Omprövning i Afghanistan

Krukan går så länge till vatten att hon slutligen brister. I dess dagar, efter USA:s/ NATO:s/ ISAF:s rekordlånga överfall på Afghanistan (105 månader 7 juli 2010) skymtar de första sprickorna i det skamliga företaget som startades av USA-presidenten #43 Bush och utvidgades av fredspristagaren (sic) #44 Obama. Ett projekt där även Sverige är med och bidrar med fem promille av trupperna.

När krukan brast för kung Gustav II Adolf i slaget vid Lützen 6 november 1632. Målning 1855 av Carl Wahlbom (1810 – 1858).

Det är känt sedan hundratals år att Afghanistan är ett svårt, för att inte säga omöjligt land att erövra. Det numer kollapsade Sovjet försökte åren 1979 – 1989 och lärde sig läxan snabbare än väst, på 97 månader och 22 dagar. Tidigare notabla försök var första engelsk-afghanska kriget 1838-1842, andra engelsk-afghanska kriget 1878-1880 och tredje engelsk-afghanska kriget 1919.

"Remnants of an Army". William Brydon rider in i Jalalabad 1842. Målning av Elizabeth Butler (1846-1933).

Det första slutade med den famösa reträtten från Kabul i januari 1842 då läkaren William Brydon var den ende av 4 500 soldater och fler än 10 000 civila som nådde Jalalabad som hölls av brittiska styrkor. Doktor John Watson, Sherlock Holmes fiktive vän, gjorde enligt Conan Doyle sina erfarenheter i det andra. Rudyard Kiplings kända dikt The Young British Soldier har också hämtat inspiration från andra engelsk-afghanska kriget:

When you're wounded and left on Afghanistan's plains,
And the women come out to cut up what remains,
Jest roll to your rifle and blow out your brains
An' go to your Gawd like a soldier.

(När du sårats och lämnats på Afghanistans slätter,
Och kvinnorna kommer för att stycka dina rester,
Bara rulla till geväret och blås ut din hjärna
Och gå till din Gud som soldat.)

Mot den bakgrunden förstår man attityden hos Storbritanniens nye konservative premiärminister David Cameron. Han sa vid besök i Kabul 11 juni 2010: “No one wants British troops to stay in Afghanistan for a day longer than is necessary. [...] Any troop increases are not remotely on the U.K. agenda.” (Ingen vill att brittiska trupper stannar i Afghanistan en dag längre än nödvändigt. [...] Några truppökningar finns inte ens avlägset på den brittiska dagordningen.)


England är nr två efter USA och har tiotusen soldater i Afghanistan. Landet fick hem sin trehundrade i en kista 12 juni. Cameron är förstås ”desperately sad” och påskiner att alla soldater ska hem senast till 2015. Då, nämligen, är det val. Insatsen kostar dessutom landet (som har sämre ekonomi än Sverige) minst fyra miljarder pund (47 miljarder kronor) per år.

På andra sidan Engelska kanalen sprack Nederländernas regering 20 februari 2010 på grund av oenighet i Afghanistanfrågan. Landets 2 000 soldater (hittills 21 döda) skulle tas hem sommaren 2010, men premiärminister Balkenende hade gett efter för USA:s påtryckningar och ville låta dem stanna kvar.

I Sverige tycker inte ens hälften av folket att det "är bra" att svenska soldater strider i Afghanistan. "Nästan hälften" heter det i statstelevisionen. Den ende politiker av format som företräder folkviljan i det fallet är Vänsterpartiets ledare Lars Ohly.


Självsprickor: Barack Obamas administration spricker inifrån. Den intensivt hajpade general Stanley McChrystal (nr 298 av 855 i sin årgång på West Point men lanserad som ett militärt snille) gjorde bort sig själv i den obegripligt omdömeslösa intervjun i The Rolling Stone. Han sårade sin Commander in Chief #44 Obama svårt genom att beskriva denne som "uncomfortable and intimidated" (illa till mods och skrämd) i ett möte med höga militärer, och som ”the guy who's going to run his [expletive] war, but he didn't seem very engaged” (killen som ska köra sitt [svordom] krig men han verkade inte särskilt intresserad). Som lök på laxen beskrev generalen fru Hillary Clinton som den som bar byxorna i regeringen.

Möjligen har reklambilderna för "Bud Light Lime" begränsad anknytning till soldatlivet i Afghanistan.

McChrystals försök att spela enkel kis som käkar hamburgare och gulpar öl med citronsmak (Bud Light Lime, huvaligen) hellre än äter på restaurang med servetter och tända ljus hjälpte inte hans ställning hos soldaterna. Hans bysnilleidé att inkräktarna efter åtta års dödande skulle spela vänner med befolkningen inskränkte truppernas möjlighet att skjuta på allt som rörde sig och ökade de egna förlusterna. För att citera Pfc. (Private first class, menig en grad under korpral) Jared Pautsch. "We should just drop a fucking bomb on this place. You sit and ask yourself: What are we doing here?" (Vi borde bara släppa en jävla bomb på det här stället. Man sitter och frågar sig själv: Vad gör vi här?)

Eller Staff Sergeant Kennith Hicks: "Sir, some of the guys here, sir, think we're losing, sir.” (General, några av killarna här, general, tror att vi förlorar, general.)

Det oundvikliga slutet på Afghanistanöverfallet närmar sig. Inte ens chefsöverbefälhavaren själv, president # 44 Barack Obama, tror på seger. Ett farligt ord som kan leda tankarna vilse. Nej – ”Our goal is to make sure they [Al Qaeda] can't attack the United States." (Vårt mål är att se till att de [Al Qaida] kan inte attackera USA.) Och för det satsar han 6,7 miljarder dollar (52 miljarder kronor) i månaden.


Ett mål så subtilt dumt att det trotsar all beskrivning. Det finns kanske en handfull Al Qaida-medlemmar kvar i Afghanistan; de är faktiskt inte så stolliga att de sitter och väntar på obemannade drones och artilleriöverfall. Dessutom – och det borde vara känt för Obama – kan tankeverksamhet utövas var som helst. Yemen eller New York. Sabotagemedlen (flygplan, sprängmedel, skjutvapen) anskaffas på plats i USA.

Nederlaget är inbyggt i överfallet från början.

Sovjetiska truppers högtidliga reträtt ur Afghanistan 15 februari 1989.

Säga vad man vill men Sovjet drog sig ändå tillbaka med stil. Av någon anledning tror jag att USA:s och västmakternas reträtt blir betydligt mindre högtidlig. "Not with a bang but a whimper". Inte med en smäll utan ett gnäll.

Mera olja

Som de flesta vet fortsätter Deep Water Horizon-läckan och alla försök att stoppa den har hittills misslyckats. Det anses att flödet (om man ska kalla en nästan explosiv kaskad av gas/olja så) kan vara så stort som 6 400 kubikmeter per dygn. Det innebär att DWH kan slå Ixtoc I (världens hittills värsta oavsiktliga oljespill på 360 000 m³) redan efter 56 dygn, inte 90 som siffrorna antydde för två veckor sedan. I dag 12 juni är det dygn 54 och vissa anser att Ixtoc I redan förpassats till andraplatsen.



För överslagskalkyler räkna 1 gallon som 3,8 liter. Minns att "," [komma] är tusentalsavgränsare i engelskan.

Jag ser ingen orsak att ändra min bedömning från förra bloggposten att industrin i förening med kontrollmyndigheten MMS (Minerals Management Service) arbetat utmanande nära gränsen till katastrofen. Ansvaret ligger hos regeringen #43 Bush som genom presidenten själv och vicepresidenten Cheney var nära förenad med oljesektorn genom jätteföretaget Halliburton som bland annat fick exploatera Irak. Att president #44 Obama försöker lägga skulden på BP och ”talar irriterat” i brev till ordföranden Carl-Henric Svanberg är patetiskt men helt i Obamas metmaskstil.


Stackars Svanberg, grön ordförande för BP sedan 1 januari 2010, vet säkert hur man kränger mobiltelefoner och dörrlås. Men när USA:s president slåss för sitt politiska liv har han samma chans som de kristna martyrerna i Colosseum. Möjligen/troligen kommer också verkställande direktören Tony Hayward att gå samma väg. Det är Obamas sätt att visa handlingskraft.

(Tjuvnyp: Företaget heter sedan år 2000 BP men Obama envisas med att kalla det British Petroleum för att visa vem som är skurken.)

Det ska erkännas att Obama hade otur i frågan. Knappt hade han släppt loss oljeborrarna på kontinentalsockeln 31 mars 2010 så inträffade DWH-explosionen 20 april. Den 30 april förkunnade han ett sex månaders stopp för nya borrningstillstånd. Han gjorde en kort visit i Louisiana 2 maj så oförberett att man inte hann montera teleprompters utan presidenten fick läsa ur ett pappersmanuskript. Men han såg så bestämd ut och knep ihop munnen. Hårt. Den 28 maj landade han på en strand på Grand Isle för ett fototillfälle och gjorde deklarationen ”I am the President...” Den 4 juli besökte han i förbifarten New Orleans för att ytterligare manifestera sin kontroll av läget.


I verkligheten kan han inte göra mycket. DWH-flödet fortsätter och om inte BP kan stoppa det, kan ingen annan. Det finns ingen beredskap, ingen expertis utom oljeborrarna själva. Den så kallade krisplanen som MMS krävde då tillståndet gavs har visat sig vara klipp-och-klistra ur gamla ansökningar. Den listar ”walruses, sea otters, sea lions and seals” (valrossar, havsuttrar, sjölejon och sälar) som känsliga biologiska objekt fast de inte finns i området; en expert i beredskap dog 2005; telefonnummer är inaktuella... Detta var "planen" för en potentiell olycka tio gånger större än den aktuella.


Obama kritiseras för att borrstoppet ökar arbetslösheten i Louisiana. Det kommer att stänga 33 djupvattensriggar i Mexikanska golfen, därav 22 nära Louisiana och kosta sextusen jobb de närmaste tre veckorna och tjugotusen till slutet av året, klagade guvernören Bobby Jindal, republikan. Tio miljoner dollar i förlorade löneinkomster per rigg per månad, runt två miljarder dollar på ett halvår.

Jämför den förlusten med det nuvarande ersättningstaket 75 miljoner dollar för BP, som Vita Huset vill höja retroaktivt till 10 miljarder dollar. Två och ett halvt års löner för oljeborrarna. Problemet är att om Obama sänker BP går de brittiska pensionsfonderna åt skogen. På Londonbörsen har BP:s värde redan fallit från 122 miljarder pund till 73 miljarder. Kanske blir det ingen utdelning på aktierna.

Världstvåa? Det som verkligen binder Obamas händer är den presumtiva storleken på oljefyndigheterna i Mexikanska golfen. Möjligen rör det sig om det näst största fältet i världen med så mycket som 46 miljarder fat i området. Ghawar, världens största oljefält, innehöll ≈ 100 miljarder fat (16 miljarder m³) vid upptäckten år 1948 och har producerat ≈ 60 miljarder fat sedan dess.

Oljeförsörjningen är en fråga om nationell säkerhet i USA, mer betydelsefull än all sorts ”krig mot terrorismen”. Obama som nu äger USA:s långvarigaste krig – Afghanistan 104 månader 7 juni 2010 jämfört med Vietnam 103 månader – skulle inte drömma om att avstå från olje- och gasfynd som kan tävla med Saudiarabiens. Tänk om han slapp skrapa med foten för kung Abdullah Bin Abdulaziz Bin Abdulrahman Bin Faisal Bin Turki Bin Abdullah Bin Muhammad Bin Saud.


Så allt Obama säger om att skydda Louisianas pelikaner och räkor ska tas med flera nypor salt. Oljan och gasen sextusen meter ner i berglagren på ettusenfemhundra meters vattendjup i Golfen är en enorm förmögenhet som kommer före. Absolut. Sorgligt men sådan är verkligheten.

Se på dimensionerna: Cirka 65 procent av all Saudiarabiens olja 1948-2000 kom från Ghawar och tillät befolkningen (4 miljoner då, 29 miljoner nu) att leva ett elitistiskt herrskapsliv med gästarbetare som rättslös arbetskraft. Gav också landet ett inflytande långt större än motiverat, låter det på grundval av medeltida värderingar förtrycka kvinnor och halshugga brottslingar offentligt med svärd utan att någon protesterar.

(Minst av allt USA. Minns att #43 Bush lät ett privatplan med rika saudier flyga iväg hem precis efter 9/11 då det rådde allmänt flygförbud. Och fastän förövarna bakom attacken var saudier lät han anfalla Afghanistan.)


Att få intäkterna från Mexikanska golfens olja att beskatta är en våt dröm för en ekonomiskt trängd president. Sannolikt är det mer lukrativt än att beskatta koldioxiden. För pengarna kunde man pensionera varenda räkfiskare i Louisiana utan att det märkbart påverkade vinsten. Sierra Club och Jordens Vänner kan slänga sig i väggen. Detta vet förstås Obama men publikt inställsam som han är törs han inte låtsas om det.


Det kommer att borras igen, var så säker. Men först ska några huvuden rulla, i symbolisk bemärkelse. Svanberg ska nog vara glad åt att BP inte är ett saudiarabiskt företag.

Vore det inte klädsamt om politiker i allmänhet, och Obama i synnerhet medgav att de inte är allsmäktiga? Att de faktiskt inte är gud och kan utföra underverk. "Jag är presidenten, jag ska klara upp det här, bla bla bla". Underförstått: Ni kära undersåtar kan känna er helt trygga.

Ingen självtänkande människa blir imponerad av den sortens stå-uppande. Särskilt inte när skorna är så tydligt för stora som i Barack Obamas fall.