Isen i Antarktis 90 %

Den antarktiska kontinenten med ytan 14,4 miljoner kvadratkilometer är till 98 % täckt av inlandsis som i genomsnitt är 2 200 m tjock. Som tjockast är isen 4 800 m. Den utgör 90 % av all nuvarande is i världen och 70 % av allt sötvatten. Området antas ha varit istäckt i 25 miljoner år.

Isens tyngd har pressat ner kontinenten så att ”återstudsen” i frånvaro av is beräknas till omkring tusen meter. Som jämförelse har den varit omkring 300 meter här i Norden efter senaste nedisningen (av oss kallad Weichsel, dåvarande tyska namnet på nuvarande floden Wisla).

Den geografiska sydpolen ligger på en vindsvept platå 2 835 meter över havet. Isen under den är 2 700 m tjock så markytan befinner sig nära havets nivå. (Som kontrast är isen vid nordpolen endast ett par meter tjock och flyter på ett hav 4 200 m djupt. Tunnare än skinnet på vällingen.)

Sydpolen är utmärkt med en stålstång nerslagen i isen. Bredvid står en tavla till åminnelse av Roald Amundsens och Robert Scotts nästan samtidiga ankomst (Amundsen 14 december 1911, Scott 17 januari 1912). Isen rör sig 10 m/år i riktning mot Sydamerika (norrut som är enda riktningen på sydpolen) så stången flyttas varje nyårsdag.

Geografiskt är sydpolen en öken med nederbörd mindre än 4 mm/månad, samma som Sahara. Ändå växer snötäcket 20 cm/år pga vindblåst snö. Polarstationen står på pelare för att inte begravas. Årsmedeltemperaturen är minus 50 °C, sommartemp minus 21, vintern minus 78 °C. Värmerekordet är −13.6 °C och köldrekordet −82.8 °C.

Det vore frestande att ägna utrymme åt Antarktis, de episka berättelserna om upptäcktsresorna, kontinentens säregna klimat och djurliv och de pågående undersökningarna där. Exempelvis kejsarpingvinerna. Eller de säregna i isen inneslutna sjöarna, t ex Lake Vostok på mer än tretusen meters djup i isen och med en yta tre gånger Vänerns. Men ärendet här är bara att betänka Antarktis roll i en hypotetisk klimatkatastrof.

Om (här är det verkligen motiverat att säga om) isen på Antarktis skulle smälta skulle världshavets yta stiga 67 meter. Eftersom rimligtvis Grönlands is också skulle smälta i en sådan global värmechock skulle den sammanlagda höjningen av havsytan bli 67 + 6 = 73 meter.

(Sådana kalkyler visar alltid för höga värden eftersom de bortser från att världshavet inte har raka kanter som en balja utan sluttande som en sopptallrik. Ger mera krut åt larmrapporterna.)

Är en sådan avsmältning teoretiskt möjlig och hur lång tid skulle den ta?

Ja - givetvis är den möjlig, den vore inte ens en katastrof i globalt perspektiv. Istider har kommit och gått, inlandsisar bildats och försvunnit många gånger i jordens historia. Inom de senaste fyrahundratusen åren har det varit fyra glaciationer och arten människa har varit med åtminstone halva den tiden.

För en uppfattning om tidsaxeln kan vi titta på den senaste holocena deglaciationen (Weichsel) då de cirkumpolära inlandsisarna runt nordpolen smälte undan. Avsmältningen började för tjugotusen år sedan och var i stort sett klar för åttatusen år sedan. Under tiden steg havsytan 120 m – i genomsnitt en meter per århundrade. (Samma som landhöjningen i Västerbotten nu.) På den globalt sett korta tiden tolvtusen år smälte alltså en ismängd 1,5 gånger så stor som de kombinerade isarna Grönland-Antarktis.

Intressant nog berördes inte dessa av det tolvtusen år långa tövädret. Grönlands äldsta skikt är 122 000 år gamla och de antarktiska 400 000 – 800 000 år beroende på läge och istjocklek. Det tyder på att såväl Grönland som Antarktis varit istäckta utan avbrott mycket lång tid - i Antarktis fall räknar man med 25 miljoner år. Några flertusenåriga glapp i iskärnorna har inte rapporterats. Vad det än var för klimatisk regim som smälte bort Weichselnedisningen så lämnade den Grönland och Antarktis i fred.

Det visar hur komplicerade de globala klimatprocesserna är. Att betrakta jorden som ett stort växthus där temperaturen överallt stiger pga koldioxiden (växthusgaserna) i atmosfären är en grav förenkling.
Bilden visar atmosfärisk koldioxidhalt (rött) och atmosfärens medeltemperatur (blått) under 420 000 år enligt Vostok-iskärnan (nutid till höger). Koldioxiden i volyms-ppm (dagens är 387). Dåtida atmosfärtemperatur beräknad på förhållandena deuterium/oxygen18-isotoper vilka anses representativa för lufthavets genomsnittstemperatur över (åtminstone) kontinentstora delar av jorden. Alltså inte den lokala temperaturen på borrplatsen. Avvikelsen är räknad från en standardnollinje baserad på det sena 1900-talet (utan att ha sett analysen gissar jag + 13 °C).

Det första dippet till - 8 representerar den senaste nedisningens (Weichsel) största utbredning för 20 tusen år sedan. Med avstånd på 120 tusen till 90 tusen år finns dipp av samma magnitud indikerande äldre nedisningar. Synbarligen ligger temperaturstegringarna genomgående före ökningarna av CO2-halten, ett skäl att undra över sambandet orsak och verkan.

Notera att temperatursprången från - 8 till + 2 vid varje deglaciation har skett på mindre än tjugotusen år. Det tyder på att globala uppvärmningar på 10 grader är helt normala i jordens värmebudget. Föreställningen att systemet kollapsar vid tre eller fem graders ytterligare höjning är en hypotes.

Men om (notera om) en klimatisk regim av samma karaktär som den som smälte Weichsel-nedisningen skulle angripa Antarktis och Grönland tyder historisk-geologiska data på att världens sista isar inte kunde försvinna på kortare tid än åtta till tolvtusen år. (Att flytta Göteborg undan ett stigande hav redan nu är ängsligt i överkant.)

Men hypotesen är synnerligen osannolik. Långt innan något globalt töväder satte in skulle all tillförsel av fossil CO2 ha upphört. Tillgångarna beräknas räcka i 200-500 år till. Den av människan orsakade globala uppvärmningen (fem grader, om den finns) är bara en kort pust i den geologiska historien.

I mina ögon ett gott mått på människans relativa obetydlighet.

Men den dimensionen saknas i IPPC. Organisationen domineras av meteorologer vilka som alla vet inte ens kan förutsäga vädret en månad i förväg.