Super-klimatsmart mat för de troende

I det strävsamma radioprogrammet ”Meny” i P1 i torsdags den 25 mars pratade Årets kock 2010 Gustav Trägårdh om en ”klimatsmart” festmeny för jippot ”Earth Hour” (Jordtimmen) som inträffar innevarande dygn lördagen den 27 mars 20:30 - 21:30 lokal tid. Då ska man ”genom en enkel handling – att släcka ljuset under en timme – visa sitt stöd för klimatet och samtidigt uppmana världens makthavare att agera i klimatfrågan”.


Spektaklet börjar i Sydney, Australien, som ligger tio timmar före oss, och är tänkt att rulla som ett mörkt band över jordklotet i takt med klockan. (Egentligen borde det börja i Nya Zeeland som ligger vid datumlinjen.) När allmogen i Ballyickeen, Dingle, längst västerut på Irland tänder ljuset igen klockan 21:30 GMT i kväll sveper bandet i tomning tre timmar över Atlanten tills klockan blir 20:30 i Boston, Massachusetts, på USA:s östkust. Så rullar det vidare tills gimmicken går till sängs vid datumlinjen i Stilla Havet efter ett dygn.

Aftonbön Anna Ancher 1888.

Om Jordtimmens betydelse för klimatet är inte mycket att säga. Energimässigt är den försumbar. Den är en PR-grej från klimatlobbyn för att hålla liv i AGW-hypotesen (Anthropogenic Global Warming, teorin att människans utsläpp av koldioxid leder till katastrofal global uppvärmning), en dogm som blev grundligt punkterad vid klimatmötet COP15 i Köpenhamn 7-18 december 2009. Att delta i Earth Hour är lika harmlöst som, säg, att be aftonbön. Och lika effektivt.


Det som triggade denna post var Gustav Trägårdhs förslag i ”Meny” till klimatsmart matsedel för lördagskvällen:

Blåmusslor, brytbröd
Lammstek, potatismos
Äpple och nötter, vaniljglass

Det verkar som att han mest av misstag väljer blåmusslorna som klimatsmart förrätt med förklaringen att de är ekologiska och närodlade. Där förbiser Gustav det starkaste klimatargumentet för blåmusslor (förutsatt att man tror på koldioxidökningens ödesdigra effekt på framtidens klimat), nämligen att de vid skalbildningen tog upp koldioxid ur havsvattnet och i förlängningen ur atmosfären. Och band den i kalk för överskådligt lång tid.

Jag gjorde några överslagsberäkningar i inlägget ”Klimatsmart mat med tusenårsbonus” 21 augusti 2009.


I runda slängar består 10 procent av blåmusslans vikt av kalkskal, kalciumkarbonat, CaCO₃. Nästan hälften – 44 procent – av kalciumkarbonatet utgörs av koldioxid, CO₂. I 100 kg musselskal finns följaktligen 44 kg koldioxid i bunden form. Och den blir kvar där mycket länge (miljoner år).

Odlade musslor växer fort och kan skördas efter 2-3 år. Odlandet kan ses som extra snabb klimatkompensering, för dem som tror på sådan. Det vanliga är att man betalar för trädplantering som ska kompensera koldioxidutsläppen vid exempelvis en flygresa. Normen är fem träd per ton CO₂ och det tar omkring 70 år för dessa att göra effekt. Bättre och snabbare vore att odla 22 ton musslor per ton koldioxidsynd (≈ 2,2 ton kalkskal x 0,44 ≈ 1 ton CO₂). Fixat på tre år och med 20 ton musselkött som bonus. Och skalen finns kvar långt efter att det sista jetplanet har landat. Träden, däremot, har gjort oräkneliga rundor in och ut ur atmosfären.


Den tidpunkt då koldioxiden i molluskskal genomsnittligt återvänder till atmosfären ligger längre bort än våra hjärnor kan fatta. Människan som art kommer inte att finnas då. Den lilla puffen av antropogen koldioxid i atmosfären (utsläpp hittills 1.800 gigaton, kvar i atmosfären just nu 840 gigaton) är vid det laget inte ens en millimetertjock horisont i någon framtida kalkstensavlagring.

Reningsverket i Lysekil släpper varje år ut 39 ton kväve i Saltöfjorden norr om stan. Istället för att bygga ut kvävereningen har kommunen tecknat avtal med ett företag som varje år skall skörda 3.900 ton odlade musslor. Utan att ha tänkt på det binder de också ca. 172 ton koldioxid per år i skalen så länge projektet pågår. Naturen gjorde samma sak i större skala för tiotusen år sedan, när den bildade de fossila skalbankarna i Uddevalla, ”the greatest shellbanks in the world”. Om kommun-gubbarna i Lysekil känner till dem kan man undra.

Ostronäterska. Målning av Jan Havicksz Steen (1626-1679). Ostronskalen ligger i en holländsk kökkenmödding sedan 1658 med några kubikmeter koldioxid från 1600-talet bundna i kalcium-karbonatet. Enligt dåtidens ikonografi betyder flickans odygdiga blick och suggestiva grepp om ostronet något som min känsla för dekorum förbjuder mig att nämna. Mera relaterat till vin och nöjen än klimatproblem.

Affärsidé: Vore jag affärsman skulle jag introducera musselodling som en supersnabb och super-duper effektiv form av klimatkompensering. Det finns ekonomi i modellen: Dels får odlaren några hundralappar som avlat från de samvetsömma som vill göra bot för lyxen att flyga hit och dit i världen, dels får hon för varje ton skalbunden koldioxid 20 ton musslor som bonus. Ett gyllene läge för någon smart musselodlare. Publicitet och profit samtidigt.


En av de första avlatsköparna kunde bli Årets kock 2010 Gustav Trägårdh själv. Just under rullande Earth Hour har han flugit till New York som ett led i sin nya status som kockstjärna. Säg två ton koldioxidutsläpp för den resan. Snabbt och lätt kompenserat genom odling av 44 ton blåmusslor (eller 22 ton ostron för överklassen eftersom ostron har dubbelt så tjocka skal). Som Gustav dessutom kunde servera på sin ägandes krog ”Basement” i Göteborg. (Ursäkta reklamen.)

En vinn-vinn situation om någon.

Ostronsupé 1858. Johann Wilhelm Preyer (1803-1889).