När det kniper

Vi lever i spännande och intressanta tider med blanka ark och nya kritor till. Minns någon vilka vidlyftiga utfästelser EU gjorde inför reklamkampanjen till klimatmötet COP15 i Köpenhamn i december 2009? Unionen skulle gå i bräschen för enorma satsningar till hjälp för ”klimatdrabbade” länder – inledningsvis en klimatfond på 100 miljarder euro. Per år. Att delas ut gratis till jordens mest behövande stater. (I ledet av utblottade fanns Saudiarabien, Israel, Sydafrika, Nigeria, Brasilien… Och lilla Maldiverna som förtjänade en Oscar för effektiv reklam.)



Strax innan hade EU:s ministerråd under ledning av Sveriges temporärt klimatfrälste statsminister – och EU-ordförande – Fredrik Reinfeldt beslutat skära ner unionens koldioxidutsläpp med 80-95 procent till år 2050.  Ett av de mest extrema och minst verklighetsförankrade klimatbeslut som någonsin fattats. I jämförelse framstår idéer som att måla alla tak vita och att skicka 20 miljoner ton ljusbrytande tunnfilmsdiskar (”speglar” hette de i media) 1,5 miljon km ut i rymden som lysande snilledrag. 

Mot bakgrund av senaste tidens schackrande om stödpaketen till Irland, Grekland och Portugal ser man att hösten 2009 var final på den ekonomiska festen. Ingen kansler/president/statsminister i EU skulle i dag drömma om att föreslå en ”klimatfond” på 100 miljarder euro per år att delas ut gratis till länder som vill ha. Än mindre besluta demontera hela den europeiska industrin till 2050.

Polens finansminister Jan Rostowski sa redan 2009 vid finansministermötet 2 oktober: "Helt rättframt, från vår synpunkt är det totalt oacceptabelt att de fattiga länderna i Europa ska hjälpa de rika länderna i Europa att hjälpa de fattiga länderna i resten av världen.” Var han klokt förutseende eller egoistiskt kortsynt?

Liten tuva kan stjälpa stort lass

Senaste året har EU:s politiker och finansmän tvingat på Irland och Grekland så kallade räddningspaket för att inte banker som lånat ut pengar till länderna ska drabbas av förluster. I maj 2010 fick Grekland låna 110 miljarder euro; i november 2010 gick 67,5 miljarder euro till Irland med en ränta irländarna vill ha sänkt.

Nu väntar Portugals tur. Det gäller 78 miljarder euro som lån mot en ränta som ännu inte bestämts. Landet ska tappas på blod men inte så ekonomin dör.  Redan är det klart att skatterna måste höjas och pensionerna sänkas. Som alltid är det ”vanligt folk” som får betala.

Den här gången kanske en man och ett parti välter lasset. I Finland förde Timo Soini sitt parti Sannfinländarna till en sensationell framgång i riksdagsvalet 17 april 2011. Partiet fick 19,1 procent av rösterna och blev landets tredje största parti.

 

I svenska media framställs Timo Soini som en rasistisk lantis i spetsen för ett främlingsfientligt parti med nationalistiskt program. Nästan som Jimmy Åkesson och Sverigedemokraterna. I mindre självgoda sammanhang beskrivs han som karismatisk, repliksnabb och humoristisk. En super-Håkan Juholt.

I Wall Street Journal 9 maj 2011 har Timo Soini en kolumn ”Why I Don't Support Europe's Bailouts” (Varför jag inte stöder Europas räddningsaktioner). Han anser att banker och politiker driver ett Ponzibedrägeri som i en sann marknadsekonomi skulle kollapsa av sig själv. Nu överförs förlusterna till skattebetalarna via lån, garantier och ogenomskinliga konstruktioner som Europeiska stabilitetsfonden. Nej, menar Soini, låt staterna erkänna sin insolvens och låt långivarna, var de än finns, ta sina förluster.

Därmed går Soini på tvärs mot Finlands officiella ståndpunkt som varit att helhjärtat gå in för EU-projektet. Landet tillhör eurozonen och är ett av zonens sex länder (av 12) med AAA gradering.

 Tillägg 14 maj: Länderna i eurozonen är noga räknat 23:
1) Andorra; 2) Österrike; 3) Belgien; 4) Cypern; 5) Estland; 6) Finland; 7) Frankrike; 8) Tyskland; 9) Grekland; 10) Irland; 11) Italien; 12) Kosovo; 13) Luxemburg; 14) Malta; 15) Monaco; 16) Montenegro; 17) Nederländerna; 18) Portugal; 19) San Marino; 20) Slovakien; 21) Slovenien; 22) Spanien; 23) Vatikanstaten.

Nu väntar två eldprov. (1) Ska Sannfinländarna få plats i den kommande regeringen? Partiet är dock nr 3 i storlek och kan av demokratiska skäl göra anspråk på en plats. (2) Ska i så fall Timo Soini tåla så mycket kallt stål att han står fast vid beslutet att säga nej till räddningspaketet för Portugal?

Politikers löften: All erfarenhet visar att kandidater som väljs till höga poster strax överger ett antal publikfångande löften hon/han gav under valkampanjen. Minns någon Fredrik Reinfeldts löften under valrörelsen 2006 att ”inte förfölja en hel ungdomsgeneration” med en lag mot fildelning, och att se till att inspelningarna från Rosenbad under tsunaminatten kom upp på bordet. När maktapparaten talat med Fredrik i enrum backade han snabbt. Ungdomsgenerationen fick IPRED-lagen och tsunamibanden försökte han först bränna men måste nöja sig med att hemligstämpla dem i 70 år.

Och Barack Obama. Han lovade att stänga Guantanamo, förbjuda militärens diskriminering av homosexuella (DADT, Don’t ask don’t tell), ta bort #43 Bushs skatterabatt för de rika … det var ingen måtta på löftena. Som snabbt bröts. Här finns en sanningsmätare med 42 brutna Obama-löften.

Ska Timo Soini visa sig vara av hårdare virke? Eller har han redan börjat vackla. ”Om man förhandlar om stödpaketet och det kan godkännas, kör vi med det”, sa han till svenska Yle (Rundradion) 30 mars 2011. Ett uttalande som har mer än en botten.

Soini är inte ensam i sin kritik av stödpaketen. Just i dag, onsdag 11 maj 2011, stannar Grekland i en generalstrejk mot följderna av EU:s räddningsaktioner som upplevs som riktade mot arbetare och ”vanligt folk”. Hundratusentals människor har förlorat jobben och pensionerna skurits ner samtidigt som statsskulden stigit från 300 till 340 miljarder euro.

Werner Hoyer, Tysklands minister för EU-frågor, sa 6 april 2011 att "en hårklippning eller en omstrukturering av skulden inte skulle vara en katastrof." (”Hårklippning” är en eufemism för nedskrivning av skulden.)

Man ska vara blind för att inte se den våg av egoism och nationalism som går genom världen i takt med bistrare tider. Finns inget överflöd vill ingen dela med sig. De etablerade kallar sådana strömningar populistiska och rasistiska men skällsord har liten verkan när det kniper i folks plånböcker.

Ett par rader ur Erik Lindorms (1889-1941) dikt  ”En död arbetarhustru” från det gamla fattig-Sverige faller mig i minnet:

Ej längre med tillbringaren du går, så rädd att spilla, 

och aldrig mer du frågar efter oxköttets pris…

För allt  fler människor är det åter dags att börja fråga efter priset på maten. Om inte oxköttet så extrapriset på köttfärsen och storpacken med nudlar.  Vad gör man när utbetalningen från A-kassan dröjer 20 veckor eller ”förtidspensionen” återkommer nedskuren med 4 000 kr efter flera år med noll i stöd?

Nya tider stundar

Det gårt en skiftning genom tiden. Inte i klimatfrågan – där är det mer av samma. Samma värden på koldioxidhalten: totalutsläpp 1850 – 2010 1328 gigaton varav 45 procent försvunnit spårlöst genom naturliga processer. Samma klimatmodeller körda med små förändringar som ger samma resultat: katastrofen förestår. Håhå jaja.

Men människors inställning till makthavarna ändras. Man tror inte längre på dem. Den beramade grodan i det långsamt allt varmare vattnet vill inte låta sig kokas. Då hjälper det inte med moralistiska tillrop om solidaritet, öppna gränser i den globala byn och fri rörlighet för kapitalet.

Blir motviljan mot EU:s överstatlighet tillräckligt stark, ilskan mot bank- och finansvärldens manipulationer tillräckligt het och besvikelsen på experimenten i multikulturalism nog djup kommer det att dyka upp politiker och politiska partier som vill skörda i den vilda stormen.

Och det är nu en gång så med demokratin att ett parti som får 20-30 procent av rösterna i ett val behandlas med respekt. Och snabbt får efterföljare.

En märklig våg av frigörelse har svept över Nordafrika. Det var med den som med Berlinmurens fall och Lehman Brothers krasch: ingen visste på fredagen vad som skulle hända på måndagen.

Vad kommer att hända om inte bara flyktingar utan även idéer tar sig över Medelhavet från Nordafrika till EU?