Filosofisk återblick

Två år har gått sedan jag startade den här bloggen. Namnet Andas lugnt var tänkt som en uppmaning till läsare att ”sluta ängslas och börja njuta av livet”.  Särskilt att sluta ängslas för jordens snara undergång på grund av koldioxidutsläppen. Klimatskräcken stod då på sin höjdpunkt, koldioxiden framställdes som ett mellanting mellan den allestädes närvarande guden som såg allt, och djävulen själv som siktade att förgöra oss. Media var enstämmigt på klimatlobbyns sida, tidningarna med DN:s debattsida i spetsen var stängda för avvikande synpunkter.

Skeptiker kallades intellektuell ohyra och skulle utrotas med okvädingsord från etablissemanget.

Sedan dess har klimatbubblan spruckit, i likhet med USA:s, Baltikums, Greklands och Irlands finanser och kanske hela europrojektet. Det är en ny tid. Klimatpolitikens stora fest- och jubelföreställning i Köpenhamn blev pannkaka och vår ledare Fredrik Reinfeldt (känd från ett av de stolligaste ”klimatbesluten” någonsin) är väldigt tyst om sin klimatinsats. Tills vidare låter han Andreas Carlgren bjäfsa i klimathörnet.

Klimatrörelsen har gått samma väg som andra folkrörelser – frikyrko­rörelsen, nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen – upp som en sol, ner som en pannkaka. Bara så mycket snabbare. Det som tog 150 år för frikyrkorörelsen och arbetarrörelsen tog bara 15 år för klimatrörelsen.

Lite sorgligt trots allt. “Och något tålte den skrattas åt, men mera att hedras ändå” för att parafrasera Runebergs ”Lotta Svärd”.

Ointresset är en självförstärkande negativ spiral. Klimatbevakning hos teve och tidningar ger numera få tittare och läsare, då görs färre program och tittarna/läsarna blir ännu färre. Därför mindre pengar till sådana program som då blir både billiga och tråkiga.  (”Booring”, enligt Randy Olson).  Tomt i bänkarna.

Klimaträdslan kan i framtiden bli ett lika avslöjande generationsmärke för nollnolltalets ungdom som mahjongkläder och Maos Lilla Röda var för 68-generationen. Vad som kommer att utmärka tiotalets ungdomsgeneration är svårt att säga men inte blir det klimatskräcken.

För mig personligen känns det lite märkligt att ha bytt roll från en ropande röst i öknen till medlem i ett kollektiv med förnuft och saklighet som ledstjärnor. Bildligen från oppositionell särling i tröja och polsk dokumentportfölj (Icakasse) till städad samhällsmedborgare i skjorta och kavaj (dock utan rosa slips). I takt med förändringen har min känslomässiga motivation till bloggandet svalnat. Sällan sätter jag mig vid tangentbordet med känslan ”Nej, nu jä…” Det märks på antalet bloggposter: 75 första året, 43 andra.

Samtidigt har jag fått smak för bloggskrivandet. Det är faktiskt väldigt nöjsamt att ha ett utrymme där jag kan uttrycka mig fritt, utan hänsyn till redaktörer, fackgranskare eller räknenissar från administrationen. 

Mitt val att vara anonym har visat sig klokare än jag begrep i ljuset av de krav på lojalitet mot etablissemanget som nu satt yttrandefriheten ur spel. En arbetsgivare som avskedar en anställd för yttranden på Facebook borde få en hätskt kvinnlig åklagare efter sig mer aggressivt än den man som (kanske) fortsatte att knulla fast kondomen spruckit.

Men det händer tyvärr inte.


Tvååringen Andas lugnt tultar i alla fall vidare in i 2011 med öppet sinne och nyfiken blick. Föga anar han vad som ska hända i nästa kapitel.