Om man läser klimatartiklar med öppet sinne förundras man över den partiskhet som finns i behandlingen av olika klimatrelaterade projekt. De som ansluter sig till IPCC-tänkandet, letar efter och formulerar sina slutsatser som ”bevis” för global uppvärmning får stor uppmärksamhet, medan motsatta resultat möts med tystnad.
Ta den senaste hialösa idén om nio graders global uppvärmning på 91 år ”med 90 procents säkerhet”. Ville den forskargruppen ha publicitet har den lyckats. Ändå är det bara datorkörningar av ett statistikprogram.
Allehanda fantasifulla planer för att rädda världen får också stort genomslag. Nu senast president Barack Obamas energiminister Steven Chu som föreslog att alla tak borde målas vita för att reflektera solstrålningen tillbaka till världsrymden.
Det låter som en idé kläckt i Gnosjö.
Nu är Steven Chu inte vem som helst utan nobelpristagare i fysik. Så jag tyckte han kunde vara värd en extra koll. Det visar sig att han belönades med en tredjedels fysikpris 1997 för en banbrytande metod att med laser kyla små mängder gas (molekyler, atomer) till mycket låga temperaturer. Där kan man verkligen snacka om kyla – någon gnutta över absoluta nollpunkten minus 273,15 grader C.
Presentationstalet vid prisutdelningen hölls av professor Bengt Nagel på det eleganta sätt vi hört av många talare vid den ceremonin. I förbifarten berörde han orsaken till att politiker bör stödja även mycket aparta och skenbart gagnlösa idéer. När William Gladstone, brittisk finansminister på 1850-talet, frågade Michael Faraday vad den då nya elektriciteten hade för praktiskt värde fick han svaret ”One day, Sir, you may tax it.” (En dag, herr minister, kan den gå att beskatta.)
Det är förstås själva grundbulten i en regerings attityd till forskning: Kan resultaten gå att beskatta? Näst efter varje regerings Målsättning Ett: Att Bli Omvald kommer frågan om pengar.
Klimatpaniken har varit sällsynt lönande i skattesammanhang och utsikterna är gränslösa. På varje liter bensin betalar vi redan 3,08 kr energiskatt och 2,44 kr koldioxidskatt. På villaolja 1332-1735 kr energiskatt och 3007 kr koldioxidskatt per kubikmeter. Dessutom en slant för kolhalten i hushållsavfall som bränns. För hushållsel 28,2 öre/kWh energiskatt. Därtill svavelskatt, kärnkraftskatt… listan är längre än jag gitter leta. Och människor tigger om mer.
Det verkliga snilledraget är handeln med utsläppsrätter. Affärsmän och jurister skriker i kudden av fröjd.
När påhittet kommer till USA under namnet "cap and trade" blir det mer lönsamt för etablissemanget än GM, och mer kostbart för löntagarna än den globala ekonomiska kraschen.
Jag är tacksam till Bengt Nagel, Michael Faraday och Steven Chu för denna plötsliga insikt i varför klimatlobbyn rör sig med en sådan glacialt ohejdbar kraft genom västerlandets ideologi och livsåskådningar. Den predikar en ny och så gott som outnyttjad källa till skatteinkomster och detaljerad lagstyrning för värlens alla regeringar.
Barack Obama, Fredrik Reinfeldt, Kim Jong-il - alla har de något att hämta i klimatpaniken.
Den gamla formen av kapitalism gick på en smäll i september 2008 och man plockar fortfarande bland spillrorna. Tänk att då få en spritt ny trosuppfattning att förkunna för folken, en gummilära minst lika tänjbar som kristendomen och islam. Och som i likhet med alla religioner kräver uppoffringar och späkningar.
Kör inte bil. Ät inte kött. Duscha kallt.
Klimatkritisk forskning har samma chans som en snöboll i helvetet.
För att säga det kort: sedan 1998 har jordens temperatur inte stigit. Sedan 2003 har den sjunkit.
Det är inte stora siffror det rör sig om, varken upp eller ned. Sedan 1900 har den globala medeltemperaturen stigit 0.74 ± 0.18 °C. Mindre än en grad C för att lagra en mnemotekniskt lätt siffra i huvudet.
Jordens genomsnittstemperatur har sedan 2003 sjunkit med c. 0,15 °C. En obetydlighet, kan tyckas, men det är dock inte en stigning. Endast framtiden kan utvisa vart det bär hän.
Alla larm om katastrofala temperaturer (plus sex grader för att ta en verklig dåre, Mark Lynas i blogglistan till höger) är bara fantasier. Påhitt. Trosfrågor med saklig relevans på samma nivå som tron på en personlig uppståndelse (som tyvärr är ytterst osannolik). I förskönande syfte kallas hypoteserna projektioner eller klimatmodeller. Av taktiska skäl läggs kriserna ett lämplig stycke in i framtiden, och flyttas längre bort när tidpunkten kommer nära.
Den arktiska havsisen hade sin största maj-utbredning sedan satellitmätningarna startade för trettio år sedan. (Jfr läsarkommentar.)
Polarisen runt nordpolen skulle enligt teorierna vara på väg att smälta bort, och redan 2011 hade man tänkt sig att polarhavet skulle vara isfritt sommartid. Ett brittiskt försäkringsbolag sponsrade The Catlin Arctic Survey som fotledes skulle mäta den krisdrabbade isen och blogga om dess försvinnande. Expeditionen mötte extrem kyla och svår is och blev en katastrof både PR-mässigt och vetenskapligt. En grundlig tysk undersökning från luften fann oväntat tjocka isar, och satellitmätningarna visar rekordstor utbredning i maj 2009.
Norra halvklotets snötäcke var i januari 2008 det största januarivärde som någonsin uppmätts.
Behovet av att Rädda isbjörnen för 1200 kr per isbjörnsfadder/år blev inte så akut längre. WWF och GreenPeace får hitta ett annat gulledjur att tjäna pengar på.
Det är intressant att se hur förb-t kallt det ändå är i Arktis i mars-maj. Trots modernaste termoklädsel tappade Catlinmedlemmarna känseln i fingrar och tår och var på gränsen till förfrysning. I mitten av mars med temperaturer neråt minus 40 kände de sig ”utterly, utterly miserable”. Som personliga prestationer var expeditionen beundransvärd.
Ett svensk-norskt tjejgäng, Baffin Babes, som just avslutar en 80 dagars skidtur på Baffin-ön fick också sin del av köldrelaterade problem trots att turen gjordes i kontakt med civilisationen och på förhållandevis modesta 70 grader N (fortfarande 20 latitudgrader = 20 x 111 = 2220 km från nordpolen). Som jämförelse ligger Nordkap i Norge på 71 grader N.
Andrée-expeditionens Frænkel t.v. och Strindberg vid en nyss skjuten isbjörn i juli 1897. Vätgasballongen ”Örnen” nödlandade efter två dygns färd 13 juli på lat. 83 grader N med sju latitudgrader (777 km) kvar till nordpolen. Medlemmarnas nordiska friluftsklädsel (inklusive morakniv) verkar helt adekvat i den arktiska sommaren. I oktober, efter tre latitudgraders slitsam marsch till Vitön (80 06 N, 32 44 W) dog alla tre av okända orsaker.
Klimatmaffians mekaniskt rabblade försvar är att avkylningen är väder – inte klimat. Gränsen för klimat är trettio år, åtminstone då det gäller kallare temperaturer och mera is som inte gärna erkänns. En typiskt undanglidande formulering gäller Antarktis: "Since the start of the satellite record [1979], total Antarctic sea ice has increased by about 1 percent per decade. Whether the small overall increase in sea ice extent is a sign of meaningful change in the Antarctic is uncertain because ice extents vary considerably from year to year and from sector to sector." (Min kursivering.)
Jämför detta med larmet kring Steigs tvivelaktiga rapport om ett varmare Antarktis. Likaså tas en momentan avsmältning av en glaciärtunga eller snöhätta (snön på Kilimanjaro) direkt som bevis på global uppvärmning orsakad av människans utsläpp av växthusgaser.
Engelskan har den praktiska akronymen AGW som beteckning för människans skuld i saken (=Anthropogenic Global Warming). Finns det en svensk?
I det läget går en forskargrupp vid MIT (Massachusetts Institute of Technology i Cambridge, Massachusetts, USA) ett ytterst välrenommerat forskningsuniversitet, ut med en larmartikel om ”åtminstone 9 graders global temperaturhöjning till år 2100.” Detta är enligt forskarna ”med 90 % sannolikhet sant.”
Det är 91 år dit, vilket i geologiska sammanhang är odefinierbart kort. En motsvarande blixtsnabb klimatförändring har aldrig identifierats i den geologiska historien - inte ens vid den permo-triassiska katastrofen då 70 procent av landlevande ryggradsdjur och 96 procent av alla marina arter dog ut. Den antas ha sträckt sig över miljoner år.
Det har spekulerats att stora meteoritnerslag, typ Chicxulub-nerslaget på Yucatan för 65 miljoner år sedan, kan ha lett till en snabbt förmörkad jord med lägre temperaturer pga det utslungade materialet. Det antas ha kunnat sväva suspenderat i atmosfären flera år (10-100)och kortvarigt ge kallare väder (eller rentav klimat).
Aerosolerna från explosionen av vulkanen Krakatoa 1883 ledde till en global temperatursänkning på 1,2 °C och effekterna kvarstod i fem år till 1888. Världen fick dramatiska solnergångar i månader. Himlen i Edvard Munchs "Skriket" (1893) sägs vara inspirerad av de post-Krakatoiska solnergångarna.
Min personliga reflexion är att vansinniga prognoser typ MITs kan man få om man släpper loss en grupp statistiker och ingenjörer vid en stor dator. Kalla dem sedan professorer och klimatforskare hur mycket du vill. Gruppen börjar bli herostratiskt ryktbar och man driver rentav med den i seriösa kretsar.
Medan man funderar på om detta är något att tro på kan man med fördel ta del av några tänkvärda synpunkter om sant och sannolikt.
Det som kan bevisas i klimatfrågan – nämligen det som redan har hänt – är mycket små förändringar.
0,7 grader C global uppvärmning sedan år 1900. (Och nu ser den ut att minska.)
18 cm stigning av havsytan under samma tid.
Ökning av CO2-halten i luften från 3 dl per kubikmeter till knappt 4. (Inte ens en halvliter CO2 på tusen liter luft.)
Det kan inte sägas nog många gånger: All propaganda om värmedöden, förskjutning av kommande istider och ett praktiskt taget obeboeligt jordklot är bara hypoteser. Teorier. Påfunder. De KAN inträffa OM. Men sannolikheten är liten.
Endast människor i min närmaste krets känner mig som Dr. Max, Maximilian Ramm. Till vardags går jag under ett annat namn som jag haft mindre självbestämmande över. När jag startade den här bloggen kändes det självklart att göra det med en mask för ansiktet, en pseudonym eller ett nom de plume. Det ger en känslomässig frihet och man blir inte automatiskt bedömd utifrån sin statligt bokförda skattebetalarstatus.
Inte heller från vad familj, vänner, studenter, forskningskollegor och -konkurrenter tycker. Den som varit forskningsverksam någon tid har lämnat ett spår, ett kölvatten, i genomförda föreläsningar, eleganta laboratorieanalyser, minnesvärda kryssningar, nattliga felsteg, ansökningar om forskningsanslag och – i bästa fall – artiklar i den vetenskapliga litteraturen.
[Att verka i vetenskapens upphöjt rena luft är inte så idylliskt som oinvigda kan tro. Snarare slog den gamle humanisten Alf Henriksson (1905 - 1995) huvudet på spiken när han "Efter läsning av inlägg i en akademisk träta" som dagsvers i DN skrev bland annat följande rader:
Kring kunskapens träd är det dystert att vandra i en krets av personer som hatar varandra.
Man ska vara stark i själen för att behålla sitt glada lynne som akademisk forskare vid ett 500-plus år gammalt universitet. Mycken surdeg sitter i väggarna.]
Nåväl. Jag lärde mig alltså något i dag vid mina vandringar i cybervärlden. Nämligen en passande benämning på alla oss som skriver bloggar och döljer oss bakom mer eller mindre genomskinliga masker.
Närmare bestämt ordet "bloggonym". Här försvenskat från engelskans blogonym. Synbarligen myntades termen 8 december 2003 av bloggaren Jay Bullock som bloggar under bloggonymen "folkbum".
Ordet används tydligen helt självklart i engelskan och det var ingen mindre än ärevördiga The Times i London som ledde mig in på spåret.
Kanske är ordet "bloggonym" redan introducerat i svenskan. I så fall lyfter jag på hatten för den pionjär som gjorde det och önskar att hon/han haft större genomslag i bloggarkören.
Några svenska bloggonymer jag personligen tycker är värda att nämnas:
Blogge Bloggelito, Jinge, mymlan, och varför inte den stillsamme socialisten Enn Kokk trots att han inte är en bloggonym. Dessutom som fenomen Blondinbella.
När det gäller synpunkter på jordens överlevnad, klimatutveckling och framtida katastrofer finns mycket att hämta i blogglistan till höger.
Som mina läsare redan vet hör jag till de oförsynta förnekare som inte tror på en klimatkatastrof av den typ IPCC och dess frälsta skara hotar med/ ser fram emot.
Inte heller tror jag att Jesus en gång skall komma på himmelens skyar, hur magnifikt ett sådant evenemang än kunde tänkas bli.
Förra veckan besökte jag i angenämt sällskap Normandie och Bretagne. Bland annat för att kolla om ostron verkligen är så gott som det påstås. För att få det yppersta gjorde vi testet i Cancale på kusten i Bretagne, en liten ort som sägs ha odlat ostron sedan romartiden och senare var hovleverantör till Ludvig XIV, Solkungen (1638-1715), som lät föra dem de 380 kilometrarna till Versailles av ridande kurirer.
På vägen till Bretagne passerade vi Normandie och räckan av invasionsstränder från Operation Overlord 1944. I det grönskande landskapet innanför ligger krigskyrkogårdarna med gravar för de många tusentals unga som offrades. Allierade såväl som tyska – döden gör ingen skillnad på nationaliteter. Dessa hekatomber av gravar gör ett starkt känslomässigt intryck och framhäver krigets vansinne hos varje tänkande människa.”I tusentals år har man talat om mödrarnas tårar. Man måste medge att sådant tal inte har hindrat deras söner från att dö.” Antoine de Saint-Exupéry (1900-1944)
En förvånansvärt gripande bild visade Frankrikes president François Mitterrand och (dåvarande Väst-) Tysklands kansler Helmuth Kohl hand i hand på en krigskyrkogård 1984. Den utstrålade äkta känslor trots att herrarna var två extremt slipade politiska rävar. Fotot påminde mig om den ursprungliga avsikten med det som vi, inte utan en suck, idag känner som EU, Europeiska unionen.
Fröet var Kol- och stålunionen 1952 och grundtanken att knyta samman den för krigföring så viktiga stålframställningen i Europa och därmed förhindra europeiska stormakter från oreglerad militär upprustning typ 1930-talets. Efterhand utvidgades initiativet för att via EEG bli dagens EU.
Mellan första världskrigets slut 1918 och det andras början 1939 gick 21 år; dessförinnan mellan fransk-tyska kriget 1870-71 och första världskriget 43 år. Nu har det gått 64 år sedan andra världskrigets slut och dess minne har bleknat (bortsett från det ständiga ältandet av förintelsen, och den aldrig upphörande fascinationen för Adolf Hitler) så projektet har varit lyckosamt. Det har gett den längsta fredsperioden i Europa på många sekler.
I ljuset av sådana resultat är det synd att EU kommit att framstå som en maktapparat för att begränsa människors frihet och kontrollera att alla gurkor är raka och alla jordgubbar jämnstora och ordnade i räta led.
Sveriges gärdsgårdssittande i alla EU-frågor är genant. Inga visioner, inga riktiga tag. Med knapp nöd hasade sig landet in i gemenskapen 1995 men troget sin ängsliga attityd röstade det nej till euron 2003 (en omröstning som traditionsenligt snart måste göras om eller bortförklaras; jfr högertrafik, ATP och kärnkraft).
Som nr 14 i befolkningsstorlek av unionens 27 länder har Sverige (9,3 milj.) ett måttligt inflytande eftersom representationen bygger på invånarantal. Det är obehagligt att märka den nedlåtande svenska attityden till EUs nuvarande ordförandeland Tjeckien (10,4 milj.) och dess president Václav Klaus som framställs som en bakåtsträvande Shtude i ett nästan-uland.
Annat ska det bli när moster SVEA tar över 1 juli 2009. Regeringskansliet, SÄPO och den nationella insatsstyrkan har övat torrsim i mer än ett halvår.
Man försöker till och med trumma upp ett engagemang för valet till Europaparlamentet 7 juni 2009 men folket är trögt. Och det hjälps inte, det verkar mest vara förbrukade politiker och smarta lycksökerskor lockade av det bekväma livet på traktamente och skattefria inkomster som är kandidater.
Okej – Isabella Lövin och Marit Paulsen är två kvinnor som verkar vara ute i meningsfulla ärenden. Och Alf Svensson som inte ens vill komma in kan gärna bli vald.
Att en jätteorganisation som EU erbjuder svåra frestelser för den svaga människans medfödda drift att berika sig själv är ett beklagligt systemfel som inte går att få bort. ”Till den som har skall varda givet, och från den som inget har skall tagas även det han har”. Tröst för ett tigerhjärta är att än så länge har organisationens fiffel inte uppnått finansvärldens höjder.
Nå – ostronen då? Jag kan säga att hade jag varit Solkungen hade jag inte beställt hem sådana med ryttarkurir de 380 kilometrarna till Versailles. Dömer man av de tre musketörernas ritt i ett annat delikat ärende från Paris till hertigen av Buckingham i London kunde en snabb ryttare i kungligt uppdrag rida 133 km från fyra på morgonen till midnatt ”förutsatt att hästarne samtyckte dertill”. (Paris – Amiens i ”De tre musketörerne” Hjalmar Linnströms Förlag, 1881, kapitel XX Resan.)
Hans Majestät skulle alltså i bästa fall fått tre dagar gamla ostron. Inte ens de som kom färska ur havet vid Cancale och serverades med citronklyftor och lokalt vitt vin lockade mig att svälja fler än tre. Min sköna följeslagerska, däremot, förtärde utan krus ett dussin.
LÄROSPÅN: "Man måste skynda sig så länge man har lust". (Tove Jansson, 1914-2001)
Glaciärflickan i den här posten är inte Maria Wetterstrand fast hon varit på weekendutflykt till Grönland och bloggat om det. Ett möte för redan frälsta som gav Maria rart aningslösa lärospån, typ ”Kangerlussuaq. Bara namnet är ju spännande så hur spännande ska då inte själva stället vara?” [fd Søndre Strømfjord, 500 inv som lever på turism – spännande?]; ”iskanten sägs ha dragit sig tillbaka avsevärt senaste fem åren”; ”det är mycket is det handlar om”; och ”sociologin verkar ha viktiga insikter”. Håhå jaja. Det krävs tålamod för att läsa de sex korta bloggposterna på MPs långsamma server.
Nej – den här glaciärflickan tillbringade 50 år i grönlandsisen och gick verkligen på djupet. Hon är en Lockheed P-38 Lightning och ingick i en grupp på sex jaktplan och två bombplan B-17 Flygande Fästning som startade 15 juni 1942 från Maine, USA, för att levereras till England som ett led i krigsansträngningarna. På grund av dåligt väder tvingades gruppen nödlanda på Grönlands is 27 km från östkusten långt från bebyggda trakter, ca 63 grader N och 43 W. De 25 besättningsmännen räddades efter tio dagar av en expedition med hundslädar medan samtliga åtta flygplan lämnades kvar intakta på isen.
Där stod The Lost Squadron i kölden och snön medan andra världskriget pågick och avslutades. Efter freden 1945 skrotades i princip alla P-38or som fanns kvar av de tiotusen som byggts, och människor lade kriget bakom sig. Det förhoppningsfulla 50-talet, det frigjorda 60-talet och det socialt engagerade 70-talet kom och gick. På 80-talet hade gamla krigsprylar fått antikvärde och flygplan var eftersökta rariteter. År 1988 lyckades man efter mycket letande hitta den förlorade skvadronen som till allas förvåning inte stod kvar på isen där den lämnades.
Under de 46 år som gått sedan nödlandningen hade flygplanen överlagrats av 82 meter glaciäris som dessutom flyttat hela skvadronen fem kilometer närmare kusten. Det innebar en istillväxt av 1,8 m per år perioden 1942-1988. En häpnadsväckande hög siffra. På en punkt nära Grönlands östkust där man enligt klimatlobbyn borde vänta sig avsmältning. (Fallet nämndes nog inte på weekendmötet i Kangerlussuaq.)
Den blivande Glacier Girl i det med varmvatten framspolade isrummet på 82 m djup i glaciärisen. (De flesta bilderna i bloggen är klickbara för större format.)
Bärgningen är en episk berättelse värd att läsa. I princip smälte bärgarna ett 1,2 m brett schakt ner till en av de begravda P-38orna, klättrade ner och demonterade den och hissade upp bitarna för hand de 82 meterna till ytan. Det bärgade flygplanet renoverades fullständigt och flyger i dag under namnet Glacier Girl.
Vi som gick i skolan före 1998 och vet att andra världskriget handlade om mer än förintelsen har läst om P-38 Lightning i många sammanhang. Ett minnesvärt fall rör flygaren/ författaren Antoine de Saint-Exupéry som den 31 juli 1944 lyfte ensam i en P-38 från Borgo på Korsika för en spaningsflygning mot det franska fastlandet. (Egentligen var han för gammmal, 44 år, för sådant men använde sin charm och kändisstatus för att få flyga.) Det var ända fram till för några år sedan det sista som var känt om den berömde Saint Ex med boken "Den lille prinsen" (1943) som bestående eftermäle.
"Varför skulle vi bli rädda för en hatt?" frågade oförstående vuxna inför hans teckning av en Boa constrictor som svalt en elefant. Därför, skriver Saint Ex, slog han tecknarplanerna ur hågen och blev postflygare i stället.
Hösten 2003 fann den franska myndigheten för undervattensarkeologi (DRASSM) vraket av en P-38 Lightning på 70 meters djup i havet utanför Marseille. Med hjälp av motornumret i flygplansvraket kunde man avgöra att det var Saint-Exupérys plan.
År 2008 uppgav den tyske fd. stridsflygaren i Luftwaffe Horst Rippert, född 1920, att han sannolikt skjutit ner Saint-Exupérys flygplan. Hans berättelse låter trolig men rapport om nerskjutningen saknas dock i samtida dokument.
För oss som läst Saint-Exupéry med uppskattning känns det inte helt fel att ett uns av mysterium finns kvar i frågan om hans död. Hans ande lever i böckerna.
För den här bloggens tema är det The Lost Squadron's öde som är intressant. De sju återstående flygplanen ligger idag, 20 år efter fyndet av Glacier Girl, sannolikt 20 x 1,8m = 36 m djupare än då, alltså på 118 m djup. Om glaciären transporterar dem mot kusten i samma hastighet är skvadronen sju km från nödlandningspositionen och kan tänkas smälta fram vid kusten 20 km bort om 200 år.
Det vill säga 2209. Vid det laget är sannolikt CO2-hysterin och klimatpaniken bara några rader i historieboken, ungefär som Finska kriget och förlusten av Finland 1809 är i dag. Några hjältedikter jämförliga med "Fänrik Ståls sägner" lär dock episoden inte lämna efter sig.
Georg Carl von Döbeln (1758-1820), ”den lille mannen med ett band om pannan".
"Får jag fråga hur människan kan styra sitt öde om hon nu inte bara saknar möjlighet att göra upp någon plan för en så löjligt kort tidrymd som låt oss säga tusen år, utan dessutom inte heller ens kan förutsäga vad som kommer att hända henne i morgon?"
Djävulens fråga i Michail Bulgakovs bok ”Mästaren och Margarita”
Andas lugnt triggades igång 8 januari 2009 av den då rådande klimatpaniken och det självgoda nedlåtande sättet hos klimatforskarna.
Tanken var att förklara för vanliga människor utan vetenskaplig bakgrund några av sammanhangen i klimat- och miljödiskussionen. Min egen bakgrund är marint geo- och biovetenskaplig med ett kryddmått meteororologi.
Sedan några månader fuskar jag också med synpunkter på den ekonomiska katastrofen.
(2011-12-06)