CO2-utsläpp 1929 – 1939

Depression är en besk miljömedicin. Förra gången gick CO2-utsläppen ner 26 procent globalt.

I dagens läge blir allt flera svenskar påminda om den förra stora krisen, Depressionen, som präglade 1930-talet. Internationellt känd som The Great Depression. En effekt i Sverige var Kreugerkraschen 1932.

Ivar Kreuger, "Tändstickskungen" (1880 - 1932) vid skrivbordet 1930.

Parallellerna med dagens kris är många. Exempelvis började den med en krasch på Wall Street, den svarta tisdagen 29 oktober 1929, ganska exakt 79 år före dagens kris som startade med konkursen för Lehman Brothers 15 september 2008. (Min post 14 januari 2009.) Det hör till folkloren att ruinerade finansmän 1929 hoppade från skyskrapor och broar i skam över sina misslyckanden, men enskilda fall är svåra att belägga. Att döma av dagens kris är sådana tankar nu okända bland bankdirektörer – om de hoppar är det för att utlösa fallskärmar på hundratals miljoner.

Nåväl, sådant är för ekonomer att läsa om och fundera över – och kanske dra lärdomar av. (Notera skillnaden mellan lärdomar och slutsatser.) I globalt perspektiv och geologiska tidsrymder är depressionen försumbar.

Något som kan vara av tillfällig betydelse är krisens inverkan på koldioxidutsläppen till atmosfären. Om näringslivet bryter samman, företag kollapsar och fabriksskorstenarna kallnar kan man vänta sig att storskalig förbränning av kol, olja och gas minskar. Den industriella CO2-emissionen bör gå ner.

Effekten syns klart i kurvan över 1930-talet. Det djupaste dippet inträffade 1932. Från 1145 megaton (Mton, miljoner ton) C år 1929 till 847 Mton 1932, en nedgång med 298 Mton, 26 procent. Det var ett hunger- och arbetslöshetsår. I Tyskland kom det nationalsocialistiska partiet till makten, i Sverige socialdemokratiska partiet.

[För att omvandla från C, kol, till CO2, koldioxid, multiplicera med 3,7 (noga räknat 3,664, vid överslagskalkyl räkna med 4). Redovisat som CO2 blir alltså 1932 års värde 3.103 megaton – att jämföras med 2005 års 29.257 megaton. Dåtidens utsläpp var en tiondel av dagens.]

Säkerligen kan vi vänta oss en nergång i de globala CO2-utsläppen fram till 2012 alldeles oberoende av de eventuella effekterna av klimatmöten typ Kyoto och Köpenhamn (hittills noll, zero, nada). Att den ska bli procentuellt lika stor som 1930-talets 26 procent (i så fall från 7985 Mton C till 5909 = 1988 års värde) ska vi kanske inte hoppas.

I skrivande stund hör jag finansminister Anders Borg stå i riksdagens talarstol och redogöra för regeringens planer för krisen. Volvo, Electrolux, Sandvik, Kullager är företag som nämns. Förstärkt arbetslinje. Stå samlade. Värna välfärdens kärna. Kan man skåda något genom den följande debattens dimma är det nya satsningar för att få fart på arbetsliv och industri. Vägar, järnvägar, byggnader. Stimulera konsumtionen.

En ur-Porsche från 1931, före folkbilskonceptet.

Vokabulären är snarlik beredskapens under andra världskriget 1939 - 1945. Verktygen desamma som 1930-talets. Utan jämförelser i övrigt kom den inte okände Adolf Hitler till makten på vågorna från arbetslöshet och hunger i Tyskland efter den stora depressionen. Han satsade också på vägar, bilar och tung industri. Det är då ominöst att höra om 12 procent arbetslöshet i Sverige nästa år.

Det är en av 1900-talets stora tragedier att trettiotalets satsning i stor utsträckning gällde krigsindustrin och skulle leda till andra världskriget. På bilden slagskeppet Bismarck, 50.000 ton stål, bara ett av många exempel på meningslös användning av järn.

[Efter endast åtta dygn till sjöss på sitt första uppdrag sänktes Bismarck 27 maj 1941 och ligger på 4.800 m djup 650 km väster om Brest, Frankrike. På vägen sänkte hon den brittiska slagkryssaren HMS Hood, en motsvarande mängd stål. Bismarcks systerfartyg Tirpitz hukade i norska fjordar från 1942 tills hon slutligen sänktes 12 november 1944 väster om Tromsö, Norge.]

Men atmosfären känner ingen skillnad på ändamålen bakom CO2-utsläppen. Sjukhus, bankpalats och bostäder eller befästningar som Atlantvallen och Per Albinlinjen bidrog alla genom utsläppen från cementtillverkningen.

Olympiastadion i Berlin (här vid invigningen 1 augusti 1936) var bara en faktor i utsläppen från cementindustrin (år 1936 11 megaton C = 40 megaton CO2). Andra CO2-intensiva satsningar på nöjes- och PR-kontot var den 4,5 km långa semesteranläggningen Prora på Rügen och en serie fartyg i Kraft durch Freude-programmet.

Kraft durch Freude-fartyget Wilhelm Gustloff är värt en notis som offer för historiens största fartygskatastrof. Klockan 21 den 30 januari 1945 torpederades det av sovjetiska ubåten F-13 under befäl av Aleksandr Marinesko utanför polska kusten och uppskattningsvis 9.400 flyende från dåvarande tyska Ostpreussen dog i Östersjöns vinterkalla vatten. Endast motvilligt har händelsen efter ett halvt sekel erkänts som en mänsklig katastrof på gränsen till krigsförbrytelse.

Vraket ligger i dag på 47 m djup 30 km ut från polska kusten.

Depressionen drabbade förstås även USA och ledde till en rad infrastruktur-satsningar för att stimulera produktion och konsumtion. Ett berömt exempel är Hooverdammen i Coloradofloden som var världens största betongkonstruktion då den blev klar 1936.
En annorlunda folkbil, Ford Coupe 1936.

USA var ursprungslandet för den masstillverkade bilen och dess världsledande och resursslösande bilindustri bidrog förstås starkt till 1930-talets ekonomiska återhämtning. Först på senare tid har konceptet slit-och-släng visat sig ohållbart för så dyra och komplicerade produkter som bilar. Att de ska vara mogna för skroten efter ~10 år är värre miljöförstöring än deras CO2-utsläpp.

Nå, vad lära vi av denna predikan?

Bland annat att det finns ett starkt samband mellan tillvaron som vi i-landsmedborgare känner den och en (över-)intensiv resursanvändning. Att anpassa industriländerna, kärnan i den demokratiska världen, till en nödvändig mindre matsäck kräver insikt, klokhet och tid. Klimatmaffian med dess snäva perspektiv och rop på snabba grepp är inte rätt vägledare.

Under de närmaste åren kommer de globala CO2-utsläppen sannolikt att gå ner, kanske ända till 1980-talets nivå, som en effekt av depressionen vars längd och djup ingen ännu vet. Sverige med knappa 0,2 procent av de globala utsläppen, och osedvanligt hårt drabbat av krisen, kan med fördel lägga bort den barnsliga tanken att vara en ”föregångare” inom klimatpolitiken. Och istället försöka komma igenom den kanske största krisen i modern tid med landets sociala strukturer oskadade.

Tror Maud Olofsson och Andreas Carlgren verkligen att världen fylld av beundran och hopp om förtjänster ska sluta upp bakom deras allmogevariant av miljöpolitik formad för ett glesbefolkat land med stora skogar och utbyggda älvar?

Tyvärr tyder deras trosvissa attityder på att det är så. De verkar ha långt till insikten:

Depression är en besk miljömedicin!