43:an Bush, 44:an Obama och 55:an Olga

Det är en spridd uppfattning att människan är fri. Fri att forma sin egen världsbild, välja religion, dyrka vilken gud hon vill, tänka och säga vad hon vill. Överallt i världen vill makten gärna att undersåtarna tror att det är så. Naturligtvis fria med vissa självklara inskränkningar, de rätta inskränkningarna. Som det står över entrén till aulan i Uppsala universitet: ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”.

Naturligtvis är vi inte fria. Vi är låsta av vår tids synsätt, vår nations värderingar, vår samhällsgrupps tankemönster, förkunnelsen hos de media vi tar del av. I mediestormen blåser vissa tankar bort, exempelvis idén att det kanske hade varit mer motiverat att folkomrösta om förvandlingen av Sverige till ett mångkulturellt land än att folkomrösta om euron och kärnkraften. Eller åsikten att Sveriges pluttinsats med soldater i Afghanistan (fem promille av invasionsstyrkan) kanske är en dålig sak. Inte alls ”en kamp mot ondskan” som statsminister Fredrik Reinfeldt formulerade det.

Kampen om oljan

Jag halkade in på Afghanistanfrågan när jag läste om general Belisarius ”befrielse” av Nordafrika år 533. Han anfallsplan, beskriven av historikern Procopius, framstod som så lysande intelligent jämförd med 43:an Bushs omdömeslösa terrorbombning av Afghanistan att jag måste kommentera. Och har jag väl tagit fan i båten får jag försöka ro honom i land.

Som framgått av debatten med signaturen Martin i förra postens kommentarer är det inte gjort i en handvändning.

Ta frågan: ”Lönar sig kriget?”

Det undrade soldat 55:an Olga i form av Martin Ljung på ett kärnfullt sätt redan 1964.



När det gäller Irak finns hårda bokförda siffror. Bushs anfall – också känt som The Occupation of Iraq, The Second Gulf War, Operation Iraqi Freedom, och Operation New Dawn – som började med terrorbombningen av Bagdad 20 mars 2003 och ännu inte är slut, har hittills kostat USA 709 miljarder dollar (5.059 miljarder kr, ungefär fem gånger Sveriges årsbudget 1.024 miljarder år 2010).

Kostnaden ökar fortare än ögat hinner med.


Glöm Saddam Hussein och pratet om massförstörelsevapen – både Bush och Blair har erkänt att det var dimridåer. Det verkliga målet var kontroll av den irakiska oljan, cirka 11 procent av världens oljetillgångar, 115 miljarder barrel (fat à 159 liter), med dagens oljepris värda 115 miljarder x 80 = 9.200 miljarder dollar, 9,2 biljoner (trillion), 9,2 x 10¹², SI prefix tera.

[Jag försökte illustrera sådana ofattbara belopp i bloggposten Mycket pengar 21 september 2009. Att dra ut en biljon dollar som en sedelremsa från ett flygplan med ljudets hastighet skulle ta 14,5 år – göra det med 9,2 biljoner alltså 133 år. Mer begripligt? - knappast.]

Om man tänker sig att de 709 miljarderna dollar (en struntsumma jämförd med 9,2 biljoner) skulle amorteras genom en avgift på irakisk olja skulle det bli 709/115 = 6,17 dollar per fat (plus ränte- och hanteringskostnader). Ända till den dag (om 70 år eller så) då det sista irakiska borrhålet är torrt.

En oundviklig slutsats blir tyvärr att kriget i Irak var en lönsam affär. Dagens oljepris runt 80 dollar/fat kommer obönhörligt att stiga när tillgången avtar. En handfull dollar extra drunknar i priser på hundratals dollar. Enorma belopp kommer att hamna hos klanen Bush via kompisarna i oljebolaget Halliburton. Och många sköna bonusmiljarder hos direktörerna i Goldman Sachs.

Afghanistan

Än så länge har överfallet på Afghanistan bara kostat USA 257 miljarder dollar (1.836 miljarder kr, lumpna 800 miljarder mer än Sveriges årsbudget på 1.024 miljarder). Någon ekonomisk vinst i form av olje- eller gastillgångar kan landet inte erbjuda. Däremot kan det möjligen bli intressant för framtida dragning av olje- och gasledningar utanför rysk kontroll från den kaspiska bassängen i Kazakhstan till hamnar i Pakistan. (Tack Richard kommentar 7 i förra posten för tipset.)


Till att börja med var angreppet ett sätt att ta hämnd för 2000-talets bästa teveinslag och plantera begreppet ”Kriget mot terrorismen” i folks medvetande. Fortfarande tror stora grupper av Fox News-indoktrinerade amerikaner och ett antal engelsmän att risken för terrorangrepp är verklig och måste bekämpas. Hittills går gränsen vid nakenskanning; vad nästa steg blir lämnar jag åt läsarens fantasi.


De senaste åren har militärer och politiker försökt ge det drygt åttaåriga överfallet en moralisk dignitet genom att kalla det en kamp för kvinnors frihet, jämställdhet och rätt till utbildning. Det är en efterrationalisering, inte alls en del i 43:an Bushs korttänkta försök att ”bekämpa terrorismen”. Det är dessutom något som inte kommer att lyckas, inte genom dödandet och bombandet som sådant. Tvärtom driver mördandet nya anhängare i armarna på talibanerna och al-Quaida. I min modesta kalkyl 15 februari räknade jag med en ny latent motståndare för varje dödad/sårad afghansk civilperson. Nyligen sa general McChrystal att för varje dödad taliban blev det fem nya.

Hur högt får priset vara i andras blod?

Att en seger kanske ligger utom räckhåll börjar gå upp för 44:an Obama. I trevande försök att dra sig ur ”Operation Bestående Frihet” utan att helt tappa ansiktet har han börjat förhandla med talibanerna med stöd av Hamid Karzai och hans GIRoA. Köpa sig ”fred”, dela makten med dem. Den dag NATO/ISAF-styrkorna drar sig tillbaka (och dagen kommer) återgår det afghanska samhället till sina urgamla synsätt och traditioner. Västerlandet kan säga vad det vill. Det tar tre generationer att skapa en gentleman, hette det förr. Räkna med att det tar minst lika lång tid att skapa om talibaner till moderna män som solidariskt delar på föräldraledigheten. Minns de en far eller farbror som dödades av ”befriarna” tar det längre tid.

Återtåget – kallat fred, seger, befrielse – kan komma fort. Det sprider sig nämligen en besvikelse med Obama i allt vidare kretsar. En entusiasmlucka. Raden av inte uppfyllda löften är redan lång: Guantanamo är inte stängt, samkönade äktenskap blev inte av, sjukförsäkringen går på kryckor, klimatet får rädda sig själv (något jag tror det gör), arbetslösheten ökar och det stundar en bostadslånekris av oanade dimensioner.


Och det starkaste argumentet, jättefaktorn Albert, börjar äntligen gå upp för den falske tomten: ungdomarna, the Millenials födda efter 1980, överger honom. Alla hans vackra ord, hans eminenta förmåga att läsa från teleprompter, räckte bara så långt.

Och den valde politiker finns inte som går emot väljaropinionen, hur ädelt ändamålet än är. Vacklar väljarstödet kan kvinnofrågan i Afghanistan slänga sig i väggen. 44:an Obama har definitivt inte utmärkt sig genom sina starka etiska grundsatser och sin villighet att kämpa för en övertygelse till det bittra slutet. Men slipad är han.

Slutet på Afghanistanöverfallet kan komma lika plötsligt som kollapsen kom för klimatmaffian.