Hellre klimatkris, tack

Lyckliga tid

Minns ni klimatkrisen? Kommer ni inte ihåg den – det var knappt två år sedan. Jag hade börjat den här bloggen. (Parafraserat ur Hasse Alfredssons ”Gamle man” alias ”Jag är på rymmen från ålderdomshemmet” – ett nummer ur Gula Hund som av okänd orsak inte finns på YouTube.)

Det var en tjusig tid.

Jorden skulle bli varmare – kanske mycket varmare. Isarna skulle smälta. Först nordpolens is vilket skulle ställa till det för isbjörnarna. Men den isen är bara 0,01 procent (en hundradels procent) av världens is och flyter dessutom på vattnet så havsytan skulle inte stiga i så fall. Kanske Grönlands is (9 procent av världens) också skulle smälta men det skulle ta tiotusen år och havet skulle bara stiga 6 meter. Det kunde folk säkert klara av. Då.

Om det blev aktuellt.

Man hade alla möjliga intressanta idéer för att stoppa uppvärmningen. Elbilar, solfångare, närproducerad mat. De skulle införas i framtiden. Om trettio år sådär. När vi gått i pension.

En kul idé var att skjuta ut 16 biljoner plastfilmsdiskar till Lagrangepunkten som solskydd. För fem biljoner US dollar. En biljon (10¹² ) är tusen miljarder (10⁹) så det bleve ju en slant: 5 000 miljarder dollar = 3 500 miljarder euro = 31 250 miljarder kronor.

Det skulle framtiden säkert vilja betala.

Om det behövdes. Klimatkrisen var ändå bara en hypotes och sådana kan ju vara fel.

Lurade

Den gyllne tiden då allt verkade vara under kontroll var en bräcklig konstruktion. Den knakade till på allvar 15 september 2008 när depressionen slog till och världen lider ännu av följderna. Människor förlorar arbete och bostad, skolor, sjukvård och pensioner försämras, okända miljarder slussas mellan finansinstitut, banker och superrika individer, allt färre äger allt mer, allt fler äger allt mindre.

Drivorna av pengar till ”klimatinsatser” fanns aldrig på riktigt. Hundra miljarder euro om året från EU, lika mycket från USA till Nigeria, Tanzania och Maldiverna för ”grön teknologi’” – hur dum får man vara för att tro på sådant?

Finansindustrin har tagit över

Det mest akuta exemplet: Grekland. I maj 2010 ”fick” (tvingades) Grekland låna 110 miljarder euro för att ordna upp sin ekonomi. Landet hade en statsskuld på 300 miljarder euro, omkring 126 procent av sin BNP, en skuld omöjlig att betala. Lånet skulle gå till att betala på statsskulden, dvs gå vidare till de långivande bankerna. Nu, ett år efteråt, är statsskulden 340 miljarder euro, arbetslösheten 20 procent och pensionerna borta. Den grekiska ungdomen hatar IMF, ECB och Europakommissionen. Och sina egna politiker. 

 Hara Kouki 32:

”Om du är mellan 18 och 24 år är du troligen arbetslös, som 40% av din åldersgrupp. Om du är i 30-åren och har ett jobb är det sannolikt deltid och flexibelt, du tror inte att det är säkert, och du har ingen aning om hur mycket längre det kommer att hålla. Din lön blir successivt lägre, du kan inte gå ut i strejk, du kan inte organisera dig kollektivt, du kan inte ens kräva att få betalt. Semester är uteslutet, att bli sjuk är en stor risk, och du har inte råd med en egen bostad.”

Den 6 maj 2011 hade EU:s högsta finansskikt ett hemligt sammanträde i Luxemburg. Man ville ”ge” Grekland en ny undsättning, förslagsvis 66 miljarder euro i mera lån och möjligen förlängning av avbetalningstiden.  Kanske rentav sänkt ränta. Genom att tillfälligt rädda Grekland försöker man ge tid åt stora tyska banker som Deutsche Bank och Commerzbank att minska sina innehav av grekiska papper. Tyska banker har sådana för 28 miljarder euro.

Dem ska Europeiska Centralbanken ta över. Därmed blir det den vanlige EU-medborgaren som får betala. Du och jag.  Och mjölkbonden Trajan Georgievski i Makedonien som redan blivit lurad av Swedmilk och SIDA.

Deutsche Bank. Den är inte längre så rik som bankpalatset antyder så du och jag kommer att få skjuta till pengar. Mycket pengar.

Inte nog med det. Samma tyska banker har 115  miljarder euro i irländska skuldsedlar, och 147 miljarder i spanska papper. Det är fortfarande bara de tyska bankerna. Vad brittiska, franska, holländska och spanska banker gömmer i sina bankvalv värderade till 100 cent på dollarn (eller euron) är lätt en storleksordning mer.

Att Grekland ska lämna euron är ”inte aktuellt”, försäkrar cheferna för IMF, ECB och Europakommissionen. Inte heller att landet ska göra konkurs och i bästa fall betala 30 procent av sina enorma skulder. Det är finanschefers jobb att förneka sådant tills dagen efter det har hänt.

Men verkligheten tränger in genom de minsta springor.  I DN 19 maj 2011 räknar redan SBAB på effekterna för svensk ekonomi när (inte om) Grekland kollapsar i september.

Motviljan till EU, euron, solidarisk finanspolitik och överstatlighet sprider sig i Europa. Dels hos länder som förutsätts avsätta pengar till the PIGS (Portugal, Irland, Grekland, Spanien), och dels hos de tänkta objekten för hjälpen.

Dansk  gränskontroll och ta dig i r-ven med Schengenavtalet

Ett tecken i tiden var att Sannfinländarna som sa nej till EU:s stödpaket fick 19 procent av rösterna i finska riksdagsvalet 17 april 2011 och blev tredje största parti. Men ett nätverk av personliga kontakter knyter samman makthavarna och partiet manövrerades bort från inflytande. Innan regeringen ens var bildad hade Samlingspartiet, Socialdemokraterna och Centerpartiet kommit överens om att säga ja till 78 miljarder euro åt Portugal.

Motviljan mot trojkan från EU (Jürgen Kröger, EC, Rasmus Rüffer, ECB, Poul Thomsen, IMF) är extrem i Portugal. Som alltid är det de sämst ställda som drabbas värst. Löner och pensioner sjunker, arbetslösheten stiger.

Spanien kommer snart, med all sannolikhet före årets slut, eller redan innan sommaren är över, att behöva sitt första stödpaket. Det blir förhandlingar som kommer att få de nuvarande i Grekland, Irland och Portugal att likna ett cocktail-party en solig sommareftermiddag vid poolen.

En ny värld

I arabvärlden pågår en upprorsvåg mot de gamla diktatorerna. Egypten, Tunisien, Libyen, Yemen, Syrien, Bahrain … I några länder består förtrycket (till USA:s lättnad), andra är på väg mot demokrati. Barack Obama höll 19 maj 2011 ett andra tal till arabvärlden där han försökte ställa sig på revolutionärernas sida. Men världen vet vad hans telepromteruppläsningar är värda och araberna är fortsatt misstrogna.

Inte många tror att Obamas formulering ”Gränserna för Israel och Palestina bör baseras på 1967 års gränser med gemensamt överenskomna markutbyten så att säkra och erkända gränser fastställs för båda staterna” betyder mycket när han kommer i enrum med Benjamin Netanyahu.

Dessutom har USA sin egen finansiella nödsituation att hantera. När som helst slår regeringen i lånetaket på 14,294 trillion, i runda tal 14 x 10¹² dollar (fjorton miljoner miljoner, på svenska biljoner). Obamas motståndare Republikanerna vill gå  hårt fram med nedskärningar för medelklassen och på så sätt låta Demokraterna bära ansvaret för den sänkta standarden. En dödad Osama bin Laden betyder inte så mycket för den som förlorar sitt jobb, sitt hus och sin pension.

Insatser för ett tänkt grönt samhälle utan olja-kol-gas har i sådana sammanhang ett litet eller negativt värde i en valkampanj. Amerikanen klagar redan över ett bensinpris på 6 kr litern.

Kontrasten mellan klimatrörelsens gröna kulisser med ett lågenergisamhälle i samklang med naturen, och den faktiska världen med ett flöde av billig energi har varit stötande stor.

Nu har den överträffats av kontrasten mellan makthavarnas försäkran att allt är väl i den bästa av världar, och den bild som växer fram i media. Att väldigt lite kunde göras i klimatfrågan har vi redan sett. Att världens ledare ser ut att vara lika maktlösa inför de vrenskande ekonomiska problemen är mer oroande.

Risken att råka ut för en ekonomisk smäll är många gånger större för medborgaren än faran för en klimatkatastrof. Fastighetsbubblan kan spricka om 1-5 år, din arbetsplats stänga när som helst, men Grönlands is behöver tiotusen år för att smälta.

Vad kan den vanlige medborgaren göra? Grin and bear it, grina illa och bära det.  Och sakna den idylliska tiden då katastrofen, om den kom,  låg långt in i framtiden.
 
Då framtiden fick ta hand om sina problem.