Raka gurkor och fred på jorden

Förra veckan besökte jag i angenämt sällskap Normandie och Bretagne. Bland annat för att kolla om ostron verkligen är så gott som det påstås. För att få det yppersta gjorde vi testet i Cancale på kusten i Bretagne, en liten ort som sägs ha odlat ostron sedan romartiden och senare var hovleverantör till Ludvig XIV, Solkungen (1638-1715), som lät föra dem de 380 kilometrarna till Versailles av ridande kurirer.

På vägen till Bretagne passerade vi Normandie och räckan av invasionsstränder från Operation Overlord 1944. I det grönskande landskapet innanför ligger krigskyrkogårdarna med gravar för de många tusentals unga som offrades. Allierade såväl som tyska – döden gör ingen skillnad på nationaliteter. Dessa hekatomber av gravar gör ett starkt känslomässigt intryck och framhäver krigets vansinne hos varje tänkande människa.”I tusentals år har man talat om mödrarnas tårar. Man måste medge att sådant tal inte har hindrat deras söner från att dö.” Antoine de Saint-Exupéry (1900-1944)

En förvånansvärt gripande bild visade Frankrikes president François Mitterrand och (dåvarande Väst-) Tysklands kansler Helmuth Kohl hand i hand på en krigskyrkogård 1984. Den utstrålade äkta känslor trots att herrarna var två extremt slipade politiska rävar. Fotot påminde mig om den ursprungliga avsikten med det som vi, inte utan en suck, idag känner som EU, Europeiska unionen.

Fröet var Kol- och stålunionen 1952 och grundtanken att knyta samman den för krigföring så viktiga stålframställningen i Europa och därmed förhindra europeiska stormakter från oreglerad militär upprustning typ 1930-talets. Efterhand utvidgades initiativet för att via EEG bli dagens EU.

Mellan första världskrigets slut 1918 och det andras början 1939 gick 21 år; dessförinnan mellan fransk-tyska kriget 1870-71 och första världskriget 43 år. Nu har det gått 64 år sedan andra världskrigets slut och dess minne har bleknat (bortsett från det ständiga ältandet av förintelsen, och den aldrig upphörande fascinationen för Adolf Hitler) så projektet har varit lyckosamt. Det har gett den längsta fredsperioden i Europa på många sekler.

I ljuset av sådana resultat är det synd att EU kommit att framstå som en maktapparat för att begränsa människors frihet och kontrollera att alla gurkor är raka och alla jordgubbar jämnstora och ordnade i räta led.

Sveriges gärdsgårdssittande i alla EU-frågor är genant. Inga visioner, inga riktiga tag. Med knapp nöd hasade sig landet in i gemenskapen 1995 men troget sin ängsliga attityd röstade det nej till euron 2003 (en omröstning som traditionsenligt snart måste göras om eller bortförklaras; jfr högertrafik, ATP och kärnkraft).


Som nr 14 i befolkningsstorlek av unionens 27 länder har Sverige (9,3 milj.) ett måttligt inflytande eftersom representationen bygger på invånarantal. Det är obehagligt att märka den nedlåtande svenska attityden till EUs nuvarande ordförandeland Tjeckien (10,4 milj.) och dess president Václav Klaus som framställs som en bakåtsträvande Shtude i ett nästan-uland.

Annat ska det bli när moster SVEA tar över 1 juli 2009. Regeringskansliet, SÄPO och den nationella insatsstyrkan har övat torrsim i mer än ett halvår.

Man försöker till och med trumma upp ett engagemang för valet till Europaparlamentet 7 juni 2009 men folket är trögt. Och det hjälps inte, det verkar mest vara förbrukade politiker och smarta lycksökerskor lockade av det bekväma livet på traktamente och skattefria inkomster som är kandidater.

Okej – Isabella Lövin och Marit Paulsen är två kvinnor som verkar vara ute i meningsfulla ärenden. Och Alf Svensson som inte ens vill komma in kan gärna bli vald.

Att en jätteorganisation som EU erbjuder svåra frestelser för den svaga människans medfödda drift att berika sig själv är ett beklagligt systemfel som inte går att få bort. ”Till den som har skall varda givet, och från den som inget har skall tagas även det han har”. Tröst för ett tigerhjärta är att än så länge har organisationens fiffel inte uppnått finansvärldens höjder.

Nå – ostronen då? Jag kan säga att hade jag varit Solkungen hade jag inte beställt hem sådana med ryttarkurir de 380 kilometrarna till Versailles. Dömer man av de tre musketörernas ritt i ett annat delikat ärende från Paris till hertigen av Buckingham i London kunde en snabb ryttare i kungligt uppdrag rida 133 km från fyra på morgonen till midnatt ”förutsatt att hästarne samtyckte dertill”. (Paris – Amiens i ”De tre musketörerne” Hjalmar Linnströms Förlag, 1881, kapitel XX Resan.)

Hans Majestät skulle alltså i bästa fall fått tre dagar gamla ostron. Inte ens de som kom färska ur havet vid Cancale och serverades med citronklyftor och lokalt vitt vin lockade mig att svälja fler än tre. Min sköna följeslagerska, däremot, förtärde utan krus ett dussin.

LÄROSPÅN: "Man måste skynda sig så länge man har lust". (Tove Jansson, 1914-2001)