Efter oss syndafloden? Knappast.

Hypotesen

Den stora klimatboven är människans utsläpp av koldioxid till atmosfären – för närvarande omkring 30 gigaton (miljarder, 10⁹ ton) per år. För tio år sedan, år 2000, var utsläppet 24,7 och för tjugo år sedan, 1990, 22,5 gigaton/år. Och det kommer obönhörligt att stiga i takt med ökande välstånd, större energiförbrukning och växande världsbefolkning.

Koldioxid värmer: Det är odiskutabelt att koldioxidgas bromsar långvågig strålning och därigenom själv värms upp och transmitterar värmen till sin omedelbara omgivning, alltså luften, som då blir ett värmande täcke runt jorden. Ännu större effekt har vatten i förångad och vätske/isform. Istället för att vara obeboeligt kall med temperatur minus 18 ^oC (255K) är jorden nu behaglig varm med +15 ^oC (288K) som medeltemperatur. Fenomenet kallas lite misslyckat för växthuseffekten.

IPCC påstår att en fördubbling av koldioxidmängden i atmosfären från pre-industriella 280 till 560 ppm leder till en temperaturökning på 2 till 4,5 grader C. Detta skulle enligt AGW-hypotesen göra stora delar av jorden obeboeliga och leda till svält, översvämningar och krig. Det kritiska värdet skulle nås omkring år 2050.

Om detta  scenario vore sannolikt och gick att förankra hos världens politiska och ekonomiska ledare borde man se stora ansträngningar att skära ner utsläppen. Men nu är det mest prat vid kongresser och möten på lyxiga turistorter. Letar man efter tecken på verkliga utsläppsminskningar letar man förgäves.

Verkligheten

Omkring 85 procent av världens energi kommer från förbränning av kol-olja-gas. I princip oxidering av kolet i kolföreningarna vilket obönhörligen innebär att en enhet C ger 3,7 enheter CO₂ som utsläpp. Av detta blir bara hälften kvar i atmosfären, den andra hälften försvinner direkt i den naturliga kolcykeln. Trots mycket prat om förnybar energi har väldigt lite hänt i praktiken. Inga nya energikällor som i stor skala kan ersätta de fossila bränslena skymtar vid utvecklingshorisonten.

BP som vet en del om fossila bränslen kom nyligen ut med en prognos fram till år 2030. De kalkylerar med stigande koldioxidutsläpp från dagens cirka 30 till 38 gigaton/år på dessa tjugo år.  OECD-länderna  (de etablerade industriländerna) beräknas kunna minska sina utsläpp något enstaka gigaton medan världen i övrigt svarar för ökningen. Det speglar den förväntade standardökningen i länder som Kina, Indien och Brasilien och förflyttningen av den ekonomiska makten österut.

Hur makten förskjutits mot öster återspeglas i hur de två amerikanska presidenterna hälsar på Kinas ledare. Nixon år 1972 självsäkert utan så mycket som en nickning; Obama år 2010 ödmjukt med en bugning.

Den nya ledaren Kina gick förbi USA som världens största utsläppsland för koldioxid redan 2006 med 6 gigaton och kalkylerar med 12 gigaton år 2030. Mycket av Kinas industri arbetar med tillverkning av produkter som sedan används i USA och EU så där kan man tala om outsourcade utsläpp. Indien med sina stora kolfyndigheter är på samma väg.

Drömlandet

IEA, vars drömmar om koldioxidavskiljning jag beskrev i förra posten, räknar med samma ökning till år 2030 som BP. Dessutom extrapolerar de till år 2050 då utsläppet nominellt beräknas till 64 gigaton/år. Genom kilar (wedges) av spekulativa förbättringar typ besparingar och bättre effektivitet trollar de bort 54 procent av behovet (och därmed utsläppet). Med förnybar energi 21 procent och kärnkraft 6 procent lyckas man  nå 81 procent. 

För de återstående 19 procenten tänker de sig koldioxidavskiljning, CCS. Att volymen separerad koldioxid i flytande form årligen skulle bli mer än dubbelt så stor som världens olje- och gasproduktion har man antingen inte förstått, eller så låtsas man inte om det. Inte heller att CCS skulle öka energiåtgången vid primärindustrierna med 25-40 procent.

På så sätt blir IEA:s drömda koldioxidutsläpp år 2050 bara 14 istället för realistiska 64 gigaton.

Syndafloden?

Krasst kan man säga att de tekniska och  politiska möjligheterna att skära ner eller rentav eliminera de antropogena koldioxidutsläppen är små. Mycket små. Om klimatapostlarna själva trodde på sitt evangelium borde de vara mycket rädda. Men nu lever de i största välmåga och skapar det ena mer sensationella scenariot efter det andra. Lämpligt nog allt längre bort i tiden. Kanske år 2100… eller i alla fall 2300.

På senare tid kryddade med spekulationen att klimatkatastrofernas svans kommer att nå tusentals år i i framtiden.

I hemlighet tvivlar de antagligen på sina profetsior. Sådana är endast tankefoster om vad som kan tänkas hända om. Men en teori anses giltig så länge den ger pengar.

Den största svagheten i AGW-hypotesen är bristen på geologiskt perspektiv. Den är formulerad av meteorologer som tänker i dygn eller möjligen veckor. För dem räcker en uppvärmning med 0,7 grader C på hundra år som katastrofvarning. Ändå är den knappast en hickning i jordens tillvaro. Insatt i livets miljardlånga historia på jorden blir människans existens bara en halvtimme av ett år. Vårt år 1 inträffade för 16 sekunder sedan.

Vi lär få titta mycket långt efter någon syndaflod.