Koldioxidproblem

De globala CO₂-utsläppen 1979-2008 var 707 gigaton. Hälften har försvunnit.

Mina poster 14 juli och 7 september behandlade fenomenet att hälften av de industriella koldioxidutsläppen försvinner ur atmosfären på okänt sätt. Här redovisar jag vad som hände under 30-årsperioden 1979-2008.

Trettio år är gränsen mellan väder och klimat vilket gör perioden intressant. Tidsavsnittet 1979-2008 är dessutom det hittillsvarande krönet på allt industriellt koldioxidutsläpp med år 2008 som rekordår – 31,5 gigaton.

De närmaste åren väntar en nedgång på grund av ekonomikrisen. Så skedde efter depressionen 1929 då svackan som mest nådde 26 procent år 1932. För 2009 beräknas en nedgång med 2,6 procent. (Att jämföras med uppgången 2008 med 2 procent.)

Information eller kunskap?
”Ge någon en fisk och hon har mat för dagen – lär henne fiska och hon har mat för livet.” Jag lär helst mina läsare fiska och därför förklarar jag resonemangen från grunden. Även den som bara har suddiga minnen från skolans kemi- fysik- och mattetimmar ska kunna följa med. Inte behöva tro på profetens ord utan kunna kolla själv. Internet och datorns kalkylator är allt som behövs.

För konsekvensens skull räknar jag genomgående med CO₂ uttryckt i gigaton, Gt. Annars ser man ofta utsläppen uttryckta i C, kol. (För omvandling använd faktorn 3,67. Sålunda 707 Gt CO₂ / 3,67 ≈ 193 Gt C.) Praktiskt nog är Gt, gigaton, 10⁹ ton, samma mängd som Pg, petagram, 10¹⁵ gram.

Siffror för de årliga utsläppen är hämtade från CDIAC (Carbon Dioxide Information Analysis Center) som ingår i US Department of Energy. Närmare bestämt från denna sida. Halterna i ppm årsvis kommer från Carbonify.com.

Klicka för större bild

Basvärden:
Summan av CO₂-utsläppen 1979 – 2008 var 706.714 miljoner ton, megaton, 10⁶ ton. Avrundat 707 tusen megaton = 707 gigaton, 10⁹ ton. Under samma period steg halten i atmosfären från 336 ppm år 1979 till 384 ppm år 2008, det vill säga med 48 ppm. En ökning med 14,29 procent.

Kalkyl:
Koldioxidhalten i luften redovisas av tradition i volyms-ppm, miljondelar volymsenheter. De kan omräknas till massa (vikt) såhär:

En kubikmeter är en miljon kubikcentimeter. En kubikmeter luft med 1979 års koldioxidhalt 336 ppm innehöll alltså 336 cm³ koldioxid = 0,336 liter. Vid temperaturen 0 grader C och en atmosfärs tryck (STP 0 °C and 101.325 kPa ≈ 1 atm.) har en mol av valfri gas volymen 22,4 liter. Molvikten hos CO₂ är 44 varför 0,336 liter väger 44/22,4 x 0,336 = 0,660 gram per kubikmeter luft.

0,660 g/m³

Vikten hos 1 m³ luft vid samma STP är 1,29 kg. Per kilogram luft finns då 0,66/1,29 = 0,511 g CO₂.

0,511 g/kg

På varje kvadratmeter jordyta vilar 10.332 kg luft och koldioxidmängden per kvadratmeter jordyta blir då 10332 x 0,511 = 5279,652 g. Eller 5,279652 kg.

Jordens yta är 5,10 x 10¹⁴ kvadratmeter. Multiplicerar man mängden CO₂ i kilogram/m² med 510 får man direkt massan i atmosfären i gigaton: 5,279652 x 510 = 2692,62252 ≈ 2693 Gt.

Motsvarande kalkyl med 2008 års värde 384 ppm ger 3081 Gt.

(44/22,4 x 0,384 / 1,29 x 10332 / 1000 x 510 = 3081,0642 ≈ 3081 Gt.)

Halten i atmosfären ökade alltså från 2693 Gt år 1979 till 3081 Gt år 2008, det vill säga med 388 Gt. I procent 14,41 (att jämföras med 14,29 procent om man räknar direkt i volyms-ppm.)

Men: Under samma tid var utsläppen 707 Gt. Skillnaden 707 – 388 = 319 Gt (45 procent) har alltså försvunnit i icke specificerade kolsänkor.

Slutsatser:
Under de trettio åren 1979 – 2008 försvann 45 procent av alla antropogena koldioxidutsläpp från atmosfären. Sådana assimilerande processer kan spåras över hela den industriella perioden. Vare sig man räknar på totalutsläppen sedan 1830, decenniet 1990-99 eller som här 30-årsperioden 1979-2008 så blir resultatet detsamma: Ungefär hälften av de antropogena utsläppen försvinner ur atmosfären.

De är spårlöst borta i den meningen att inga forskare har redovisat vilka processer som agerar. I allmänna termer kan man säga att den terrestra biosfären, den marina biosfären och havsvattnet självt är de sänkor som kan komma ifråga.

Grova uppskattningar ger vid handen att fotosyntesen binder 550 Gt och havet tar upp 330 Gt CO₂/år – tillsammans en koldioxidskrubbning på 880 Gt per år. Om inte kompenserande koldioxidbildande processer tillförde lika stora mängder skulle självklart atmosfärens CO₂-halt sjunka undan för undan. Nu råder en dynamisk balans mellan ≈880 Gt minus och ≈880 Gt plus. Det antropogena tillskottet på 30 Gt per år blir litet i sammanhanget (endast tio procent).

Tankeväckande antitänk:
Om ingen koldioxid tillfördes skulle atmosfärens befintliga 3.000 gigaton försvinna på 3000/880 = 3,4 år och luften skulle bli fullständigt CO₂-tom. Alla gröna växter skulle dö, all syrgasproduktion upphöra, alla växtätande djur svälta ihjäl liksom alla köttätande (inklusive människan). Sannolikt på mindre än tio år. Under någon tid (10-100 år) skulle ett litet CO₂-tillskott komma från alla ruttnande organiska kadaver, men livet på jorden som vi känner det skulle vara borta.

Försvunnet. Hädangånget. Väck. Hemma hos gud för gott.

Det strålskyddande ozonlagret (O₃) i atmosfären skulle också försvinna så mikro-organismer endast kunde leva skyddade av vatten eller mark.

Jordytan skulle i bokstavlig mening bli öde.

Klimatlobbyns skräckvisioner reduceras till idyller:
Det öde som skulle drabba jorden om all atmosfärens CO₂ försvann är mångdubbelt värre än effekterna av en fördubblad eller tredubblad halt. Jordytan skulle täckas av lik och död växtlighet i inledande stadier av förruttnelse som avstannat sedan syrgasen i luften tog slut. Samma sak med havsbottnarna. En geologisk horisont av aldrig tidigare skådat slag skulle bildas.

Det perspektivet visar hur korttänkt och enfaldigt det är att klassificera koldioxiden som en miljöförorening. Utan koldioxiden vore vi helt enkelt inte till.