2011-01-21

Efter oss syndafloden? Knappast.


Hypotesen

Den stora klimatboven är människans utsläpp av koldioxid till atmosfären – för närvarande omkring 30 gigaton (miljarder, 109 ton) per år. För tio år sedan, år 2000, var utsläppet 24,7 och för tjugo år sedan, 1990, 22,5 gigaton/år. Och det kommer obönhörligt att stiga i takt med ökande välstånd, större energiförbrukning och växande världsbefolkning.

Koldioxid värmer: Det är odiskutabelt att koldioxidgas bromsar långvågig strålning och därigenom själv värms upp och transmitterar värmen till sin omedelbara omgivning, alltså luften, som då blir ett värmande täcke runt jorden. Ännu större effekt har vatten i förångad och vätske/isform. Istället för att vara obeboeligt kall med temperatur minus 18 oC (255K) är jorden nu behaglig varm med +15
oC (288K) som medeltemperatur. Fenomenet kallas lite misslyckat för växthuseffekten.

IPCC påstår att en fördubbling av koldioxidmängden i atmosfären från pre-industriella 280 till 560 ppm leder till en temperaturökning på 2 till 4,5 grader C. Detta skulle enligt AGW-hypotesen göra stora delar av jorden obeboeliga och leda till svält, översvämningar och krig. Det kritiska värdet skulle nås omkring år 2050.

Om detta  scenario vore sannolikt och gick att förankra hos världens politiska och ekonomiska ledare borde man se stora ansträngningar att skära ner utsläppen. Men nu är det mest prat vid kongresser och möten på lyxiga turistorter. Letar man efter tecken på verkliga utsläppsminskningar letar man förgäves.

Verkligheten

Omkring 85 procent av världens energi kommer från förbränning av kol-olja-gas. I princip oxidering av kolet i kolföreningarna vilket obönhörligen innebär att en enhet C ger 3,7 enheter CO2 som utsläpp. Av detta blir bara hälften kvar i atmosfären, den andra hälften försvinner direkt i den naturliga kolcykeln. Trots mycket prat om förnybar energi har väldigt lite hänt i praktiken. Inga nya energikällor som i stor skala kan ersätta de fossila bränslena skymtar vid utvecklingshorisonten.


BP som vet en del om fossila bränslen kom nyligen ut med en prognos fram till år 2030. De kalkylerar med stigande koldioxidutsläpp från dagens cirka 30 till 38 gigaton/år på dessa tjugo år.  OECD-länderna  (de etablerade industriländerna) beräknas kunna minska sina utsläpp något enstaka gigaton medan världen i övrigt svarar för ökningen. Det speglar den förväntade standardökningen i länder som Kina, Indien och Brasilien och förflyttningen av den ekonomiska makten österut.

Hur makten förskjutits mot öster återspeglas i hur de två amerikanska presidenterna hälsar på Kinas ledare. Nixon år 1972 självsäkert utan så mycket som en nickning; Obama år 2010 ödmjukt med en bugning.

Den nya ledaren Kina gick förbi USA som världens största utsläppsland för koldioxid redan 2006 med 6 gigaton och kalkylerar med 12 gigaton år 2030. Mycket av Kinas industri arbetar med tillverkning av produkter som sedan används i USA och EU så där kan man tala om outsourcade utsläpp. Indien med sina stora kolfyndigheter är på samma väg.





Drömlandet

IEA, vars drömmar om koldioxidavskiljning jag beskrev i förra posten, räknar med samma ökning till år 2030 som BP. Dessutom extrapolerar de till år 2050 då utsläppet nominellt beräknas till 64 gigaton/år. Genom kilar (wedges) av spekulativa förbättringar typ besparingar och bättre effektivitet trollar de bort 54 procent av behovet (och därmed utsläppet). Med förnybar energi 21 procent och kärnkraft 6 procent lyckas man  nå 81 procent. 

För de återstående 19 procenten tänker de sig koldioxidavskiljning, CCS. Att volymen separerad koldioxid i flytande form årligen skulle bli mer än dubbelt så stor som världens olje- och gasproduktion har man antingen inte förstått, eller så låtsas man inte om det. Inte heller att CCS skulle öka energiåtgången vid primärindustrierna med 25-40 procent.

På så sätt blir IEA:s drömda koldioxidutsläpp år 2050 bara 14 istället för realistiska 64 gigaton.

Syndafloden?

Krasst kan man säga att de tekniska och  politiska möjligheterna att skära ner eller rentav eliminera de antropogena koldioxidutsläppen är små. Mycket små. Om klimatapostlarna själva trodde på sitt evangelium borde de vara mycket rädda. Men nu lever de i största välmåga och skapar det ena mer sensationella scenariot efter det andra. Lämpligt nog allt längre bort i tiden. Kanske år 2100… eller i alla fall 2300.


På senare tid kryddade med spekulationen att klimatkatastrofernas svans kommer att nå tusentals år i i framtiden.

I hemlighet tvivlar de antagligen på sina profetsior. Sådana är endast tankefoster om vad som kan tänkas hända om. Men en teori anses giltig så länge den ger pengar.

Den största svagheten i AGW-hypotesen är bristen på geologiskt perspektiv. Den är formulerad av meteorologer som tänker i dygn eller möjligen veckor. För dem räcker en uppvärmning med 0,7 grader C på hundra år som katastrofvarning. Ändå är den knappast en hickning i jordens tillvaro. Insatt i livets miljardlånga historia på jorden blir människans existens bara en halvtimme av ett år. Vårt år 1 inträffade för 16 sekunder sedan.

Vi lär få titta mycket långt efter någon syndaflod.


 

2 kommentarer:

  1. Om du själv skulle göra en gissning,vad tror du 560 ppm koldioxid skulle göra för temperaturen på jorden (ceteris paribus)?

    För en som själv arbetar en del med temperaturmätning i tekniska sammanhang är för övrigt hela begreppet med 0,74 C höjd medeltemperatur sedan 1880 tragisk, på gränsen till komisk. De senaste årens satellitmätningar kan möjligen vara bättre, i alla fall om de används som en referens-serie i sig själv, dock meningslös att sammanfoga med gamla temperaturmätningar.

    Naiviteten rent tekniskt hos många klimatalarmister är häpnadsväckande, vilket du också ofta belyser med dina bloggposter.

    //Raketvargen

    SvaraRadera
  2. Raketvargen:

    Du ställer en intressant fråga. Jag håller absolut med dig om det tveksamma i begreppet 'global medeltemperatur". Ett osofistikerat medelvärde från sammanvägning av enorma ytor (se Australien och Antarktis) som rimligen bara ger en uppfattning om storleksordningen. Att då räkna fram årstemperaturerna på hundradels grader när blir lek med siffror.

    Exempelvis år 2010 0,63 C över baslinjen, år 2005 0,62 C. Hundradelar av en grad upp eller ner - helt meningslöst.

    Vad temperaturen blir vid 560 ppm finns inte underlag för att säga. Systemen i kolcykeln är för dåligt kända. Exempelvis försvinner hälften av våra CO2-utsläpp direkt. Uppträder aldrig i atmosfären. Det gällde då utsläppen var 20 Gt/år liksom nu vid 30 Gt/år. Avloppet kvävs inte av de ökande mängderna utan eliminerar samma andel: 10 Gt år 1986, 15 Gt år 2010. Hur går det till?

    Också obesvarat är varför temperaturkurvan låg 800 år före CO2-halten då de senaste fyra nedisningarna smälte bort. Enorma km-tjocka ismassor försvann av varmare klimat och CO2-halten i luften steg efteråt med 800 års försening.

    Jordens klimat har varierat plusminus 10 C sedan kambrium för 600 miljoner år sedan. Vad som orsakat variationerna diskuteras fortfarande. Att fler faktorer än CO2-halten varit aktiva står dock klart.

    Klimatforskningen ligger i sin linda. Än kan den inte förklara vad som hållit jorden beboelig i miljarder år. Som prognosinstrument är den ytterst tvivelaktig.

    /Max

    SvaraRadera