2011-08-28

Hjälp vi sjunker!



Fyra svenska riksdagspartier sänder nödsignaler: Centerpartiet, Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Vore det val nu skulle de sannolikt hamna under fyraprocentspärren och åka ur riksdagen. (DN/Synovate 2011-08-26). Opinionsundersökningar ska tas med en nypa salt men dåliga siffror är ändå illavarslande och ger partibossarna oroliga drömmar.

Standardmedicinen är att byta partiledare i hopp om att ett nytt och fräscht ansikte ska ge fler röster. Även om Westerbergeffekten 1985 visade att den sortens hjälp är tillfällig är det första åtgärden.  Tre partiledare än därför på väg ut: Maud Olofsson i Centern, Göran Hägglund i Kristdemokraterna och Lars Ohly i Vänsterpartiet.

För Jimmie Åkesson i Sverigedemokraterna är läget speciellt eftersom SD:s nedgång delvis beror på att partiet lastas för den galne norske frimurarens sprängdåd i Oslo och massaker på Utøya.


Drömmar om rosor och eld
 
Längst har proceduren kommit för Centern som ska ha en ny partiledare klar att väljas på centerstämman 22-25 september 2011 i Åre. Det är häpnadsväckande att ta del av kandidaternas programförklaringar  och skälen/ drömmarna/ fantasierna bakom supportergruppernas beslut. Komplett overkliga målsättningar och tillrättalagda historieskrivningar myllrar i spalterna. Rekordet har än så länge den ledande partiledarkandidaten Annie Lööf själv med ”Att få till stånd en grön omställning i Sverige och världen, är en av huvud­anledningarna till att jag vill leda Centerpartiet.” 


  
Annie får sällskap i tungomålstalandet av, hittills, 18 av de 21 centerdistrikt som stödjer henne, liksom av Centerns ungdomsförbund, studentförbund och kvinnoförbund. Man skulle tro att detta Centerns tunga infanteri som sett partiet tyna bort och mista relevans under Maud Olofsson, skulle ha nyktert pragmatiska skäl för sitt stöd.  Men icke. 

”Med Lööf som partiledare har Centerpartiet alla möjligheter att växa till ett tjugoprocentsparti i valet 2022”, skriver Hanna Wagenius, ordförande i CUF, och Anna Sandström, ordförande i Centerstudenterna. Okej, Hanna är 22 och  Anna 23 år och har ungdomens rätt att drömma. Men läsa kan de väl ändå – båda studerar juridik – och har möjligen stött på något gulnat tidningsklipp om förväntningarna på Maud Olofsson för tio år sedan. Som ny färgstark ledare skulle hon lyfta partiet från dess dåvarande kris med 5,1 procents väljarstöd, och hon lovade att raskt nå 20 procent.

Så här gick det:

2002    6,2 %       22 mandat
2006    7,9 %       29 mandat
2010    6,6 %       23 mandat

Och nu 3,8 procent hos Synovate. 


 En gång skulle Maud Olofsson leda Centerpartiet mot röstsiffror på 22 procent och statsministerposten.


Detta är Hannas och Annas historieskrivning: ”Efter tio år väljer Maud Olofsson, som har vänt partiets nedåtgående trend och brutit Socialdemokraternas dominans inom svensk politik, att kliva av sitt uppdrag som partiledare för att ge plats åt en ny förmåga som kan ta Centerpartiet in i framtiden.” Fortsätta marschen uppåt då, kan man tänka.

 Centerpartiets opinionssiffror. Grafen från Alliansfritt Sverige.

Även ärrade centerpolitiker som ex-landshövdingen Gunnar Björk, 67, som var riksdagsman redan på Thorbjörn Fälldins tid, och ex-landshövdingen, ex-generaltulldirektören Karin Starrin, 64, har en overkligt upphöjd bild av partiet. Tillsammans med fem andra fördettingar skriver de i en pro-Lööf artikel i Gefleborgs Dagblad 18 augusti 2011: ”Att Centerpartiet leder utvecklingen i svensk politik är inget nytt för oss med några år på nacken”.

Leder utvecklingen vart? Mot förgängelsen? Åker de fyra i riskzonen ut blir svensk politik verkligen ny efter valet 2014 med fyra partier i riksdagen: Moderaterna, Socialdemokraterna, Folkpartiet och Miljöpartiet.

Det som imponerar mest på det ärrade sällskapet är Annie Lööfs dokumenterade förmåga att fixa personkryss i samband med val: Femtusen till riksdagsvalet 2006 och ännu fler vid valet 2010. En ledtråd så god som någon till hur det går vid centerstämman om drygt tre veckor.

Fredrick Federley, 33, riksdagsledamot sedan 2006 och den som tillsammans med kollegan Abir Al-Sahlani, 35, först rekommenderade Maud Olofsson att avgå, håller på Annie Lööf: ”hon har i 2 val övertrumfat alla oss andra i riksdagsgruppen. Därtill har hon levererat i utredningar och har vågat stått upp för partiets position i mycket svåra frågor och hämtat in och ökat sitt stöd efter den svåra debatt vi hade efter FRA och där få andra i partiet har varit med om en liknande situation.”

Som riksdagsledamot balanserar Federley mellan rollerna som pajas och radikal excentriker. Han har bl a föreslagit återinförandet av adelskap, platt skatt på 20 procent, legalisering av prostitution och förbud mot försäljning av nya  bensin- eller dieselbilar. Tillsammans med Annie Lööf, då Johansson, sviktade han och grät offentligt under partipiskan i samband med genomtrumfandet av FRA-lagen 2008 och båda kallades efteråt för svikare.

Skådespelet visade begränsningarna i Centerns ofta deklarerade påstående att partiet “alltid i politisk handling försökt stå på den enskildes sida oavsett sammanhangen.”  

Att Fredrick, då 30, och Annie, då 25, gav efter och bröts under det massiva grupptrycket är inte svårt att förstå.



Välja fritt är stort, välja rätt är större

 En begränsning är inbyggd i Centerns val av ny partiledare: det ska vara en kvinna. Trots Socialdemokraternas misslyckade försök med Mona Sahlin till valet 2010 tror partistrategerna att en kvinnlig partiledare är en pluspoäng i sig. Och C bröt mark med Karin Söder som pionjär 1985-1987. Alternativet till Annie Lööf är Anna-Karin Hatt, 39 år och IT-minister i den nuvarande regeringen. Hon har trots tappra försök att lansera sig med Hattresan hamnat i medieskugga och verkar chanslös. 


 Den tredje kandidaten Anders W. Jonsson, 50 år, är bara gisslan för könsjämlikheten. Att han troligen skulle vädra ur garderoberna efter Maud Olofsson bäst är inte tillräckligt som argument.

Karin Söder, Sveriges första kvinnliga socialminister, utrikesminister och partiledare.

Idén med en språkrörslösning, typ Miljöpartiets, lanserad exempelvis i Skånska Dagbladet 27 augusti 2011 har sannolikt ingen framtid.

Politikernas värld

Ju närmare man står något, desto större verkar det. Självklart ser alla dessa polititker med riksdags- statsråds- partiledar- borgarråds- partisekretarar- (fyll i efter behag, listan är lång) -löner varje liten krusning på politikens guldfiskdamm som viktig och värd att kommentera i mejl, sms, twitter, bloggposter och facebookinlägg. De vill så gärna komma nära människorna, vara varma gröna (alternativt blå) röster, styra alltmer i vår vardag och ödmjukt leda oss som statsministrar, energiministrar, och ministrar för dammsugning, glödlampors urskruvande och vad fan som helst.


The Ministry for Silly Walks (Ministeriet för löjliga gångsätt).

Är det tänkbart att de någon gång lämnar oss i fred, håller sina klibbiga fingrar borta? Kan de möjligen sluta föra en kraftfull miljöpolitik och låta oss ha bensinmackarna i glesbygden kvar, låta oss ha rimliga energipriser utan skatter som ska rädda världen. Låta oss köra bil på bensin/diesel istället för etanol där varje tankfylla inte bara tar 190 kg majs ur munnen på svältande människor utan dessutom kräver 70 procent mer energi vid produktionen än vad som hamnar i tanken.

Och kan de någon gång förstå att begreppet demokrati betyder folkstyre? Att rätta sig efter vad folket tycker. I systemet är inbyggt en infernalisk spärr mot missbruk. Den kallas fria val. Vill man se hur ett partis åtgärder överensstämmer med folkets vilja kan man titta på något så finurligt som antalet väljare.

Här kommer en avancerad gissningslek för partistrateger: Om ett partis röstandel ändras från 7,9 procent ena valet till 6,6 procent nästa val och vid opinionsundersökningar sjunker till 3,8 procent, betyder det

(a) att partiet inte lyckats kommunicera sitt program till väljarna;
(b) att partiet varit otydligt i sitt budskap; eller
(c) att partiets program inte svarar mot folkets önskan?

Och en följdfråga för dem som vill bli partiledare: Om befolkningen i ett kulturellt besläktat land, säg USA, och dess ledare, säg president Obama, högaktningsfullt skiter i en grön omställning, vilka är då utsikterna att ett svenskt pluttparti ska kunna leda dem på rätta vägar om partiet i sitt lilla hemland fick

(a) 328 428 röster 2002;
(b) 437 389 röster 2006;
(c) 390 804 röster 2010?



Dagbrott i Albertas oljesandfält, Kanada
 
Ledtrådar: President Obama har för närvarande tillåtit 1 069 olje- och gasriggar att borra i USA; han kommer sannolikt att ge tillstånd för byggandet av oljeledningen Keystone XL från Kanadas oljesandfält till raffinaderier i Texas; den republikanska presidentkandidaten Michele Bachmann lovar att lägga ner det jobbdödande Environmental Protection Agency (Naturvårdsverket) direkt om hon bli president. "We will turn out the lights and we'll lock the doors" (Vi kommer att släcka ljuset och låsa dörrarna.); bensin kostar i Texas 5,38 kr litern och det anses dyrt.



Ändringar i blogglistan

Jag tar bort EcoWordly och Climate Depot som har tappat stinget. Likaså Steven Landsburg som aldrig svarade upp mot sitt rykte.

Istället lägger jag till Michael Hudson som verkar vara en sant självständig och tänkande ekonom.



 

2011-08-22

Annie Lööfs drömvärld



Ut med Maud

I april 2011 kom Centerpartiets interna missnöje med Maud Olofsson upp till ytan. Riksdagsledamöterna Abir Al-Sahlani och Fredrik Federley tände elden under grytan och Centerns ungdomsförbund hjälpte till. Det var lätt att förutspå att Maud skulle avgå vid partikongressen hösten 2011.  Den 17 juni meddelade hon följdriktigt att hon ställer sin plats till förfogande vid Centerstämman 22-25 september 2011 i Åre.

Skälet är enkelt: under Maud Olofsson styre har väljarna mer och mer vänt Centerpartiet ryggen. Vid valet 2006 fick C 437 389 röster (7,9 %) och  29 mandat i Riksdagen. Vid valet 2010 var antalet röster 390 804  (6,6 %) och antalet riksdagsledamöter 23.  Både Miljöpartiet (7,3 %) och Folkpartiet (7,1 %) kom före. 




I opinionsundersökningar i juni 2011 fick Centerpartiet 4,2 %  och låg tillsammans med Kristdemokraterna (4,1 %) snubblande nära gränsen då partierna åker ur Riksdagen.

Krishantering

Det fanns bara ett att göra: hitta en ny partiledare. Och det måste vara en som går hem hos väljarna. Därför används det som förskönande kallas ett öppet förfarande. Man dinglar hittills tre kandidater i mediahavet – som tre krokar med olika beten – för att se var väljarna nappar.

I dag (22 augusti 2011) profilerar sig kandidaten Annie Lööf på SvD:s Opinion med det desperata utropet Jag ska föra en kraftfull miljöpolitik. Utan att antyda inskränkningarna ”om jag blir partiledare; om Moderaterna låter mig; om Centern klarar nästa val”. 



Annie, 28, är en politisk broiler som blev inkryssad i Riksdagen 2006 vid 23 års ålder. Uppfödd på Centerns politiska fraser har hon den snäva världsbild det komfortabla livet som riksdagsledamot ger. Det märks i hennes artikel som vimlar av trollformler varje centerpartist kan rabbla i sömnen. Några exempel:

”Visionen om det hållbara samhället, en offensiv miljöpolitik, [Sverige] en ledande aktör globalt i kampen mot klimatet, vässa sin profil, skynda på klimatomställningen.”
Läs gärna artikeln.
 

Annie har en magnifik sammanfattning av varför hon vill ta över efter Maud Olofsson:

”Att få till stånd en grön omställning i Sverige och världen, är en av huvudanledningarna till att jag vill leda Centerpartiet.”


I Sverige. Och världen!

Har Annie frågat några tunga beslutsfattare i världen vad de tycker om grön omställning? Barack Obama, president i USA som smeker oljeindustrin medhårs, Naoto Kan, premiärminister i Japan som vägrar förlänga Kyotoavtalet, Hu Jintao, Högste Ledare i folkrepubliken Kina som 2006 passerade USA som största utsläppare av koldioxid, eller Manmohan Singh, premiärminister i Indien som till och med fått IPCC:s välsignelse att utnyttja landets stora koltillgångar utan hänsyn till koldioxidutsläppen.


Hu Jintao, Högste Ledare i folkrepubliken Kina. En man världens ledare måste ta hänsyn till.
 

Är det ens mikroskopiskt sannolikt att världen skulle lyssna på Annie Lööf och Centerpartiet, ett parti som knaprar på utplåningsgränsen i lilla Sverige?

Tanken är så gullig att åtminstone jag ler och skakar på huvudet.


Centerns miljöinsatser

 

Den nuvarande partiledaren Maud Olofssons ”miljöinsatser” är parodiska. Mest känd är hon för engagemanget i Vattenfall som i klassiska gröna termer är en av Europas värsta miljöbusar. Med både brunkolskraftverk och kärnkraft. Det finns inget värre för en rättrogen grön. Kärnkraften vill Angela Merkel och Die Grünen i Tyskland stänga av. Maud Olofsson, däremot, gav efter och miste sin kärnkraftsjungfrudom i februari 2009. ”Skilj knäna och tänk på Fosterlandet”.

  
Maud har också fått bära hundhuvudet för Pumplagen (ett påhitt 2005 av Miljöpartiet) som raderat ut många bensinmackar i glesbygderna genom kravet att alla ska ha en ”miljövänlig” pump för E95.

Den verkliga ikonen för Centerns miljöinsatser är vindkraftsutbyggnaden. Visserligen bara hälften så stor som planerat men ändå en investering av tvivelaktigt värde. Som snarare stöter bort väljare än attraherar dem.

Att grön profil inte lockar väljare förstod Miljöpartiet inför valet 2010. Inga satsningar på att ”rädda världen”. Istället allmänna fraser om att ”Modernisera Sverige”.

Annie Lööf säger i sin artikel:

”Tack vare skatt på koldioxid har Sverige sedan 70-talet minskat utsläppen av växthusgaser med 40 procent, samtidigt som tillväxten ökat med 36 procent.”

Det är klart att för en 28-åring som Annie ligger 1995 långt borta i hedenhös (hon var 12 då) men 1995 var faktiskt det året koldioxidskatten infördes.

1970-talet präglades bland annat av regeringarna Fälldin som jag trodde ingick i grundkursen för Centerns riksdagsledamöter. (Farbror Fälldin lever faktiskt än, 85 år gammal, och vad jag vet vid god hälsa.)  Hans regering ville införa en femte semestervecka, förlänga föräldraledigheten från 7 till 9 månader och ha nytt betygssystem i skolan. Samt först och främst avskaffa kärnkraften.



Koldioxiden brydde sig ingen om på 1970-talet. IPCC grundades först 1988, och den folkliga entusiasmen gick i graven vid alla klimatmötens moder, COP15 i Köpenhamn 2009. Sveriges minskning av ”växthusgaser” beror till stor del på att tillverkningsindustrierna flyttat utomlands. Om Annie köper sig ett par Adidas, Reebok eller Nike joggingskor är de gjorda i Kina eller Indien, Electrolux dammsugare görs i Ungern, Husqvarna gräsklippare i Polen.  All den otäcka koldioxiden som kom från Sverige då landet gjorde sina skor, dammsugare och gräsklippare själv bokförs nu i Kina, Ungern, Polen och andra miljömässigt efterblivna stater.

Men koldioxiden känner inga nationsgränser, Annie. Ena dagen är den över Sverige, andra dagen över Finland och Baltikum. Det är bara att lyssna på väderrapporterna från SMHI.

Annie Lööf nämner att EU:s handel med utsläppsrättigheter kanske kommer attt ge Sverige fem miljarder (antagligen kronor) efter 2013. Av dessa ska minst hälften användas till ”gröna investeringar”. Säg tre miljarder kr. Vet Annie hur lite det är?  Knappt snuspengar i Sveriges statsbudget som 2009 var på 811 miljarder.

Vad ska man säga?

En positiv sak finns i det öppna förfarandet vid partiledarval: alla kandidaterna exponeras för medborgarna. Räkna med att partistrategerna noga kontrollerar hur stor attraktionskraft varje aspirant har, hur många som är framme och nosar på betet. Sedan kan förstås valberedningen göra som hos Socialdemokraterna med Juholt och föreslå en total överaskning.

Annie Lööf har fått god press och är favorit hos Centerns riksdagsgrupp. Ett favoritskap som är en blandad välsignelse. Centerns riksdagsledamöter har inte precis framstått som klart skinande ljus i politikens irrgångar. Istället har de slarvat bort partiets en gång i tiden ganska starka väljarförtroende. Milstolpar på rucklarens väg har varit Thorbjörn Fälldins mentala blockering inför kärnkraften och Olof Johanssons extrema protest mot Öresundsbron. 



 Maud Olofsson har försökt stå med ett ben i miljölägret och ett i industrivärlden. På hennes politik passar en formulering ur Uppenbarelseboken (Upp 3:15-16):

”Om du ändå vore kall eller varm! Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun.”


  
Centerns riksdagsgrupp tar fel om den tror att en politikerbrutta utan livserfarenhet ska kunna leda partiet till seger i nästa val och bli en ledstjärna för världen i “kampen mot klimatet” Ledstjärna för världen!

Partiledare kan Annie Lööf förstås bli. Men det andra är bara ljuva drömmar.

Här en annan dröm:


2011-08-20

Goda råd är gamla



Stig av. Rusta ner.

Råden för att överleva den stundande kristiden – vare sig orsaken tänks vara klimatets kollaps eller bankvärldens sammanbrott – är slående lika var man än hittar dem. I princip går de ut på att man bör dra sig undan från civilisationen som vi känner den. Göra sig fri från internet, bankkort, bil, färdigmat, högt belånad bostad i storstaden, flygresor till soliga semesterparadis … lägg till enligt tycke och smak.  (Inte äta kött, snaska socker, dricka alkohol, slappa i soffan framför teven.)

 Evakuering inför den sovjetiska arméns framryckning i Tyskland 1945.

Den kloke säljer sin bostad och hyr istället, kortar ner sitt pendelavstånd, gör själv sin el med solceller, har ett nödförråd av konserver och en akutväska med det nödvändigaste i händelse av plötslig evakuering. Allra helst ska man flytta ut på landet till ett litet skuldfritt torp där man odlar sin mat, hugger sin ved, har höns och kaniner och tar vara på vad naturen ger. På ett sådant ställe lever man bäst.

Vedproduktion, Svir 1909. Från Prokudin-Gorski samlingen.

Någonstans i bakhuvudet har jag haft fragmenten av en dikt från svenskt 1700-tal som ger precis de råden. Magnus Stenbock? … någon annan självtänkare från hårda tider? Jag visste att det gällde en låghalt bonde som skulle bo avsides, långt uppi skogen, med en enda häst, men alla sökord jag prövade på Google ledde fel. Slutligen, inne på Projekt Runeberg, sökte jag på det enda ordet ”låghalter”. Just så dialektalt och gammaldags.

Och si – upp kom länken till sidan 24 i boken Bilder ur landtmätarnes lif publicerad av C. E. Fritzes Hofbokhandel, Stockholm, 1901.

Wilhelm Kruses gravskrift

Det visar sig att dikten är skriven av lantmätaren i Älvsborgs län Wilhelm Kruse, född  i Göteborg 1674, död i Vänersborg 1739 och begraven på Vassända övergivna kyrkogård. Kruse utnämndes 1711 till ordinarie lantmätare i Älvsborgs län medan kung Karl XII fortfarande satt i osmanska Bender (i nuvarande Moldavien).  Kruse var fallen för poesi och känd för sina sarkastiska dikter under livstiden. Oppositionell var han också och lät inte landshövdingen och annan överhet hunsa med sig.

Dikten vars fragment jag hade i hjärnan heter Bondelyckan och är sannolikt skriven under de hårda åren efter Karl XII:s död 1718. Var jag kan ha läst den är en öppen fråga. Boken ”Bilder ur landtmätarnes lif” har jag garanterat aldrig haft i mina händer.

Bondelyckan

Wilhelm Kruse (1674-1739)

En åtta kors bonde, som hafver en häst,

gudfruktig och ärlig, god granne därnäst,

väl brukar sin åker, äng, spada och läst,

bor långt upp i skogen, har sällan nå’n gäst,

är fri från herrgården, krig, hunger och pest,

vet sällan af länsman, ej heller nån rest,

säms väl med sin hustru, den han sig har fäst,

bär omsorg om verlden, för själen dock mest,

är litet låghalter, god vän med sin präst,

samt glad i sitt arbet; den mår allra bäst.

Var bonden litet låghalter slapp han att inkallas som soldat, hade han en häst togs den inte till krigstjänst. Var han fri från herrgården behövde han inte göra dagsverken, hade han ej heller nån rest var han utan skulder.

Wilhelm Kruse skisserar ett trivsamt och förnöjsamt liv, med god grannsämja och samförstånd mellan makarna, samt arbetsglädje. En tillvaro som vem som helst kan önska sig.

Åtta kor kanske inte lockar i nutiden. Dels behövs 0,6 ha per ko och år för bete så 5 ha betesmark är nödvändigt. Dels tillkommer den ständiga mjölkningen, den vita piskan som statarfruarna kallade den. Morgon och kväll, vardag som helgdag.

Bloggonymen Stoneleigh (Nicole Foss) på bloggen ”The Automatic Earth” känner rimligtvis inte till Wilhelm Kruses råd men har ändå inrättat sig på det sättet. Hon tog sina egna analyser på allvar och flyttade från England till Kanadas obygder för att köpa sig en liten gård utan att låna. Där hugger hon ved, odlar sina grönsaker,  gör sin egen el, har lite får för husbehov.

Precis som Lars Wilderäng, mannen bakom bloggen "Cornucopia?" som sägs vara Sveriges största blogg inom finans, ekonomi och miljö. Säkerligen skulle en stunds letande på nätet lokalisera en mängd andra kulturpessimister som gjort på samma sätt.

Den cirkumpolära taigans utbredning

Det förefaller som om distributionen av sådana reträttplatser undan katastrofen sammanfaller med vodkabältet, eller den cirkumpolära taigan om man så vill. Familjen Karp Osipovich Lykov är ett extremt exempel: de flydde för Stalins terror på 1930-talet långt in i det sibiriska skogsbältet. De upptäcktes från flyg 1979 och gick så småningom att få kontakt med. Boken om deras liv, Lost in the Taiga (1994), skildrar hur man verkligen lever på gränsen till undergång.



I Spanien och Italien lyser torpidyllen med sin frånvaro. Vill man dra sig undan världen där går man i kloster (Spanien har >130, Italien >400). Till Frankrike flyttar en och annan britt inspirerad av Peter Mayle som skrev bestsellern ”A Year in Provence” (1989) om att leva i byn Ménerbes. Men britterna drömmer om att ha en pub och Bed & Breakfast – inte om att fly undan apokalypsen.

Hjälper det?


Att fly till ett eget ställe när katastrofen kommer är en urgammal reflex. Troligen äldre än arten Homo sapiens som är ca 200 000 år. Sannolikt finns den också hos en rad djurarter. Det faktum att reaktionen existerar tyder på att den haft ett överlevnadsvärde under evolutionen.


En roande flykthistoria är ”Decamerone” av Giovanni Boccaccio (1313-1375). Den handlar om sju kvinnor och tre män som flydde undan digerdöden i Florens 1348. Högg sin egen ved gjorde de knappast, men höll humöret uppe gjorde de genom att var och en berätta en historia per dag under de tio dagar isoleringen räckte. Av och till under seklernas lopp har boken varit förbjuden som ”otuktig” och man ska nog inte ta med den på resor till Saudiarabien ens i dag.

Flykt är inget sätt att rädda en hel befolkning. När/om samhällets livs­uppehållande system sviktar kommer ofrånkomligen många av de svagaste och mest utsatta att dö. Det egna lilla torpet räddar endast den familj eller utvalda grupp som bor där. Så tillvida är det självförsörjande torpet ett elitistiskt koncept.



Det fungerar så länge ordningen i samhället består. Och ökar överlevnadschansen även när alla hämningar brustit och människor med våld tar det de vill ha. Då är det lyckligt om torparen, som Wilhelm Kruse rekommenderar, bor långt upp i skogen, har sällan nån gäst.

Vi andra då – vi 85 procent som bor i städerna och är låsta i fler avtal än vi på rak arm vet? Kommer vi att klara oss?

Ganska säkert. Risken för det stora ödesdigra allt förstörande sammanbrottet är trots allt väldigt liten.

Se glaset som halvfullt, inte halvtomt.


2011-08-18

Sveriges självförsörjning borta



Sverige som människors hem

I sin bok ”The Beginning of Infinity” (Allen Lane, London, 2011) diskuterar den teoretiske fysikern David Deutsch det intervall av fysiska parametrar som människan kan leva i som oskyddad  biologisk varelse. Han framhåller att intervallet är mycket snävt då det gäller så basala värdena som temperatur, strålning, luftkvalité och tryck.

Luftkvalité: Av egen erfarenhet från atmosfären i forskningsubåtar vet jag att förhöjd koldioxidhalt i luften ökar andningsfrekvensen och skapar panik vid halter runt 2-3 procent. Halter på 5 procent och högre är direkt giftiga. Den oro och dåsighet åhörarna känner i en dåligt ventilerad föreläsningslokal beror mer på att koldioxidhalten närmar sig 1 000 ppm än på sänkt syrgashalt.

Tryck: Vid dykningar med scuba-utrustning har jag upplevt effekterna av ökat tryck i andningsluften. För varje 10 m dykaren går ner ökar trycket med en atmosfär. En luftvolym på en liter vid havsytan (där trycket är en atmosfär) är på 10 m djup utsatt för 2 atmosfärers tryck och därför komprimerad till halva volymen. Så fortsätter det för varje 10 m med ökande djup. På femtio meter är trycket ökat med 5 atmosfärer och ursprungslitern är komprimerad till 1/5 liter (2 dl).


Fridykning på gissningsvis 30-50 m djup. Notera hur magen trycks in i bröstkorgen av vattentrycket.

Trycket på 30 m djup och större framkallar så kallad djupberusning eller kvävenarkos. Luftens 78 procent kväve (N2) orsakar berusning inte olik den av ett par drinkar. Dykarens omdöme påverkas och hon/han bör återvända till grundare vatten. Till skillnad från alkoholberusning försvinner då djupberusningen omedelbart.



Vid långvarigt dykjobb på samma objekt, ett antikt vrak, har jag provat en ”telefonkiosk” på havsbottnen. En halvt plexiglasklot med luft av samma tryck som det omgivande vattnet. Då man pratar med ytan i dess förtätade luft får man Kalle Anka-röst.

En av dykningens stora risker är att söka sig mot ytan och hålla andan. Då utvidgas luften i lungorna och de små lungblåsorna (alveolerna) och deras blodkärl brister. Luft kommer in i blodströmmen och kan gå till hjärnan.  Lungsprängning sa man förr men de renläriga vill kalla det lungbristning eller luftemboli.

Inte att förväxla med dykarsjuka eller dekompressionssjuka. Den beror på att andningsgasen under tryck löser sig i blod och vävnader. Om trycket minskas snabbt uppstår bubblor i blodströmmen (som vid öppnandet av en kolsyrad Ramlösa) vilka stör cirkulationen. Efter 30 minuter på 30 m djup dekomprimerar man exempelvis 2 minuter på 6 m och 7 minuter på 2 m för att utjämna trycket via andningsluften.


En av mina favoriter ur teknikhistorien: irländaren John Philip Holland (1840-1914) som var pionjär inom utvecklingen av ubåtar. Skönt klädd i plommonstop, mörk kostym, vit skjorta med stärkkrage och slips.

Miljö och klimat

Exemplen ovan visar hur självklart anpassade till vanlig luft av en atmosfärs tryck vi är. Många andra faktorer är lika viktiga. Om inte naturen på egen hand ger oss dem har vi förmågan att bygga våra egna livsuppehållande system. David Deutsch igen:

”Yet I am writing this in Oxford, England, where winter nights are likewise often cold enough to kill any human unprotected by clothing and other technology, So, while intergalactic space would kill me in a matter of seconds, Oxfordshire in its primeval state might do it in a matter of hours. There is a life-support system in Oxfordshire today, but it was not provided by the biosphere. It has been built by humans. It consists of clothes, houses, farms, hospitals, an electric grid, a sewage system and so on” (s. 48).

(Ändå skriver jag detta i Oxford, England, där vinternätterna ofta är kalla nog för att döda varje människa oskyddad av kläder och annan teknik, Så, medan intergalaktisk rymd skulle döda mig på några sekunder, kunde Oxfordshire i sitt urtida tillstånd göra det på några timmar. Det finns ett livsuppehållande system i Oxfordshire idag, men det kommer inte från biosfären. Det har byggts av människor. Det består av kläder, hus, gårdar, sjukhus, ett elnät, ett avloppssystem och så vidare.)


 Fysisk människokraft uträttade mycket före maskinernas ankomst. Här pråmdragare vid floden Arno, Italien.

Detsamma gäller Sverige. Utan ett av människor skapat livsuppehållande system som är så självklart att vi inte tänker på det, skulle vi inte kunna leva här. Under lång tid, från den senaste isavsmältningen för 12 000 år sedan till i början av 1800-talet, skapades och underhölls systemet lokalt. Bostäder, värme, föda, kläder – allt framställdes inom socknen, häradet eller landskapet. Transporter skedde till fots, med kreatursdragna kärror och med lokalt byggda båtar. Samfärdseln var svagt organiserad, missväxt i Småland kunde inte avhjälpas med spannmål från Östergötland.

Under de senaste tvåhundra åren har Sveriges livsuppehållande system grundligt förändrats genom industrialiseringen. Förändringen började under tidigt 1800-tal då ångmaskinen blev energikälla i fabriker, båtar och lokomotiv. Den behövde stenkol och medgav samtidigt byggandet av järnvägar, stålfartyg och ett världsomspännande telegrafnät. Import och export av verkstadsprodukter, råvaror och födoämnen blev möjlig. Under tidigt 1900-tal kom bilen, flygplanet, telefonen och radion. Oljan ersatte kolet som energikälla nr 1 omkring 1950.  Datorn, internet, elektroniskt opererade banker och aktiebörser har efter 1990 skapat en gränsöverskridande ekonomi och handel.


Personligen handlar jag lättare på Amazon.uk i England än i den lokala bokhandeln vid torget. Med några tangenttryck köper jag produkter från Hongkong eller Hamburg med hjälp av Visakortet. Den server som hanterar bloggen Andas lugnt ligger på hemlig plats någonstans i världen. Likaså den som sköter mitt bankkonto. Personer som ringer taxi kan hamna i en växel i Estland, Moldavien eller Senegal.

Sverige är lika hopväxt med världen omkring oss som ett träd med jorden och luften.

Utländskt

Det livsuppehållande systemet är i allt större utsträckning tillverkat utanför Sverige. Några exempel:

Kläder: Förr var råmaterialen inhemsk lin och ull. Nu görs kläderna av bomull, syntetisk polyester och i viss mån ull. Varken råmaterial eller kläder tillverkas i Sverige längre. Textilindustrin las ner och tillverkningen flyttades utomlands på 1970-talet.



Bostäder: Byggnaderna tillverkas onekligen på plats i landet men det mesta i dem importeras. Lampor, kylskåp, frysar, tvättmaskiner, teveapparater, telefoner, datorer… Det ”svenska” IKEA gör det mesta av sina produkter i andra länder: Kina 20 %, Polen 18 %, Italien 8 %, Tyskland 6 %. I Sverige 5 %.

Mat: För Sveriges matframställning behövs 0,4 ha per person. För befolkningen 9,3 miljoner blir det 3,72 miljoner ha. Men Sveriges odlade åkermark är bara 2,63 miljoner ha och mat från 1,09 miljoner ha framställs alltså utomlands. Vad konsekvenserna vid en avspärrning skulle bli förstår var och en.

Värme: Cirka 41 % av småhusen i Sverige värms med enbart ved/pellets. I tätorter dominerar fjärrvärme, allt oftare producerad med skogs- och hushållsavfall. Elproduktionen baseras på hälften kärnkraft och hälften vattenkraft och så länge båda fungerar är eltillgången god. För kärnkraften importeras allt bränsle (1 600 ton uran årligen) vilket innebär att hälften av Sveriges elproduktion härrör från utlandet. Kritiskt ur beredskapssynpunkt.


Höskörd år 1909 i Ryssland. Färgfoto ur Prokudin-Gorsky samlingen.

Om Sverige bleve tvunget att på egen hand föda, klä och värma sin befolkning skulle det i princip krävas en återgång till 1800-talets samhälle och levnadsstandard. Inga fossila bränslen, inga motorbränslen, inga bilar-bussar-långtradare, ett fåtal jordbruksredskap drivna av  biobränslen, hälften av nuvarande elkraft, ingen textilproduktion. Dessutom brist på mat, kanske 60 procent av nuvarande utbud.

Vid en avspärrning av samma typ som under andra världskriget 1939-1945 skulle Sveriges försörjning bryta samman. Logiskt nog har riksdagen lagt ner Krisberedskapsmyndigheten som var arvtagare till Styrelsen för psykologiskt försvar vilken i sin tur hade rötterna i Beredskapsnämnden från kriget. 


Helena Lindberg, generaldirektör Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Hon ska hålla svenska folket i handen när det åskar.

Sedan 2009 har vi den idylliska Myndigheten för samhällsskydd och beredskap som vill hjälpa svenska folket att hantera smärre bekymmer som regnet i Göteborg 14-15 augusti och ”Händelserna i Norge” 22 juli 2011 då en ensam vettvilling löpte amok med ammoniumnitrat och skjutvapen.  Vid första krångel med internet blir
Myndigheten förstås isolerad.

Sammanfattning

En rad svenska regeringar har bedömt (a) att risken för krigshandlingar mot Sverige är försumbar och har därför lagt ner territorialförsvaret, och (b) att landet är så integrerat med den globala industrin och det internationella finansväsendet att inget kan göras vid ett eventuellt sammanbrott. 


Helt riktigt enligt min mening.


Stängs internet, GPS och telesatelliterna är vi maktlösa. ICA och COOP kan inte sälja, löner kan varken betalas ut eller användas, JAS-planen kan inte flyga, ambulans och taxi hittar inte … Listan är lång.

Skulle den internationella handeln blockeras får vi svälta och frysa. Kan ingenstans resa. Får lyssna på radions beredskapsinspelningar med Per-Martin Hamberg, Astrid Lindgren, Stig Järrel och Kjell Stensson i Tjugo frågor.

Alla välmenade överlevnadsråd kan tas med en nypa salt. Att inte ha en naken undersida mot bankerna är klokt men ogenomförbart för de flesta. Som samhället är byggt hamnar varje villaägare i livslång skuld till någon bank.

Att flytta ut på landet, odla sin egen potatis, hugga sin egen ved? Kom igen – bostäderna finns i tätorterna där faktiskt 85 procent av befolkningen bor och den ynkliga nybyggnationen sker.

Bara åka med

Föreställningen att vi som svenska medborgare är fria individer är en illusion. Få är så reglerade och styrda och insnörda i systemet. Så länge allting funkar har medborgaren det bra.

Men skulle systemet bryta samman – vilket är osannolikt – kan den vanliga människan inte skydda sig. Då är det bara att åka med.
 

David Brower i sin Bruksanvisning för planeten Jorden har ett råd för yttersta nödläge:

”I detta fall rekommenderas att begära hjälp av Tillverkaren – lämpligast genom bön.”
Inte för att det hjälper men det lugnar sinnet.





2011-08-12

Om krisen kommer



Varningens ord

Den centrala förkunnelsen hos klimatprofeterna är att den industriella människan arbetar på sin egen undergång. Kortsynt, hänsynslös och girig ödelägger hon planeten och styr den in på en bana som obönhörligt leder till fördärvet. Punkten då en räddning var möjlig är kanske passerad. Handen har redan skrivit på väggen:

”Mene mene tekel u-farsin”. Dina dagar är räknade, du är vägd på en våg och befunnen för lätt.
(Daniel 5, 5-28)

Som grön upptäcktsresande i finansvärlden upptäcker jag att förkunnelsen är densamma där. Samvetslöshet, bakslughet och snikenhet har byggt en komplex penningmaskin som bryter samman när som helst. Inga reparatörer finns, ingen vet hur systemet fungerar. Ofärden står för dörren.

Skillnaden är förstås tempot. Medan klimatkatastrofen kommer om 10 – 50 – 100 år (om den kommer) kan finanskatastrofen vara här nästa vecka – månad – år (om den kommer). Det präglar agerandet på de två områdena.




Klimatlobbyn har verkat sedan tidigt 1980-tal. IPCC bildades 1988 och Kyotoöverenskommelsen skrevs 1997. Verksamheten kulminerade hösten 2009 under kraftsamlingen till ”det stora klimatmötet” COP15 i Köpenhamn i december 2009. Mötet blev ett stort misslyckande och ett av de första tillfällena då Barack Obama visade hur kraftlös han är och hur lite hans vallöften betyder. Det folkliga engagemanget har varit på nedgång sedan dess.

Finanskatastrofen exploderade måndagen den 15 september 2008. Högst en handfull ekonomer hade misstänkt att något var på gång. Det nu beryktade kreditgraderingsinstitutet Standard & Poor's hade ingen aaning utan hade gett betyget trippel-A till AIG:s kökkenmödding av subprime-derivat och urskogen av kreditswappar som täckte den. Kollapsen kostade skattebetalarna 700-1200 miljarder dollar (uppgifterna är osäkra) och utlöste den kris som aldrig varit över och nu tagit fart igen. S&P har ingen orsak att vara sturska idag.
 

Relationerna återspeglas i torsdagens bloggrubriker. De trogna klimatbloggarna behandlar avlägsna klimatfrågor – som polarisens tillstånd för åttatusen år sedan och sambandet varmare klimat/ drunknade isbjörnar. Den hårdhudade pro-AGW bloggen Real Climate rapporterar att klimatmodellgrupper världen runt samtrimmar sina datorprogram för nya tag till 2013.

Varje misstag av de styrande kan utlösa protester hos de missgynnade och fattiga. England exploderade när polisen sköt en demonstrant. Premiär­ministern svarar med mera våld.

Ekonomibloggarna handlar om veckans våldsamma protesterna i England, höstens utsikter för franska och italienska banker  och det osäkra läget på världens aktiebörser.  Den kända klimatbloggerskan JoNova har gjort som jag och börjat skriva om pengar och missnöjet bland världens fattiga.

Det känns som déjà vu för mig. Den 27 juli 2010 skrev jag posten Klimatkatastrofen bordlagd i väntan på bättre tider. Sedan dess har tiderna inte blivit bättre utan mycket sämre, rundgången och fantasilösheten hos klimatlobbyn ännu mer utpräglad.

Ett litet exempel: I Sveriges radios miljöprogram ”Klotet” 11 augusti 2011 pratades om försöken att sänka bussarnas koldioxidutsläpp i Umeå med hybridbussar drivna av en dieselmotor och en elmotor med 1,1 ton batterier för 1 miljon kr på busstaket. De tjusiga orden ’klimatvänlig’ och ’klimatutsläpp’ ekade av 2007 men reprisen var faktiskt från 4 maj i år.  På klimatfronten intet nytt.

Överlevnadsråd

Råden för hur man ska klara sig genom katastrofen är desamma vare sig det gäller ett klimatsammanbrott eller en finanskollaps. Samma råd som människor alltid tagit till i tider av krig, pest och örlig: späkningar och försakelse.


I överlevnadsråden beskrivs det egna torpet med manuellt jordbruk som en idyll. För ett kryddmått realism läs Ivar Lo-Johansson och Vilhelm Moberg.

Sälj bilen, börja cykla, flytta ut på landet, odla dina egna morötter, hugg din egen ved. Lagra konservburkar i en jordkällare, samla vatten i dunkar. Ha en gasolspis och gasolflaskor i reserv. Köp förråd av tvål och stearinljus och lagra dem råttsäkert. Bed till gud.

Ha guld och diamanter som ultimat valuta.

Oavsett om världen bryter samman på grund av ett skenande klimat eller ett stelnande banksystem räknar olycksprofeterna med att matvaruförsörjningen sviktar, transporterna stannar, elförsörjningen blir nyckfull. Laglösheten tilltar, poliserna håller sig undan, sjukvården sjunker till u-landsnivå. Internet och mobiltelefoni slutar fungera.
 

Ingen hjälp från samhället kan påräknas.

Vad är råden värda?

När ett samhälle bryter samman klarar sig ingen på egen hand. Samarbete är det enda som möjligen hjälper i prövningens stund. ”Driv oss samman med gisselslag, och blåaste vår skall knoppas”, skrev Verner von Heidenstam 1915 i skuggan av första världskriget. Men vad sker när det riktigt kniper?


Potatisplockning för hand under avspärrningen 1941. Hastiga leenden mot fotografen men ett tröttsamt slit på våta och kalla höståkrar.

Under andra världskrigets avspärrning räckte Sveriges egenproducerade mat lagom och jämnt till en befolkning på 6 miljoner med 0,6 miljoner anställda i jordbruket och 0,6 miljoner arbetshästar med hästdragna arbetsredskap. År 2011 är befolkningen 9 miljoner med 0,05 miljoner anställda i jordbruket och inga hästdragna arbetsredskap. Landets förmåga att producera mat på egen hand blir obetydlig när jordbruksmaskinerna stannar av brist på drivmedel.



Antag total civilisationskollaps och isolering i september (när skörden är bärgad). Sverige får en hungerjul och en svältvinter. Ingen plogar vägarna, kärnkraftverken stannar. Till våren dör de gamla och svaga, till sommaren dör spädbarnen. Påföljande höst och vinter kan landets situation vara jämförbar med dagens hungerkris på Afrikas horn.

Utan fartyg, flyg, tåg, långtradare och bilar hamnar ett land som Sverige bortom all hjälp. Kan inte föda sin befolkning, inte heller köpa och betala mat utomlands utan Internet.



De goda råden för personlig överlevnad duger bara för en liten idyllisk katastrof  där grundfunktionerna fungerar på ca 1950 års nivå. Riktigt djup kris klarar de inte. Vi har alla byggt in oss i ett nät av internationella kommunikationer och outsourcade verksamheter baserade på förbränning av av olja (37 %), kol (30 %) och gas (23 %). Släck den förbränningen och inga räkor skalas, ingen fisk förpackas och inga skor tillverkas. Inga kylskåp, inga bilar, inte ens en cykel.

Världen stannar. Bokstavligen. Eget potatisland hjälper inte.

På kort sikt (<100 år) finns ingen återvändo. Vi kan bara hoppas att allting funkar.

The Moving Finger writes; and, having writ,
moves on: nor all thy piety nor wit
shall lure it back to cancel half a line,
nor all thy tears wash out a word of it.


Omar Khayyám (1048-1131)

Det Vandrande Fingret skriver; och, när det skrivit,
fortsätter: ej all din fromhet eller kvickhet
ska locka det tillbaks att stryka minsta rad,
ej alla tårar tvätta bort ett enda ord.


 

2011-08-09

Ska man tro sina ögon?



När Andas lugnt låg i sin linda skrev jag en post kallad Ska man tro experter? (14 januari 2009). Med storögd förvåning hade jag börjat granska orsakerna till den då galopperande klimathysterin och hittat ett kulissbygge. Känslor är kortlivade och låter sig inte återupplevas så den rädsla för en omedelbar klimatkatastrof som rådde i Sverige då är svår att minnas. Det fanns en enda förkunnelse, en enda rådande mening: Sammanbrottet stod för dörren. Svenska tidningar var stängda för skeptiska synpunkter, Karin Bojs kontrollerade insläppet till DN Debatt som bestämde tonen i andra media.

Jag var van vid den naturvetenskapliga forskningens villkor: Man gör observationer, drar verifierbara slutsatser och redovisar sitt materiel öppet för forskarvärlden. Kritik bemöter man med data, alternativ tar den till sig och bygger vidare. Men pro-AGW lobbyn arbetade med insinuationer, råskäll och oredovisade data. Vad som verkligen styr jordens fenomenalt balanserade klimat var ointressant.

Skådespel åt folket

Nu ser jag med nästan lika stor förvåning på mekanismerna inom finansvärlden. Att sanning inte är bankirernas största dygd – lika lite som politikernas – har stått klart länge men att bluff och manipulation är så integrerade  i ekonomin förbluffar mig. Tragiken i Grekland är som klippt ur Köpmannen i Venedig där bara formaliteter hindrar juden Shylock från att inkassera sitt skålpund kött. 


Den moderne Shylock har mörk kostym och blå/rosa slips. Han använder långt subtilare redskap än kniv och nöjer sig ingalunda med ett ynka skålpund.

Shakespeare kunde ha gjort ett drama av manipulationerna runt gränsen för USA:s statsskuld (tills nu 14,3 trillion, biljoner, 1012 dollar). Nu blev det en cirkus där representanthusets republikanske talman John Boehner jagade den allt ynkligare demokratiske presidenten Barack Obama runt manegen. Alla visste han skulle hoppa till slut.



 Synpunkter av den oppositionelle Michael Hudson.

Vad som egentligen ligger i botten av den finansiella tusenbladstårtan är svårt att förstå. Experter och finansprofeter är oense.  Obama insisterar på att USA är och förblir ett trippel-A land, Jean-Claude Trichet, Manuel Barroso och Christine Lagarde försäkrar att de har Europas läge under kontroll. I Sverige talar statsrådet och chefen för finansdepartementet Anders Borg (till vardags kallad finansministern) lugnande till folket.

Alla verkar livrädda för att röra vid fel legobit så hela bygget rasar.



Tal till folket. Tillsätt valfri makthavare.

Grytan puttrar

Tecken antyder att människor i maktpyramidernas botten världen över känner ett starkt missnöje med sakernas tillstånd. Det dånar uti rättens krater, som arbetarrörelsen sjöng på sin tid. Västerlandet applåderade den arabiska resningen som rullade över Nordafrika våren 2011 men tonar ner den sociala oron i Grekland, Portugal och Irland. Likaså de starka medborgerliga spänningarna i USA där för varje dollar en vit familj äger, en latinofamilj har sex cent och en svart familj en nickel (fem cent).

Till och med i en så skenbart monolitisk stat som Israel växer en aggression som inte är riktad mot palestinierna utan mot Israels egen överklass. Ett udda exempel på de fattigas solidaritet över nationsgränserna som Internationalen trodde på 1864 men som kollapsade 1914 vid första världskrigets utbrott. 

Demonstration i Tel Aviv, Israel. Av israeler mot landets egna makthavare.

”A man may build himself a throne of bayonets, but he can't sit on it” är ett uttryck som tillskrivs domprosten i St Paulskatedralen William Inge (1860-1954). En man kan bygga sig en tron ​​av bajonetter, men han kan inte sitta på den. Boris Jeltsin använde formuleringen i ett tevetal 1993.

Vi skulle behöva en variant för finansvärlden. ’En tron av sedlar’ går inte, papperspengar är övergivna för länge sedan. Dagens förmögenheter finns i elektroniska kalkylprogram. Det mesta i form av statligt garanterade kreditsvappar (i Sverige upp till 750 miljarder kr) men sådana saknar onekligen den visuella effekten hos bajonetter. Så en tron av vad?... gem?

Slagord eller inte – nog ser även jag som grön upptäcktsresande på pengarnas kontinent att allt inte är gott i den bästa av världar. En ekonomisk Über-elit med profit som ledmotiv har skaffat sig maktpositioner som gjort även politiker på statschefsnivå till lydiga redskap. Vad gör Obama, Merkel och Sarkozy om inte springer bankernas ärenden?

Möjligen kan potentater som Förvaltaren av de två heliga moskéerna Abdullah bin Abdul-Aziz Al Saud, kung i Saudiarabien, och Hans Majestät Paduka Seri Baginda Sultan Haji Hassanal Bolkiah Mu'izzaddin Waddaulah, sultan i Brunei hålla bankdirektörerna på mattan. Kanske också Högste Ledaren Kim Jong-il folkets fader i Nordkorea kan få dem att darra, någon styver finns väl att tjäna även där.

Dimma råder


Att makten inte sitter där vi vanliga medborgare trott blir allt tydligare även för en gröngöling bland kassavalven. Hos demokratin finns den inte. Det ordet tjänar mer och mer som slöja för vad som pågår, ersättning för Gud vill eller Konungen befaller i gamla tider. Bränna en valstuga, kasta sten mot poliser eller löpa amok med skjutvapen – allt kallas nu angrepp mot demokratin.

Att protesterna kan bero på hur de underprivilegierade behandlas av de rika och välbeställda vill ingen tro.  Men främlingskapet växer – även i det officiellt förnöjda och välmående Sverige. Folkhemmets röda stuga med vita knutar finns inte ens på valaffischer.


Obama - Geithner. Sant!

I bakgrunden arbetar den verkliga makten för att hålla vägarna öppna för kapitalets rörelser över nationsgränserna och kväva försök till laglig reglering av bankerna. Timothy Geithner som hindrade regleringen av kreditsvappar i USA och därmed krattade vägen för AIG-konkursen och kraschen 2008 utnämndes till finansminister av Barack Obama 2009 och sitter där än.

Det är en dimma värre än vid slaget vid Lützen 1632 då den närsynte Gustaf II Adolf red bort sig och stupade.  Lokala bankdirektörer på kontorsnivå är plutonchefer i kampen, “din personlige bankperson” är en infanterist som gör det hon/han får order om.


De små aktieägarna galopperar som en fårskock dit gud och Mammon styr.

För mig som är van vid geologiskt långsamma processer och den glaciala hastigheten i klimatlobbyns tänkande är det en ny värld. Intervallet fredag-måndag är långt i ekonomin, aktiebörserna jobbar dygnet/klotet runt, i morgon är en annan dag.

Det är minst sagt intressant. Följ med, den som har lust, men minns att en gröngöling leder tåget.

Och var beredd på att förlora din barnatro