Ingen kan hejda koldioxiden

Titeln är en parafras på kriminalromanen Ingen kan hejda döden (1943) av Stieg Trenter (1914-1967) och lånad för dess uttrycksfulla enkelhet. (Trenter var sin tids Stieg Larsson och hans romaner är fortfarande nöjsam men nostalgisk läsning.) Min post är mindre underhållande och betonar något som förtigs i klimatdebatten: Nämligen att koldioxidökningen i atmosfären inte kan stoppas, och att ingen nu levande får se halten minska. Vore jag konspiratoriskt lagd anade jag en tyst överenskommelse bakom tystnaden.

Minsta barn vet att halten koldioxid i atmosfären stiger. Från 280 ppm i förindustriell tid till 387 ppm nu. Ökningen är 2 ppm/år. Det är en vida spridd övertygelse att gasens växthuseffekt medför en katastrofal uppvärmning av jorden (hittills bara 0,7 grader C) med oöverskådliga konsekvenser som följd.

Enda sättet att undvika den förväntade katastrofen är att stoppa CO2-ökningen så att naturliga processer hinner ta hand om gasen och sänka halten i luften till normal nivå. Något tekniskt sätt att extrahera den finns inte. Till den ändan belastas vi med allt högre energiskatter och omges av allt fler restriktioner och förmaningar. Rädda jorden med sopsortering. Ät inte kött. Kör inte bil.

Inskränkningarna är ett spel för galleriet, ett sätt att stärka medborgarnas moral och kampanda. Och Sverige, utan egen olja och gas men med utbyggda älvar och stora skogar, med 0,2 procent av det globala utsläppet, ska vara "världsledande".

Men (1) ökningen kan inte stoppas; och (2) koldioxiden i luften försvinner inte (i mänsklig livstid).

(1) Att stoppa ökningen: De försök som gjorts, i första hand Kyotoprotokollet 1997, har inte lett till något. Målet att signatärländerna skulle minska sina utsläpp till fem procent under 1990 års nivå har uppnåtts av ett fåtal (bl a Sverige) men globalt har utsläppen ökat. År 1990 var de 22.585 megaton CO2 som år 2005 stigit till 29.257 megaton. En ökning med 6.672 megaton, nästan 30 procent, istället för en minskning.

År 1990 var halten i atmosfären 354 ppm och nu är den 387, en ökning med 33 ppm eller nio procent.

Ingen påläst person tror att en global utsläppsminskning kan administreras fram. Minst av allt vid Köpenhamnsmötet i december 2009 då världens finansiella härdsmälta förlamar initiativen. (På det sättet har Fredrik Reinfeldt otur: först satsar han på arbetslinjen och då kollapsar arbetsmarknaden; så satsar han på klimatfrågan och då kallnar klimatintresset.)

De mediaprofiler – från kung Carl XVI Gustaf till Al Gore och Maria Wetterstrand – som hävdar att det finns mjuka alternativ är sparvar i en ofantlig tranedans. Ikonen Al Gore – som fick Nobels fredspris av Norge för sitt miljöarbete – har startat en treårig klimatkampanj med 300 miljoner dollar (2 miljarder kronor) i kassan för att rädda klimatet. Norge å sin sida exporterade olja och gas för 433 miljarder norska (509 miljarder svenska) kronor år 2005. På tre år storleksordningen 1500 miljarder att jämföra med Al Gores två. Och Norge planerar att uppehålla verksamheten i 50 år jämfört med Gores tre.

Då har vi inte ens nämnt Saudiarabien - världens största oljeproducent.

(2) Gasen försvinner inte. Processerna i kolcykeln är långsamma och delvis okända. Mycket tyder på att koldioxiden i luften har en livstid på lågt räknat 300 år med en svans på 25 procent ”som räcker för alltid”. Om CO2-utsläppen minskades till nära noll vid nuvarande 387 ppm – antag en enorm katastrof som reducerar mänskligheten till en lågteknologisk spillra – skulle det ändå ta hundra år för halten att sjunka under 300 ppm.

I det perspektivet verkar en hypotetisk global uppvärmning som ett bättre alternativ. Det är dessutom det enda. Det finns för närvarande inga instrument inom politik, ekonomi eller teknologi som kan stoppa ökningen på tvåhundra års sikt. Inte om civilisation och demokrati i vår mening ska finnas kvar.