Bortkommet

Klimatrörelsen har fått kritik för många saker: mygel med siffror (”ishockeyklubban” där man trollade bort tidigare växlingar i klimatet), manipulationer med statistik och publicering (”Climategate”) och vetenskapligt tvivelaktiga skräckscenarier (snabbt stigande havsnivåer, smältande polarisar, alla isbjörnars död ... listan är lång). Har man ett förlåtande sinnelag och tror på det goda syftet kan man kanske ursäkta lobbyn och skylla på överilningar i stridens hetta.

Värre är rörelsens graverande enögdhet och dess oförmåga att sätta in klimatprojektionerna i ett geologiskt sammanhang. Man har låst på atmosfärens koldioxidhalt och marknadsför varje stegring som ”unprecedented” (exempellös, utan motstycke) och varje ny Keelingsiffra som den högsta på åttahundratusen år … 2,1 miljoner år… 15 miljoner år. Sifferexercis, klimatologisk pittmätning. 

Jättetrollsländan Meganeura med 75 cm spännvidd på vingarna från karbonperioden.

Klimatforskarna påstår att det finns ett samband mellan den lilla ökningen i jordens medeltemperatur  med 0,7 ^oC sedan 1850, och det antropogena utsläppet av 1 800 gigaton (miljarder ton) koldioxid under samma tid. Men det krävs mycket manipulerande och konstnärlig statistik för att ”påvisa” sambandet. Även om man godtar deras argument har de inte bevisat kausaliteten (att CO₂-utsläppet är orsaken).

En blick på jordens utvecklingshistoria visar att en mångfald processer varit aktiva för att göra jordklotet till vad det är i dag. Och historien är ofattbart lång – 4,6 miljarder år. Tänker man sig den som ett år ligger (den hypotetiska) Kristi födelse 16 sekunder bort. Profeten Muhammeds födelse 11 sekunder bort. Det mesta av vår civilisation har utspelats på dessa få sekunder.  Industrialismen började för 1,3 sekunder sedan, koldioxid­halten i luften har stigit under en halv sekund.

 Hur någon kan tro att atmosfärens koldioxidhalt varit den enda faktor som reglerat jordens klimat är obegripligt. Och att AGW-hypotesens lilla fjärt ska få miljarder års styrmekanismer att rasa ihop.

Klimatlobbyn ger med ena handen och tar med den andra. Å ena sidan hävdar den med panik i rösten att koldioxidutsläppen måste sänkas och på sikt skäras ner till noll. Dagens nivå 387 ppm betyder kris. Å andra sidan konstaterar den trankilt att hälften av utsläppen aldrig hamnar i atmosfären. Hur de försvinner bryr man sig inte om. ”Naturliga processer”.

Det faktum att hälften innebar 10 Gt år 1986 och 15 Gt år 2010 har inte lockat till några forskningar. Varför naturens aptit växer i takt med utsläppen vore annars en intressant fråga.

Klimatforskarnas sätt att räkna ut medeltemperaturer är alldeles osofistikerad. För tidsperioder tar de helt enkelt aritmetiska medeltalet. För stora ytor, typ södra halvklotet eller jordens landyta, bygger de på ett glest nät av väderstationer vars kvalité har ifrågasatts. Exempelvis för Australien där ett par stationer kan få representera både Northern Territory och Queensland. Andra stationer har blivit inträngda i stadsbebyggelse och står kanske nära utblåset från ett köpcenters luftkonditionering eller vid en asfalterad parkeringsplats.

Vad innebörden är av begreppet ”global medeltemperatur” är inte lätt att förstå. Är medeltemperatur ett meningsfullt begrepp om man har ena handen i isvatten och den andra i hett vatten? När GISS och CRU börjar räkna ut årsmedeltemperaturen med två decimaler är de i teoriernas drömvärld. Exempelvis menar de att år 2005 låg 0,62 och år 2010 0,63 ^oC över baslinjen 14 grader C.

Det primitiva underlag som finns ger inte underlag för kalkyler med hundradels grader. Ena året 14,62 och andra året 14,63 ^oC. Pressad av journalister medgav CRU:s chef professor Phil Jones för ett år sedan att sådana siffror inte var signifikanta.

De största temperaturväxlingarna under de senaste 500 000 åren ägde rum i samband med norra halvklotets fyra stora nedisningar. Långsamt kallare under inlandsisarnas tillväxt och snabbt varmare i samband med avsmältningarna. Den för AGW-hypotesen besvärliga omständigheten att temperaturen vid avsmältningarna  steg cirka 800 år före ökningen av koldioxidhalten går man förbi med lätt hand. Den är annars en stark indikation på att de tvära postglaciala uppvärmningarna berodde på annat än atmosfärens koldioxid.

Sedd på avstånd och mot bakgrund av ett mått geovetenskaplig grundkunskap verkar klimatlobbyn helt vilse i tillvaron. Klimatputte i blåbärsskogen.

Två dikter om vilsekomna barn faller mig i minnet.

Dels ”Du har tappat ditt ord” ur Nils Ferlins ”Barfotabarn” (1933)

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
 
du barfotabarn i livet.

Så sitter du åter på handlarns trapp 

och gråter så övergivet.

Vad var det för ord - var det långt eller kort,

var det väl eller illa skrivet?

Tänk efter nu - förrn vi föser dej bort,
 
du barfotabarn i livet.

Och dels Hjalmar Gullbergs ”Efterlyses” ur ”Andliga övningar” (1932)

Undertecknads barnatro


har försvunnit från sitt bo


utan mössa, rock och sko.



Här, i hopp att det blir känt,


vart han sig i världen vänt,


gives hans signalement.



Rösten som en fågeldrill,


ögon blå med blank pupill,


blicken hör ej jorden till.



Den som, innan ägarn dör,


den försvunne återför,


lovas hederlig dusör.

Vilken syn man än har på klimatrörelsens trovärdighet och förankring i verkligheten kan man sakna det ungdomliga engagemang och den idealism som präglade rörelsen i början. Men som sprack så sorgligt vid den stora tack- och avskedsföretällningen COP15 i Köpenhamn 2009.

Nu är den mest bortkommet argumenterande av slipade politiker och välbetalda lobbyister. Sin förlorade barnatro får man aldrig tillbaka.