Mänsklig biomassa - en katastrof

Om man i ett tankeexperiment ställer upp alla jordens människor i grupp med en person per kvadratmeter fyller vi inte riktigt Själland (7 542 km2). Eller för att ta ett visuellt bättre exempel, Kreta (8,336 km²). Se bilden:

Kreta anas i mitten av den ljusa rektangeln i Medelhavet. En mycket liten fläck på jordklotet. Ändå tillräcklig för att alla 6,9 miljarderna människor skulle kunna stå utan att trängas på dess 8,3 miljarder kvadratmeter (som dessutom skulle ha plats för en dryg miljard till). Under premisserna för tankeövningen skulle hela den övriga jordytan vara fullständigt tom på människor. En konsekvens som det tar en stund att föreställa sig.

Mätt i globala mått utgör den mänskliga biomassan bara en ytterst liten mögelfläck på jordytan.

Den bild man har av jorden som fylld av människor kämpande för livsrum är missvisande. Räknat på klotets hela markyta – oavsett hur beboelig den är – finns det för varje människa 21 600 m2 (drygt två hektar) utrymme. Vore vi jämnt utspridda skulle var och en ha 147 m till närmsta granne. Men långt ifrån hela planetens markyta är möjlig att bebo, långt mindre få livsförnödenheter ifrån. Redan idag är jordens resurser ansträngda till katastrofgränsen och vanvården bara ökar.

Genom att föröka sig i närmast bakteriell hastighet har människan blivit både sin egen och hela biosfärens värsta fiende. Koldioxiden i atmosfären och dess inverkan på framtidens klimat är bara ett delproblem som bleknar i sammanhanget.

Vad är då mänsklighetens biomassa, dvs. totalvikten av alla nu levande människor? Antar vi en genomsnittsvikt på 50 kg per individ blir den 345 miljoner ton. Är det mycket eller litet?

Alla blåvalar i havet (de största djur evolutionen någonsin har frambragt, vikt <180 ton, längd <33 m, antal 12 000) har en biomassa på 1,2 miljoner ton. (En tredjedels procent av människans.) Alla elefanter i Afrika (jordens största landdjur, vikt <12 ton, boghöjd <4 m, antal 700 000) uppskattningsvis 3,5 miljoner ton. (En procent av människans.)

Biomassan av det globala beståndet domesticerade däggdjur (kor, hästar, får, getter, kameler etc) har uppskattats till 400 miljoner ton. Vilda landlevande däggdjur, däremot, har en biomassa på endast 20 miljoner ton. Människan och hennes husdjur utgör alltså en oproportionerligt stor del av den animaliska biomassan: 750 miljoner ton.

För att få siffror i denna storleksordning får vi gå till djur långt ner i näringspyramiden. Krill, det talrika lilla kräftdjuret kring Antarktis (längd <6 cm, vikt <2g), huvudfödan för blåvalar, har en biomassa på 500 miljoner ton.

Den okontrollerade tillväxten av arten Människa har medfört att vi befinner oss i inledningsfasen av den sjätte stora massdöden av arter sedan komplext biologiskt liv uppstod på jorden för 2,1 miljarder år sedan. Man fruktar att upp till 20 % av fågelarterna hotas av utrotning, liksom 40 % av däggdjur och fiskar, 30 % av amfibierna och upp till 50 % av alla växtarter. Arten människa lägger beslag på 40 % av all organisk substans som produceras av fotosyntesen. De 300 000 människor vi ökar med per dygn motsvarar nästan hela den globala populationen av stora apor.

Påminner man sig då bilden i början av detta inlägg, med hela människobeståndet som en knappt urskiljbar fläck på jordklotet, får man en uppfattning om hur ytterst obetydlig och bräcklig hela biosfären är. I globalt perspektiv en tunn väv av livsformer i intimt beroende av varandra.

Ett beroende som styrs av dunkla och i huvudsak oförklarade krafter vi kallar evolutionen. Och som vi är praktiskt taget maktlösa inför. Och själva är en faktor i.

Vi kunde inte "rädda" (dvs. hålla fingrarna borta från) torsken på New Foundlandsbankarna på 1990-talet. Inte heller från torsken på vår sida av Atlanten i dessa dagar. Inte ens från glasålarna som fortfarande kommer simmande till Portugal - Spanien - Frankrike från Sargassohavet som en tynande rest (1 %) av beståndet 1980.


(Man trålar för glasål i estuarier och kustnära vatten och fångsterna säljs till restauranger för tusentals euro/kg. Under namnen civelle eller pibale serveras de som läckerheter på krogar kring Biscayabukten.)

När vi inte klarar så jämförelsevis enkla uppgifter, hur kan då någon tro att vi/människan ska kunna "rädda planeten" genom administrativa begränsningar av tillväxten av vår egen biomassa och den därav följande rovdriften på resurser?

Som Michail Bulgakov (1891-1940) låter djävulen säga i boken ”Mästaren och Margarita”:

"Får jag fråga hur människan kan styra sitt öde om hon nu inte bara saknar möjlighet att göra upp någon plan för en så löjligt kort tidrymd som låt oss säga tusen år, utan dessutom inte heller ens kan förutsäga vad som kommer att hända henne i morgon?"