Slitet mynt som ingen tar

Rubriken är klippt från Frans G. Bengtssons översättning av François Villons ballad om den vackra hjälmsmedshustrun (Ballade de la belle Heaulmière aux filles de joie) som råder unga kvinnor att ta för sig av livet:

(Utdrag)

Var inte blott en läckerbit
för fästman din, Kappsömmar-Netta!
Och du, Katherine vid broderi’t,
lev ej förgäves: gör det rätta.
Låt ungt och välskapt manfolk lätta
sin börs nu i er ungdoms dar.
Vad får ni sen, av åren frätta?
Blott slitet mynt som ingen tar.

Jag gråter bitter gråt för detta:
ej mer, fast högt i rop jag var,
kan jag mig nu i omlopp sätta
än slitet mynt som ingen tar.

(Essayen ”Villon” i ”Litteratörer och militärer” 1929. Den rekommenderas till läsning.)

Villon (c. 1431 – e. 1463) klarade sig med nöd och näppe från att bli hängd mer än en gång. Han var inte politiskt korrekt under sin levnad och inte heller nu. Men balladens slutrad ”blott slitet mynt som ingen tar” har plötsligt kommit att gälla många begrepp som var aktuella och betydelsefulla under det nyss avslutade nollnolltalet. Några exempel:


Klimathotet: Konceptet punkterades under det uppreklamerade klimatmötet i Köpenhamn. Om det finns en risk för att de antropogena koldioxidutsläppen ska orsaka katastrofal global uppvärmning klimatförändring är risken i alla fall inte så stor att ”världens ledare” brydde sig om den. Inga beslut om minskning av utsläppen togs. Inga pengar (av föreslagna hundratals miljarder euro) avsattes till ”fattiga länder”. I tysthet har EU övergett målsättningen att sänka sina egna CO₂-utsläpp med 30 procent till år 2020 och siktar nu på 20 procent. USA och Kina rent ut sagt sket i alla planer på sådant.


Klimatlobbyn ertappades med byxorna nere i det skandalösa Climategate vars proportioner växer. Ett larm om att Himalayas glaciärer smälter och kan vara borta till 2035 visade sig vara ett påhitt klippt ur en gammal tidning. Ändå ingick det som hårt faktum i IPCC:s Assessment Report IV 2007.

Grön energi: För Sveriges del har intresset flyttats från vindkraften, som producerade pinsamt lite energi under köldhögtrycket nyss, till kärnkraften som var delvis avstängd under samma tid. Fantasierna om ett grönt samhälle visade sig vara svammel. Kol- och oljeeldade kraftverk fick rädda situationen. Självaste antikärnkraft-ikonen energiministern Maud Olofsson fick medge bristerna.


Arbetslinjen: Att det är svårt/ omöjligt att slussa ut människor på en arbetsmarknad som inte finns lärde sig alla (utom möjligen regeringen Reinfeldt). Termen "arbetslinje" skickar rysningar längs ryggraden på allt fler medborgare. Hur många de är får vi se den 19 september.

Utanförskapet: (Maktens nyord för arbetslöshet och sjukdom.) Antalet personer i ”utanförskap” ökade med 70.000 individer under nollnolltalets sista år. Och människorna som finns där fick det sämre. Där har vi ett slitet mynt som ingen tar, om något.


Change: För precis ett år sedan installerades då 48-årige Barack Hussein Obama som president nr 44 i USA. Att han var ”svart” (mulatt) ansågs vara särskilt löftesrikt. I valkampanjen hade han lockat med formuleringar som ”Change you can believe in” och ”Hope”. Han skulle stänga Guantanamo, rädda klimatet, gå tillrätta med Wall Street, införa sjukförsäkring för alla amerikaner, skapa bättre förhållanden med den muslimska världen, stoppa Israels förtryck av palestinierna, tillåta samkönade äktenskap ... rent allmänt skapa fred och lycka på jorden.


Hope: Det var ingen måtta på Obamas munväder. På grundval av det fick han också Nobels fredspris 2009. Men det hopp om fred som norska Nobelkommittén kan ha hyst kom på skam redan innan priset delades ut. Kriget i Afghanistan utvidgades till Pakistan och länderna avidentifierades till AfPak. Där jagar amerikanska soldater och Blackwater-knektar som ska bli fler än 200.000 till sommaren 2010 ”färre än 100” medlemmar i al-Quaida. Dödar 49 vanliga män-kvinnor-barn för varje ”terrorist”. Nästa steg ska bli Yemen.

Obama sägs vara intelligent men han verkar både omdömeslös och ängslig. Se sagan om en öl i Vita Huset där presidenten fegade ur efter kritik från Bostons poliskår; hans fogliga men dödfödda puff för Chicago som olympiadstad; hans ängsliga anpassning till militärkomplexet i form av general Stanley McChrystal som före presidenten kungjorde vad som skulle gälla i AfPak; och senast hans halvkokta försök att rädda den demokratiska kandidaten Martha Coakley vid fyllnadsvalet efter Ted Kennedy i Massachusetts där väljarna sa i klartext vad de tyckte om Obamas första presidentår.

Säkert har många av oss haft en klasskamrat av den sorten: Slätslickad, duktig i ämnena, inställsam, en ja-sägare som fegade ur när det krisade. Och som nu slingrat sig upp i hierarkin genom att fjäska uppåt och sparka neråt.

Finns det två mer utslitna ord, två mer slitna mynt som ingen tar än Change och Hope så kan jag dem inte på rak arm. Nollnolltalets verkliga femtioöringar. Bara naivt lättlurade människor kan tänkas sakna dem när de försvinner.


Vilka slagord som ska präglas under tiotalet är än så länge en öppen fråga. För min del har jag inte en aning. Men det ska bli spännande att se i vilken riktning utvecklingen går.