G8 och framtidens klimat

I fredags, 10 juli 2009, bestämde G8-gruppen vid toppmötet i L’Aquila i Italien att jordens klimat inte skulle få stiga mer än två grader C i framtiden.

“We, the leaders of Australia, Brazil, Canada, China, the European Union, France, Germany, India, Indonesia, Italy, Japan, the Republic of Korea, Mexico, Russia, South Africa, the United Kingdom, and the United States [...] declare as follows:”

(Vi, ledarna för Australien, Brasilien, Kanada, Kina, Europeiska unionen, Frankrike, Tyskland, Indien, Indonesien, Italien, Japan, Republiken Korea, Mexiko, Ryssland, Sydafrika, Storbritannien och Förenta Staterna [...] tillkännager följande:)

Fast de bestämde förstås inte – det är medias version – utan förklarade att de ”avsåg att reagera energiskt på denna utmaning, övertygade om att klimatförändring utgör en tydlig fara som kräver en extraordinär global respons ... blabla, blabla ... och beslutade att inte spara några ansträngningar att nå en överenskommelse att främja tillämpningen av ...”

De är ju politiker, för tusan, med moln av spinndoktorer omkring sig.

Vad de gjorde var att ”notera den vetenskapliga uppfattningen att ökningen i global genomsnittlig temperatur över pre-industriella nivåer inte borde överstiga 2 grader C.” Spela poker med dem, du.

De två graderna C är inte där av en slump. Två grader var i klimatlobbyns barndom på 1980-talet den värmeökning en fördubbling av CO₂-halten i luften skulle ge. (Då 2 x 340 = 680 ppm.) I dag är nivån 390 ppm så det är långt kvar till 680. Men forskningen går framåt och nu är krisnivån 400 ppm... eller 450... i alla fall 500 ppm. Då blir jorden ”en häxkittel av smältande isar, bubblande permafrost och lättantändliga skogar varifrån ingen återvändo finns” (James Hansen 9 juli 2009).

I och för sig skulle det ta storleksordningen femton tusen år för Antarktis (90 procent av jordens is) och Grönland (9 procent) att smälta om de väl började. Den lilla puffen av människoinducerad koldioxid i atmosfären, en nysning i geologiska perspektiv, skulle försvinna långt innan dess utan möjlighet att hålla en global isavsmältning igång. Men det låtsas klimatlobbyn inte om.

Koldioxidgåtan: Vad som egentligen händer med det antropogena CO₂-tillskottet vet man inte. Se på decenniet 1990-99: Då varierade koldioxidökningen i atmosfären mellan 0,9 och 2,8 ppm/år – motsvarande 6.962 respektive 21.984 megaton CO₂/år – medan emissionen låg stadigt på 23.501 megaton/år. Som minst försvann alltså 1.517 och som mest 16.539 megaton antropogen koldioxid spårlöst per år. Mellan 7 och 70 procent av utsläppen.

(IPCC vill inte låtsas om problemet. För skams skull nämns det i deras Third Assessment Report, [TAR] 2001 men inbakat i löpande text och med mängderna förklädda till obetydligheter som 1.9 – 6.0 PgC/yr. Den intresserade får räkna fram läget själv och bli kallad förnekare på köpet.)


Hur många bilförare får veta att bara hälften av bilens koldioxidutsläpp hamnar i atmosfären?

En annan fråga IPCC vill tala tyst om är koldioxidens residenstid i luften, det vill säga hur länge den blir kvar. Det finns två stora sänkor (sv. direktöversättning av eng. “sinks”, avlopp, vask): havet och växternas fotosyntes. Av dessa är havet (71 procent av jordens yta) den stora, slutgiltiga sänkan där CO₂ först blir kolsyra, efterhand ostron och blåmusslor, så kalksediment och så småningom kalksten.

Via växterna blir koldioxiden biologisk vävnad (ved, potatis, vackra flickor, torv, brunkol, stenkol, olja) som lagras eller återcirkuleras efter tider på år till miljoner år.

Men hur länge blir koldioxiden kvar i atmosfären? Mycket omtvistat. Tekniska fysiker räknar livstiden τ som förhållandet mellan massan (i kg) av gasen, och dess avlägsnande definierat som summan av flödet ut ur atmosfären, kemisk förlust, och deposition (allt i kg/sek). De får siffror i storleksordningen fem år. Detta bestrids häftigt av klimatlobbyn som argumenterar för residenstider på 100 – 500 år och kvarstående effekter i tiotusentals år.

Dock - strunt i problemen och låt oss se vad G8-länderna vill göra när de nu accepterar AGW-teorin: De ska ”implement appropriate measures to aggressively accelerate deployment and transfer of key existing and new low-carbon technologies, in accordance with national circumstances”.
(implementera appropriata åtgärder för att aggressivt accelerera installeringen och transfereringen av nyckel existerande och nya låg-karbon teknologier, i enlighet med nationella förhållanden.)

Är det inte som poesi?

De tänker också ta i på skarpen: “In this regard and in the context of the ultimate objective of the Convention and the Bali Action Plan, we will work between now and Copenhagen, with each other and under the Convention, to identify a global goal for substantially reducing global emissions by 2050.”
(I detta sammanhang och i kontexten av den ultimata målsättningen för Konventionen och Bali Handlingsplan vill vi arbeta mellan nu och Köpenhamn, med varandra och under Konventionen, för att identifiera ett globalt mål för att väsentligt nedbringa de globala utsläppen till 2050.)

Ack ja. Tror man verkligen att det går att dölja impotensen bakom beslutet med tjusiga ord som implementera, aggressiv, ultimat (jag saknar robust)? Ett språk som hämtat ur reklambroschyren för trådlöst bredband med bindningstid 24 månader. Berget ska föda en råtta men inte förrän 2050.

Om jag vore en troende AGW-frälst skulle jag vara bekymrad. Men som skeptiker skakar jag bara på huvudet och minns Kyotoavtalet vars effekt på CO₂-utsläppen blev noll. Världens befolkning växer, allt fler stater står teknologiskt och socialt där Sverige stod 1939 och vill fortsätta, andra länder har gått förbi (jfr. Hans Roslings videofilmer). Och för att se det krasst: det finns ingen alternativ energi som kan ersätta gas och olja på 50 års sikt och stenkol på 200 års sikt.

Bensin fem kronor litern: När det börjar mullra i folkdjupen – då menar jag inte centerns väljargrupp utan USA:s, Kinas, Indiens befolkningar – lyssnar varje politiker. Exempelvis är bensinpriset i USA 2,5 dollar (20 kr) per gallon (3,8 liter) ungefär 5,25 kr litern. (När kostade bensinen fem kronor litern i Sverige?... på 1950-talet?) Att höja det ens med en krona är politiskt omöjligt.

(Notis: Bensin i Sverige kostade tydligen under fem kr litern ännu på 1980-talet enligt den läsvärda bloggen Modernisma.)

På liknande sätt är det världen över. Till och med det tålmodiga svenska folket har börjat muttra, och det sexiga i miljöfrågorna har försvunnit.

Så vi kan se fram mot mycket snack och lite verkstad i miljösektorn i framtiden. Närmast i Köpenhamn.



Salvador Dali, "Den genomsnittlige byråkraten".