2010-12-18

Cancun, München, koldioxiden


Det senaste klimatmötet COP16 i Cancun avslutades i triumf.  Mötets president, Mexikos utrikesminister Patricia Espinosa klubbade igenom ett avtal i gryningen sista mötesdagen. Därmed fick hon och Mexikos president Felipe Calderón ett papper att vifta med när de mötte media. ”Vi har ett avtal”.

Den mediala gimmicken missade man vid Köpenhamnsmötet COP15 vilket befäste intrycket av totalt misslyckande.

 Mediakonsumenter med ett kryddmått historiska kunskaper blir inte överväldigade av pappersviftandet. De påminns om den brittiske premiärministern Neville Chamberlains viftande med Münchenavtalet 1938: ”Peace for our time”. (Fred för vår tid.) Gesten är ett urgammalt retoriskt knep ägnat att ge substans till tomma löften. (Jämför: ”Argumenteringen svag, höj rösten.”)

Men okej – mexikanerna förtjänar poäng för mötets liturgi; som katoliker har de känsla för sådant. Vad innehåller då det 29-sidiga aktstycket?  Här en paragraf:

[The Meeting]
4. Further recognizes that deep cuts in global greenhouse gas emissions are required according to science, and as documented in the Fourth Assessment Report of the Inter-governmental Panel on Climate Change, with a view to reducing global greenhouse gas emissions so as to hold the increase in global average temperature below 2°C above pre-industrial levels, and that Parties should take urgent action to meet this long-term goal, consistent with science and on the basis of equity; Also recognizes the need to consider, in the context of the first review, as referred to in paragraph 138 below, strengthening the long-term global goal on the basis of the best available scientific knowledge, including in relation to a global average temperature rise of 1.5°C;

[Mötet]
(4. Är dessutom medvetet om att kraftiga minskningar i utsläppen av växthusgaser krävs enligt vetenskapen, och som dokumenteras i den Fjärde Utvärderingsrapporten från den Mellanstatliga Panelen för Klimatförändringar, i syfte att minska de globala utsläppen av växthusgaser för så att hålla ökningen av den globala medeltemperaturen under 2 °C över den förindustriella nivån, och att Parterna bör vidta brådskande åtgärder för att uppfylla detta långsiktiga mål, i överensstämmelse med vetenskap och på grundval av rättvisa krav; Också erkänner behovet av att beakta, i samband med den första översynen, som avses i punkt 138 nedan, att stärka det långsiktiga globala målet på grundval av bästa tillgängliga vetenskapliga kunskap, även i förhållande till en genomsnittlig global temperaturökning på 1,5 ° C;)

Minsann … temperature below 2°C above … smaka på det.

Officiella företrädare ser avtalet som en framgång. Exempelvis David Cameron UK, Connie Hedegaard EU, och  Andreas Carlgren, Sverige.

Andra är besvikna. Joakim Sonnegård, känd från Köpenhamnsmötet, föreslår på DN Debatt att det är dags för EU att lämna FN:s klimatförhandlingar. Och tidningens ledarsida instämmer.

 Lena Sommestad, den sista socialdemokratiska miljöministern för överskådlig tid, protesterar och kallar attityden beklämmande. EU bör släppa fixeringen vid USA och Kina för att istället lyssna på de fattiga länderna och ägna sig åt satsningar på hemmaplan.

En pseudodebatt.


Kärnfrågan

Debattörerna aktar sig för kärnfrågan. Nämligen om man alls kan begränsa utsläppet av koldioxid. Det kan man nämligen inte. Inte ens om koldioxiden skulle vara så farlig som det påstås.

Se det globalt: Sedan industrialismen tog fart 1830 har industriländernas standard stigit kraftigt. Manuellt arbete har ersatts av maskiner, segelfartyg av motordrivna fartyg, diligenser av järnvägar och bilar, hästar i jordbruket av traktorer, fotogenlampor av elektriskt ljus. Dessutom har flygplan och trådlös kommunikation tillkommit. Listan kunde göras längre.

 Allt är baserat på en enda process. FÖRBRÄNNING. I princip oxidation av kol. C + O2 = CO2. Ger energi och koldioxid.

Det började med ångmaskinen och förbränning av stenkol. År 1801 reste man efter häst i hastigheter <10 km/h, med segelfartyg över Atlanten på 20-40 dygn. Post gick lika långsamt. Så kom ångans tidevarv. År 1900 körde ångtågen i världen 90 km/h, ångfartyget Deutschland korsade Atlanten på 5 ½  dygn. Telegrafkablar nådde världen runt 1902.

1965 gick oljan förbi kolet som energikälla. I dag produceras 90 procent av världens industriella energi med olja (37 %), kol (30 %) och gas (23 %). Principen är fortfarande förbränning vare sig den görs i bilar, flygplan eller värmekraftverk. Oxidation av 1 enhet kol ger 3,7 enheter koldioxid. Det är ett omutligt kemiskt samband som man inte kommer förbi. Totalt släpps omkring 32 gigaton (miljarder ton) koldioxid ut i atmosfären varje år.

Och mängden ökar i takt med utvecklingen. Kina leder den nya industrialiseringen och Indien, Turkiet, Sydafrika, Brasilien och Mexiko följer efter. Energiförsörjning har högsta prioritet för dem. Exempelvis krävde Kina garanterade oljeleveranser från Saudiarabien för att fördöma Irans kärnprogram.

Det finns inga tekniska och ekonomiska möjligheter att i stor skala ersätta förbränning av kol(föreningar) med annat. Om det globala samhället slutade elda skulle 90 procent av all energi försvinna. På den punkten hjälper inga argument. Istället för att minska ökar förbränningen och därmed koldioxidutsläppet.

Kyotoprotokollet? Det är tänkt att leda till 30 procent utsläpps­minskning räknat på 1990 års nivå till 2050. Nivån 1990 var 18 Gt (att jämföra med dagens 32 Gt) och 2050 års utsläpp skulle alltså bli 12,6 Gt. Det skulle betyda 60 procents minskning av dagens utsläpp. För en världs­befolkning på nio miljarder människor istället för nuvarande sju. Tilldelning 1,4 ton per jordinvånare och år (jämfört med dagens 4,7 ton).

Hm.


Koldioxidavskiljning (CCS)? För att minska dagens utsläpp med en procent skulle industrin behöva separera, komprimera och distribuera 2,6 miljarder fat flytande koldioxid per år. Lika stor volym som Irans och Norges sammanlagda oljeproduktion 2006.

Kontrollkalkyl:
Utsläpp 32 000 miljoner ton. Ett fat flytande koldioxid 159 x 0,77 = 122,4 kg. Ett ton = 8,2 fat. En procent av utsläppet 320 miljoner ton x 8,2 =  2613,7 miljoner ≈ 2,6 miljarder fat.

Iran 4,12 miljoner fat/dag, Norge 2,79 miljoner, tillsammans 6,91 miljoner fat per dag. Per år 6,91 x 365 = 2522,14 ≈ 2,5 miljarder fat.

(Annorlunda kalkyl men samma resultat som här.)

Den nödvändiga infrastrukturen för CCS ska alltså jämföras med Irans och Norges oljeinstallationer. Därtill måste läggas 25-40 procent ökad energiförbrukning vid avskiljningsprocessen. Den faktiska reduktionen av ett så omfattande program skulle därmed bli omkring 0,7 procent av det globala utsläppet.

Projektet skulle bli tekniskt och transportmässigt oformligt och mycket dyrt. Ändå skulle effekten på koldioxidutsläppet bli obetydlig på gränsen till försumbar.

Ingen annan modell för reduktion av det globala koldioxidutsläppet verkar lika orealistisk och världsfrämmande som tanken på koldioxidavskiljning. Ingen tekniker tycks ha räknat längre än till eldstaden på sitt eget aggregat.

Därför diskuterar man bara pseudofrågor efter CanCun.


5 kommentarer:

  1. Klart som korvspad Max. Det är svårt att argumentera emot siffror.
    Nu är det väl så att det sruntar politikerna i, de tänker ju ändå inte betala. Det skall ju vi nyttiga idioter göra.
    Fast uppfinnare som jag är så har jag lösningen. CO2 = koldioxid, alltså en del kol och två delar syre. Vi tar helt enkelt ur kolet ur CO2 och eldar upp det en gång till med hjälp av syret så bildas 3,7 delar nytt CO2 som vi eldar upp på nytt.
    Jag har gjort många sådana här smarta uppfinningar förut. Till och med i skolan gjorde jag en dynamo som drev en elmotor som drev en dynamo. Fast då fick jag en örfil av magister Magnusson.
    Konstigt! För kommunisten som satte en propeller på elbilens tak som laddade upp batteriet medan han körde fick ingen örfil?...

    SvaraRadera
  2. Förlåt, glömde underteckna. Uppfinnarjocke var Bim

    SvaraRadera
  3. Rakt på spiken som vanligt - frågan är bara hur man kan få politikerna att fatta detta? Finns det inget sätt att tvinga dom läsa Dr. Max? :-)

    Det skulle vara intressant att se en kalkyl på möjligheten att tillverka bränsle i kärnkraftsreaktorer - är detta en möjlig väg när oljan är slut?

    SvaraRadera
  4. Bim:

    Tanken på en evighetsmaskin dyker nog upp i pojkåren hos många. Långt innan man hört talas om termodynamikens andra huvudsats. Även så framstående tekniker som (Electrolux-) Baltzar von Platen frestades av idén mot slutet av sitt liv.

    Men att ge fantasifulla gossar en örfil tycker jag är fel väg. Naturen lär dem läxan ändå på sitt milda men omutliga sätt.

    Klimatpolitikernas bollande med koldioxidavskiljning är enkelt bordstrolleri som vi lär få dras med något decennium.

    /Max

    SvaraRadera
  5. God Jul! Max.
    Och tack för en fantastisk blogg. Ser fram mot varje nytt inlägg.
    Bim

    SvaraRadera