore ettårsrisken för genomsnittsmedborgaren 1 på 135.000. Nu är som bekant sådana händelser så sällsynta att de faktiska ettårsriskerna ligger runt 1 på en miljon Som jämförelse är ettårsrisken att dö i en bilolycka i USA 1 på 6.500, i en flygolycka 1 på 400.000.

Den som stöter på ordet ”terrorism” i en text gör klokt i att starta slagordsräknaren och munbajsavkännaren. Detta som försvar mot att bli manipulerad av spekulativt konstruerad propaganda enligt formeln ovan. Dess avsikt är att leda och vilseleda tankarna, inte att upplysa.

Formeln är från ”Mein Kampf” av Adolf Hitler (1889-1945).