Allan Kämpe, King Kong och Google Earth

Att jorden är ett klot är en kunskap som erövrats och förlorats många gånger i civilisationernas historia. I västerlandet går äran till greken Eratosthenes (276-194  f Kr) som utifrån solståndet i Alexandria och Assuan beräknade jordens omkrets till 45 360 km (den ekvatoriella är 40 075).  Ett suveränt exempel på hur långt logiskt tänkande kan nå.

Riktigt genomslag fick bilden av jorden som ett klot då foton från rymden började publiceras på 1970-talet. Då såg man verkligen hur begränsat och sammanhängande vårt livsutrymme är. Från satelliter karterades jordytan snabbt och i takt med satellitbilderna försvann alla okända platser. Moder Jord blottades och berövades snabbt sin sista slöja
.

 Krönet hittills är i min mening det geniala konceptet Google Earth. (Andra sökmotorer gråter fortfarande i kudden.) På sekunder får man bilder av vilken plats på jorden som helst och kan flyga över dem, ofta i en upplösning som visar  byggnader, bilar och studsmattor. Eller ghettomurar, ruiner och flyktingläger. Det finns inga mystiska ställen på jorden längre, inga vita fläckar på kartan.

Visst är det bra att vår världsbild står fast planterad i verkligheten. Men samtidigt blir världen tristare och mindre fantasieggande. Behovet av upptäcktsresande typ David Livingstone (1913-1873),  Sven Hedin (1865-1952) och Peter Freuchen (1886-1957) har fallit bort. Tiden då söner som inte ärvde fideikommisset kunde göra sig ett namn som storviltjägare är förbi. 

 Under 1900-talet blev upptäckarbragderna mer av bragd än av upptäckt. En ikon är Charles Lindberg (1902-1974) som gjorde den första soloflygningen nonstop över Atlanten 1927. En annan, skamligt försummad, är Beryl Markham (1902-1986). Förutom att hon levde ett spännande liv och skrev om det på ett sätt som fick Ernest Hemingway att säga ”She can write rings around all of us who consider ourselves writers” (Hon kan skriva ringar runt alla oss som anser oss författare) var hon först att flyga England – Nordamerika solo nonstop 1936. Nödlandade i ett kärr ytterst på Nova Scotia, Kanada, på grund av bränsleproblem.

I Afrika rörde Beryl Markham sig i samma kretsar som en annan författare med sällsynt lyskraft – Karen Blixen (1885-1962). Läs ”Babettes gästabud” 1964 och ”The Deluge at Norderney” (hon skrev den på engelska under namnet Isak Dinesen i ”Seven Gothic Tales” 1934).

1930-talet var decenniet för hjältemodiga flygäventyr. Små enmotoriga flygplan med djärva piloter i öppna sittbrunnar lyfte och försvann helt utlämnade åt sig själva. Ingen visste något förrän de landade. Då föddes en ny litteratur – flygböckerna. Jag nämner bara tre namn: Beryl Markham, Antoine de Saint-Exupéry och James ”Biggles” Bigglesworth.

 Biggles var en fantasifigur skapad av Capt. W. E. Johns (1893-1968) och han blev oräkneliga pojkars hjälte som klarade sig genom många strider. (98 böcker.) I Sverige sköts han slutligen ner av moralistiska bibliotekariekvinnor som rensade bort honom från hyllorna. (Deras döttrar är idag åklagare.)

Lästips: Markham, "Västerut i natten”, 1942, på svenska 1987; Saint-Exupéry, ”Nattflygning”, 1931 (överkurs, ”Lille prinsen”, 1942); W. E. Johns, ”Biggles i Finland”, 1941 (”Biggles Sees it Through”, 1940)

Ridån gick ner när Amelia Earhart försvann över Stilla Havet 2 juli 1937. Hon förblir en metafor för äventyrslust, samtidigt en gåta och ett rekviem över en världsbild. Äventyrsepoken i luften var slut.

Två år senare startade andra världskriget.

Inga hemlighetsfulla öar mer

Krympningen av jordklotet satte sina spår i fantasivärlden. Historier om främmande folkslag i oupptäckta regioner förlorade fotfästet. 

 "Kung Salomos skatt” 1885 av Rider Haggard (1856-1925) var på sin tid nästan tänkbar. Kartan hade vita fläckar där storviltjägaren Quatermain, Sir Henry och kapten Good mycket väl kunnat finna drottningen av Sabas diamantgruva.  I en okänd dal i Zululand vaktad ”i tiotusen månvarv” av en stam infödingar.

Oupptäckta öar eller otillgängliga högplatåer med urtidsdjur och primitiva människor var inte helt otänkbara långt in på 1900-talet. Conan Doyle placerade ”En försvunnen värld” 1912 på en högplatå i Amazonas. Med dinosaurier och människor av neandertalmodell. Supergorillan King Kong (film 1933) hittades på den nyupptäckta Skull Island (Skallön) tillsammans med ett urval dinosaurier innan han hämtades till New York med känt resultat. 

Primater (inklusive människor) och dinosaurier är lockande att sammanföra. Men de skiljs åt av krita/tertiärkatastrofen för 65 miljoner år sedan då dinosaurierna dog ut.  Michael Crichton gjorde ett snilledrag när han flyttade konceptet till vår verkliga satellitkarterade jord i ”Urtidsparken” 1990 med hjälp av nästan tänkbar genteknik.

 Den nutida bristen på oupptäckta öar och högplatåer  behöver inte förstöra en god historia.  En hjälte, en vacker kvinna i nöd (med delikat sönderrivna kläder) och berättelsen behöver inte vara mer verklig än hypotesen om global uppvärmning klimatförändring klimatstörning.

Allan Kämpe och Hjärntrusten

Tog lätt på verkligheten gjorde Eugen Semitjov (1923-1987) redan 1943 när han ritade serien om den svenske flyghjälten Allan Kämpe. Eugen var då 19 år och värnpliktig flygmekaniker på F 8 i Barkarby 1943. Han skulle gå vidare och bli en framstående teknik- och science fiction-tecknare.

Serien är rart nostalgisk. Pluralformer på verben, ånglok för snälltåget till Norrland, befängt korkade skurkar, lagom fumlig hjälte som alltid räddar hjältinnan Eva Larsen i sista sekunden. Remarkabelt i dag är den fullständiga friheten i luften och flygplatserna utan antydan till säkerhetskontroll. Inte ens under brinnande världskrig höll staten medborgarna under samma minutiösa bevakning som nu.

Hjärntrusten är troskyldigt placerad på polarisen. Redan "Uggleupplagan" 1913 beskriver isen som drivande packis som omsätts löpande genom drift, smältning och frysning (uppslagsord Nansen). Numera har nordpolen en webbkamera som sätts ut på nytt varje vår. Den skulle annars ha drivit drygt nio latitudgrader (≈ 1000 km) ner mellan Grönland och Svalbard sedan 2002.

Fältklädsel för hjältinnan urringad klänning med slits, för hjälten bar överkropp, ridbyxor och stövlar samt patronbälte och pistol. Tropisk miljö som tröst under de kalla krigsvintrarna.

Sista friheten

Efter andra världskriget var friheten i luften borta. Liksom motivationen att göra prestationsflygningar. Istället sökte sig äventyrslystna människor till haven.

Jag nämner bara en pionjär: Francis Chichester (1901-1972). Han satte spår redan i äventyrsflygningarnas tid och drog igång perioden med prestationsseglingar. Med sin ketch ”Gipsy Moth IV” seglade han solo runt jorden på 226 dygn 1966/67. Blev adlad på kuppen.

Sporten har utvecklats och förändrats enormt. Hastighetsrekordet runt jorden ligger nu hos trimaranen "IDEC II" och fransmannen Francis Joyon med 57 dygn, 13 timmar, 34 minuter and 6 sekunder. Satt år 2008.

Men det är en helt annan historia