Lite grönare i Jänschwalde

Explosionen i Vattenfall

I söndags 15 november 2009 tog jag stillsamt upp Vattenfalls/ svenska statens brunkolskraftverk Jänschwalde som exempel i en energifråga, och dagen efter bröt helvetet löst. Plötsligt skulle alla ha kritiska synpunkter på Vattenfall – Maud Olofsson, Ola Alterå, varje samhällsbrutta i Sveriges Radio, oklippta miljöreportrar i pressen – och styrelsen trollade fram en ”ny” vd på ett dygn. Andas lugnt ligger alltid i framkant av miljödebatten.

Allvarligt talat, söndagens och denna post om koldioxidavskiljning och lagring (Carbon Capture and Storage, CCS) var planerade innan. De har inget att göra med stormen om Vattenfall.

Bristande bubbla.

Repetition:

Som framgick av förra posten är visionen om att ersätta kolkraft med vindkraft en såpbubbla. Ingen miljöaktivist som förstår de fyra räknesätten kan få en sådan kalkyl att gå ihop. Känner hon till prefixen mega (miljon 10⁶), giga (miljard 10⁹) och tera (biljon 10¹²) räcker det med huvudräkning.

Stora siffror: Lågt räknat skulle det behövas elvatusen vindkraftverk av svensk normalmodell för att ersätta de 22 terawattimmar (biljon wattimmar) som kolkraftverket Jänschwalde producerar per år. Att kompensera för Vattenfalls samtliga tre brunkolskraftverk i det hörnet av Tyskland skulle kräva 27.000 (tjugosjutusen) vindkraftverk.

Små siffror: Som jämförelse har Gotland 142 vindkraftverk och Skåne 252. I Skånes ingår Lillgrund – en av världens största offshore vindparker – med 48 snurror som genererar 0.33 TWh/år.

Danmark, med 20 procent av landets elförbrukning täckt av vindkraft, hade år 2007 totalt 5.212 vindsnurror som genererade 6,6 TWh. En tredjedel av Jänschwaldes 22 TWh/år.

Parti av Lillgrund, Malmö.

Vindkraft är och förblir en dyr och lågpresterande elproducent. Utan skattesubventioner klarar den sig inte.

Koldioxidavskiljning och lagring: Carbon Capture and Storage:

Om människor fortsätter att tro på koldioxidens katastrofala effekter för jordens klimat blir det meningsfullt att separera och lagra gasen vid utsläppskällorna. Tekniken är kostsam och ökar bränsleåtgången med cirka 30 procent men vad gör man inte för att rädda jorden.

Eftersom kol svarar för 27 procent av världens totala energiproduktion och 42 procent av all elkraft kan man inte bara förbjuda det.

Oxyfuel: En elegant CCS-metod är oxyfuel-förbränning som är värd att skissera upp. Metoden använder ren syrgas istället för luft. Syrgasen framställs genom kondensering och fraktionerad destillation av luften i nära anslutning till användningen. Flytande luft är en blandning av 78 procent kväve (N₂) med kokpunkt minus 196 ^oC och 21 procent syre (O₂) med kokpunkt minus 183 ^oC. Kvävgasen är den första som kokar bort vid avdunstning, och processen lämnar till slut ren syrgas som används vid förbränningen. Den destruktivt höga förbrännings-temperaturen regleras genom inblandning av rökgaser.


Eftersom kvävgasen är eliminerad ger oxyfuel rökgaser bestående av 60 procent CO₂ och 35 procent H₂O. Avkylning avskiljer vattnet i flytande form och den nästan rena koldioxidgasen kyls vidare ner till –20 ^oC. Vid 20 bars tryck kan den distribueras i flytande form som en blå vätska aningen lättare än vatten.


Vid stordrift ska koldioxiden pumpas i rörledningar till områden med lämplig geologi – ofta tömda olje- eller gasfält – där den injiceras i den förvalda lagerföljden. I Tyskland gärna i 250 miljoner år gammal Buntsandstein, en brokig sandsten från undre Trias som kan ha 20 procent porositet. (200 liter i en kubikmeter sandsten.)

Tanken är att de stratigrafiska fällor som hållit kvar olja eller gas i miljoner år ska magasinera koldioxiden långt in i en okänd framtid. Sannolikt i geologiska tidrymder.

Projicerad utveckling av CCS-teknik. Kurvan är lika optimistisk som klimatlobbyns kurva över global uppvärmning är pessimistisk.

Pilotprojektet Schwarze Pumpe: Vattenfall startade i september 2008 en försöksanläggning vid ett 30 MW-aggregat i brunkolskraftverket Schwarze Pumpe (1600 MW) femtio km söder om Jänschwalde. Den omhändertagna koldioxiden körs i tankbilar 300 km till det tömda gasfältet Altmark mellan Berlin och Hamburg.

EU har anslagit 180 miljoner euro (1,8 miljarder kr) till en större oxyfuel-anläggning vid ett av Jänschwaldes sex 500 MW aggregat som ska vara färdig 2013. Den beräknas ta hand om 85 procent av koldioxiden från det aggregatet, en sjättedel av Jänschwaldes 3000 MW.

Principskiss över koldioxidavskiljning och lagring. Att verket helt saknar skorsten är viss poetisk överdrift.

EU finansierar också liknande projekt i Hatfield i England, Compostilla i Spanien, Maasvlakte i Nederländerna, Belchatow i Polen och Porto Tolle i Italien.

Tillståndet i världen:

Globalt finns omkring 50.000 kraftverk eldade med fossila bränslen. Även om de flesta är mindre än exemplet Jänschwalde skulle det vara tekniskt och ekonomiskt omöjligt att ersätta dem med vindkraft.

I slutet av 2008 hade världens vindkraftverk en sammanlagd installerad effekt på 120.791 MW och EU stod för 54 procent av den med 64.948 MW. Om alla vore lika stora som vindturbinerna på Lillgrund, dvs ≈ 2 MW, skulle det innebära 60.400 vindkraftverk i världen.

Effektmässigt motsvarar det ändå inte mer än 120800/3000 ≈ 40 (fyrtio) kolkraftverk av Jänschwaldes storlek.

Brunkolskraftverket Schwarze Pumpe är ungefär hälften så stort som Jänschwalde (1600MW v. 3000MW).

Mellan tummen och pekfingret: Antag att världens fossilbränsleeldade kraftverk i genomsnitt bara är en tredjedel så stora som Jänschwalde och alltså producerar 6 TWh/år. Tillsammans 50.000 x 6 = 300.000 TWh/år. I gigawatt 300.000.000, alltså 300 miljoner GWh/år. Ett svenskt normalvindkraftverk ger 2 GWh/år och det skulle alltså behövas i storleksordningen 150 miljoner svenska vindkraftverk för att ersätta världens fossilbränsleeldade kraftverk.

Helt orimliga siffror. En omfattande utbyggnad av CCS-anläggningar är däremot ett genomförbart alternativ. Så länge människorna fruktar koldioxiden.

Framtiden: Det är som bekant svårt att spå, i synnerhet om framtiden. Men vissa tecken kan ändå vara intressant att extrapolera.

Ett: Den förespeglade globala klimatkonventionen i Köpenhamn blir inte av. Varken USA, Kina eller Indien vill signera ett bindande avtal. EU vill kanske men nekar att nämna några siffror. Nästa gång, kanske om några år, blir det ännu svårare. Ekonomin och arbetslösheten i industriländerna är spöken som fått klimatfantomen att blekna.

Två: De klimatfrälsta börjar svikta i tron. Den hypotetiska globala uppvärmningen har stått still i tio år och fick döpas om till klimatförändring. Översteprästerna har börjat darra på rösten och hela rörelsen luktar mygel och pengar.

Tre: Den vetenskapliga basen för hypotesen vittrar sönder. Nödutryckningarna från AGW-lobbyn blir allt mer desperata och det finns inte spår av konsensus i forskarvärlden. Tunga mediagrupper har börjat släppa fram kritiska synpunkter på teorierna. Till och med stora svenska dagstidningar, som för ett år sedan var helt stängda, har börjat glänta på debattfönstret.

Gustav III grundade Svenska Akademien i en tid då Vår Herre hade förtroendet att sköta klimatet.

Ledamoten av Svenska Akademien Nils Lorens Sjöberg (1754-1822), förste innehavare av stol nr 18, skrev en dikt som perfekt sammanfattar läget:

När Holland under vatten stod,
och tusentals bataver dränktes;
jag tillstår, över allt då tänktes,
att världen icke var så god;

men som uti en allmän flod
ej hela jorden nedersänktes;
och efter några mulna dar
sig vågorna tillbaka drogo;

bataverna strax världen togo
för lycklig, som hon fordom var;
ej de bataverna som dogo,
men endast de som levde kvar.

”Batavernas trohetsed”, målning av Rembrandt 1661-62, som finns på Nationalmuseum. Eden gällde inte klimatet fastän långvariga regn lett till översvämningar av batavernas ö i nedre Rhen. De svor att delta i ett uppror mot Rom där kejsar Vespasianus (9-79 e. Kr.) härskade.

Vespasianus hade oturen att gå till historien för yttrandet ”pengar luktar inte” sedan han lagt skatt på Roms toaletter. Hade han hållit sina fiskala intressen i schack kunde han ha blivit ihågkommen för sina sista ord: ”En kejsare ska dö stående.”