Ett exempel som fastnat i mitt minne är följande ”debattartikel” i Svenska Dagbladet. (Debatt är det inte utan sondmatning med innehållslöst klimatsvammel. Ingen svensk dagstidning av format publicerar klimatdebatt värd namnet.)
”Sluta fega, Carlgren” av Eva-Britt Svensson, 63, EU-parlamentariker (V) och Wiwi-Anne Johansson, 59, riksdagsledamot (V). Den är från 24 juli 2009 och kunde få försvinna spårlöst i historiens tratt, om den inte vore osedvanligt aningslös.

Att gräva ner sig i förhandlingar är politisk feghet.
Som slutkläm utropar de: ”Det är Sverige som är EU-ordförande. Och det är du Andreas Carlgren som är Sveriges miljöminister. Så vad väntar du på? Sluta fega, ta ledningen! Vi har en värld att rädda.”


Känner de till att Sveriges CO2-utsläpp är 0,25 procent av världens? Förstår de att svenska åtgärder av föregångstyp försvinner i de globala decimalerna medan landet utarmas på massafabriker, pappersbruk och tung industri?
Sveriges tekniska nivå har urholkats sedan 1900-talets början: AGA-fyren, kylskåpet, skiftnyckeln, "Mått-Johanssons" passbitar tillhör en förgången tid; Volvo och Saab har tappat glansen, kullager är inte längre en svensk produkt, tändsticksimperiet kraschade förra depressionen, dammsugarna görs i Ungern.

Den svenska kronan tappar stadigt i värde. Så sent som 1992 stod det 1:1 till danska kronan, men då gick DKK förbi. I dag får man betala 1.37 svenska för en dansk. Vanliga människor märker att Köpenhamn blivit dyrt, men Eva-Britt och Wiwi-Anne får bara högre traktamenten.
Utsikterna på arbetsmarknaden är extra mörka i Sverige. För 2010 väntas arbetslösheten bli 10,4 procent, jämfört med 6,6 för Danmark.
Eva-Britt och Wiwi-Anne lever i en värld där koldioxidfrågan bara är ett administrativt problem som kan lösas vid sammanträdesbordet. Men det finns en värld utanför som har verkliga problem på liv och död. Låt mig ta ett exempel:

Rajendra Pachauri, IPCC:s ordförande, inser i alla fall att det är omöjligt och oetiskt att hindra Indien från att utnyttja sitt kol för energiframställning. (Bortsett från att det är politiskt och ekonomiskt ogenomförbart; min anmärkning.)
Man bör ta projektioner in i framtiden med en nypa salt, men nedanstående graf är ändå värd en fundersam granskning. Den börjar 1990, det år som tjänar som utgångspunkt för AGW-lobbyns reduceringskalkyler av CO2 och visar faktiska data fram till 2006. Fortsättningen är den projicerade tillväxten av de globala koldioxidutsläppen. (Källa: EIA, Energy Information Administration, US Government.)

Gör gärna tankeexperimentet att utgå från 1990 års nivå och krymp den med 20-30 procent fram till 2030. Från 18 till 13 gigaton per år, ungefär en tredjedel av de prognosticerade 37 gigaton/år. Nivå i höjd med texten Russia. Kan du tänka dig några politiska, ekonomiska eller tekniska medel för att åstadkomma en sådan drastisk reduktion? Ens med Andreas Carlgren i ledningen?
I en helt annan värld, möjligen.
Diagrammet är visst värt en eftertanke, men ger tyvärr en missvisande bild. Tidsaxeln är ingen axel utan anger en rad tidpunkter med varierade tidsintervall, och borde därför heller markeras med staplar eller liknande. Det går därför inte att visuellt avgöra om lutningen ändrats eller ej.
SvaraRadera