Litet räknestycke

Klimatreklamen växlar mellan hotfulla framtidsbilder av ett klimat ”värre än kärnvapenkrig” och lugnande löften om att ”världens ledare” nog trots allt ska lyckas avvärja apokalypsen bara vi undersåtar späker oss och betalar. Det senaste hajpade (hypade) löftet kom med statsminister Fredrik Reinfeldts återkomst från EU:s ministermöte torsdag-fredag 29-30 oktober 2009 i Bryssel.

I Sverige – spjutspetsen bland världens klimaträddare (!) – beskrevs Reinfeldts återkomst som segrarens, mannen som lyckades ena EU om ett avtal på 100 miljarder euro till den fattiga världen för klimatåtgärder.

Hundra miljarder euro, hur mycket är det? Jo, drygt tusen miljarder eller en biljon, 10¹², svenska kronor. Aningen mer än Sveriges statsbudget.

Per år.

Till dess jorden är räddad, får man förmoda.

I själva verket lyckades Reinfeldt inte alls med något sådant, lika lite som att G8-länderna den 10 juli 2009 bestämde att jordens temperatur bara skulle få öka med två grader. Tack och lov, får man väl säga. Här de mest uppenbara inskränkningarna:

Mötet enades om EU:s bedömning att det kan komma att kosta 100 miljarder euro per år.

Från år 2020.

Av den summan kan de rika länderna tänka sig att ställa upp med 22-50 miljarder euro. Ett bud på femtio procent hit eller dit. Något mer precist än IPCC:s skattning av havsytans höjning de kommande hundra åren (1 decimeter eller 1,3 meter) men ändå klimatmaffians typiska bluffpoker. Varifrån resten (50-78 miljarder euro) ska komma sägs inte. Fattiga länder?

De rika länderna, då, vilka är de? Självklart EU och USA. Också Kanada, Japan, Israel, Australien. (Krama några pengar ur Israel, den som kan.) Och vad sägs om Brasilien ... och Ryssland? Kanske det måttlöst rika Saudiarabien som är en av källorna till klimatlobbyns bekymmer?

För att inte tala om Kina som leder CO₂-ligan eftersom västerlandets industrier flyttat dit. Men landets attityd är att ”China, as a developing nation, is not in the position to commit to a binding emission reduction target." (Kina, som ett utvecklingsland, är inte i läget att ansluta sig till ett bindande utsläppsminskningsmål.)

Det lär visa sig att världen inte myllrar av länder villiga att bidra till en öppen klimatpott på 100 miljarder euro årligen tills ”klimathotet” (vilket det nu är) har avvärjts.

Vad är målet? Till vad ska denna pengamassa användas? Vill man få Sydafrika, som svarar för 92 procent av Afrikas kolanvändning och exporterar 99 miljoner ton kol årligen, att gå över till vindkraft? Eller muta Nigeria som har de tionde största oljefyndigheterna i världen att bygga solcellsparker?

Zambias president Rupiah Banda. (Jag kan inte hjälpa att jag fascineras av hans skulpturalt knöliga uppsyn. Inte skuggan av ett leende.)

Mot bakgrund av att Sveriges fjuttbistånd till Zambia kunde luras på 50 miljoner kronor på 18 månader förstår var och en att utsikterna till bedrägeri och mygel i ett 100 miljarder-euro program per år blir gigantiska. (En miljard är som bekant tusen miljoner.)

EU lovar i alla fall att stå ”för en rättvis del” vilket enligt Tysklands förbundskansler Angela Merkel kan bli upp till en tredjedel. Av de rika ländernas 22 miljarder då. Om andra ställer upp. Det får EU:s nota att hamna kring 7 miljarder euro, cirka 70 miljarder kronor, vilket är vad försvaret (45 miljarder) och studiestödet (25 miljarder) kostar i Sverige år 2010.

Fast några belopp nämner inte EU.

Raden ur Johan Ludvig Runebergs epos ”Elgskyttarne” förbleknar i sammanhanget: ”Ej köpslagades länge och ej afprutades mycket, hälften dock prutades straxt”.

Handla med dem du.

Intern osämja: Vad man inte låtsas om är att EU långt ifrån är enigt om betalningen. Polens finansminister Jan Rostowski sa vid finans-ministermötet 2 oktober: "Quite frankly, from our point of view it's totally unacceptable that the poor countries of Europe should help the rich countries of Europe to help the poor countries in the rest of the world." (Helt rättframt, från vår synpunkt är det totalt oacceptabelt att de fattiga länderna i Europa ska hjälpa de rika länderna i Europa att hjälpa de fattiga länderna i resten av världen.)

Ärkebiskop Desmond Tutu, Nobels fredspris 1984: "I am a leader by default, only because nature does not allow a vacuum."

Till vilket ärkebiskop Desmond Tutu, Sydafrika, i ett brev invände: ”Polen är bland de 50 rikaste länderna i världen, med en brutto-nationalprodukt per capita tre gånger så stor som Kinas och 20 gånger den i Mozambique.” Polen borde skämmas efter att själv ha fått så mycket hjälp tidigare.

Vid ministermötet sopades sådana delikatesser under mattan för att begravas i en särskild arbetsgrupp. De ger en liten aning om tonfallet den dag det blir tal om riktiga pengar. Snälla svarta hednabarn försvann till och med ur söndagsskoltidningen "Barnavännen" för hundra år sedan.

Nu på tisdag 3 november ska Reinfeldt tillsammans med andra ur EU-presidiet vara i Washington för att med president Barack Obama leda ett EU-USA toppmöte om bland annat klimatförändring, den pågående finanskrisen och pengar. Där får de träffa en man som verkligen kan slänga sig med formuleringar utan besvärande hänsyn till verkligheten bakom.

Det ska bli intressant att se vilka nya höjder av poesi det mötet kan uppnå. Och vilka räkneövningar som behövs för att få fram den verkliga storleken på "klimathjälpen".

Förhoppningsvis ska den vanliga gregorianska kalendern räcka till för att tolka när insatserna ska göras. Personligen hoppas jag att fredspristagaren Obama hinner avsluta det åtta år gamla kriget i Afghanistan innan dess.