Det kallas hjälp

Hjälp till vem?

I förra veckan var det dags för ett stödpaket till Grekland igen. Torsdag 21 juli 2011 beslöt eurozonens ledare vid möte i Bryssel att avdela ytterligare 109 miljarder euro för att stödja de grekiska finanserna. Detaljerna är oklara men tydligen utanordnas stödet genom EFSF (European Financial Stability Facility) vilket möjligen kan ske utan godkännande från varje enskilt euroland.

Motståndet mot fler räddningspaket växer hos EU-medborgarna. I Finland gav motståndet Sannfinländarna 19 procent av rösterna i riksdagsvalet 17 april 2011, vilket gjorde dem till Finlands tredje största parti. I Tyskland som får betala mest är den folkliga oviljan också stor. Ett felsteg av Angela Merkel och hennes tid som förbundskansler är förbi.

 Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy gjorde ritningarna till det senaste stödet. Viktigt för Merkel och hennes väljarunderlag var att privata långivare skulle bidra genom att acceptera viss ”hårklippning”, lägre ränta och förlängd löptid från 7,5 till 15 eller 30 år.

 Både Merkel och Sarkozy vill i första hand rädda sina egna storbanker. De tyska bankerna har 43 miljarder dollar i grekiska statspapper, de franska nästan dubbelt så mycket – 76 miljarder dollar.

Beloppen 43 och 76 miljarder är nominella värden. Det verkliga värdet – marknadsvärdet – kan vara 70 procent lägre. Det betyder 28 respektive 52,5 miljarder dollar i förluster som materialiseras när/om papperen säljs. Till dess får de tas upp till fulla nominella värdet i bankernas redovisningar. 

 Merkel och Sarkozy arbetar intensivt på att slussa över sina bankers grekiska lån till Europeiska centralbanken (ECB), European Financial Stability Facility (EFSF) och Internationella valutafonden, International Monetary Fund (IMF). Till fullt pris förstås.

Räkningen hamnar då hos skattebetalarna, alltså dig och mig.

Som tack för hjälpen måste Grekland lämna ifrån sig produktionsfaktorer som landets energibolag, fartygshamnen i Pireus (landets största), Athens vattenverk, Thessaloniki vattenverk … listan är lång. Privatisering kallas det. Dessutom sänks alla pensioner, många statligt anställda avskedas, alla skatter höjs – med andra ord ekonomin stryps. De rika drabbas inte, de smiter redan från 40 miljarder euro i skatt årligen och åtalas aldrig.

 Som följd stiger arbetslösheten vilket minskar skatteinkomsterna. Staten måste spara ännu mer, ännu fler blir arbetslösa – det blir en självförstärkande kris. Arbetslösheten bland 18-24-åringar är redan 40 procent, modlösheten djup. EU-politikerna stryper långsamt den gås som skulle lägga, om inte guldägg så i alla fall ägg.

Stödlånen hjälper inte de grekiska löntagarna. Pengarna går direkt till de stora långivarna via grekiska staten som blir sittande med nya skulder till EU. Eurokraterna vill hinna lasta över alla privatbankers grekiska statspapper på ECB och EFSF innan den grekiska gåsen är helt död.

 Det är balans på slak lina. Med nöd och näppe godkände alla eurostaterna paketet till Portugal i maj men alla vet att det inte går en gång till. Därför fixades 109-miljarders paketet till Grekland genom EFSF så medlemsstaterna inte behövde tillfrågas.  De vackra formuleringarna om alla euroländers ”oböjliga beslutsamhet att fullt hedra sina egna suveräna signaturer och alla dessas förpliktelser” visar hur svag ställningen är.

Ingenstans är motståndet så starkt som i Grekland. Landet står på gränsen till revolt.

När bankerna är räddade kan Grekland få göra konkurs, lämna eurozonen, lämna EU.  Och sopa ihop spillrorna själv. Det kan bli till våren 2012.

Efteråt

Finansinstitutet Moody’s (ett av tre stora kreditgraderingsinstituten i världen tillsammans med Standard & Poor’s och Fitch ratings) säger att villkoren i 109-miljarderspaketet de facto innebär konkurs men håller tills vidare Grekland över avgrunden i en tunn tråd: kreditbetyget Ca, det lägsta i världen, ett snäpp från bankrutt. Troligen viker sig Moody’s för EU:s tryck och avstår från att klippa av tråden. Fitch som är europeiskt ser ingen konkurs.

 Det är inte Greklands öde i sig som får den internationella finansvärlden att hålla andan. Det är möjligheten att landets betalkris kallas vid sitt rätta namn ”konkurs” och utlöser en mängd kreditswappar utställda på Grekland överallt i världen under ljusare tider (och till löjligt låga premier). Då blir det katten på råttan i en oöverskådlig serie av bankfordringar vars konsekvenser ingen vet men alla fruktar.

Det kan bli värre än september 2008 då amerikanska staten tog över AIG (American International Group) ett av världens största försäkringsbolag för 85 miljarder dollar (533 miljarder kr). AIG hade sålt kreditswappar för hundratals miljarder dollar som försäkring för buntar (derivat) av dåliga huslån utan att ha täckning i eget kapital. När derivaten blev värdelösa måste staten rycka in och täcka förlusterna. Lehman Brothers lämnades utanför och föll direkt (den minnesvärda 15 september 2008). Sluträkningen för räddningen av AIG hamnade på 700 miljarder dollar (4 400 miljarder kr) hämtade ur skattebetalarnas fickor.

Hur gärna man än skulle se hut gå hem och de oansvariga bankerna få stå för sina förluster, är det klokt att hålla igen sin hämndgirighet. Resultatet skulle troligen bli ett stort debacle där som alltid vanligt folk (”the little people” som BP:s ordförande Carl-Henric Svanberg sa vid DeepWater Horizon-olyckan) får betala för eländet.

Får bankerna hållas kan tillvaron fortsätta i ordnade former 3-10 år till. Om systemet rasar vet ingen vad som händer.

Hur långt till brytpunkten?

I klimatdebatten laborerar katastrofprofeterna med en tänkt tipping point, brytpunkt. Då den passerats finns ingen återvändo utan den nya kursen måste fullbordas i en katastrof.

Som gröngöling i de finansiella irrgångarna frågar jag mig om samma sak gäller inom ekonomin. Är systemet så bortom kontroll att det måste bryta samman, löpa linan ut? Blir det en dag så inhumant att människor hellre väljer revolution än status quo?

 Läget i Grekland signalerar att dagen kan komma. De ekonomiska åtstramningarna har särskilt drabbat de mest utsatta delarna av befolkningen, som de fattiga, de äldre, de arbetslösa och personer med funktionshinder. De rika lever oberört vidare och får billigare tjänstefolk.

 Att bekämpa missnöjet med polismakt är en återvändsgränd. Någon gång måste sådana spänningar i ett samhälle utlösas. I reform eller revolution.

Det kan bli som 15 september 2008 då bankdirektörerna togs helt på sängen.

Ny i blogglistan:

Nytt tillskott är Jan Kallbergs blogg. Kallbergs perspektiv är amerikanskt. Han är amerikansk statsvetare med Ph.D. i Public Affairs och M.A. Political Science, University of Texas at Dallas. Också svensk jurist från Stockholms Universitet.

Han har ”skrivit och debatterat för frihet sedan har var 17 år och rest mycket i småstads-USA och det USA som sällan syns i svensk media eller kulturliv.”

Han hör uppenbart inte till de slätkammade.

Förskola i finans

Klimatet

Omprofileringen av Andas lugnt har gett mig ny stimulans att leta information och kunskap. Klimatfrågan började kännas tröttsam med samma gamla argument kastade fram och tillbaka och det ständiga tramset om elände och undergång som väntade om tio… tjugo… femtio år – eller i alla fall någon gång. Och då – när det än blev – skulle det vara människans skuld, hon hade förstört den planet Gud/Gaia hade gett henne.

Evolutionen räknade klimatsnubbarna inte med eftersom den handlar om för långa tidrymder: tvåhundra tusen år för Homo sapiens, två miljoner år av sena istider, femhundratrettio miljoner år sedan den kambriska artexplosionen, fyratusen miljoner år sedan livets etablering på jorden och fyratusen­femhundrafyrtio miljoner år sedan jorden blev till.

Allt skulle ske på AGW-hypotesens ovetenskapliga kafferast, kanske trehundra år kort, då människan förbrände de fossila förråden av kol, olja och gas. Det skulle kasta vårt ofattbart gamla jordklot ur dess bana och ändra planetens framtid för alltid. En så korttänkt idé att den aldrig borde ha tagits på allvar. Typisk för meteorologer som med nöd kan spå väder fem dagar framåt.

Finansvärlden

  
I finansindustrins slutna residens med dess virrvarr av trappor, korridorer, dörrar, falluckor, genvägar och hemliga skåp är jag en komplett gröngöling. Vet med nöd vad en räntepunkt är (en hundradels procentenhet) och vad kreditswappar används till (spekulation och fusk med bankers soliditet).

Redan har jag märkt att atmosfären är mättad av mygel, lögner och direkta bedrägerier. Alla talar med dubbel tunga, som det hette i indianböckerna. Det känns som att någonstans inne i komplexet finns den kammare där nyblivna presidenter och statsministrar får veta vad de har att rätta sig efter; det rum där de lämnar ifrån sig obekväma vallöften, som att stänga Guantanamo och ta bort skatterabatten för de rika (Obama), eller stoppa lagen mot fildelning och lägga tsunamibanden från Rosenbad på bordet (Reinfeldt).

Efter andra världskriget hade politikerna länge makten över finanserna. Konrad Adenauer, förbundskansler i Västtyskland 1949-1963, Charles de Gaulle, makthavare på olika poster i Frankrike  1944-1969, Margaret Thatcher, premiärminister i Storbritannien 1979-1990; Tage Erlander, statsminister i Sverige 1946-1969.  De dansade minsann inte efter bankirernas pipa.

 Med Ronald Reagan, president #40 i USA 1981-1989 släpptes finansindustrin lös i Amerika. Från Wall Street spred den sig över världen och nu är det svårt att hitta ett enda land där det kapitalistiska systemet inte är överstepräst. Möjligen Nordkorea. Ryssland och Kina är undantag formellt men inte i praktiken.

Att president Barack Obama styrs av Wall Street är tydligt. Att Angela Merkel och Nicolas Sarkozy inte behärskar utvecklingen i eurozonen ser alla. Det gör det finansiella rövarbandet som sätter land efter land i ekonomisk gungning: Irland, Grekland, Portugal, när som helst Spanien eller Italien. Mer eller mindre fria stater drabbas direkt, som Island, eller indirekt, som Sverige.

Effekterna märks omedelbart av oss medborgare i form av högre boendekostnader, dyrare mat och stigande energipriser. Går det i stor skala åt skogen? Vi behöver inte vänta tio eller femtio år på svaret – det kan komma till julen 2011 eller våren 2012.

Onekligen känns det mer intressant att se hur tillvaron utvecklar sig på månaders och enstaka års sikt, än argumentera om vad som händer eller inte händer med klimatet om hundra år – eller femhundra.

De som är nybörjare i ämnet kan ha glädje av att följa med mig i trapporna och korridorerna. Ingen vet vad vi kommer fram till.

Blogglistan

Till blogglistan lägger jag bloggen Flute-tankar “om ekonomi, energi, miljö, jordbruk”. Skriven av en mycket flitig anonym bloggare verksam sedan 2007 i en stil jag tycker om: siffror, referenser och andra data som grund för åsikterna. Det gläder mig att den är på svenska. Kanske kan den bli en motsvarighet till klimatdebattens Watts Up With That? 

Den som lever får se.

Dessutom, som jäst efter degen (3 h efter publiceringen) bloggen Cornucopia? "Sveriges största blogg inom finans, ekonomi och miljö, samt en av de största inom politik". Startad i september 2008. Den har runt 15 000 unika besökare per vecka. Skrivs av Lars Wilderäng som med all rätt kallar sig mångsysslare och bland annat tror på en kraftig nedgång i svenska bostadspriser.

(Cornucopia = ymnighetshorn.  Så behöver ingen slå upp det.)

Det är påfallande hur mycket livligare trafiken och debatten är i ekonomivärlden än i miljövärlden. Samma relationer återfinns i politiken: finansminister är den (näst?) viktigaste posten i en regering medan man till miljöminister kan ta vilken kvanting som helst. Finansdepartementet spelar mycket större roll och har direktingång till pengarna; miljödepartementet stretar i utkanterna med impopulära åtgärder av liten betydelse, exempelvis vindkraftsutbyggnaden. (Ytterligare ett tecken på att ingen egentligen tror på alla klimatskrämskotten.)

Andas lugnt fortsätter sin omprofilering.

Husmarknaden

Fotbojan

Ett av finansindustrins viktigaste ben är husmarknaden. Husköpet är den vanlige medborgarens största affär och den tjudrar köparen i en ofta livslång relation till banksystemet. Genomsnittspriset för ett småhus i Sverige är nu drygt 2 miljoner kr enligt SCB:s Småhusbarometer. Med nuvarande låneränta på 5 % får banken hundratusen kr per år från villaägaren som ”sköter huset åt banken”. En säker och problemfri inkomst.

Amortera sig fri kan den vanlige löntagaren inte.

Ju högre huspriser desto större förtjänst för bankerna som frestas att göra det lättare att låna. Bankernas lättsinne skapade den pågående huskrisen i USA. Människor med dålig betalningsförmåga fick låna, huspriserna steg, de dåliga lånen buntades ihop i derivat och såldes vidare till andra banker. Dessa försäkrade sig hos varandra mot konkurs hos låntagarna för löjligt låga premier i de beryktade CDS-avtalen (credit default swaps) som kallt byggde på att amerikanska staten skulle träda in om det blev konkurser. Vilket den också gjorde 2008 med den största skattebetalarinsatsen i USA:s historia.
 

Kreditswappar
 
Som grön upptäcktsresande i finansvärlden upptäcker jag att den borgerliga svenska regeringen kallar CDS-avtal kreditswappar och att svenska bankers spel med sådana garanteras av svenska staten, det vill säga dig och mig.  Utan att göra väsen av det har regeringen lovat ersätta eventuella förluster med upp till 750 miljarder kr enligt lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut.

Sveriges statsbudget 2010 hade 61 miljarders marginal –  var på 811 miljarder kr. Största poster: sjukkassan 102 miljarder, arbetmarknaden 88, kommunbidrag 76, barnbidrag/ föräldraförsäkring 70, sjukvården 59 miljarder. Småpengar jämförda med bankgarantins 750 miljarder (93 procent av budgeten). Om så lite som 10 procent  (75 miljarder) av garantin tas i anspråk motsvarar det försvarets 45,  ålderspensionens 18 och kulturens 12 miljarder.

”Det nya arbetarpartiet” Moderaterna har en baksida det inte visar för väljarna. Vid närmare eftertanke försvinner min överraskning. Staten och kapitalet sitter ju i samma båt.



Lådan 1967.  En idyll från forna tider.

Va i helvete har dom för sig in i banken efter tre
Gör dom kanske nåt som allmänheten inte borde se
Sitter dom och stoppar pengar i sin egen portmonnä
Vad i helvete har dom för sig in i banken efter tre


Läget i USA

Den svajiga ekonomi vi lever i har sitt ursprung i USA. Där blåste bankerna upp en bubbla i husmarknaden och skapade the subprime mortgage crisis, bolånekrisen. Nu finns 6,7 miljoner förfallna krislån men bankerna har (ännu) bara tagit drygt 0,5 miljoner objekt i mät. Av dessa har de lyckats sälja färre än 0,1 miljoner enheter. Utmätningar har visat sig vara näst intill meningslösa på en sjunkande marknad.

Storlek på inteckningarna i jämförelse med värdet på fastigheterna. Skulden består men värdet förgår.

Därtill pågår en kraftmätning mellan president Barack Obama, demokrat, och representanthusets talman John Boehner, republikan, om hur/när/ifall USA:s gräns för upplåning 14,3 trillions (biljoner, 10¹²) dollar ska höjas. Boehner har släpat Obamas näsa i lorten genom att lämna ett pågående sammanträde och inte infinna sig i Vita Huset på kallelse. Obama framstår allt mer som en konflikträdd mes.

USA lever på kommande generationers pengar, har outsourcat mycket av tillverkningsindustrin till låglöneländer och har en stadig arbetslöshet över 9 procent medan skatten för de superrika är 18,1 procent. Landet löper nu risken att chikaneras genom att få sitt kreditbetyg sänkt. Kina, som landets största långivare, brummar i bakgrunden och vill att dollarns värde bevaras. 

Läget i Europa

Den pågående eruokrisen har ”lösts” ett antal gånger utan att försvinna. Att Grekland räddades genom det senaste extra nödräddningspaketet formulerat torsdag 21 juli 2011 är det få som tror. Irland och Portugal bevakar varje åtgärd som gynnar Grekland och står redo att begära liknande lättnader. Spanien och Italien är på fallrepet och får betala 6-7 procent ränta för att låna pengar. Tyskland betalar 2-3 procent.

Ingen officiell politiker eller finansman talar sanning i krislägen. Alla förtröstansfulla ord är bara varm luft. Eurons kris är ingalunda förbi.Vid varje val i medlemsländerna blir oviljan att betala andra länders förluster allt starkare i väljarkåren. Sannfinländarnas 19 procent var en första svala. Tyskarna är klart negativa och Angela Merkel är fångad mellan väljarna och bankerna på ena sidan, och omsorgen om euron på den andra.

I gynnsamt fall lämnar Grekland eurosamarbetet, i värre fall lämnar det EU. I värsta fall spricker EU sönder i ett A-lag och ett B-lag.

Läget i Sverige
 
Sveriges bakåtlutade attityd till EU räddade oss från euron 2003. Nästa val ligger tre år in i framtiden och ekonomin är förhållandevis välskött. Statsskulden 31 mars 2011 var ungefär 1 065 miljarder kr (42,3 procent av BNP). Läget är stabilt.

Antalet villor till salu är större än på flera år. Många husägare vill stiga av.

Bankerna har nyligen skärpt kreditvillkoren vid husköp (lån högst 85 procent av priset) vilket pressar husförsäljningen. Villaägare som ska sälja och flytta till annan bostad bör ha avtal om försäljning av den första för att få låna till den andra. Inbromsningen har redan börjat, få människor köper eftersom priserna väntas falla. Gardinavdelningen på IKEA säljer dåligt. Blir det ingen eurokris ska räntan dessutom stiga några trappsteg till.

Troligen orsakar läget en nedåtsväng hos huspriserna. När/om den avbryts och blir en uppgång beror på faktorer utanför Sverige. I första hand eurozonens och EU:s utveckling, i andra hand situationen i USA. Det kan ta ett år eller fem. Många garvade ekonomibloggare – exempelvis The Automatic Earth – ser en stor finanskatastrof vid horisonten. Apokalyptiska framtidsbilder är jag van vid från klimatdebatten och tror inte rakt av på sådana.

Men risken för en ny finanskris av 2008 års modell kan inte uteslutas. Finansindustrin drivs av kortsiktig girighet och skriande brist på framsynthet. Fredagen den 12 september 2008 for alla bankdirektörer hem i sina Lexus eller Learjet utan att ana kollapsen som stundade på måndag 15 september.  Att en så intellektuellt primitiv verksamhet som finansindustrin lyckats tillskansa sig ett visserligen fusk- men ändå Nobelpris visar kapitalets makt.

När eurokraterna säger att Grekland och euron just räddats med ett extra nödreservpaket på 109 miljarder euro så läs det finstilta. Ett smakprov:
 
All other euro countries solemnly reaffirm their inflexible determination to honour fully their own individual sovereign signature and all their commitments to sustainable fiscal conditions and structural reforms. The euro area Heads of State or Government fully support this determination as the credibility of all their sovereign signatures is a decisive element for ensuring financial stability in the euro area as a whole.
(Alla andra euroländer bekräftar högtidligen sin oböjliga beslutsamhet att fullt hedra sina egna suveräna signaturer och alla dessas förpliktelser till hållbara finanspolitiska förhållanden och strukturella reformer. Euroområdets stats-och regeringschefer stöder till fullo denna beslutsamhet eftersom trovärdigheten i alla deras suveräna underskrifter är en avgörande faktor för att säkerställa den finansiella stabiliteten i euroområdet som helhet.)

Verkar det lugnande? Köp i så fall hus på lång sikt – tio år eller mer.

Och sköt betalningarna till banken. Se den som din fiende.

Andas lugnt Mark 2

Hej-då klimatgnället


Insikten att klimatdebatten klimatskrämseln har haft sin tid i rampljuset sprider sig.  I Almedalen blev det mindre än fyra minuter miljö- och klimatdebatt, suckar Birger Schlaug och kallar Miljöpartiet förrädare. ”För lite apokalyps i debatten” menar Göran Greider i Tro och Politik. Bland nio miljöproblem ängslas USA:s befolkning minst för global uppvärmning, enligt Gallup, mars 2011. Intresset för miljöfrågor sjunker rent allmänt hos folk. Politiker och media kommer efter. De leder inte opinioner utan följer dem.

Allt fler människor börjar intressera sig för tillståndet i bank- och finansvärlden. De superrika har manipulerat sig till allt större makt och det blir allt tydligare att politiker och andra makthavare är kapitalets lydiga tjänare. Det bästa exemplet just nu är Barack Obamas ängsliga hantering av USA:s skuldproblem och gränsen 14,3 trillion dollar för landets statsskuld. Lyder han inte finansvärlden får han inte pengar till sin valkampanj 2012.

(Trillion, svenska biljon, 10¹², är meningslöst mycket pengar som inte skulle kunna hanteras om inte elektronisk bokföring fanns. En biljon millimeter = 250 varv runt jorden = 2,5 gånger avståndet till månen.)

Som tillskott till Andas lugnt Mark 2 ändrar jag lite i blogglistan. Tar bort Forskarbloggen som publicerar sällan och ger lite. Dessutom Skeptical Science som trots namnet är en oärlig och manipulativ pro-AGW blogg.

Istället lägger jag till FTAlphaville som är en finansblogg gjord av Financial Times, London. Och en av Wall Street Journals bloggar Real Time Economics. (Själva WSJ ligger bakom betalvägg.) Sedan tidigare har jag The Automatic Earth som är en blogg med lutning mot Den Stora Finanskatastrofen. Som försök med en personligt färgad ekonomiblogg lägger jag till The Big Questions av den prisade Steven Landsburg. Tiden får utvisa hur listan utvecklas.

Finansvärlden

Klimatpolitiken är en värld fylld av knep, halva och hela lögner, forskarnas försök att borsta varann på ryggen och politikernas inställsamma anpassning till folkopinioner. Senaste exemplet: Angela Merkels beslut att ”stänga ner” den tyska kärnkraften på anmodan av Die Grünen.

Hemlös, utan arbete. Begreppet "pension" är lika overkligt för sådana tjejer som ett paradis med gator av guld.

Ändå är klimatvärlden en godnattsaga för snälla barn i jämförelse med finansvärlden. Klokt folk tvivlar på aktie- och fastighetsmäklares råd. Bara bonnläppar litar på bankernas familjära framtoning  med ”din bankperson”. Man vet att i alla affärer kommer bankens intressen först, kundens sist. Fondsparare luras i stor skala att betala hutlösa förvaltningsavgifter, på 33 år försvinner 39 procent av det som sparats i form av avgifter.

Christine Lagarde, 55, den nya presidenten för IMF efter Dominique Strauss Kahn som (möjligen oskyldig) anklagades för våldtäkt av hotellstäderskan Nafissatou Diallo från Guinea. Att döma av Christines kroppsspråk kommer bankens attityd "fuck you" att bestå.

Så är det på dagisnivån. Högre upp i systemet är hemligstämplar, tigande, bluff och direkta lögner del av verksamheten. "When it becomes serious, you have to lie” (När det blir allvar, måste du ljuga), som Jean-Claude Juncker, president i eurogruppen, råkade försäga sig.

Trollerierna med CDS-avtal (credit default swaps), derivat, hedgefonder och andra metoder att skapa leverage (hävstångsverkan) på spekulationer har gjort finansvärlden så komplicerad att vanliga bankdirektörer inte kan fatta den. Långt mindre en naturvetenskapligt skolad bloggare.

Självklart blir Andas lugnt Mark 2 mest en upptäcktsresa i kanterna av en sluten, otillgänglig kontinent. Som sökandet efter Nilens källor på 1800-talet. Eller snarare som resan till Mörkrets hjärta (Joseph Conrad, 1902). Mitt klimatbloggande lärde mig att leta reda på relevanta fakta och presentera dem i för vanligt folk begripliga ord. Det medförde fördjupade kunskaper för mig själv – och förhoppningsvis för några läsare.

Att det skulle bli en välsignelse att stå utanför euroområdet trodde inte jag vid omröstningen 2003 utan röstade för inträde. Delvis av sympati för den just mördade Anna Lindh på ja-sidan.
 
Min avsikt är att fortsätta på samma sätt fast utvidga bevakningen till finans- och ekonomisektorn. Vad som händer vid de slutna sammanträdena  hos eurokraterna i Bryssel, Europeiska centralbanken i Frankfurt och Eurogruppen i Luxemburg påverkar oss vanliga människor mer direkt än någon AGW-hypotes. Att hypotetiskt smälta Grönlands inlandsis (upp till 3 000 m tjock, 9 procent av världens is) skulle ta flera tusen år och höja havsytan sex meter.  Att spekulera fram en Europakris, bryta upp EU-samarbetet, spela bort folks pensionstillgångar och driva Grekland (Portugal, Irland, kanske Spanien) till konkursens rand tycks den internationella bankvärlden kunna göra på 1-3 år.

Vi enskilda medborgare är förstås som myror på en barkbit i Niagarafallet och kan bara åka med. Men resan lovar att bli intressant. Kanske bäddar den för nästa revolution.

Rekviem för klimatkampen

Andningen svag

Att klimatrörelsen flämtar på sitt yttersta blir allt tydligare. Entusiasmen och det folkliga engagemanget kulminerade hösten 2009 under uppbyggnaden inför det stora klimatmötet COP15 i Köpenhamn. Världen skulle slutgiltigt räddas från att gå under i ett töcken av bubblande metangas, smältande inlandsisar och stigande oceaner.

Framtiden tecknades i idylliska bilder, lite Sörgården ur småskolans läsebok (1912), lite Anne på Grönkulla (1908). EU med Sverige i ledningen skulle hand i hand med USA under dess första "svarta" president styra det kapitalistiska samhället bort från kalhuggningen av urskogarna, rovdriften i jordbruket, den skamliga köttproduktionen och utfiskningen av haven.  Den fördärvliga förbränningen av olja (37 %), kol (30 %) och gas (23 %) som förser industriländerna med energi skulle upphöra. All kraft skulle komma direkt från sol, vind och vatten. Togs bara de nödvändiga besluten snabbt skulle allting – bilar, båtar, jetplan, verkstäder, bostäder – kunna drivas ”grönt” redan år 2030. Kärnkraften skulle avskaffas. 

Vi skulle få ett grönt småskaligt lågenergisamhälle i samklang med naturen där människor hade tid med sig själva och med varandra, inte minst sina barn. Ett samhälle som gav oss chansen att växa andligt.
 
Som alla vet hände ingenting. USA:s Barack Obama – som fick Nobels fredspris för kriget i Afghanistan som ska pågå till 2014 – var visserligen brun men visade sig sakna ryggrad och etik. Hans gloria slocknade i skuggan av Pentagon och Wall Street. EU fick egna trängande bekymmer med euron och den internationella finansvärlden. Fossila bränslen fick förbli bas för världens energiproduktion tills vidare.

Intresset har flyttat

De ”klimatkämpar” som hade möjlighet sökte sig snabbt till grönare ängar än klimatfrågan. FN:s exekutive sekreterare för klimatförändringar, självaste Yvo de Boer gick sålunda till KPMG, en av världens fyra stora revisionsfirmor. (Yvo vet på vilken sida brödet är smörat.) Tidningarna slutade skriva om klimatet, miljöjournalisterna fick söka andra jobb.

De politiska spinndoktorerna dödförklarade klimatfrågan direkt efter Köpenhamn, och den globala uppvärmingen klimatförändringen var en icke-fråga i valrörelsen 2010. Likaså i den just avslutade Almedalsveckan på Gotland.

Filmen går tyvärr inte att bädda in. Här en länk till den: Extremcenterpartiet. Klart sevärd - en perfekt parodi på det revolutionära sönderfallet.

Ex-språkröret Birger Schlaug har i flera poster suckat över klimatfrågans död och hans gamla Miljöpartis svek mot den gröna ideologin. De överlevande idealisterna splittrar sig i allt mer renläriga och evangelietrogna fraktioner, exempelvis Gröna Partiet ”som bygger på sådana gröna grundbultar som ekologism, solidaritet, grön ekonomi, livsrespekt, jämlikhet, pacifism, social rättvisa och direktdemokrati.”

Minsann.

Det är ett av tecknen i tiden att Maggie Thauersköld, som med engagemang och frejdighet drivit klimatbloggen The Climate Scam i fyra år, nu överlåtit den till Stockholmsinitiativet och startar en ny blogg kallad optimism.nu som ska handla om ”möjligheter, inte problem”.

Folk är trötta på tjatet om problem som kanske kommer om 30-50-100 år.

Motsträviga fakta

 

Den globala medeltemperaturen har legat stadigt kring 14,5 ^oC under hela 2000-talet. Nollnolltalets lägsta årsmedeltemp inträffade år 2008 med 14,44 grader, den högsta år 2010 med 14,63 grader. Den näst högsta drabbade världen år 2005 med 14,62 grader C. Variationerna handlar om hundradels grader C upp eller ner. Hela decenniet höll sig inom intervallet 0,19 grader C.

Så stabil var temperaturen trots att världens koldioxidutsläpp ökade stadigt, från 25,3 gigaton år 2001 till 32,0 gigaton år 2010. Decenniets totala utsläpp blev 291 gigaton – det högsta någonsin i teknikens historia. 

Keelingkurvan (atmosfärens CO₂-halt) steg från 371,07 ppm år 2001 till 389,78 ppm år 2010.

Ändå ingen temperatureffekt.

I tysthet ängslas klimatprofeterna för ett temperaturdipp av samma slag som år 1940. Då sjönk temperaturen 0,2 grader C på tio år och hämtade sig inte förrän 1982. Fyrtiotvå år. Eller som år 1880 då tempen började ett fall som blev 0,3 C djupt och inte var tillbaka på ursprungsnivån förrän 1933. Femtiotre år. Står vi inför en liknande neråtsväng nu kan AGW-teorin hälsa hem.

Det finns indikationer på att vi står inför ett nytt Maunder minimum, en sjuttio år lång nedgång i solfläcksintensiteten 1645-1715 som sammanföll med nadir för Lilla istiden då klimatet var mycket kallt. Kölden möjliggjorde bl a  den svenska arméns marsch över Stora Bält år 1658 under Karl X Gustavs krig mot Danmark.

Sådant pratar man ogärna om i klimatrörelsen, lika motvilligt som bankirerna pratar om en trolig framtida konkurs för Grekland (och Portugal, Irland, Spanien). Man svär inte i kyrkan.

Framtiden

Vart klimatet går från nu vet ingen. På kort sikt (10 år) kan det bli varmare, förbli stabilt eller bli kallare.

På längre sikt (>500 år) däremot, blir det troligen kallare. Mycket kallare. Klimathistorien de senaste två miljonerna år indikerar att jorden går mot en ny nedisning av samma typ som den som nyligen avslutades. (För 18 000 år sedan, nyss i geologiskt perspektiv.) Växlingar mellan nedisningar och mellanistider har kännetecknat klimatet längre än arten människa har funnits.  Sex nedisningar de senaste 1,8 miljonerna år (människan har funnits 0,2 miljoner år).

Det är ytterst osannolikt att den i geologisk kronologi mycket kortvariga puffen av antropogen koldioxid i atmosfären skulle kunna rubba det mönstret. Hittills är utsläppet under industrialismens 150 år drygt 1 000 gigaton ≈ 1 teraton räknat som CO₂. Antag att de fossila bränslena räcker ytterligare 150 år så blir puffen 300 år lång och utsläppet generöst räknat 3 teraton. Bara en fjärt i universum, om uttrycket tillåts.

För argumentationens skull är det synd att alla de skönt stolliga världsräddarprojekten och de drastiska katastrofskisserna är på väg att försvinna. Alla skeptiker som roat sig med att sticka hål på klimatballongerna blir lämnade i sticket.

Nya problem

Samhället och debattklimatet ändras inför våra ögon. Folkrörelser som frikyrkan, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen dör eller förändras. De gamla hedervärda sällskapen Svenska Baptistsamfundet (från 1848), Metodistkyrkan i Sverige (från 1868) och Svenska Missionsförbundet (från 1878) går samman under namnet Gemensam Framtid (som kunde passa en bostadsrättsförening). Den kommunistiska grenen av arbetarrörelsen – Vänsterpartiet – tynar stilla bort och dör. Den socialistiska – Socialdemokraterna – har slängt några heliga kor överbord, borstat upp mustaschen och börjar ta sig ton efter tantperioden.

Det har liten betydelse. Politikerna sitter tydligare än förr i samma båt som kapitalet. Wall Street har mer att säga till om i USA än Barack Obama, trojkan från EU-ECB-IMF regerar i Grekland, Portugal och Irland helt utan hänsyn till vad folkvalda ministrar säger.

Om inte bankerna och finansvärlden blir tiotalets katastrofhot istället för nollnolltalets koldioxidutsläpp är världen blind och döv.  CDS, credit default swaps, kommer att bli en hotfullare akronym än AGW, anthropogenic global warming.  Än så länge har begreppet CDS endast en kort Wikipediasida på svenska men vänta bara.

(Förenklat har världens banker försäkrat varandra mot låntagarnas konkurs till premier som långt ifrån täcker riskerna. Därmed är ansvaret borttrollat och pengarna kan sättas i spel på andra håll. Om/när det blir en statsbankrutt (exempelvis i Grekland) rasar hela pyramidspelet och världens låg- och medelinkomsttagare – du och jag – får rädda bankerna med kraftigt höjda skatter och nedskurna pensioner. Direktörerna drabbas inte.)

"Arbeit macht frei" - det nya mottot för vanligt folk

Finansvärlden är snårigare än vad de flesta bankdirektörer begriper. Höga utövare, som Jean-Claude Juncker,  premiärminister i Luxemburg och president i eurogruppen, skyddas av flera lager direkta lögner. Bankerna har tummen i ögat på alla som behöver låna pengar – från riksdagsledamoten med villalån, till ägarna av stora mediakonglomerat – så det krävs både dumhet och dödsförakt av tänkbara visselblåsare (whistleblowers). Vi vet hur det gick för Wikileaksinformatören Bradley Manning och vilket öde som hotar Julian Assange.

Vi ljuger så bra tillsammans. Merkel och Juncker i mitten.

Vad återstår för Andas lugnt?

I min blogglista till höger har jag flera framstående klimatbloggar, som Watts Up With That, Climate Audit och The Resilient Earth. Trots sin excellens kommer de snart att vara hopplöst akterseglade av finansbloggar som The Automatic Earth (också i listan) och dess syskon.

Miljöbloggar har haft sin bästa tid. För Andas lugnt tänker jag mig att skriva en och annan essäistiskt präglad betraktelse över fenomen inom mitt kunskapsområde hav-atmosfär-geovetenskap. Med lite teknikhistoria på köpet. Sådant roar mig och stimulerar mig till att ta reda på saker.

Men tiden på barrikaderna är slut. Den var lustig så länge den pågick. Deltagarna hemförlovas nu och kan övergå till civil verksamhet.

Lediga! Höger och vänster om marsch!

(Ett kärt kommando från värnpliktens tid då alla svenska pojkar gjorde lumpen. Kan uttydas: ”Ni får fritt. Gå hem!”)