TV-underhållaren Jay Leno i sin renoverade Baker Electric från 1909.
”Elbilen är ett "måste" för att klara de framtida utmaningarna” påstår den pro-elektriska elbilsfrälsta artikeln ”Elbil” på Wikipedia. Är den verkligen ett måste och varför då, i så fall? Är det inte snarare så att elbilar har fått ett oförtjänt gott rykte som ”miljövänliga” fast de har mindre potential än till och med vindkraften?
Låt oss titta på miljöeffekterna av eldrivna bilar mot bakgrund av existerande teknologi och resurser. Med dagens metoder för att generera el ”vid källan” och egenskaperna hos de ackumulatorer (”batterier”) som finns nu och låt oss säga på fem års sikt. Inga drömmar om solkraft från Sahara och fantastiska batterier ur Jules Vernes värld.
Andas lugnt är en blogg för amatörer och därför börjar jag från grunden.
Fram till omkring 1950 hade verkstäder ofta en central elmotor vars kraft överfördes genom ett system av remmar, remskivor och axlar till olika arbetsplatser.
Elektricitet: Elen är inte en primär energikälla jämförbar med ett lass kol, ett fat olja eller ett vattenfall. Snarare är den en transportform, en energibärare, och som sådan har den oöverträffade distributionsfördelar. Två tunna koppartrådar fram till användningsstället räcker i princip. (Den tredje, gulgröna, i en vanlig elsladd har ingen primär transportfunktion.)
Numera är det självklart att man tar med sig kraften i en sladd till elmotorn i verktyget (här en vinkelslip).
Elen har en stor nackdel – den kan inte lagras som el. Då måste man ta omvägen om kemisk energi i en ackumulator, värmeenergi i en upphettad materia, rörelseenergi i ett svänghjul eller lägesenergi i exempelvis vatten. Alla metoder medför energiförluster vid användningen. För ett vanligt bilbatteri (blyackumulator) är förlusten 10-30 procent mellan den el som tillförs vid uppladdning och den som kan tas ut.
Elektricitet är inte heller något man lätt producerar hemma. Istället är man beroende av ett stort oligopol av kraftföretag som är nära lierade med staten. Alla beslut rörande elproduktion fattas långt över den enskilde konsumentens huvud. Konsumenten har inte ens möjlighet att gå någon annan stans. ”Friheten” att välja leverantör sista steget till bostaden är en placebo-åtgärd där man låter kunden spara några ören per kWh.
Elkraftens ursprung: När allt fungerar som det ska produceras elen i Sverige mest med vattenkraft (≈ 43 procent) och kärnkraft (≈ 42 procent). Resten är 14 procent värmekraft och 1 procent vindkraft. Tekniska problem är numera regel i den svenska elproduktionen. Det har visat sig vara ett sätt att få ut högre elpriser.
Att vattenkraft är miljövänlig kan man tro i Danderyd. I verkligheten torrlägger den vattendrag och förstör stora älvdalgångar, hindrar vandringen av ål och lax. Den är långt värre än brunkolsbrytningen vid Vattenfalls Jänschwalde. Till råga på eländet hamnar inkomsterna långt från den drabbade kommunen. Bildcredd: Leif Kuhlin.
Så kallad ”Grön el” är ett marknadsföringsjippo. Det som kommer i sladden är samma blandning som hos alla andra. Gröngölingen betalar ett högre pris för att lugna sitt samvete. Möjligen går en fjuttprocent till att ”främja utvecklingen av förnybar energi” sedan kraftbolagen tagit sitt.
GM_Segways Puma elbil.
Elbilens drivmedel: I princip går alltså elbilen på en blandning av vattenkraft och kärnkraft spetsad med femton procent annat. För de som tror på koldioxiden som bov i en spekulativ global uppvärmnng klimatförändring kan det sägas vara en miljövänlig åtgärd att gå över till elbil. I Sverige.
I exempelvis Tyskland är det en annan sak. Där baseras energin på olja/naturgas/kol (83 procent), kärnkraft (13 procent) och vatten/vind/diverse (4 procent). Att köra elbil i Tyskland för att rädda världen från den hemska koldioxiden vore rätt misslyckat. Ännu värre vore det i Polen där all el produceras i koleldade värmekraftverk.
I hela EU25 är den genomsnittliga mixen för elproduktion 56 procent fossila bränslen, 31 procent kärnkraft och 13 procent vatten/vind/diverse. En övertygad kärnkraftsmotståndare, typ fäbodstintan Maria Wetterstrand, som också tror att människans koldioxidutsläpp är orsak till en eventuellt kommande katastrofal global uppvärmning klimatförändring, borde inte alls kunna köra elbil i EU. Om hon levde efter sina principer (vilket är en helt annan fråga).
Sverige som föregångsland: Antag att Sverige med sina sovjetoida metoder på miljöområdet skulle tvångsgenomföra en total övergång till eldrift för våra drygt fyra miljoner personbilar i landet. (De tekniska problemen lämnar vi därhän, här snackar vi miljö.) Personbilarna släpper ut 12,3 megaton av den hemska koldioxiden i atmosfären per år. Sverige som land var # 59 på utsläppslistan med 49,3 megaton per år totalt enligt 2007 års siffror. Världen som helhet släppte då ut 29 321 megaton. (Avrundat 50 Mt för Sverige och 30 000 Mt för världen.) Sveriges andel var alltså 1,7 promille. En fjärdedel av detta kom på personbilarnas skuldregister (1,7 / 4 = 0,425 promille = 425 ppm). Vi närmar oss homeopatiska nivåer.
Kära gamla Jänschwalde spyr ut 24 megaton per år, Sydafrikas nya Medupi kolkraftverk som fick stöd av Sverige i Världsbanken 30 megaton.
Poängen med elbilar: Om man ser elbilen som en generell ersättning för den nuvarande bensin/dieseldrivna personbilsparken får man säga att den kommer till korta. Den skulle kräva helt ny teknologi och ett utbyggt elnät för att ersätta våra nuvarande bilar som har mer än hundra års utveckling bakom sig. Minskningen av koldioxidutsläppen i Europa som helhet skulle bli mycket små. I globalt perspektiv ännu mindre.
Det gäller även hybridbilarna som har både förbränningsmotor och eldrift. Motiveringarna för el är lika bräckliga i deras fall. Men att de kan vara tysta och bekväma och ett nöje att köra i städerna ska inte bestridas. Den som har råd och är lysten på experiment kan gärna prova (med Wankelmotorn i gott minne). Det är alltid roligt att ligga vid utvecklingsfronten.
Men svenska Wikipedias påstående att elbilen skulle vara ”ett måste” för att klara de framtida utmaningarna är bara en marknadsföringsfras utan innehåll. Särskilt som ingen vet vilka de framtida utmaningarna kommer att bli.
Det börjar märkas att klimatrörelsen tappat luften. När den tvingades överge det en gång så fruktbara begreppet ”global uppvärmning” tog den sitt första steg mot nederlaget. Inga smältande polarisar längre, inga döende isbjörnar som behövde "faddrar", ingen stigande havsnivå som skulle dränka Göteborg och Manhattan inom kort. Hela konceptet med ett öde värre än kärnvapenkrig, civilisationens undergång och Homo sapiens reducerad till spridda stammar typ neanderthalare på samlar/jägarstadiet är plötsligt förlegad. Gammaldags, så nollnoll-tal.
En av de mindre effekterna är att min motivation för att skriva Andas lugnt-inlägg har punkterats. När jag började 8 januari 2009 var debatten full av stolliga klimatsynpunkter, det fanns en spridd tro på att jorden måste ”räddas” och att det bara kunde göras genom försakelser och späkningar. Leva påvert, inte köra bil, inte äta kött, inte torsk, inte tända ljus, inte kissa i havet... Listan var lång.
Debatten var stängd. Al Gore ägde frågan, George Monbiot regerade på The Guardian, Karin Bojs på DN, det var förräderi (i alla fall ovetenskapligt) att inte tro på den globala uppvärmningen, skolbarn drömde mardrömmar av klimatskräck. Avvikare mobbades i tidningar och radio.
Minns du uppbyggnaden inför klimatmötet i Köpenhamn? G8-mötets ”beslut” att jordens temperatur inte skulle få stiga mer än 2 grader C, det käcka utropet ”Sluta fega, Carlgren” av EU-parlamentariker Eva-Britt Svensson och riksdagsledamot Wiwi-Anne Johansson, det luftiga snacket om 30 TWh vindkraft till år 2020.
Och det sannolikt stolligaste och mest världsfrånvända ”klimatbeslut” som någonsin tagits – EU:s ministermötes resolution under ordförandeskap av vår egen Fredrik Reinfeldt att sänka koldioxidutsläppen med 80–95 procent! till 2050. Visste ministrarna hur det mesta av Europas el framställs (kolkraftverk), hur stål tillverkas (reducering av järnmalm med kol i masugnar upphettade med el eller kol till 1 400 C), hur man gör cement (bränner bort CO2 ur kalksten vid 1 450 C) och hur bilar och flygplan drivs (förbränning av petroleumfraktioner)? Konsekvenserna skulle ha blivit så genomgripande att det hade krävts en ny Uggleupplaga för att beskriva dem.
Så har också EU i tysthet övergett beslutet och Fredrik Reinfeldt har lämnat klimatfrågan.
Minns du hur mycket pengar det skulle handla om? EU skulle satsa 100 miljarder euro (en miljard är tusen miljoner), ungefär 950 miljarder svenska kronor. Om året. Som gåva! För obestämd framtid.
Det du. Sådana fantasisiffror trodde man på så sent som i november 2009. Undra på att en självtänkande man tvivlade.
Jämför detta med vad EU-länderna efter mycket stånkande har nått fram till för att rädda Greklands ekonomi och därmed euron och sina egna skinn: Upp till 30 miljarder euro. I form av lån. Till 5 procents ränta. Som Milton Friedman (1912-2006) sa: "There is no such thing as a free lunch." (Det finns inget sådant som en gratis lunch.)
Pannkakan i Köpenhamn: Så kom då det hajpade klimatmötet COP15 7-18 december 2009 i Köpenhamn då Världens Ledare skulle rädda jorden. Runt tjugo tusen delegater och journalister plus ett oräknat antal klimatsupportrar, alla Danmarks och de flesta av Skånes limousiner, fri champagne och gratis sex till delegaterna. Som handledning för beslutsfattarna en rad Frågor & Svar typ ”Vad är CO2? En beståndsdel av luft”. Världens kanske bästa teleprompterläsare, självaste Barack Obama, var med några timmar.
Men det som var tänkt som soufflé blev pannkaka.
Där satt alla med långa näsor avslutningsdagen sedan de fem stora gorillorna USA, Kina, Indien, Sydafrika och Brasilien helt fräckt kommit överens om att skita i hela idén med CO2-nerskärningar. Världens miljöministrar chockskadades och är fortfarande kvar i förnekelsefasen. Mumlar i sömnen om Cancún i Mexico i december 2010. Då du.
De inbitna klimatlobbyisterna typ James Hansen och Phil Jones har stämt ner tonen, ministrar och journalister skäller inte skeptikerna för antivetenskapliga plattjordingar längre, dagstidningar och teve (även svenska) har öppnat för klimatkritiska synpunkter. Det har gått förbluffande fort.
Man påminns om det klassiska katastrofscenariot när något – lämlar, banker, IT-aktier – ökar obehindrat och närmar sig exponentiell tillväxt. Katastrofen kan komma snabbt. Under ett antal år hade klimatlobbyn och forskare med global uppvärmning som tema goda tider med stora forskningsanslag och starka genomslag i media. Varje Uppfinnarjocke fick lufta sin idé femton minuter i rampljuset: måla alla världens tak vita, sprid mikroskopiska speglar i stratosfären, samla all majshalm i USA och sänka den i havet, slakta alla idisslare, gödsla havet med järnpartiklar, bogsera isberg från Antarktis till ekvatorn – säg något och det har föreslagits. Kraven på förslagsställarnas intelligens och idéernas genomförbarhet krympte i samma mån.
Nu, med vacklande ekonomi i västvärlden, stor statsskuld hos många stater, hög arbetslöshet och urholkning av den sociala tryggheten, känns den teoretiska risken av en klimatkatastrof inte längre så akut. Problemet får diskuteras när tiderna blir bättre.
För klimatalarmisterna är det så att säga fredagen den 12 september 2008 hos Lehman Brothers. Raset kom måndagen den 15e. Den dag forskningsanslagen börjar krympa gäller lagen ”Rädde sig den som kan. Sisten ut släcker ljuset.”
Det kan dröja länge innan det tänds igen.
Den berömda glödlampan i brandstationen i Livermore utanför San Francisco som brunnit sedan 1901, alltså i 109 år. Den är bara på 4 watt vilket sannolikt har bidragit till att göra den så långlivad.
Tillägg i blogglistan: Jag har lagt till bloggen “Science of Doom” som har en saklig och sympatisk profil. Exempelvis detta i programförklaringen:
What does the author think about Climate Science?
(Vad tänker författaren om klimatvetenskap?)
It’s a fascinating subject and something really worth trying to understand.
(Det är ett fascinerande ämne och något som verkligen är värt att försöka förstå.)