Människan i bibeln och i evolutionen

 
Människan i bibeln

Enligt bibeln har världen och allt liv skapats av en allsmäktig Gud. Först hav och land, sedan i tur och ordning växtlighet, sol och måne, fiskar och fåglar, landlevande djur.  Och som kronan på verket man och kvinna, skapade till Guds avbild för att råda över alltsammans.

(Berättelsen gör ett par evolutionära misstag genom att skapa växtligheten före solen och fåglarna före de landlevande djuren. Men den gör rätt i att skapa människan sist.)

 
Bibeln har inte begreppet universum. Jorden är unik och stjärnor, sol och måne beskrivs som ljus fästa på himlen. De inte bara vandrar över firmamentet utan står också still på Herrens kommando. ”Solen blev stående mitt på himmelen nästan en hel dag och hastade icke att gå ned” (Josua 10:13). Inget i bibeln antyder att jorden skulle vara ett klot svävande i rymden. Sannolikt föreställde sig profeter och apostlar att den var platt.

Ändå hade Eratosthenes i Alexandria redan tvåhundra år före Kristus beräknat jordklotets omkrets med bara 13 procent fel.


Under sitt liv (”sjuttio år eller åttio år, om det bliver långt”) lever människan under Gudens direkta tillsyn och kan appellera till Honom genom bön. Visserligen måste hon dö, men efter döden ska hon uppstå igen för att leva ett evigt liv i paradiset. Detta är så säkert att det ingår i trosbekännelsen. ”Vi tro ock på […] de dödas uppståndelse och ett evigt liv”.

Människan blev inte alls lyckad vid skapelsen. Därför gjorde Gud en omstart med utvalda varelser genom syndafloden 2304 f Kr.  När inte det hjälpte kompletterade Han i efterhand med tio budord (två påbud och åtta förbud) förmedlade genom Moses omkring år 1450 f Kr. Dessutom med en rad detaljbestämmelser som de troende lyder eller förkastar efter smak. Exempelvis: inte äta svin (3 Mos. 11:7), inte ligga med en annan mans hustru (3 Mos. 20:10) eller med en kvinna som har mens (3 Mos. 20:18). Det var framför allt på det sexuella området som Gud sent omsider tyckte att Han misslyckats.

Slutligen sände Han sin Son för att göra ett sista försök. Men denne uppskattades inte av sin samtid utan avrättades genom korsfästelse år 33. En händelse med starkt symbolvärde som gjorde korset till kristendomens segertecken.

Inkvisition

Kristendomen som den förhandlades fram vid kyrkomötet i Nicea 325 blev en brutal och förtryckande religion. Ta korstågen. Eller förföljelsen av kättare (katarerna, valdenserna) och häxor. Rester av förtrycket lever kvar exempelvis i den katolska kyrkans förbud mot födelsekontroll.

Om förtrycket ska fortsätta i form av plågor i ett evärdligt helvete efter döden/uppståndelsen är oklart. Frågan är hur Jesu ord om himmelriket i Matt. 13:49-50 ska tolkas: "Änglarna skola [...] kasta dem i den brinnande ugnen; där skall vara gråt och tandagnisslan."

Människan i evolutionen

Skapelsen i vetenskaplig mening är en pågående process vars startpunkt tycks vara The Big Bang för 13,7 miljarder år sedan. Den i kosmiskt hänseende ytterst obetydliga jorden formades för 4,5 miljarder år sedan.


Den rätt märkliga företeelsen människan dök upp för 0,0002 miljarder år sedan (200 000 år). Alldeles nyss i evolutionens perspektiv. Liv på jorden har funnits i fyra miljarder år. Om den tiden trycktes ihop till ett år skulle arten människa ha varit med en halvtimme. År 1 i vår tidräkning inträffade för 16 sekunder sedan (år noll finns inte).

Två arter Galapagosfinkar

Människan kom mycket sent i evolutionen. Sist kom hon dock inte eftersom evolution och artbildning är en pågående process. Laboratoriemässigt framställs nya former bananflugor (Drosophila sp.) hela tiden. De bekanta Galapagosfinkarna (Geospiza sp.) har utvecklats till 14 skilda arter ur en art som nådde ögruppen från Sydamerika. Den tretaggiga storspiggen (Gasterosteus aculeatus ) har efter senaste nedisningen diversifierats i flera underarter som är genetiskt och fortplantningsmässigt separata.

Biologin och evolutionen betraktar människan som en integrerad del av livet på jorden. Egenskapen att vara uppbyggd av eukaryota celler (celler med cellkärna innehållande arvsmassan) delar hon med växter, djur och svampar. I likhet med nästan allt levande består hon framför allt av kolföreningar och vatten. Alla beståndsdelar är rikligt förekommande på jorden.

En överväldigande mängd fossil har avslöjat utvecklingsgången fram till människa. Förenklat tog evolutionen följande steg (de senaste överst, tidpunkter i miljoner år sedan):

• Homo sapiens.     Pleistocen       0,2
• Homo.                 Pliocen           2,5
• Hominider.           Miocen         15
• Primater.             Eocen           55
• Däggdjur.            Trias           220
• Landliv.               Devon         400
• Ryggrad.             Kambrium.   600 

Det fossila vittnesbördet är absolut enstämmigt. Inte i något fall har man funnit anakronismer som, säg, ett människokranium bland de tidiga hominiderna i miocen. Eller ett däggdjur bland de första fyrfotingarna i devon.

Fossila föregångare till människan uppträder steg för steg. Släktet Australopithecus (austral = sydlig, pithecin = apa) utvecklades i Afrika för fyra miljoner år sedan, förgrenades i några arter och dog ut för två miljoner år sedan.

Tandemaljen avslöjar att neandertalarna åt mycket kött så de bör ha varit goda jägare.

 Vår närmaste släkting neandertalmänniskan (Homo neanderthalensis) uppträdde för 350 000 år sedan och dog ut för 30 000 år sedan. Det vetenskapliga intresset för henne är just nu stort. Man har funnit att människan och neandertalmänniskan har vissa gemensamma gener vilket tyder på sexuellt umgänge för 50 000 till 100 000 år sedan. (långt före bibelns regler för sex). Neandertalmänniskan hade större hjärna än vi och det är troligt att hon kunde tala.

 Människokvinnan Sapia som bjudits på vildsvinsstek av neandertal-mannen Neo hade nog inget emot att blanda några gener "till kaffet".

De samexisterade med oss i Europa i åttatusen år innan den sista neandertalaren dog i trakten av Gibraltar. Man kan misstänka att vi människor fördrev dem. Hejdlös expansion är karaktäristiskt för människan, hon är den enda primat som finns i alla världsdelar och hon expanderar fortfarande.

Kommer människan också att dö ut? Svar ja. Den art som blev äldst inom Homo-släktet – Homo erectus – existerade i nästan två miljoner år, spred sig över Afrika, Asien och Europa och använde verktyg och eld. Individerna var storvuxna (> 180 cm) och kunde sannolikt tala. Arten samexisterade mot slutet med både Homo sapiens och H. neanderthalensis och dog ut för 50 000 år sedan.

Sakligt underlag för att bedöma hur gammal arten människa kommer att bli finns inte. Blir hon en miljon år är det långt, två miljoner vore rekord. På geologiskt kort sikt (tusentals år) kan hon se fram mot en ny nedisning, kanske inom femtusen år. Blir nedisningen lik de fyra senaste får den en varaktighet runt hundratusen år.

På längre sikt (miljarder år) kommer allt liv på jorden att förgås. Om en miljard år beräknas solen ha blivit så het att allt vatten på jorden förångats. På vägen dit blir det verkligen en global uppvärmning värd namnet där det terrestriska livet drabbas först.

För 0,6 miljarder år sedan började den kambriska explosionen av livsformer med trilobiter som de mest kända. Enligt astrofysikerna är det sannolikt att 0,6 miljarder år framåt i tiden stundar den stora finalen i form av ett slutligt post-biotiskt god natt. En vacker symmetri.

“So Long and Thanks for All the Fish”, som Douglas Adams (1952-2001) uttryckte det.

Som avslutning kan jag inte låta bli att citera några rader ur evolutionsbiologen Richard Dawkins minnesruna över Adams:

"... imagine a puddle waking up one morning and thinking, 'This is an interesting world I find myself in, an interesting hole I find myself in, fits me rather neatly, doesn't it? In fact it fits me staggeringly well, must have been made to have me in it!' This is such a powerful idea that as the sun rises in the sky and the air heats up and as, gradually, the puddle gets smaller and smaller, it's still frantically hanging on to the notion that everything's going to be all right, because this world was meant to have him in it, was built to have him in it; so the moment he disappears catches him rather by surprise."

(.. föreställ dig en pöl som vaknar upp en morgon och tänker: ”Detta är en intressant värld jag befinner mig i, ett intressant hål jag befinner mig i, passar mig ganska fint, eller hur? I själva verket passar det mig förbluffande bra, måste ha gjorts för att ha mig i sig!” Detta är en sådant kraftfull idé att medan solen stiger på himlen och luften värms upp och medan så småningom pölen blir mindre och mindre, hänger den fortfarande frenetiskt kvar vid föreställningen att allt kommer att bli bra, eftersom världen var tänkt att ha honom i sig, byggdes för att ha honom i sig, så ögonblicket då han försvinner tar honom helt med överraskning.)

Pöl av M. C. Escher (1898-1972)