Nordpolens is 0,01 %

Nordpolen var länge ett magiskt mål för upptäcktsfärder och en rad expeditioner misslyckades i ansträngningarna att nå den innan (diskultabelt) Peary (1909), och långt senare en sovjetisk grupp med Pavel Gordiyenko (1948) och en amerikansk under Joseph O. Fletcher (1952) satte foten på den suggestiva fläcken. Peary färdades på isen, de två andra landade med flygplan (den ryska intressant nog med en sovjetisk variant av DC-3). Andrée-expeditionens försök med vätgasballongen Örnen 1897 är välkänt genom det sensationella fyndet av expeditionens sista läger med framkallningsbara fotografier, dagböcker och deltagarnas kroppar på Vitön 33 år senare.
Fotot från 1897 av Frænkel och Andrée med expeditionens båt ger en god uppfattning om polarisens karaktär. Den består av ett <3 m tjockt lager skruvis med vallar och råkar som flyter i polarhavet. Mycket svårframkomligt.

Vid nordpolen är vattendjupet 4 200 meter. Isens tjocklek vid ubåten Charlottes genombrytning 2005 var bara 155 cm.

Trots sin utbredning utgör packisen i den arktiska oceanen bara 0,01 procent (en hundradels procent) av all världens is mätt i volym. Ungefär 24 000 kubikkilometer vintertid, 15 000 km3 sommartid. Det blir i och för sig en imponerande isbit, vinterisen motsvarar ett kvadratiskt block en kilometer högt och med 155 km sida. Det skulle väga ofattbara 22 000 miljarder ton (isens densitet 0,9 ton/m3) och låg det i Svealand skulle det med sin vikt pressa ner jordskorpan i likhet med fordom inlandsisen, förutsatt att det låg kvar några tusen år. (Om hastigheten vid nerpressning är samma som vid ”återstudsen” kan den var tio meter per tusen år.)

Ändå utgör detta jätteblock, en km högt och 155 km i sida, bara en hundradels procent av världens is. Sådana tankeövningar ger en uppfattning om vad globala mått innebär.


De senaste decennierna har sommarutbredningen – som inträffar i september – blivit allt mindre. Det är intressant att se klimatlobbyns extrapolering av detta.

Som första steg spår man (1) att denna minskning kommer att fortsätta så att polarhavet sommartid blir helt isfritt. Ett självskrivet nästa steg blir (2) antagandet att någon återfrysning vintertid inte kommer att äga rum. Detta kommer (3) att minska regionens albedo (reflexion av solstrålningen) så att polarhavets vatten värms upp. Därvid (4) påverkas strömningsbalansen i världshavet och särskilt Atlanten så att (5) golfströmmen kommer att ta en annan väg.

Alltså fem hypotetiska steg med klart alarmistisk tendens. Forskarnas meteorologiska bias får dem att kalla satellitdata som går tillbaka till 1979 ”a long-term record” . I geologiska sammanhang är trettio år kortare än en fotoblixt. Det är mycket tveksamt vad man kan dra för globala konsekvenser av en sådan ögonblicksbild. Något tidsperspektiv för hypoteskedjan nämner de inte.

Motvilligt vidgår de att polarhavet sannolikt var isfritt sommartid för 125 tusen år sedan under den interglacial som kallas Eemian. Men då var minsann havsytans nivå också 4-6 meter högre än nu eftersom de grönländska och antarktiska isarna var delvis bortsmälta. En sorts guilt by association eller?

Inget isfritt polarhav menar de fanns under den geologiskt sett snabba framsmältningen av Europa (på tjugotusen år) som skedde efter senaste istiden. Inte ens vid Holocens Klimatoptimum för 7 000 år sedan trots att temperaturerna i Arktis då beräknats ligga 3-4 grader över de nutida.

Sådan argumentation är typisk för ”klimatentusiasterna” eller vad jag ska kalla dem utan att använda nedsättande ord. Av en fjäder gör de utan ansträngning fem höns.

Det är inte bara enstaka självtänkande bloggare som kritiserar den sortens marknadsföring (just marknadsföring, det gäller att sälja klimatkrisen). Även folk i branschen vågar trotsa klimatmobbarna och säga att extrapoleringen är osaklig och grundlös.

Det finns två ord man alltid bör minnas vid läsningen av klimatlobbyns hypoteser. De är om och kan. Om detta inträffar kan följden bli. Två grader av osäkerhet.

Att en eventuell bortsmältning av polarhavets istäcke inte skulle leda till någon höjning av havsytan är kanske för självklart för att nämnas. Dessutom kunde påpekandet minska den alarmistiska effekten. Lugnande besked är det sista klimatlobbyn vill släppa fram.