Vad suckar leksakslådan?

Exit klimatpaniken

När jag startade Andas Lugnt för drygt ett år sedan var det en mild protest mot den då rådande klimatpaniken. Svenska media var enstämmigt på klimatlobbyns sida, alla trodde att teknikens utsläpp av koldioxid orsakade en global uppvärmning som om några år (tio... trettio... nittio...) skulle leda till en katastrofal tippning av jordens klimat. Tippningen skulle leda till förödande klimatförändringar som inte kunde hejdas: ökenzonerna skulle breda ut sig, världens spannmålsbälten torka ut, perioder av plus 40-gradig hetta orsaka trettiotusen dödsfall årligen i Europa, matbrist leda till krig värre än kärnvapenkrig. Samtidigt skulle havsytan stiga 70 meter när isarna i Antarktis och Grönland smälte bort. Världens stora städer skulle dränkas, liksom Bangladesh och Nildeltat. Oräkneliga miljoner människor skulle dö.


I dag är opinionsläget helt förändrat. Det stora klimatmötet i Köpenhamn som skulle rädda världen blev pannkaka, klimatforskningen har ertappats med lögner, FN:s klimatchef Yvo de Boer har gått till grönare betesmarker i finansvärlden, IPCC:s ordförande Rajendra K. Pachauri lär snart följa efter. Bank- och finansvärlden omgrupperar. Svenska media, inklusive de stora dagstidningarna, släpper fram klimatskeptiker som för tre månader sedan kallades löjliga plattjordingar. Röster har höjts för att Al Gore ska lämna tillbaka Nobelpriset i fred som han delade med IPCC år 2007.

Klimatskräcken är så död att jag knappt gitter skriva om den (vilket syns på frekvensen av bloggposter). Utan att jag visste det var Andas Lugnt en droppe i en våg av tvivlande förnuft som gick genom världen. Så har det varit med många rörelser – de var diffusa och svaga innan de blev starka.

En droppe i havet

Afghanistanöverfallet: Utan att vilja det har jag kommit in på Afghanistanfrågan. Som framgått är jag starkt kritisk till USA:s överfall på landet – en kortsynt populistisk åtgärd av dåvarande presidenten nr 43 George W. Bush i kölvattnet på ”2000-talets bästa teveinslag” 9/11. Det gjordes av saudier och Afghanistan hade inget, nada, nichts med inslaget att göra. Den fortsatta invasionen (nu på sitt nionde år) styrd av presidenten nr 44 Barack Obama via NATO och dess avknoppning ISAF är till arten jämförbar med Sovjets nioåriga krig i Afghanistan 1979-1989 (”Sovjets Vietnam”) som slutade med förlust och reträtt.

NATO/ISAF-soldater attackerar med helikopterunderstöd.

Förhoppningsvis är jag även denna gång delaktig i en ökande internationell motvilja mot mördandet och kränkningarna som pågår i Afghanistan under en mantel av påstådd humanism och omsorg om kvinnliga rättigheter.

”Vad suckar leksakslådan?” är en bok utgiven 1941 av den då mycket uppskattade Olle Hedberg (1899-1974). Frågan får uttrycka min undran över fortsättningen i Afghanistan. Lovande nog tycks det internationella stödet för USA:s överfall börja vackla. Snart blir det en central valfråga i en demokratisk stat, nämligen Nederländerna.


Nederländerna, 16,5 miljoner invånare, ett av ursprungsländerna till EU, nr. 8 i storleksordning, står inför nyval sannolikt 11 maj. Regeringen sprack 20 februari 2010 på grund av oenighet i Afghanistanfrågan. Enligt tidigare beslut ska landets 2.000 soldater (hittills 21 döda) tas hem i sommar. Men premiärministern Jan-Peter Balkenende, Kristdemokratisk Apell, hade gett efter för USA:s/NATO:s påtryckningar och ville låta dem stanna kvar. Detta motsatte sig Arbetarpartiet, näst största parti i trepartsregeringen som därför kollapsade.

Balkenende hos Bush juni 2008. "Den ena handen tvättar den andra".

Arbetarpartiets ställningstagande bygger – tack och lov – inte i första hand på partiets humanism och medkänsla med alla oskyldigt dödade. Politiska partier har inga känslor. De leder inte opinioner utan följer dem. Och den folkliga opinionen i Nederländerna är emot ett förlängt deltagande i Afghanistan. Rätt utnyttjad kan opinionen ge den främsta belöningen för alla politiker – ökad makt, säkrare sits. Det är grundbulten i all demokrati.

Klicka för större bild.

Militärerna i NATO/ISAF är bekymrade. Drar sig Nederländerna ur kan det stärka krigets kritiker i andra allierade länder och påskynda tillbakadragandet av deras trupper också.

“If the Dutch go, which is the implication of all this, that could open the floodgates for other Europeans” (Om holländarna går, vilket allt detta tyder på, kan det öppna slussarna för andra europeer), sa en professor i militärstrategi. Det är bara att hoppas att han har rätt.

SVT betonar att det svenska stödet för insatsen ökar. Men märk att morgonsoffledaren Marianne Rundström i klippet också säger att "nästan hälften av svenska folket tycker det är bra" att svenska soldater är där. Mindre än hälften alltså. Luftig dokumentation sannolikt från någon tidnings klick-enkät.

Kompani K, tredje bataljonen, inför anfallet mot Marja. Ser de ut som grabbar som tänker skjuta i luften?

Att bara 27 talibaner och 12 civila skulle ha dödats när 6.000 marinsoldater och afghansk militär anföll Marja är en så uppenbar lögn att Marianne borde ha rodnat när hon sa den.



Försvarets insatschef general Anders Lindström får ursäkta men han verkar som en typisk skrivbordskrigare. Om han någonsin luktat krut och hört fientliga kulor vissla om öronen kan man undra. Det syns att det är länge sedan han låg i bivack. Men om han talar dari eller pashto ber jag om ursäkt för min kritik.


Svenskarna är ett fogligt och lättstyrt folk. Accepterar knotande världens högsta skattetryck, hålls på mattan av harmoniskt samstämda medier ägda av oligarkier typ Bonniers och Schibsted och av en statlig television.

I skuggan av de svenska soldaternas död i Mazar-i-Sharif kändes det motiverat med återhållsamhet i kritiken mot Sveriges militära insats i Afghanistan. Svensk trupp är dock bara fem promille av truppinsatsen där (omkring två promille om USA:s hundratusen Blackwater-knektar räknas in).

Den dag insatsen verkligen ska värderas är dess obetydlighet ingen merit. År 2007 var kostnaden 2,2 miljoner per soldat. Med 500 soldater i dag och troligen 700 snart är priset 2,2 x 700 = 1,5 miljarder per år lågt räknat. Medan SIDA räknar snuspengar för en fem månaders tjänst i Afghanistan.

Om valet i Nederländerna belönar Arbetarpartiet för dess motstånd mot Afghanistanockupationen kan det tänkas att det öppnar slussarna för fler avhopp.

I så fall skulle säkert även Sverige ta chansen till ett uttåg innan nederlaget blir allt för synbart. Förutsatt att de stora partierna kan bita huvudet av skammen och följa vänsterpartiet och Lars Ohly i spåret.

Det är min tolkning av suckarna i leksakslådan.