Inte blir fysiker upphetsade om någon säger sig tvivla på Newtons första lag (Ett föremål förblir i vila eller i likformig rörelse så länge inga yttre krafter påverkar det.) Eller matematiker om någon påstår att primtalens antal är ändligt.
Men klimatföreträdare blir kolossalt upprörda och mobbar varje skeptiker (som de kallar ”förnekare”) med stor hätskhet. Ett färskt exempel från USA:
Erika Lovley, en journalist i Washington DC, attackeras i december 2008 för ”två av de mest hak-tappande efterblivna artiklar jag nånsin sett” och utnämns till ”den mest enfaldiga, lättlurade reportern i distriktet… en källa till professionell chikan för varje journalist som delar redaktion med henne” En av hennes satser kallas ”den dummaste mening skriven av någon journalist detta år, möjligen detta århundrade”.Ett oräknat antal forskare och PR-personer instämmer och skriver arga klagoskrifter. Den mest lågpannade i skaran är David Roberts, en man med Masters-examen i filosofi, som skriver för webbmagasinet Gristmill.
Allt detta för att en nyexaminerad journalistbrutta i 20-åren med 18 månaders yrkespraktik har skrivit artikeln ”Forskare råder till försiktighet om global uppvärmning”. Mobbarna är utövande klimatforskare och supportrar som verkar handla enligt tesen:
”Argumentationen svag, höj rösten.”
Har man inte tvivlat på klimatmaffians teorier förut så börjar man nu.
Jag hoppas att Erika är stark i anden och kan ta stormen. Den har ändå gett henne 21 000 träffar på Google vilket bör ser bra ut i hennes CV.
Det bekymmersamma är att maffians mobbningsfasoner får varje tidningsredaktion att tänka sig noga för innan de släpper in en klimatkritisk artikel. Och varje anslagsberoende forskare att låta ett sådant manus stanna i datorn. Detta förkväver en öppen diskussion om vad somliga kallar ”mänsklighetens ödesfråga” och andra ”ett gigantisk bedrägeri”.
Läs en liten del av tumultet kring Erika Lovley här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar