Global utsläppsrättvisa

Den senaste siffran på det globala koldioxidutsläppet från fossila bränslen och cementframställning är 32 gigaton (miljarder ton) årligen räknat som CO₂. Redovisat som C blir siffran 32/3,664 = 8,7 gigaton. Mängden bekymrar anhängarna av AGW-teorin som spekulerar i att den ökande halten av CO₂ i atmosfären kommer att leda till katastrofala klimatförändringar vid nivån 350 ppm eller 400 ppm – i varje fall vid 500 ppm. I dag är halten 389 ppm.

Utsläppen är ojämlikt fördelade över världen med Kina som nr 1, USA nr 2 och EU-27 som nr 3. Dessa tre svarar för över hälften av det globala utsläppet.

Räknat per invånare är Kinas utsläpp 4,6 ton/individ/år, USA:s 19 ton, Rysslands 10.9, Tysklands 9,7 och Sveriges 5,6. Indien, nr 4 i utsläppsligan med 5,3 procent globalt, 1,5 gigaton/år, släpper bara ut 1,3 ton per invånare och år.

Global utsläppsrättvisa: I argumentationen om nedskärningar har tekniskt unga länder som Kina och Indien hävdat att det är utsläppen per person som ska räknas, och att de globala utsläppsrättigheterna ska baseras på invånarantal. Om CO₂-utsläppen är en finit resurs borde den fördelas lika bland alla världens människor.

Det är en idé en filosof kan dela, åtminstone i den bästa av alla världar. Låt se vad det skulle innebära.

Globalt 4,7 ton CO₂ per individ och år: Jordens befolkning är 6,8 miljarder människor så dagens utsläpp jämnt fördelade på alla skulle bli 4,7 ton/individ/år. (Blev du överraskad? – det blev åtminstone jag och letade efter fel på en tiopotens någonstans. Men nej – 32 miljarder ton fördelade på 6,8 miljarder människor blir verkligen 4,7 ton per individ.)

Genomfördes global utsläppsrättvisa vid dagens nivå 32 gigaton globalt årligen = 4,7 ton/individ/år skulle USA behöva reducera sina utsläpp med 75 procent, Ryssland med 57 procent, Tyskland med 52 och Sverige med 16 procent. Kina skulle tvärtom få öka sina utsläpp med två procent.

Indien, 1,3 ton/inv/år, som var på tapeten i min förra post, skulle få öka sina CO₂-utsläpp med inte mindre än 362 procent för att nå 4,7 ton/invånare/år. Landet skulle då kunna utnyttja sina stora koltillgångar, de fjärde största i världen med kända reserver på 197 miljarder ton, gigaton.

Räknat med 70 procent kolhalt skulle kolreserverna vid förbränning ge 505 gigaton CO₂ – sexton gånger dagens totala globala årsutsläpp på 32 gigaton. Det skulle behöva fördelas över hundra år för att hålla sig inom Indiens hypotetiska utsläppskvot på 5,2 gigaton årligen (förutsatt stabil befolkningsnivå på 1,1 miljard människor och accepterad global utsläppsnivå på 32 gigaton/år).

Indiens Tata Nano som kallats världens billigaste bil är ett steg mot västerländsk standard för befolkningen. Det beräknade priset i hemlandet motsvarar 16.000 kr.

Länder med stor befolkning men små utsläpp (=låg tekniknivå) skulle få stora utsläppsrätter som kunde säljas. Exempelvis Indonesien, 231 miljoner invånare, skulle vara berättigat till 231 milj x 4,7 ≈ 1086 miljoner ton, 1,1 gigaton, koldioxidutsläpp per år. I dag släpper landet ut 384 miljoner ton, 0,4 gigaton, och skulle kunna sälja 702 miljoner ton utsläppsrätter. Pris inom EU 40 euro/ton, dvs. 28.080 miljoner euro, 28 miljarder euro ≈ 288 miljarder kr. Ungefär trettio procent av Sveriges statsbudget 2009.

Ett sätt att sprida välståndet jämnare över världen. Och göra utsläppsmäklare, advokater och diktatorer som Mugabe i Zimbabwe och Obiango i Ekvatorialguinea omätligt rika.

Tanken är enkel som räkneoperationer men omåttligt svår vid praktiskt genomförande. Länder emellan betyder etik ingenting och makt allting.

Sovjets reträtt ur ur Afghanistan 1989. När får vi se USA:s (och Sveriges) uttåg?

Den godtrogne rekommenderas att kolla på följande länkar:

afghansk-sovjetiska kriget,
Kuwaitkriget,
Irakkriget, och
Afghanistankriget 2001-.

Tusen välmenande AGW-frälsta byråkrater vid sammanträdesbord i Köpenhamn i december betyder nul, zero, zilch. Jämför med Kyotoprotokollet 1997 och Balikonferensen 2007.

Internationella påtryckningar skulle kanske kunna övertyga världens största CO₂-utsläppare per capita, lilla Qatar med 56,2 ton per invånare/år, nr 59 i utsläppsligan, totalt 0,05 gigaton årligen, 0,2 procent globalt, att minska sina (försumbart små) utsläpp. Schejkerna i Saudiarabien däremot, nr 15 på utsläppslistan, totalt 0,4 gigaton, 1,3 procent globalt, 15,8 ton per invånare/år, kunde vänta sig betydligt större respekt eftersom de sitter på jordens största oljetillgångar.

Internationellt råder självklart den hänsyn till de rika och mäktiga som ex-landshövdingen Marianne Samuelsson tillämpade alltför öppet i liten skala på Gotland. Att AGW-debatten låtsas annorlunda är klimatlobbyns vanliga spel för gallerierna.

Det stora hyckleriet: Det verkliga hyckleriet är påståendet/målsättningen att CO₂-utsläppen från fossila bränslen ska reduceras med 30 procent räknat på 1990 års nivå (18 gigaton) till 2050. Då beräknas jordens befolkning uppgå till 9 miljarder människor, 2,2 miljarder (32 procent) fler än i dag och dessa skulle få 12,6 gigaton att dela på, det vill säga 1,4 ton per jordinvånare och år. (12,6 miljarder ton fördelade på 9 miljarder människor = 1,4 ton per individ.)

Alltså en nedskärning med 70 procent (sjuttio procent) räknat per människa på jorden. För att uttrycka det klart: varje individ på jorden år 2050 skulle enligt ”30-procentsmålet” få klara sig på 70 procent mindre utsläpp än dagens världsmedborgare.

30-procentsmålet betyder 70 procent på individbas: Jag har svårt att tänka mig att räknenissarna i AGW-lobbyn, IPCC och EU är så korkade att de inte gjort den kalkylen. Att jag inte sätter miljöpolitiker högt framgick av min förra post, men de har en hord av ”sakkunniga” som gör tänkandet åt dem. Och någon bör ha påpekat att 30 procent nerskärning i praktiken blir 70 procent. (Och sedan hållit tyst för att inte stämplas som ”en illojal medarbetare med en egen politisk agenda".)

Rättvisa är ett tomt ord i politiska sammanhang. Den här posten är bara en kalkyl gjord för nöjes skull. För att visa vad konsekvensen kan bli om man låter ordet "solidariskt" få en innebörd. Jag tror inte att något i den vägen kan genomföras.

Kan du tänka dig amerikanen av år 2050 nöja sig med ett "koldioxidfotavtryck" på 1,4 ton per år, mindre än en tiondel dagens 19 ton/år? Eller svensken skära ner sina dagens 5,6 ton/år till 1,4 ton?

För sådant krävs ytterst despotiska regimer som i "Kallocain" och "1984". Adjö till demokratin.

Eller energikällor av hittills inte skådat slag.