Jorden har krympt

 Jorden med satellitbanor

GAMMAL, LITEN OCH TRÅNG

Trång: Jorden är inte lika stor som förr. Har blivit mindre rymlig eftersom det nu finns runt sju miljarder människor på klotet.  Vi (Homo sapiens) var fem miljarder 1987, tre miljarder 1960 och två miljarder 1927. Fortfarande lever många människor som föddes då världens befolkning var två miljarder. Däremot inga från när vi var en miljard eftersom det var 1804. Redan är det problem med att människorna är för många, och det kommer att bli värre.

Liten: Men jorden har också krympt praktiskt och konceptuellt. Ta Internet.  Man öppnar lika lätt en sida från Nya Zeeland som från Nyköping. Tid och avstånd är betydelselösa. Eller mobiltelefoner. Mount Everest har äntligen fått 3G-förbindelse så det finns ingen ursäkt för att inte bestiga toppen. Teve-program kan man få in hundratals med parabolantenn.

 Veteran-DC 3 Fridtjof Viking som flyger ännu

Resandet har blivit lätt och ohållbart billigt. Förvisso inte med tåg, men med flyg och bil. Charterresor med flyg från Sverige började 1955 och tog åtta timmar med propellerflyg till Mallorca. Nu är det blaha blaha att flyga till Thailand, i och för sig på 11 timmar, men distansen är 8300 km jämfört med 2500. (Kalkylator här.) Den klimatfrälste kan köpa sig avlat för koldioxidutsläppet.

Den verkliga insikten att jorden är ett klot med begränsad plats kom med bilderna från rymden. Att veta det i teorin var en sak, att se vår blå pärla fritt svävande i universum något helt annat.

 År 1972: Jorden sedd från Apollo-17

Gammal: I hundra år accepterade man den irländske ärkebiskopen James Usshers (1581-1686) uträkning att jorden skapades (av Gud) år 4004 före Kristi födelse. Den skotske geologen James Hutton (1726-1797) insåg att mycket längre tidsperioder fanns dolda i avbrott i den geologiska lagerföljden. På olika sätt försökte man få fram en siffra, exempelvis genom att uppskatta hur fort jorden svalnat från ett antaget glödande tillstånd (lord Kelvin, 20-40 miljoner år) eller hur lång tid det tagit för floderna att göra världshavet salt (John Joly, 80-100 miljoner år). 

Under början av 1900-talet utvecklades radiometriska dateringar och 1953 stod det klart att jorden är  4,5 miljarder år – i runda slängar en miljon gånger äldre än Usshers kalkyl.

LIV INTE SKAPAT UTAN BILDAT

Länge gick vetenskapen hand i hand med religionen och såg människan som en speciell gudomlig skapelse med personligt beskydd av en allsmäktig gud. Växter och djur var också skapade och satta på en lägre nivå än människan.  Men efterhand gick naturvetenskap och religion skilda vägar. Trosbekännelsen säger fortfarande: ”Vi tro ock på […] de dödas uppståndelse och ett evigt liv”.   

För naturvetenskapen är Homo sapiens en av miljontals eukaryota organismer (vi med cell och cellkärna) och har sitt ursprung gemensamt med djur och växter. Bland 1,2 miljoner djurarter är hon ett landlevande däggdjur, närmare bestämt en primat. Kemiskt sett är människan liksom allt levande primärt uppbyggd av kolföreningar och vatten.

För uppkomsten av kolbaserat liv antar man att det räcker med mycket lång tid (miljarder år), en himlakropp med icke-aggressiv atmosfär och temperatur i intervallet 1- 80 grader C. Endast terrestriska komponenter ingår i jordiska organismer. Allt tyder på att livet – varje cell, varje organism inklusive människan – har uppkommit på jorden av jordiska ämnen. Av allt att döma var uppkomsten av liv en engångshändelse för omkring fyra miljarder år sedan.

Människans genomsnittliga livslängd är runt 50 år.  Hennes globala biomassa 345 miljoner ton. Efter döden sönderfaller individerna på kort tid (<100 år) och substanserna återgår till den biologiska cirkulationen av ämnen. Främst i form av koldioxid som via luften tas upp vid fotosyntesen och ger växtvävnad som går vidare i kolcykeln. Tanken att individer skulle kunna återuppstå som fysiska gestalter har inget stöd i kända fakta.

Begravningsformuläret sammanfattar läget: ”Av jord är du kommen - jord skall du åter varda”.

Homo sapiens som art anses ha existerat i tvåhundratusen år. Under evolutionen har det funnits sidoskott av nu utdöda människoarter. Mest känd är Homo neanderthalensis, neandertalmänniskan som samexisterade med H. sapiens till evolutionärt sett nyligen. De sista dog ut på Iberiska halvön för kanske trettiotusen år sedan.

Mot bakgrund av hur länge liv har existerat på jorden (kanske fyra miljarder år) och hur många arter som uppstått och dött ut (kanske dagens antal x 100) framstår arten människa som en mycket tillfällig livsform. Hur länge arten kommer att existera är omöjligt att förutsäga, kanske genom en eller två framtida nedisningar (två-tre hundratusen år).  Det skulle ge arten en livslängd på en halv miljon år. Tidigare arter av Homo har som längst existerat omkring en miljon år. Homo neanderthalensis bara omkring tvåhundratusen år.

Insikten att inte bara enskilda människor dör utan att hela människosläktet i en evolutionärt sett nära framtid (< 5 miljoner år) sannolikt kommer att försvinna går totalt på tvärs mot kristendomens tro på ett evigt liv i en paradisisk himmel.  Varken troende eller icke-troende har lätt att komma tillrätta med det pusslet.

Parentes: 

I det långa perspektivet är människan av liten betydelse. Om hon orsakar en koldioxidtopp i atmosfären under trehundra år? Jorden rullar vidare.  Om hon utrotar torsken och ålen? Beklagligt men inte en hickning i livets progression. Rädda den vitryggiga hackspetten i Sverige? Trevligt, fast det finns en halv miljon häckande par på andra sidan Östersjön. Odla en vargstam i glesbygden? Ballt för Stureplanscentern (och av någon orsak för bloggkollegan Jinge i Stockholm).

 Sue, världens mest kompletta skelett av Tyrannosaurus rex.  Field Museum of Natural History, Chicago.

Bevara den biologiska mångfalden? Utrotning av arter hör till utvecklingen, 90 procent försvann i perm-triasövergången och evolutionen tog det med en klackspark. Så tagga ner, Carlgren. Det är löjligt att höra Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin och Maria Wetterstrand ”ta ansvar” för världens gång. Flugor på oxens horn. 
Slut på parentesen.

Och slut på bloggposten. Egentligen hade jag tänkt skriva om finalen på den frejdiga upptäckartiden med namn som Sven Hedin, Antoine de Saint-Exupéry och Amelia Earhart. Och seriehjälten Allan Kämpe.

Kanske en annan gång.