Klimatsmart mat med tusenårsbonus

Man pratar om klimatsmart mat, alltså tanken att hålla ner koldioxidhalten i atmosfären genom förändrad diet och därigenom rädda jorden från den värmekatastrof som enligt AGW-hypotesen väntar inom 10-100 år.

Punkt nummer Ett är att sluta äta kött eftersom djurhållningen påstås svara för 18 procent av världens koldioxid- och metanutsläpp. En åtgärd som inte bara passar de rätt stillsamma vegetarianerna utan även de betydligt aggressivare veganerna och Djurens Rätt-aktivisterna.

(I Sverige arbetar köttproducenterna själva på aktivisternas sida genom att producera/leverera erbarmligt dåligt kött till allmänheten. I första hand utslaktade mjölkkor, snabbuppfödda grisar magra som terränglöpare, och kycklingar producerade på 39 dagar under förhållanden som borde kallas vävnadsodling [36 kg fågel/m²]. Hängmörat kött försvann samtidigt som Volvo Amazon-modellen.)

Nåväl. Antag för resonemangets skull att det ligger något i konceptet klimatsmart mat. Då har ostron, musslor och sniglar (escargot) något som gör dem unika på den klimatsmarta matsedeln och som det kan vara roande att fundera över. Ett argument jag ännu så länge inte sett i marknadsföringen.

En mussla, Arctica islandica, islandsmussla, befanns vid uppfiskandet vara det äldsta funna djuret på jorden, 405 år gammalt. Utbudet på bilden är från marknaden i Trouville-sur-Mer i Normandie.

Missad aspekt: Jag syftar på skalen. Två skal hos musslor-ostron (Bivalvia) och ett hos sniglarna (Gastropoda). Tio procent av blåmusslans vikt och tjugo procent av ostronets består av skal. Materialet är kalk, kalciumkarbonat, i en eller båda mineralformerna kalcit och aragonit. Kemisk formel CaCO₃. Substansen innehåller inte mindre än 44 procent koldioxid.

Räkna själv: CaCO₃ består av en atom kalcium Ca, en atom kol C, och tre atomer syre O. Atomvikter 40, 12 och 16 = molvikt 40+12+3x16 = 100. Alltså 12 procent kol, eller om man så vill, 44 procent CO₂ (molvikt 12+2x16 = 44).

I 100 kg skalsubstans finns följaktligen¨44 kg koldioxid i bunden form. Och den blir kvar där mycket länge. I naturen handlar det om geologiska tidsrymder (hundratals miljoner år) – det är huvudsakligen biologisk kalk som bildar jordens kalkstenar. I Sverige den ordoviciska kalkstenen (470 miljoner år, den klassiska skoltrappan med ortoceratiter), den gotländska silurkalken (420 miljoner år, cementframställning) och de stora kritlagerföljderna i Skåne (80 miljoner år) som fortsätter in under Danmark.

Den tidpunkt då koldioxiden i molluskskalen genomsnittligt återvänder till atmosfären ligger längre bort än den mänskliga hjärnan kan fatta. Människan som art kommer inte att finnas lika länge. Den lilla puffen av människans frameldade koldioxid i atmosfären är vid det laget inte ens en millimetertjock horisont i någon framtida kalkstensavlagring.

Något att fundera på vid supén med ostron och champagne liksom vid Hagdahls musselsoppa med rostat bröd. Det du inte äter har en framtid på miljoner år, det du äter återvänder till atmosfären senast vid din kremering. (Okej – kanske inte rätt samtalsämne vid champagnesupén.)

I skalen efter Hagdahls musselsoppa (72 skal à 10 gram = 720 g kalk) döljer sig 317 gram koldioxid som sitter där så länge skalsubstansen finns. Även om skalen krossas till sand. Men om skalen löses upp, exempelvis av surt regn, frigörs koldioxiden på nytt till atmosfären.

Människan har ätit mollusker i alla tider. Rostade escargotskal har hittats på prehistoriska boplatser. Fem- till tiotusen år gamla skalsophögar finns längs kusterna världen över. En skaldeponi vid Kanadas Stillahavskust norr om Vancouver är kilometerlång och representerar mer än tiotusen års kontinuerlig musselkonsumtion. I Danmark och södra Sverige finns de klassiska kökkenmöddingarna: sex- till åttatusen år gamla sophögar av ostron- och blåmusselskal från Kongemose- och Erteböllekulturerna.

Skarpsallingkärlet, 5.200 år gammalt, funnet i trakten av Limfjorden på Jylland. Säkerligen gjort av en ostron- och musselätande kultur. Avbildat på den nya danska 50-kr sedeln.

Supersnabb klimatkompensation: Odlade musslor växer fort och kan skördas efter 2-3 år. Odlandet är en typ av extra snabb klimatkompensering, för dem som tror på sådan. ”Klimatsynden” i förra posten (3,2 ton CO₂ för flygresa Phuket T/R) skulle kunna botas genom odling av 72 ton musslor (≈ 7,2 ton skal x 0,44 ≈ 3,2 ton CO₂). Fixat på tre år och med 64 ton blåmusslor med marknadsvärde 360.000 kr som bonus.

Extremt långvarig effekt. Och säkrare än plantering av träd som riskerar att fällas inom 80 år. "Klimateffekten" av blåmusselodling består - for ever and a day - fastän blåmusselköttet skördas och säljs. Det optimala är att dumpa skalen i havet igen. Ett sätt att äta kakan och ha den kvar.

Reningsverket i Lysekil släpper varje år ut 39 ton kväve i Saltöfjorden norr om stan. Istället för att bygga ut kvävereningen har kommunen tecknat avtal med ett företag som varje år skall skörda 3.900 ton odlade musslor. Utan att ha tänkt på det binder de också ca. 172 ton koldioxid/år i skalen så länge projektet pågår. Räknar man om det till körsträcka för en bil som släpper ut 130g CO₂/km blir det 132.000 mil, 33 varv runt jorden.

Nå - vad betyder en övergång till "klimatsmart mat" för jorden framtid? På den frågan är jag benägen att ge samma svar som Rasmus Wassberg, 23 - mannen som sprang mellan Göteborg och Stockholm i protest mot SJ:s höga biljettpriser - gav på frågan vad han trodde att hans insats betydde för klimatet: "Inte ett skit."

Hela AGW-rörelsen vilar på en ytterst bräcklig hypotes. I grund och botten är den en politisk/ekonomisk aktion där de stora aktörerna ler bakom stängda dörrar.

De skiter väl i klimatet. Det handlar om pengar, skatter och kontroll.