Himmel och helvete ska ligga runt knuten

Det viktiga med alla glödande helveten och gröna lyckoriken är att de ligger i framtiden (sic). Ju längre bort dess bättre. Gärna en livstid eller två men i nödfall 15-30 år. Kommer den utsatta tidpunkten alltför nära gäller det att fort formulera om definitionerna och skjuta datum ett stycke längre bort. Sådant händer ideligen med det stundande värmehelvetet (ett märkligt milt sådant, 3-5 grader varmare än nu), och det gröna lyckosamhället där alla lever ekologiskt och all energi kommer från sol, vind och vatten.

Jag kom att tänka på fenomenet i samband med regeringen Reinfeldts trolleriföreställning om kärnkraften. Ta inte fel, jag är ingen kärnkraftsmotståndare, tvärtom ”I am for it” som Tom Lehrer sa om oanständighet. Och jag beundrar regin.

Först skickar man ut Göran Hägglund, vingbräckt av frågan om könsneutrala äktenskap, som en testduva ur arken. ”Kd är positivt till kärnkraft”. När han kommer tillbaka med en olivkvist i näbben är det dags för hela regeringen. Självklar huvudroll av centerpartiet som i mer än trettio år varit grundbulten i kärnkraftsmotståndet men nu kapitulerar.

Det blev ju så klent med det gröna samhället som utlovades vid valet 2006. Vindkraften låg kvar runt 1,4 TWh per år = 1 % av den totala elproduktionen på 140 TWh i landet. Målet 10 TWh vindkraft senast år 2015 framstod som det förhastade löfte det var. Och tidpunkten 2015 låg plötsligt kväljande nära.

Den förvillade idén att köra den svenska personbilsparken på etanol från majs eller sockerrör kändes alltmer omoralisk i en värld där en tredjedel av befolkningen svälter och 15 miljoner barn dör av hunger varje år.

Fyra 50-kilos säckar majs betyder mycket som mat i Uganda, förstår du, men räcker lagom Stockholm - Helsingborg i en bil.

Full tank 70 liter i en Volvo V70 kräver 190 kg majs och räcker 500 km. Om Sverige skulle odla sin egen etanol skulle 13 procent av landets åkerareal på 2,6 miljoner hektar behövas enbart för jordbrukets egna behov. Den största effekten hittills har visserligen bara varit nerläggning av bensinmackar i glesbygden som inte haft en miljon kr till en etanolpump. Vilket inte gjort idén mindre dödfödd.

Tänk då att få en ny dag ”med blanka ark och nya kritor till”. Kunna begrava den gamla folkomröstningen och ”beslutet” att stänga den sista reaktorn 2004, formulera nya djärva mål och eliminera risken att partiledaren Maud Olofsson hamnar i samma fälla som företrädarna Thorbjörn Fälldin och Olof Johansson som målade in sig i miljöhörnor och måste avgå.

Man ersätter det förargliga 10 TWh vindkraft år 2015 som ligger otäckt nära med ett luftigare planeringsmål 2020 och hugger till med 30 TWh. Det skulle betyda en ökning av vindkraftverken från knappt 900 till 3 000-6 000 stycken, något som ingen tror på. Men den dagen den sorgen, år 2020 ligger tre valperioder bort.

Centerpartiet gillar förstås inte kärnkraft men kan acceptera att den finns och får byggas ut. Så när ”dom som tycker om kärnkraft” kommer och gör anspråk på utbyggnad får väl Maud göra en svensk variant av den apokryfiska Lady Hillingdons metod när maken kom och ville utnyttja sina äktenskapliga rättigheter: Lie down, close your eyes, spread your legs and think of England. (Ligg ner, blunda, sära på benen och tänk på England.)

Hon blir inte den första politiker som gör så.

Endast de politiskt oskuldsfulla tror att föreställningen i första hand har med energifrågan och klimatet att göra. Den är en torped riktad mot den rödgröna alliansen som på ett oroväckande sätt har kapat åt sig opinionssiffror från regeringsalliansen (trots Mona Sahlin, får man väl säga). Partiledarna ler. Den tankesmed eller stadssekreterare som kläckte idén kan räkna med regeringens välvilja fram till nästa val.

Inte kan väl de rödgröna, med miljöpartiet som en viktig partner, så tvärt gå med på en utbyggnad av kärnkraften? Mona Sahlin har sagt att hon vill stänga ett aggregat (ett kärnkraftverk?) nästa mandatperiod, förutsatt att hon vinner valet 2010. Och miljöpartiet har redan offrat sitt motstånd mot EU på den hägrande maktens altare, så det är taktiskt omöjligt för dem att också omfamna kärnkraften av samma skäl. (Miljöpartiet gick så att säga med på sex men kan inte acceptera analsex.) Var vänsterpartiet står är mera oklart (storebror i öster hade ju Tjernobyl) men hittills har de mumlat i takt med S och MP.

Nog ser deras leenden lite stela ut men det kanske beror på att den grimme ælling Lars Ohly kommit för nära. (Hålla handen får han dock inte.)

I ett första försvar deklarerade både Mona Sahlin och Peter Eriksson att den rödgröna alliansen stod fast vid tanken på att avveckla kärnkraften "på ett ansvarsfullt sätt" och med hänsyn till Sveriges energiförsörjning. Något om nästa valperiod hördes dock inte utan den ödesdigra tidpunkten verkade ligga i ett luddigt fjärran.

Varje politiker värd sitt salt kan Regel Nummer Ett beträffande lyckoriken: De ska ligga långt in i framtiden.

Tillägg 27 februari: Ur DN: "Förhandlingarna om energin bröt samman på torsdagskvällen 26 februari. Stötestenen var som så ofta förr kärnkraften. Oppositionen ville inte gå med på att gamla kärnreaktorer ska kunna bytas ut mot nya. Regeringen var då inte villig att fortsätta samtalen."

Endast den mycket blåögde är förvånad.