Globigerina-slam: Klimatkompensation för alltid

I förra posten skrev jag om ostrons och musslors överlägsna förmåga att binda koldioxid praktiskt taget för alltid och dessutom göra det snabbt. Den AGW-troende som köper ”klimatkompensation” för en flygresa till Thailand genom trädplantering måste räkna med 50-100 år innan åtgärden får effekt. Samma CO₂-eliminering kunde göras med musselodling på tre år och ge i mänskligt perspektiv evärdligt resultat. Dessutom 64 ton musselkött värt 360.000 kr.

(Jag har problem med termer för mycket lång tid. ”Oändligt” passar inte i vårt universum som troligen bara är 14 miljarder år gammalt. Ännu mindre på jorden som är 4,5 miljarder år. ”Evigt” är "oändligt" med religiös färg. Ingenting i sinnevärlden är heller ”oförgängligt”. Evärdligt i min betydelse sträcker sig bortom människans horisont men ryms i universums kalender.)

Dovers vita klippor, en erosionsbrant i cirka 70 miljoner år gamla biologisk bildade kalkavlagringar från kritperioden. Lagren fortsätter på Nordsjöns botten till Danmark och Skåne.

Biologisk kalk → kalksediment → kalksten är ett geologisk förlopp som pågått i hundratals miljoner år och kommer att fortsätta långt efter att människan som art är utdöd. (Hittills har Homo sapiens funnits 0,2 miljoner år – en blink i geologiskt perspektiv – och det är osannolikt att hon når miljonårsdagen. Hennes nära släkting Homo neanderthalensis blev 0,1 miljoner år.)

Kalkskal av Globigerina-foraminiferer cirka 0,3 mm stora. Som levande omges organismerna av plasmautskott, pseudopodier.

En intressant koldioxidsänka med evärdligt lång förvaring är globigerinaslammet, ett djuphavssediment som täcker 37 procent av världshavets bottnar (≈ 26 procent av jordklotets yta; jfr. landytan 29 procent). Det består av submillimetersmå kalkskal av planktoniskt levande foraminiferer, encelliga organismer av amöbatyp. Deras livslängd räknas i månader, och när de dör sjunker skalen till havets botten.

HMS Challenger för ankar i Västindien mot slutet av expeditionen.

Globigerinaslammet upptäcktes och karterades av Challenger-expeditionen (1872-76), den första stora oceanografiska expeditionen. Ett yngre syskon till Beagle-expeditionen (1831-1836) där Charles Darwin deltog med evolutionsteorin som resultat. The Challenger Reports publicerades i en magnifik 50-volymers utgåva 1890 – 1895 som nu finns på nätet.

Mikrostruktur av ett Globigerinaskal. Notera hålen för pseudopodierna. En fenomenal grad av organisation som bara tjänar sitt syfte i tre månader.

Med sjunkhastigheter på 10-100 m/dag tar det månader för de tomma kalkskalen att sjunka till exempelvis Atlantens medeldjup 3.300 m. Sedimentationen kan liknas vid ett synnerligen långsamt ”snöfall” av minutiöst utformade behållare som medger identifiering på artnivå. Naturens gigantiska slöseri med design, om man så vill: tre månaders funktion, trettio miljoner år som restprodukt. På tusen år avlagras ungefär 16 mm globigerinaslam vilket ger 1 meter på 63.000 år. Det kan verka lite men den bundna koldioxidmassan i en meter av världens globigerinaslam är 13 gånger större än den nuvarande CO₂-mängden i atmosfären.

På femtusen år (sedan Skarpsallingekärlet gjordes) har alltså familjen Globigerina assimilerat och för alltid bundit lika mycket koldioxid som det finns i hela dagens atmosfär. Dessutom med strikt ordning ner på molekylär nivå. Ett års antropogena utsläpp klarar den på femtio år.

Djuphavssedimenten enligt “Challengers” data. Av 133.197.200 square miles (x 2,59 = 344.980.748 kvadratkilometer) utgörs 49.520.000 sq. mi. (≈ 37 %) av globigerinaslam.

Räkneövningar för köksbordet: En kubikmeter globigerinaslam, porositet 60 procent = 40 procent massa, därav 65 procent CaCO₃ = 26 procent av 1 m³ = 0,26 m³ CaCO₃ med densitet 2,71 ≈ 704 kg CaCO₃ som binder 44 procent CO₂ ≈ 310 kg CO₂ per kubikmeter globigerinaslam. Likaså per kvadratmeter när man räknar med ett 1 m tjockt lager.

Fördelat jämnt över jorden blir det 80 kg CO₂ per kvadratmeter jordyta.

Koldioxiden i luften: På varje m² jordyta trycker 10,3 ton luft med 582 vikt-ppm CO₂ = 0,582 kg CO₂/ton luft = 5,99 kg CO₂ per m². I runda slängar 6 kg koldioxid över varje kvadratmeter jordyta – hav som land – av vilket 1,5 kg är den post-industriella ökningen.

För atmosfären blir det: Jordens yta 5.1 × 10⁸ km². Mängden koldioxid 5,1 x 6 = 30,6 x 10⁸ kiloton = 3,06 x 10⁹ kiloton = 3,06 x 10¹² ton. Tre teraton. Eller tretusen gigaton.

Den mänskliga civilisationens årliga utsläpp ≈ 30 gigaton är en procent av det som redan finns i atmosfären. Globigerinasedimentationen ensam binder den mängden på femtio år.


Begrunda ovanstående karta över de marina sedimenten. Det ljusgråa är övervägande globigerinaslam, det röda är röd djuphavslera på de största djupen där kalkslam inte bevaras.

Mot bakgrund av den, hur vettigt verkar förslaget att gödsla världshaven med järnfilsspån för att höja produktionen av alger som kan absorbera koldioxid? I min mening ett Pettsonpåhitt jämförbart med att måla alla tak i världen vita, men inte ens engelska Royal Society som nu hoppat på klimatvagnen förkastar det rent ut.

Man kan undra var gränsen för stolligheterna går.

Rekord hittills har förslaget att skicka en svärm av 10 biljoner (10.000.000.000.000) små speglar ut i rymden en miljon åt gången varje minut (!) för de nästa 30 åren.

Men vänta bara. Alla de mäktiga hjärnor som kokar av längtan att rädda jorden ska nog komma upp med något ännu genialare. Betalat med dina och mina skattepengar.